Bonn talks återupptagna

Helgens klimatförhandlingar i Bonn samlade 170 nationer. Ett av målen med mötet var att enas om en plan för årets fortsatta arbete. Länderna enades om att det behövs ytterligare ett förhandlingstillfälle mellan Bonn-förhandlingarna i juni och mötet i Cancun i slutet på november.

Det främsta syftet med mötet var dock att samla ihop spillrorna efter Köpenhamn och se vad som går att bygga vidare på. USA verkar i dagsläget vara det enda land som menar att Copenhagen Accord, CA, har ett eget liv. Nästan alla andra, inklusive alla som anslutit sig till den, hävdar att FN ska vara det enda beslutsforumet för en klimatöverenskommelse. Diskussionerna i Bonn handlade bl a om vilka delar av CA som kan föras in i klimatkonventionen och hur, men fastnade även nu i procedurfrågor. Vilka texter ska parterna starta med, när ska de diskuteras, om ordförandens mandat osv.

De flesta länderna verkade argumentera för att det ska förhandlas fram flera delöverenskommelser, för att på så vis kunna skjuta på det svåra beslutet om klimatmål och ett övergripande avtal i Sydafrika 2011. Men även för att nå överenskommelser om enskilda delar krävs finansiering. Money talks. Så fokus under 2010 kommer att vara pengar och den kickstart som utlovades i Köpenhamn tillsammans med ytterligare mer långsiktig finansiering. Därutöver handlar väldigt mycket om hur man ska kunna mäta och kontrollera vilka åtgärder som faktiskt görs. Det leder lätt till ännu mer misstänksamhet mellan parterna, istället för den tillit som behöver byggas.

Det är en lång väg att gå för få tillbaka det momentum som fanns inför Köpenhamn.

Ekonomiska möjligheter

De dåliga nyheterna med klimatförändringarna är att avsaknaden av aktivitet ger stora ohanterligt stora kostnader. Kostnaden för att agera är dock hanterbar. I en rapport från Economics for equity & environment konstaterar man att det inte finns någon studie som visar att kostnaden för att åtgärda klimathotet är ohanterbar. Inte heller finns någon studie som visar att det är mer ekonomiskt att vänta med åtgärder. Tvärtom finns flera starka studier som visar att det är betydligt klokare att energieffektivsera, öka produktionen av förnybar energi, utveckla miljöteknik och att leda världen in i ett ”low-carbon-economy”.

Är en kostnad på 1-3 % av världens GDP mycket eller lite? Svaret beror på hur allvarligt man tar på klimathotet. Man kan tänka på klimatrisker i form av försäkringar. Man försäkrar sig inte för att man är säker på att huset kommer att brinna ner, utan för att man inte kan vara helt säker på att det inte kommer att brinna ner. På samma sätt finns osäkerhet om vad global uppvärmning kommer att leda till. Men det finns inget försäkringsbolag som säljer globala klimatförsäkringar som vi kan betala 1-3 % av BNP till för att skydda oss mot klimatförändringarna. Trots det har vi utan vidare råd med de åtgärder som krävs, men knappast råd att göra för lite för sent.

Möjligheter med klimatvänligare ris och svenska bär

Omkring 80 miljoner hektar av ris odlas i världen och är den viktigaste stapelfödan för 2 miljarder människor. Rid odlas traditionellt i 5-20 cm djupt vatten genom hela växtperioden. Vattenbrist ökar dock kraven på att odla torrare i ökad utsträckning. Samtidigt ger risodling i vatten större klimatpåverkan än någon annan gröda. Den syrefria miljön bildar metangas som är en tjugo gånger starkare gas än koldioxid. Ju mer vatten, ju mer metangas.

Forskning pågår nu kring hur man kan effektivisera vattenanvändningen och därmed även nå en viktig klimatnytta. Lösningarna kan vara att variera vattenperioder med torrare perioder och att utveckla sorter som tål att odlas torrare. Problemet är dock att detta riskerar att öka utsläppen av dikväveoxid istället, vilken är 300 gånger starkare än koldioxid, om man kvävegödslar. Så det är en utmaning att hitta rätt mix av åtgärder och att balansera kvävegödslingen.

