Den nya regeringen i Japan är välkomna som ersättning för den hopplöse Aso. Demokratiska partiet har, trots att klimatfrågan inte varit stor i valet, uttryckt att man vill minska växthusgaserna med 25 % till 2020 jämfört med 1990 års nivå, vilket ska jämföras med Asos skamliga mål om 8 %. För att nå målet vill man införa utsläppshandel med tak. Å andra sidan har man sagt att man vill ta bort vägtullar och sänka priset på bensin(!).
Vi får hoppas att den nya regeringen verkligen lyckas med sitt klimatmål. De lär få tampas med samma starka lobbyister från industrin som fick Aso att fega ur. Japans nya inriktning har gett omedelbar och märkbar effekt i klimatförhandlingarna som suktar efter varje tänkbar framgång.
Visar inlägg med etikett Japan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Japan. Visa alla inlägg
07 september 2009
11 juni 2009
Pinsamt Japan!
Störst uppståndelse denna vecka i Bonn har utan tvekan Japans nyligen annonserade klimatmål väckt. Målet är att minska utsläppen med 8 % jämfört med 1990 års nivå! När Japan godtog Kyoto åtog man sig redan då att minska sina utsläpp med 6 % jämfört med 1990, vilket innebär att man nu bara höjer sitt mål med 2 %!!!
Chefen för FN:s klimatkonvention Yvo de Boer blev helt svarslös. Efter en lång stund svarade han att ”för första gången på 2,5 år vet jag inte vad jag ska säga”. Sedan återgick han till sitt mycket professionella jag som aldrig dömer någon part och sa att vi inte har hela bilden av vad det målet innehåller och att det bara verkar avse inhemska åtgärder. Han försökte sig även på att försvara Japan genom att säga att de redan gjort mycket för att minska sina utsläpp och att detta kan ses som ett naturligt uttryck för att man vill testa om nuvarande åtagande är rättvist jämfört med andra länder som inte gjort så mycket.
Uppenbarligen har Premiärminister Aso fått ge vika för industrins påtryckningar. Han lär ha starka personliga band till bl a cementindustrin. En annan förklaring till det mål som nu antagits ligger i att Aso måste kalla till nyval senast i oktober. Regeringen har låtit undersöka befolkningens inställning till vilket av sex föreslagna klimatmål som de föredrar (allt mellan 4 % ökning till 25 % minskning). De flesta föredrog en minskning med 7 %.
Japan är världens tredje största utsläppare och deras utsläpp fortsätter att öka. De är under enormt tryck från andra i-länder att visa ledarskap genom att visa på ett ambitiöst klimatmål till 2020. Då duger inte detta. Eftersom flera andra länder har avvaktat Japans mål, och framförallt reaktionerna på den ambitionsnivån, är det extra allvarligt. De flesta länder undviker att peka finger åt andra enskilda länder, men jag gör vad jag kan för att påverka olika delegationer att göra ett uttalande som markerar att detta inte är acceptabelt.
Chefen för FN:s klimatkonvention Yvo de Boer blev helt svarslös. Efter en lång stund svarade han att ”för första gången på 2,5 år vet jag inte vad jag ska säga”. Sedan återgick han till sitt mycket professionella jag som aldrig dömer någon part och sa att vi inte har hela bilden av vad det målet innehåller och att det bara verkar avse inhemska åtgärder. Han försökte sig även på att försvara Japan genom att säga att de redan gjort mycket för att minska sina utsläpp och att detta kan ses som ett naturligt uttryck för att man vill testa om nuvarande åtagande är rättvist jämfört med andra länder som inte gjort så mycket.
Uppenbarligen har Premiärminister Aso fått ge vika för industrins påtryckningar. Han lär ha starka personliga band till bl a cementindustrin. En annan förklaring till det mål som nu antagits ligger i att Aso måste kalla till nyval senast i oktober. Regeringen har låtit undersöka befolkningens inställning till vilket av sex föreslagna klimatmål som de föredrar (allt mellan 4 % ökning till 25 % minskning). De flesta föredrog en minskning med 7 %.
Japan är världens tredje största utsläppare och deras utsläpp fortsätter att öka. De är under enormt tryck från andra i-länder att visa ledarskap genom att visa på ett ambitiöst klimatmål till 2020. Då duger inte detta. Eftersom flera andra länder har avvaktat Japans mål, och framförallt reaktionerna på den ambitionsnivån, är det extra allvarligt. De flesta länder undviker att peka finger åt andra enskilda länder, men jag gör vad jag kan för att påverka olika delegationer att göra ett uttalande som markerar att detta inte är acceptabelt.
