Otidsenlig indelning i I och U

En sak som blev uppenbar i Köpenhamn är hur omöjligt, otidsenligt och orättvist det är att dela in världens länder i industriländer och utvecklingsländer. På engelska använder man ju orden ”utvecklad” och ”utvecklande” länder. Ungefär som om vi i den rika världen hade nått ett slutligt stadium medan de fattiga är på väg till detta. Vad kan vara med fel? Och inte står väl vi still? Eller vill stå still? Varför har vi då valt det ordet? Jag tror vi formas av det vi blir kallade om vi hör det tillräckligt många gånger. Dessutom så har vi mycket att lära oss av de som per definition inte har utvecklats klart än.

Kanske de svenska begreppen som blir ändå mer felaktiga. Samtidigt som den rika världen går vidare från industrialismen in i informations- och kommunikationssamhället flyttas en stor del av den industriella produktionen till fattigare länder. Många av de länder som klassas som utvecklingsländer är långt mer industrialiserade än några av de som räknas som industriländer. Att tala om i och u är en mental tudelning som inte finns längre i verkligheten.

Samtidigt är jag väl medveten om att syftet är gott. Att inte behöva använda sig av de mer fördömande begreppen rik och fattig. Fast det egentligen är det det handlar om. I vissa lägen gör många länder anspråk på att betraktas som ett väl utvecklat land, därför att det ger fördelar att tillhöra denna kategori. Länder som Quatar, Singapore och Chile framhäver sin goda levnadsstandard och sina höga inkomster för att få vara med i världssamfundets finrum och kunna rikta investerares intresse. I andra lägen, såsom t ex klimatförhandlingarna, hävdar samma länder att de är kraftigt underutvecklade och bör betraktas om u-länder. För då slipper man krav på klimatåtgärder och berättigas istället stöd för anpassning och kapacitetsuppbyggnad.

Att Kyoto-protokollet gör åtskillnad på just i- och u-länder utifrån en tveksam verklighetsbild är ett gigantiskt problem och frågan är hur man ska kunna lösa upp denna indelning. Möjligtvis gynnas ett ifrågasättande av att u-länderna själva börjar få så svårt att hålla ihop. Skillnaden mellan t ex Kina och Sierra Leone är betydligt större än steget till i-länderna. I Köpenhamn blottades flera tydliga splittringar inom G77. Tudelningen göder på ett onödigt sätt gamla konflikter från kolonialtiden.

I mellankategorin hittar man länder såsom Ryssland, Brasilien, Sydafrika, Mexico, många östeuropeiska länder och flera i arabvärlden. Vissa är klassade som i-länder och vissa som u-länder. Det är hög tid att hitta en stegvis rangordning, snarare än en uppdelning i två grupper.

Hans Rossling, som för övrigt imponerar med pedagogiska presentationer över statusen i världen, är inne på samma linje och föredrar att dela in världen efter te x barnöverlevnad eller inkomst per person. Slutklämmen på hans budskap är ofta; Om vi hostar upp 30 miljarder dollar per år i hälsobistånd så kan vi minska barnadödligheten, få säkra graviditeter, skapa tillgång till familjeplanering och preventivmedel samt ge förutsättningar för ett någorlunda drägligt liv. Då får vi två-barnsfamiljer och befolkningstillväxten tar slut. Ett typiskt Hans Rosslings-uttalande är; ”Världen behöver inte gå under om alla ska skaffa sig en egen tvättmaskin.” ”Det största miljöproblemet på jorden är fortfarande att människor dricker sin grannes ännu ljumma avföring.”

Jag kan bara instämma i behovet av att satsa på hälsovård. Vi kan inte klara klimatet utan samtida fattigdomsbekämpning. Och kostar det bara 30 miljarder per år så är det ju inte mycket jämfört med klimatnotan. Fattigdomsbekämpning är en kostnadseffektiv klimatåtgärd. Så vad väntar vi på?