Ser med andra ord fram emot klimatmärkt ris i butikshyllorna. För övrigt blir det bara svårare och svårare att uppfylla alla krav man bär med sig till butiken om man vill göra bra miljöval. Att kombinera den populära fett-dieten med bra klimatval känns som omöjligt uppdrag. Stora mängder kött och feta mejeriprodukter ger hög klimatpåverkan, liksom importerade grönsaker. Istället är det kolhydraterna från traditionella svenska rotsaker som ger den lägsta klimatpåverkan, - men med övervikt som konsekvens.

Allt fler skulle dock kunna dra klimatvinsten och ta tillvara på och låta vitaminintaget helt och hållet komma från sommarens skörd av trädgårdens och skogens bär. Det skulle även ge goda hälsovinster i form av rekreation och mer tid i naturen.

Möjligheterna med bambu

Användandet av Bambu är tusenårigt. Det har varit en källa till både skydd och näring. Nu vill organisationen INBAR lyfta fram betydelsen av bambu kopplat till klimatfrågan. Forskning visar att odlad bambu kan ta upp mer koldioxid än andra trädslag och att har också stor betydelse när det gäller att skydda områden mot klimatförändringar, t ex byggandet av skydd mot översvämningar.

Fördelarna med bamu är att den växer mycket snabbt, upp till 1 m per 24 timmar. Skörd kan ske efter 3-6 år. Småbrukare kan skörda kontinuerligt genom plockhuggning och behöver inte ligga ute med något större kapital. De kräver minimalt med skötsel och behöver inte mycket gödning. Bambu kan växa på de flesta marginaliserade marker och behöver inte tas i anspråk för bättre marker där mat kan odlas. Att odla och skörda bambu kan ske för hand med enkla redskap och bäras för hand.

Bambu används flitigt som byggmaterial, kan kolas till charcoal för uppvärmning och är dessutom en viktig livsmedelskälla då bambuskott är en vanlig maträtt.

En möjlighet med andra ord.

Svenska pensionsmedel satsas i smutsig olja i Kanada

Svenska pensionsfonder har satsat över tjugo miljarder kronor i oljebolag som bedriver utvinning av oljesand i Kanada.

Området för brytning är lika stort som England och ser rent ut sagt förjävligt ut från ovan.
Det är både ett av de största energiprojektet på jordklotet - och det smutsigaste. Ett flertal svenska fondbolag har intressen i projektet.

Störst är fem av de statliga AP-fonderna. Vid årsskiftet ägde de tillsammans aktier för drygt 15 miljarder kronor i bolag med intressen i den kanadensiska provinsen Albertas oljesand. And­ra pensionsbolag med stora oljesandsinnehav är Länsförsäkringar, SEB, AMF och SPP.
Av utländska bolag kända i Sverige är både BP, Shell och Statoil verksamma i oljesanden.

Oljesand är en låggradig typ av råolja. Världens förmodligen största fyndighet ligger dold under skogar och torvmossar vid Athabascafloden i Alberta. Totalt beräknas dessa oljesandsfält innehålla 1.700 miljarder fat olja. Med dagens oljepriser är minst 10 procent av detta lönsamt att utvinna, vilket gör att Kanada i dag sitter på världens näst största oljereserv efter Saudiarabien.
Fram till för några år sedan bedrevs utvinningen enbart i tre öppna dagbrott, bland annat i Syncrude­gruvan, världens största gruva med en areal av 191 kvadratkilometer. Dagbrytningen förvandlar landskapet till en kemisk öken, med enorma bassänger fyllda med giftigt vatten som hotar att läcka ut i intilliggande vattendrag.

Tack vare en ny borrteknik som är mer skonsam mot skog och mark kan man nu komma åt oljesandslager som ligger på mer än hundra meters djup.