28 maj 2009
Ställningskrig
Det andra mötet under USA och Obamas initiativ med Major Economies Forum har avslutats i Paris. Medverkande länder står för 80 % av de globala utsläppen. Förutom utsläppsmål har man diskuterat energieffektiviseringar och anpassningsåtgärder.
Ett tredje möte kommer att hållas i Mexico i juni. De länder som medverkar är Australien, Brasilien, Storbritannien, Kanada, Kina, EU, frankrike, Tyskland, Indien, Indonesien, Italien, Syd Korea, Mexiko, Ryssland, Syd-Afrika och USA. Även Danmark, som värd för Köpenhamnsmötet var inbjuden.
När G8 träffas i Italien 8-10 med efterföljande Major Economies Forum i L’Aquila, Italien, den 10 juli hoppas många med mig att det blir ett ställningstagande om utsläppsmål. G8-mötet i Japan förra året enades ju om att halvera utsläppen till 2050.
Andreas Carlgren som snart blir EU:s ledande miljöminister var med på Paris-mötet. I nuläget verkar det mycket svårt att få med bl a USA, Japan och Kanada på tillräckligt höga mål. Obamas besked om att minska med 14 % jämfört med 2005 är ett allt få svagt åtagande. Kanske vill han mer, men det är bevisligen ingen lätt uppgift att få med sig kongressen på det.
Det pågår just nu ett ställningskrig. Kina, Indien m fl u-länder vill inte göra åtaganden så länge i-länderna inte gör det. Och i-länderna väntar på varandra. Det blir helt avgörande vad USA gör. Tyvärr kommer detta ställningskrig med största sannolikt pågå långt längre än vad som är hälsosamt för både jordklotet och de globala klimatförhandlingarna.
Ett tredje möte kommer att hållas i Mexico i juni. De länder som medverkar är Australien, Brasilien, Storbritannien, Kanada, Kina, EU, frankrike, Tyskland, Indien, Indonesien, Italien, Syd Korea, Mexiko, Ryssland, Syd-Afrika och USA. Även Danmark, som värd för Köpenhamnsmötet var inbjuden.
När G8 träffas i Italien 8-10 med efterföljande Major Economies Forum i L’Aquila, Italien, den 10 juli hoppas många med mig att det blir ett ställningstagande om utsläppsmål. G8-mötet i Japan förra året enades ju om att halvera utsläppen till 2050.
Andreas Carlgren som snart blir EU:s ledande miljöminister var med på Paris-mötet. I nuläget verkar det mycket svårt att få med bl a USA, Japan och Kanada på tillräckligt höga mål. Obamas besked om att minska med 14 % jämfört med 2005 är ett allt få svagt åtagande. Kanske vill han mer, men det är bevisligen ingen lätt uppgift att få med sig kongressen på det.
Det pågår just nu ett ställningskrig. Kina, Indien m fl u-länder vill inte göra åtaganden så länge i-länderna inte gör det. Och i-länderna väntar på varandra. Det blir helt avgörande vad USA gör. Tyvärr kommer detta ställningskrig med största sannolikt pågå långt längre än vad som är hälsosamt för både jordklotet och de globala klimatförhandlingarna.
25 januari 2009
Världens länder satsar stort på miljöteknik
Knappt har Obama stigit över tröskeln till vita huset innan han uppvaktas av tunga företagsledare, inkl företrädare för de tre största bilföretagen, som begär att Obama ska luckra upp den klimatpolitik han annonserat i form av ökade regleringar.
Obama svarar med ett stimulanspaket, med mer pengar än någonsin till gröna jobb och miljöteknikutveckling. Han satsar 150 biljoner dollar under de närmaste tio åren och det förväntas skapa 5 miljoner jobb. Detta får även andra länder att hänga på eftersom det kommer att vara en hörnsten i den globala konkurrenskraften.
Paketet är inte klart i detalj, men förväntas ge dubbel energiproduktion under de närmsta tre åren. Obama tänker även förbättra energieffektiviteten i 2 miljoner bostäder. ”Vi kommer att sätta amerikanarna i arbete som ger nya jobb och som inte kan utlokaliseras”, säger Obama. Vindkraft, sol på byggnader, energieffektiva bilar och byggnader är några av de områden man satsar på.
Även Gordon Brown är inne på samma linje och annonserade under förra veckan tunga investeringar i miljöteknik som el-bilar och vindkraft. Britterna förväntar att det kommer att ge upp till 100 000 nya jobb. ”Istället för att trycka ner miljöfrågan som lägre prioriterad, så är miljön en del av lösningen”, sa Brown.
Australien har utlovat en solrevolution och deklarerar att de kommer att satsa 355 miljoner dollar på förnyelsebar energi de närmaste 18 månaderna istället för under de närmaste sex åren som först var tänkt.
Syd-Korea annonserade i förra veckan 38 nya miljarder till gröna transporter och alternativa energilösningar i bostäder. Syd-Korea är Asiens fjärde största ekonomi och satsningen förväntas skapa 1 miljon nya jobb.
Japan har som mål att utöka miljömarknaden med 100 biljoner dollar på fem år, från nuvarande nivå på 70 biljoner dollar, genom att investera i hushållsel och miljöbilar. Det förväntas skapa 800 000 nya jobb.
Världens regeringar inser att ekonomins och klimatets återhämtning är ett och samma.
03 januari 2009
Världen år 2025 enligt USA
USA fruktar att Ryssland och Canada blir vinnare på klimatförändringarna. USA kommer fortsatt att vara det enskilt mäktigaste landet, men kommer att vara mindre dominant. Dollarn förväntas bli en bland flera viktiga valutor. Västerländsk liberalism, demokrati och sekularisering kommer att tappa sin lyster till förmån för mer statskontrollerad kapitalism. Kina förväntas bli världens andra största ekonomi och en ledande militärmakt. Ryssland har potential att bli både rikare och med mer makt om man investerar i humankapital, diversifierar sin ekonomi och integrerar sig med den globala handeln.
Den större frågan är hur energiomställningen kommer att fungera, om smidig eller hur abrupt. En omställning från ett energislag till ett annat har bara hänt en gång per århundrade tidigare och har inneburit stora konsekvenser. Omställningen från ved till kol triggade industrialiseringen. En snabb omställning från olja kommer att ha största påverkan på mellanösterns oljeländer och kan innebära permanent försvagning av dessa länder. Erfarenheter från det förra århundradet visar att det har stor betydelse hur enskilda starka ledare agerar och att både snabb ekonomiskt tillväxt såväl som ekonomisk försvagning alltid lett till konflikter.
National Intelligence Council beskriver i underrättelserapporten ”Global Trends 2025” för amerikanska ledare hur världen förväntas se ut år 2025. Förra rapporten gavs ut för fem år sedan och avsåg 2020. Rapporten är både intressant och relevant då den speglar bilden från världens mäktigaste nation. Själv kan jag inte låta bli att slås över att man ingenstans i den hundra sidor tjocka rapporten omnämner riskerna med utslagna ekosystem och dess konsekvenser förutom vissa risker med klimatförändringarna. Jag hittar överhuvudtaget inte varken ordet ekosystem eller natur. Precis som så många andra institutioner i samhället förväntas dessa fortsatt leverera som förut trots kraftig mänsklig påverkan.
Den största förändringen mot förra rapporten är att man tror på en multipolar framtid och därför dramatiska förändringar i det framtida internationella systemet. Detta kommer att leda till konflikter, men det är ganska svårt att förutse vilka. En annan skillnad är att man bedömer att bristen på energi kommer att påverka mer än efterfrågan på energi.
Det kommer att bli en förskjutning i världsekonomier från väst till öst som saknar motstycke i historien. Det återskapar den position Kina och Indien hade två århundraden tillbaka när Kina stod för 30 % av den globala värdeproduktionen och Indien 15%. Kina och Indien är de två länder som starkast kommer att bidra till världens ekonomiska tillväxt. 2025 förväntas deras BNP ha gått om alla andra länder än USA, Japan, men i decennier kommer de att släpa efter när det gäller BNP per person. De största ekonomierna i fallande ordning 2025 förväntas bli USA, Kina, Indien, Japan, Tyskland, UK, Frankrike och Ryssland.
Få länder kommer ha sån betydelse för utvecklingen som Kina. Andra största ekonomi, en ledande militärmakt och en stor importör av naturresurser och en stor miljöpåverkan. För att omhänderta dessa utmaningar måste Kina å ena sidan öppna sig för att skapa ökad tolerans för kommunistpartiet och å andra sidan försvara det monopolet. Indien, som är en demokrati, förväntas kunna utgöra en politiks och kulturell brygga mellan Kina och USA. USA är annars rädd för att Rysslands negativa inställning till USA ska smitta av sig på Kina.