Redan nu har oljesanden gjort att Kanada toppar USA:s oljeimport och oljeboomen gör att Albertas ekonomi blomstrar. Men, frånsett de direkta miljökonsekvenserna, har produktionen ett avgörande problem: den är enormt energikrävande. För att utvinna den trögflytande råoljan går det åt stora mängder naturgas. Likaså för att uppgradera den till användbart skick.
Statoil, som planerar att gräva ned runt 200 miljarder norska kronor i oljesanden, brukar framhålla sina låga utsläpp av växthusgaser från Nordsjöfälten. Där släpper man ut knappt 8 kilo koldioxid per fat olja, för den kanadensiska oljesanden kan det beräknas att 100 kilo släpps ut per fat.

Dessa utsläpp gör att oljesandsutvinningen nu är den enskilt största faktorn bakom Kanadas galopperande koldioxid­utsläpp. I Kyotoavtalet har landet förbundit sig att minska sina utsläpp med 6 procent fram till 2012. Det mesta tyder nu på att man i stället kommer att öka dem med 25 procent.

Albertas regering förutspådde i en rapport i fjol att provinsen år 2050 kommer att släppa ut 400 miljoner ton växthusgas per år, mycket på grund av den växande oljesandsindustrin. Detta kan jämföras med de svenska utsläppen på runt 70 miljoner ton - för en nästan tre gånger så stor befolkning.

Hotet från öst

Debatten om EU:s östutvinning går vidare. Är Kroatien, Turkiet och den före detta jugoslaviska republiken Makedonien redo för EU-medlemskap? Förhandlingarna med Turkiet kommer nog att ta 12-15 år. Det finns ju mycket landet först måste jobba med. Oavsett var vi landar så är det ju väldigt bra att Turkiet under tiden tvingas ägna sig åt städjobb och demokratiseringsarbete. Rättsäkerhet, yttrandefrihet och kampen mot korruption är några av de frågor som spelar en avgörande roll i parlamentets bedömning. För Kroatiens del nämns att ett medlemskap skulle kunna fungera som en positiv drivkraft i processen att integrera resten av västra Balkan i Europa.

Vid EU:s utvidgning mot öst var det många som oroade sig för en massinvandring från de nya medlemsstaterna till det gamla EU 15. I Sverige oroade man sig främst för social turism från Baltstaterna. Men med facit i hand så har oron inte besannats. Nettoutflyttningen är marginell. Den stora utvandringen från Estland, Lettland och Litauen skedde direkt efter självständigheten. Estland och Lettland minskade sin befolkning med 15 % och Litauen med ca 8 %. Anledningen är att etniska minoriteter flytt länderna.

Den ryska minoriteten har minskat med mellan 21 och 38 % i de tre länderna, den ukrainska minoriteten med 22-46 % och den från Vitryssland med 29-35 %. Efter självständigheten infördes strängare krav på medlemskap, t ex hårdare krav på att kunna det nya officiella språket. Flera andra rättigheter begränsades till den grad att minoriteterna i praktiken blev att jämföra med statslösa. Detta har kritiserats från EU och organisationer för mänskliga rättigheter. De som valt att lämna landet har haft att välja på att återvända till Ryssland, Ukraina och Vitryssland, eller att bli arbetskraftsinvandrare i övriga EU-länder.

Gläds för övrigt åt att ryssarna skjutit upp (ha-ha) planerna på att placera ut robotar i Kalininggrad. Obama har ju inte heller gjort verklighet av Bush vilja att sats på en robotsköld i Polen och Tjeckien.

Svenskar okunniga om hur världen ser ut

Kanske är vi svenskar ett folk av dysterkvistar, domedagsprofeter och nejsägare. En undersökning våren 2007 från UNDP, FN: s globala nätverk för utveckling, visar nämligen att Sveriges invånare har en överdrivet dyster syn på tillståndet för den globala miljön.
En annan undersökning visade att befolkningen i Vietnam har den mest korrekta bilden av tillståndet i världen. Frågorna handlade om saker såsom hur många man tror har TV, hur tillgången på vård är osv. Faktum är att hela 80 procent av jordens befolkning i dag har tillgång till rent vatten.

Att ha bristfällig kunskap om andra länder och kulturer är en tydlig strategisk konkurrensnackdel. I många u-länder, såsom Kina, har man genom västerländsk film och media vår bild. Men i tillägg har de även sin egen bild. Och det har inte vi. Hur ofta tittar vi på asiatisk film t ex? De har ett kunskapsövertag och de vill lära mer om oss, medan vi inte efterfrågar att lära hur de gör.