Makt flyttas inte bara från väst till öst utan koncentreras också mer till statskontrollerade regimer. De stora nya maktländerna, förutom Indien, är icke-demokratiska och följer inte den västerländska modellen utan en modell som kan beskrivas som statskapitalism. Sydkorea, Taiwan och Singapore väljer också statskapitalism. Ironiskt sett så har västvärldens regeringar genom sitt massiva stöd i finanskrisen förstärkt denna utveckling. I islamska länder gäller heller inte sekulariseringen, vilken varit en del av den västerländska modellen.
EU:s position kommer att försvagas relativt andra. EU behöver överbygga misstroendet mellan Bryssel och Europas befolkning. Merparten av fokus kommer att vara interna övertygelser istället för globalt inflytande. Priset för energiberoendet från Ryssland kan också komma att bli högt.
Japans minskade befolkning gör att man sannolikt kommer att öppna för mer invandring och strukturera om samhället. Japan är annars klämd mellan USA och Kina och det finns flera alternativa strategiska vägar de kan välja att hantera detta. Brasilien förväntas växa i betydelse inte minst p g a deras ökade energileverans. De innehar också en av de största oljereserverna och kan komma att bli en mycket stor oljeexportör. Indonesien, Turkiet och Iran, vilka domineras av islam men ändå inte tillhör kärnan i arabvärlden, har ett bra läge att växa i betydelse.
Rapporten pekar på ett möjligt framtida scenario utan Väst som dominant maktfaktor. Den säkerhetspolitiska organisationen Shanghai Co-operation, SCO, bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan kan få en lika stark position som NATO. Utvecklingen kan mycket väl förstärkas av att EU och USA inför handelshinder för att skydda sig mot Kinas framväxt, vilket sannolikt leder till en ökad nationalism i Kina och till att dessa länder sluter sig samman. Detta tvingar Ryssland och Kina att söka tätare samarbete även om de två aldrig kommer att älska varandra.
Ryssland förväntas stå för 40% av jordens oljeproduktion 2025. Tillsammans med Iran kommer man att vara ledande nationer för produktion av olja och naturgas. Trots att kol är så smutsigt så kommer detta billiga energislag att växa mest av alla energislag. De stora kolreserverna finns i Kina, Indien, USA och Ryssland. Det finns en potential för kraftigt utökad kärnkraft, men kostnader och komplexitet i infrastruktur gör att det kommer att dröja flera decennier innan vi kan se en betydande ökning.
Sammanfattningsvis bedömer man att olja, kol och naturgas kommer att öka väsentligt, men att övriga energikällor kommer att stå relativt still. De nya teknikerna kommer att hinna tas fram men inte att vara spridda i stor skala till 2025. Historiskt sett har det tagit i genomsnitt 25 år för ny teknik att bli allmänt tillämpad (jämför med naturgas som funnits sedan 1970, men som fortfarande släpar efter oljan). Att utveckla ren kolteknik och koldioxidlagring är det som kommer att ge momentum. Alternativa energikällor kräver stora investeringar i infrastruktur, men kapaciteten kommer främst att gå till att uppfylla det ökade basbehovet, utan att det inkluderar omställning till nya energislag.
Rysslands framtid bedöms som mycket svår att förutse. Det finns för många wild-cards. Ryssland kan bli en stor vinnare på klimatförändringarna. Mer odlingsmark, åtkomst till nya olje- och gasfyndigheter samt öppning av arktiska transportvägar ger fördelar. Till kostnaderna hör dock att smältande tundra leder till ökade infrastrukturkostnader. Canada kan också bli stora vinnare genom förlängd odlingssäsong, lägre uppvärmningskostnader och utökad trädgräns. Tillsammans kommer det att stärka deras ekonomier och försvaga USA ytterligare. Rysslands potential som maktfaktor kan försvagas av eftersläpande investeringar i energisektorn, brottslighet och korruption.
Rapporten pekar på ett tänkbart scenario där klimatförändringarna slår hårdare än vad man velat tro och t ex Manhattan får evakueras. I efterhand kan man i scenariot konstatera att ländernas regeringar inte tog till sig riskerna i samma utsträckning som befolkningen gjorde. En splittring förväntas mellan de som sätter ekonomisk tillväxt först och de som inte accepterar miljökonsekvenserna. I detta scenario blir livsmedelsproduktion, vattenbrist, hälsorisker, mm till mycket större konflikter än vad man idag tror. Främst länder i Afrika och Asien kan hamna i ett instabilt läge med regimer som kollapsar eller hamnar i säkerhetsproblem p g a vatten och matbrist.
Al Qaida förväntas försvagas snabbare än folk tror då deras impopularitet växer i den muslimska världen där de skördar flest offer. I svagare ekonomier i Arabvärlden kan man förvänta sig islamsk fundamentalism. Rapporten pekar även på risk för ökad användning av kärnvapen och risk för spridning till terroristgrupper. Konflikten mellan Indien och Pakistan samt läget i Nordkorea bedöms som riskområden.
Rapporten spekulerar även i USA:s fortsatta popularitet i världen. Anseendet har växlat genom decennier, från fula amerikaner på 50-talet, till protesterna mot Vietnamkriget på 60-70-talet och kärnvapenmotstånd från Europa på 80-talet. Mellan 2002-2007 sjönk USA:s anseende i 27 av 33 undersökta länder. Man menar nu att trender pekar på att ryktet kommer att förbättras.
Den större frågan är hur energiomställningen kommer att fungera, om smidig eller hur abrupt. En omställning från ett energislag till ett annat har bara hänt en gång per århundrade tidigare och har inneburit stora konsekvenser. Omställningen från ved till kol triggade industrialiseringen. En snabb omställning från olja kommer att ha största påverkan på mellanösterns oljeländer och kan innebära permanent försvagning av dessa länder. Erfarenheter från det förra århundradet visar att det har stor betydelse hur enskilda starka ledare agerar och att både snabb ekonomiskt tillväxt såväl som ekonomisk försvagning alltid lett till konflikter.
National Intelligence Council beskriver i underrättelserapporten ”Global Trends 2025” för amerikanska ledare hur världen förväntas se ut år 2025. Förra rapporten gavs ut för fem år sedan och avsåg 2020. Rapporten är både intressant och relevant då den speglar bilden från världens mäktigaste nation. Själv kan jag inte låta bli att slås över att man ingenstans i den hundra sidor tjocka rapporten omnämner riskerna med utslagna ekosystem och dess konsekvenser förutom vissa risker med klimatförändringarna. Jag hittar överhuvudtaget inte varken ordet ekosystem eller natur. Precis som så många andra institutioner i samhället förväntas dessa fortsatt leverera som förut trots kraftig mänsklig påverkan.
Den största förändringen mot förra rapporten är att man tror på en multipolar framtid och därför dramatiska förändringar i det framtida internationella systemet. Detta kommer att leda till konflikter, men det är ganska svårt att förutse vilka. En annan skillnad är att man bedömer att bristen på energi kommer att påverka mer än efterfrågan på energi.
Det kommer att bli en förskjutning i världsekonomier från väst till öst som saknar motstycke i historien. Det återskapar den position Kina och Indien hade två århundraden tillbaka när Kina stod för 30 % av den globala värdeproduktionen och Indien 15%. Kina och Indien är de två länder som starkast kommer att bidra till världens ekonomiska tillväxt. 2025 förväntas deras BNP ha gått om alla andra länder än USA, Japan, men i decennier kommer de att släpa efter när det gäller BNP per person. De största ekonomierna i fallande ordning 2025 förväntas bli USA, Kina, Indien, Japan, Tyskland, UK, Frankrike och Ryssland.
Få länder kommer ha sån betydelse för utvecklingen som Kina. Andra största ekonomi, en ledande militärmakt och en stor importör av naturresurser och en stor miljöpåverkan. För att omhänderta dessa utmaningar måste Kina å ena sidan öppna sig för att skapa ökad tolerans för kommunistpartiet och å andra sidan försvara det monopolet. Indien, som är en demokrati, förväntas kunna utgöra en politiks och kulturell brygga mellan Kina och USA. USA är annars rädd för att Rysslands negativa inställning till USA ska smitta av sig på Kina.
Makt flyttas inte bara från väst till öst utan koncentreras också mer till statskontrollerade regimer. De stora nya maktländerna, förutom Indien, är icke-demokratiska och följer inte den västerländska modellen utan en modell som kan beskrivas som statskapitalism. Sydkorea, Taiwan och Singapore väljer också statskapitalism. Ironiskt sett så har västvärldens regeringar genom sitt massiva stöd i finanskrisen förstärkt denna utveckling. I islamska länder gäller heller inte sekulariseringen, vilken varit en del av den västerländska modellen.
EU:s position kommer att försvagas relativt andra. EU behöver överbygga misstroendet mellan Bryssel och Europas befolkning. Merparten av fokus kommer att vara interna övertygelser istället för globalt inflytande. Priset för energiberoendet från Ryssland kan också komma att bli högt.