Dags att överge ekonomisk tillväxt som mål

Trots västvärldens starka ekonomiska utveckling visar många undersökningar att vi inte blir lyckligare i samma takt. Hur nöjda vi är med våra liv styrs mycket relationer med nära och kära, hur vi trivs på jobbet och hur väl samhället fungerar som vi lever i. I topp ligger inte inkomst. Någon har uttryckt att vi under den senaste generationen förflyttat oss från en tom värld till en full värld. Full av oss och full av saker. I den tomma världen, om du behövde en extra fisk så skickade du ut en extra fiskare. Nu har vi för många fiskebåtar, men inte tillräckligt med fisk. Det fattas inte längre mänskligt kapital, men naturresurser.” Detta tar dock inte vårt framgångsindex BNP hänsyn till.

BNP mäter inte heller levnadsstandard, trots att många tycks tro det. Det är ett mått på ekonomisk aktivitet. De som fortfarande vill hävda att BNP ska ses som ett mått på levnadsstandard menar att hög konsumtion i rika länder förbättrar för utvecklingsländer. Kanske gör det det i vissa fall, men det är ett klumpigt och ineffektivt mått. Ta en tågkrasch t ex. Den ger ett stort tillskott till BNP.

Inom EU:s process ”Beyond GDP” har man samlat flera möjliga indikatorer som kan komplettera BNP som mått på framgång.

Ett alternativ är Happy Planet Index, HPI, av tänke-tanken NEF. Nu har man kommit med en ny rapport. Enligt denna mäts framgång i tre mått; livslängd, nöjdhet med livet och ekologiskt fotavtryck.

HPI-indexet visar att de flesta lyckliga människorna bor i rika länder, men visar också det ohållbara pris vi betalar. Den visar också på några intressanta undantag med riktigt lyckliga människor som bor i fattigare länder och med betydligt lägre ekologiskt fotavtryck. Ett gott liv är med andra ord möjligt utan att vi behöver offra jordens hälsa. Ekonomisk utveckling har stor betydelse för hur lyckliga vi är upp till en viss inkomstnivå, därefter finns inget samband alls.
Högst HPI har Costa Rica. De har världens högsta nöjdhetsindex och lång livslängd samtidigt som de frestar jorden med ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar det varje människa faktiskt kan nyttja i genomsnitt. Lägst HPI fick tio afrikanska länder med Zimbabwe i botten. De har även lägst medellivslängd. Minst nöjda med livet är befolkningen i Tanzania, Togo och Zimbabwe.

Många små ö-länder, inkl Jamaica, Cuba och Filipinerna placerar sig högt totalt sett. Sverige kommer på 53:e plats när det gäller HPI. Bara Japan, Hongkong och Australien har längre medellivslängd. Bara Costa Rica, Irland, Norge, Canada och Danmark är lyckligare än oss. USA ligger på samma nöjdhetsindex som Sverige. Värre är det med vårt ekologiska fotavtryck. Där är det många länder som ligger före oss. Högst ekologiskt fotavtryck har Luxemburg, Förenade Arab Emiraten och USA. Dessa förbrukar nära fem gånger större utrymme än vad jorden kan leverera. Överkonsumtion är en av nyckelbarriärerna mot hållbar utveckling och motiverar att vi försöker finna alternativa utvecklingsmodeller.

Kristider är tid för möjligheter och nya visioner. Vi har nog inte så mycket att välja på än att välja en ny väg för utveckling. En som gör oss lyckliga utan att det sker på bekostnad av framtida generationers möjlighet att göra detsamma.

Myten om att befolkningstillväxten är det största klimathotet

Allt oftare hör vi uttalanden om att det är den stora befolkningstillväxten som är det största hotet mot klimatet. Det är lätt att okritiskt ansluta sig till uttalandet (gäller även mig), men det stämmer faktiskt inte.