Japans minskade befolkning gör att man sannolikt kommer att öppna för mer invandring och strukturera om samhället. Japan är annars klämd mellan USA och Kina och det finns flera alternativa strategiska vägar de kan välja att hantera detta. Brasilien förväntas växa i betydelse inte minst p g a deras ökade energileverans. De innehar också en av de största oljereserverna och kan komma att bli en mycket stor oljeexportör. Indonesien, Turkiet och Iran, vilka domineras av islam men ändå inte tillhör kärnan i arabvärlden, har ett bra läge att växa i betydelse.
Rapporten pekar på ett möjligt framtida scenario utan Väst som dominant maktfaktor. Den säkerhetspolitiska organisationen Shanghai Co-operation, SCO, bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan kan få en lika stark position som NATO. Utvecklingen kan mycket väl förstärkas av att EU och USA inför handelshinder för att skydda sig mot Kinas framväxt, vilket sannolikt leder till en ökad nationalism i Kina och till att dessa länder sluter sig samman. Detta tvingar Ryssland och Kina att söka tätare samarbete även om de två aldrig kommer att älska varandra.
Ryssland förväntas stå för 40% av jordens oljeproduktion 2025. Tillsammans med Iran kommer man att vara ledande nationer för produktion av olja och naturgas. Trots att kol är så smutsigt så kommer detta billiga energislag att växa mest av alla energislag. De stora kolreserverna finns i Kina, Indien, USA och Ryssland. Det finns en potential för kraftigt utökad kärnkraft, men kostnader och komplexitet i infrastruktur gör att det kommer att dröja flera decennier innan vi kan se en betydande ökning.
Sammanfattningsvis bedömer man att olja, kol och naturgas kommer att öka väsentligt, men att övriga energikällor kommer att stå relativt still. De nya teknikerna kommer att hinna tas fram men inte att vara spridda i stor skala till 2025. Historiskt sett har det tagit i genomsnitt 25 år för ny teknik att bli allmänt tillämpad (jämför med naturgas som funnits sedan 1970, men som fortfarande släpar efter oljan). Att utveckla ren kolteknik och koldioxidlagring är det som kommer att ge momentum. Alternativa energikällor kräver stora investeringar i infrastruktur, men kapaciteten kommer främst att gå till att uppfylla det ökade basbehovet, utan att det inkluderar omställning till nya energislag.
Rysslands framtid bedöms som mycket svår att förutse. Det finns för många wild-cards. Ryssland kan bli en stor vinnare på klimatförändringarna. Mer odlingsmark, åtkomst till nya olje- och gasfyndigheter samt öppning av arktiska transportvägar ger fördelar. Till kostnaderna hör dock att smältande tundra leder till ökade infrastrukturkostnader. Canada kan också bli stora vinnare genom förlängd odlingssäsong, lägre uppvärmningskostnader och utökad trädgräns. Tillsammans kommer det att stärka deras ekonomier och försvaga USA ytterligare. Rysslands potential som maktfaktor kan försvagas av eftersläpande investeringar i energisektorn, brottslighet och korruption.
Rapporten pekar på ett tänkbart scenario där klimatförändringarna slår hårdare än vad man velat tro och t ex Manhattan får evakueras. I efterhand kan man i scenariot konstatera att ländernas regeringar inte tog till sig riskerna i samma utsträckning som befolkningen gjorde. En splittring förväntas mellan de som sätter ekonomisk tillväxt först och de som inte accepterar miljökonsekvenserna. I detta scenario blir livsmedelsproduktion, vattenbrist, hälsorisker, mm till mycket större konflikter än vad man idag tror. Främst länder i Afrika och Asien kan hamna i ett instabilt läge med regimer som kollapsar eller hamnar i säkerhetsproblem p g a vatten och matbrist.
Al Qaida förväntas försvagas snabbare än folk tror då deras impopularitet växer i den muslimska världen där de skördar flest offer. I svagare ekonomier i Arabvärlden kan man förvänta sig islamsk fundamentalism. Rapporten pekar även på risk för ökad användning av kärnvapen och risk för spridning till terroristgrupper. Konflikten mellan Indien och Pakistan samt läget i Nordkorea bedöms som riskområden.
Rapporten spekulerar även i USA:s fortsatta popularitet i världen. Anseendet har växlat genom decennier, från fula amerikaner på 50-talet, till protesterna mot Vietnamkriget på 60-70-talet och kärnvapenmotstånd från Europa på 80-talet. Mellan 2002-2007 sjönk USA:s anseende i 27 av 33 undersökta länder. Man menar nu att trender pekar på att ryktet kommer att förbättras.