David Satterthwaite vid IIED har slagit hål på myten genom att visa att det verkliga hotet inte är en ökad befolkning, utan ökningen av antalet konsumenter och deras konsumtionsnivå.
När han jämfört utsläppen av växthusgaser med befolkningsutvecklingen mellan 1980 och 2005 fann han:
- Afrika har haft 18 % av befolkningstillväxten, men bara 2 % av utsläppsökningarna- USA hade 3 % av befolkningstillväxten, men 12 % av utsläppsökningarna
- Kina hade 15 % av befolkningstillväxten och 44 % av utsläppsökningarna
- Fattiga länder hade 52 % av befolkningstillväxten, men bara 12 % av utsläppsökningarna
- Rika länder hade 7 % av befolkningstillväxten, men bara 29 % av utsläppsökningarna

Preventivmedel och förbättrad vård och hälsa är avgörande för fattigdomsbekämpning, men inte en direkt lösning på klimatfrågan. Ett barn som föds i den rika världen kommer att ha tusentals större klimatpåverkan än ett barn som föds i ett fattigt land, där det dessutom löper stor risk att dö ung.

Enligt “State of the World 2010” så krävs att vi ändrar hela vår livsstil om vi ska klara klimatet. Återvinn, förbjud flaskvatten, göra sig av med bensinbilen och glömma det där med flygresor. Det är några exempel på uppoffringar som krävs. Den europeiska och ännu mindre den amerikanska livsstilen kan fortgå. I boken föreslås att vi ska låna böcker och leksaker istället för att köpa dem, välja kollektivtrafik och att ha eget trädgårdsland. Alla produkter ska vara gjorda för att hålla en livslängd och vara helt återvinningsbara.

Det här kräver ett helt nytt förhållningssätt från att det nästan betraktats som ett samhällsbrott att inte överkonsumera. Om vi bara ser klimathotet med tekniska ögon kommer vi inte att erkänna att utmaningen är om att ändra livsstil. Det handlar även om att återupprätta människan och visionerna i miljöarbetet och skapa ett mindre konsumtionshetsande samhälle.
Vi har förlorat kontakten med naturen och att vi är beroende av den. Vi har med lånade medel försökt skapa ett odödligt civilisationsprojekt. Vi leds in i vad som är politiskt möjligt istället för vad som behövs för att nå långsiktig ekologisk balans. Så det så!

Vid rundabordssamtalen i Beijing 2008 fälldes följande kloka uttalande: “Moderate in material consumtion and rich in spiritual pursuit should prevail over competing for luxury. Energy saving should take root in the heart, and create a culture of energy savings.”

Dela lika på klimatutrymmet

Beräkningar visar att jorden tål max en triljon ton koldioxid mellan år 2000 och 2050. Bara 2000–2006 släpptes 25 procent av denna mängd ut – det kvarvarande utrymmet är 750 biljoner ton. Frågan är hur det ska fördelas?

Stockholm Environment Institute står bakom modellen Solving the climate dilemma – the budget approach som har som utgångspunkten mängden CO2 som vi kan släppa ut i atmosfären mellan nu och 2050 och att denna mängd ska fördelas lika mellan länderna. Etiskt sätt är det mest rätt att fördela utrymmet per person. Det ger också tydliga spelregler för alla och öppnar helt nya tankesätt i klimatpolitiken. Men shit vad det svider och skrämmer för oss i-länder.

Ett land som Indien däremot har ju uppenbara möjligheter att tjäna på systemet. Ett land som Kina måste då snabbt börja sänka sina utsläpp, vilket ligger i övriga länders intresse inte minst för att hindra att Kina skulle bli en stor köpare av utsläppsrätter på marknaden.

Stomipåsar på kor

I Argentina försöker man hitta metoder att minska metanutsläppen från kor. De kan producera upp till 1000 liter metan per dag, med stor klimatpåverkan till följd. Men fan vet om jag vill ha kor som de här med stomipåsar på magen. Se filmen här

Att resa i Googles värld

Jag älskar att resa. I sammanlagt 5 år av mitt liv har jag rest, bott och arbetat utomlands i en mängd olika länder. Men det var innan vi fick barn. Numer blir det endast kortare resor på lov ibland och sedan klimatfrågan växt i allvar har det blivit allt svårare att försvara flygresor i rent nöjessyfte. Men intresset för att uppleva andra länder kvarstår. Och suget att resa.