13 december 2008
Skvallerspalt Poznan
Lite skvaller som jag samlat under tiden i Poznan:
Saudi Arabien gör sig till företrädare för oljeländerna och kritiserar FN för prata mer energi än klimat, i syfte att förstöra deras ekonomi. Man vill ha ekonomisk kompensation för att man inte kommer att få sälja lika mycket olja i framtiden. Här har Norge en viktig uppgift att vara motvikt. De har antagit ett ambitiöst mål om att bli klimatneutralt till 2050. För att få ihop det med fortsatt oljeborrning satsar man 3 miljarder ur oljepengar för att utveckla teknik som avskiljer och lagrar koldioxid. Oljevinsterna vill man sedan använda till att hindra avskogningen i tropikerna.
Polen har fått en ny miljöminister som för omväxling skull bryr sig om miljö. Tyvärr verkar han inte rå på premiärminister Tusk som sätter käppar i hjulet för EU:s klimatpaket.
Kanada, Ryssland och Japan hänvisar till välfärdsförluster och dribblar för att få fram ett så lindrigt basår som möjligt, trots att man gått med på 1990 i Kyoto-protokollet. EU är mycket tydliga med att 1990 bör bestå, man vill ju kunna tillgodoräkna sig det man redan gjort. USA, som inte varit på banan tidigare, vill naturligtvis ha ett så sent utgångsår som möjligt och ger EU en passning om att man fick mycket utsläppsreduktioner med enkla åtgärder efter Sovjetunionens sönderfall. Det är uppenbart att alla vill ha det mål som gynnar en själv bäst.
Chile poppar upp som konstruktiv part.
Maldiverna planerar att köpa landyta i Australien för att slippa leva som klimatflyktingar i framtiden och Tuvalu har efterfrågat nya bostäder för hela befolkningen inom fem år. Det är inte svårt att övertyga dessa om kraftfulla åtgärder. Som vanligt gör Tuvalu mycket initierade inlägg och sätter press på industriländerna att leverera mycket kraftiga utsläppsminskningar.
Italien, som fick på nöten när man tidigare uttalade att EU:s mål bör omprövas om vi inte når en överenskommelse i Köpenhamn, har legat märkbart lågt i Poznan.
Kanada ligger 30 % över sitt åtagande enligt Kyoto-protokollet. Man skyller på kallt väder, men det har väl knappast blivit kallare sen 1990? Nu vill man ha särbehandling och pekar på speciella omständigheter utifrån att deras utsläpp i stor grad kommer från den olja de exporterar. Det ända utsläppsmål de angett är 90 % koldioxidneutral elproduktion till 2020.
Indien påpekar att ändring i västvärldens livsstil skulle kunna leda till större utsläppsminskningar.
Ryssland fortsätter att komma med förslag vinklade på nya sätt. Det är som om de inte riktigt hänger med. Föreslog tre indikatorer som man ska ta hänsyn till när man sätter utsläppsmål; befolkning, antalet dagar man behöver uppvärmning, medelavstånd mellan de tio största städerna i landet samt import/exportbalansen hos koldioxidintensiva produkter.
Kina har föreslagit att i-länder avsätter 1 procent av BNP till stöd för u-ländernas utsläppsminskningar. Sverige har god anledning att vara skeptisk, med tanke på hur föga framgångsrikt FN:s bistånd varit.
Pluspoäng till Syrien, Jordan och Egypten som här försökt bryta sig loss från Saudi Arabiens ledband och prata med egen tunga. Egypten föreslog t o m att alla länder borde göra åtaganden.
Ryssland kommer till konferensen med så svagt förhandlingsmandat att vissa delegater föreslog att de borde uteslutas som förhandlingspart. Deras utsläppsprognos är + 40-80 % trots enorma möjligheter att producera förnyelsebar energi och en vilja att bredda näringslivet. Med världens lägsta energi-effektivitet borde det inte vara svårt att sänka sina utsläpp, men istället passar man helt.
Kina deltar på en helt annan nivå än tidigare. Tonläget är mer konstruktivt, men man vill inte riktigt bekänna färg innan Obama på plats. Om Kina inte vidtar åtgärder kommer utsläppen att fördubblas mellan 2005 och 2030. Kinas kostnader för pågående klimatförändringar har kostat 20 miljarder hittills i år, vilket är en stark pådrivare.