Bortre Asien är den världsdel jag inte rest i än. Har inte ens varit på semester till Thailand. En tanke jag ofta haft är att resa med transibiriska järnvägen till Mongoliet och vidare bortöver. Slippa flyga och samtidigt få uppleva naturens skiftning i ett sakta tempo.

Nu har Goggle lagt ut en film över hela resan från Moskva till Vladivostok som jag tittat på. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Med google kan man resa långt bort till helt nya platser från datorn hemma. Mystiken och spänningen försvinner. Samtidigt som vi istället kan ägna oss åt klimatvänligare närturism.

Sverige världens 4:e miljövänligaste land

Yale Center for Environmental Law & Policy har fastställt 2010 års ranking över länders miljöranking. Sverige hamnar på fjärde plats efter Island, Schweiz och Costa Rica. Det här är en bred jämförelse med många olika parametrar. Sverige får höga betyg på vatten och skogsförvaltning men lägre på fiske och biologisk mångfald.

Yvo de Boer avgår

Jag förstår honom. Det kan inte vara lätt att ladda om efter floppen I Köpenhamn. Det råder global dagen-efter-stämning och det krävs verkligen någon som med full entusiasm kan få ny kraft i klimatförhandlingarna. Samtidigt är det en mycket stor förlust för FN och för klimatet. Yvo de Boers skicklighet är erkänd av alla parter, både i- och u-länder. Förutom god sakkunskap värdesätter jag hans trevliga sätt mest av allt. Han kan mingla bland folk, agera informellt och avdramatisera. Med ett enkelt språk och många liknelser gör han klimatförhandlingarna begripliga för fler. Alltid med stor ödmjukhet och den livsviktiga balansen mellan olika intressen.

Yvo de Boer har varit generalsekreterare för klimatkonventionen sedan 2006. Innan det arbetade han med miljöfrågor inom EU. Han berättade vid presskonferensen igår att han nu istället ska arbeta för konsultfirman KPMG som global rådgivare i klimat- och hållbarhetsfrågor, samt arbeta tillsammans med universitetsvärlden.

”Jag har alltid sagt att statsmakterna bara kan leverera ramverk för klimatet, de verkliga lösningarna måste komma från näringslivet.

Vänsterkravet om Tobinskatt in i EU:s finrum

Det har kommit många rapporter om Tobinskattens landvinningar på listan i höst och här kommer ännu en. Under EU:s senaste toppmöte som avslutades i fredag diskuterade Tobinskatten, bland annat trycker EU: s 27 ledare däribland Fredrik Reinfeldt på IMF för att IMF ska överväga en Tobinskatt, se. Gordon Brown och Nicolas Sarkozy gick samtidigt ut i ett gemensamt utspel för att intäkterna från en Tobinskatt ska gå till att finansiera klimatkrisen, se .

Tobinskatt avser skatt på internationella valutatransaktioner och har länge betraktats som ett vänsterförslag. Jag är övertygad om att det bland vanligt folk finns en starkt stöd för att införa en Tobisskatt, men det är inte helt enkelt. Enligt Tobin själv krävs en total uppslutning av samtliga länder i hela världen för att få hela effekten. Risken är annars stor att all valutahandel i hela världen flytta till de länder utan skatt. Ett praktiskt exempel på vad en liten skatt kan leda till för konsekvenser fick vi i den så kallade "valpskatten", en omsättningsskatt på 0,5 procent på alla aktiehandel i Sverige. Inom kort skedde två tredjedelar av handeln i stora svenska aktier som Ericsson, Volvo, Stora, Saab-Scania etc i London! När skatten avskaffades flyttade handeln hem till Sverige igen. Just därför är det så intressant att det nu verkar finnas uppslutning inom hela EU för en Tobinskatt.

Det skulle verkligen kunna bli ett sätt att finansiera klimatomställningen. Tobinskatten som länge varit ett vänsterkrav har nu uppenbarligen blivit tillräckligt rumsrent för att ta plats i EU:s finrum.