I en av sessionerna upptar Japan tid med att förklara att man överväger att begränsa duschandet till 15 min och att man kanske bara behöver duscha 3-4 gånger i veckan. Mer än så behövs för att nå sina annonserade utsläppsmål om 60-80 % till 2050.
Många länder har under mötet i Poznan deklarerat egna utsläppsmål. Ett axplock:
- Syd-Korea, Australien och Sydafrika sätter mål - Mexico har mål om 50 % till 2050
- Brasilien har mål om 70 % minskade utsläpp från avskogning
- Norge har presenterat utsläppsmål på 30 % till 2020 från 1990 års nivå.
Sverige omnämns som föregångare inom flera områden.
Saudi Arabien gör vad de kan för att kasta grus i maskineriet. Efter att planeringen legat fast i månader, framförde man i sent skede att man nu istället önskade högtidlighålla den viktiga muslimska högtiden Eid El Adha på måndagen. Sekretariatet fick vackert kasta om planeringen i syfte att hindra Saudi Arabien från att framstå som martyr utifrån bristande hänsyn till deras religion.
Rädslan för spökande muslimska högtider fick även danskarna att under veckan flytta fram tidpunkten för det sedan länge inplanerade mötet i Köpenhamn. Stora opraktiska suckar hördes från organisationskommittén. Nu riskerar man istället att hamna okristligt nära jul.
Saudi Arabien gör sig till företrädare för oljeländerna och kritiserar FN för prata mer energi än klimat, i syfte att förstöra deras ekonomi. Man vill ha ekonomisk kompensation för att man inte kommer att få sälja lika mycket olja i framtiden. Här har Norge en viktig uppgift att vara motvikt. De har antagit ett ambitiöst mål om att bli klimatneutralt till 2050. För att få ihop det med fortsatt oljeborrning satsar man 3 miljarder ur oljepengar för att utveckla teknik som avskiljer och lagrar koldioxid. Oljevinsterna vill man sedan använda till att hindra avskogningen i tropikerna.
Polen har fått en ny miljöminister som för omväxling skull bryr sig om miljö. Tyvärr verkar han inte rå på premiärminister Tusk som sätter käppar i hjulet för EU:s klimatpaket.
Kanada, Ryssland och Japan hänvisar till välfärdsförluster och dribblar för att få fram ett så lindrigt basår som möjligt, trots att man gått med på 1990 i Kyoto-protokollet. EU är mycket tydliga med att 1990 bör bestå, man vill ju kunna tillgodoräkna sig det man redan gjort. USA, som inte varit på banan tidigare, vill naturligtvis ha ett så sent utgångsår som möjligt och ger EU en passning om att man fick mycket utsläppsreduktioner med enkla åtgärder efter Sovjetunionens sönderfall. Det är uppenbart att alla vill ha det mål som gynnar en själv bäst.
Chile poppar upp som konstruktiv part.
Maldiverna planerar att köpa landyta i Australien för att slippa leva som klimatflyktingar i framtiden och Tuvalu har efterfrågat nya bostäder för hela befolkningen inom fem år. Det är inte svårt att övertyga dessa om kraftfulla åtgärder. Som vanligt gör Tuvalu mycket initierade inlägg och sätter press på industriländerna att leverera mycket kraftiga utsläppsminskningar.
Italien, som fick på nöten när man tidigare uttalade att EU:s mål bör omprövas om vi inte når en överenskommelse i Köpenhamn, har legat märkbart lågt i Poznan.
Kanada ligger 30 % över sitt åtagande enligt Kyoto-protokollet. Man skyller på kallt väder, men det har väl knappast blivit kallare sen 1990? Nu vill man ha särbehandling och pekar på speciella omständigheter utifrån att deras utsläpp i stor grad kommer från den olja de exporterar. Det ända utsläppsmål de angett är 90 % koldioxidneutral elproduktion till 2020.
Indien påpekar att ändring i västvärldens livsstil skulle kunna leda till större utsläppsminskningar.
Ryssland fortsätter att komma med förslag vinklade på nya sätt. Det är som om de inte riktigt hänger med. Föreslog tre indikatorer som man ska ta hänsyn till när man sätter utsläppsmål; befolkning, antalet dagar man behöver uppvärmning, medelavstånd mellan de tio största städerna i landet samt import/exportbalansen hos koldioxidintensiva produkter.
Kina har föreslagit att i-länder avsätter 1 procent av BNP till stöd för u-ländernas utsläppsminskningar. Sverige har god anledning att vara skeptisk, med tanke på hur föga framgångsrikt FN:s bistånd varit.
Pluspoäng till Syrien, Jordan och Egypten som här försökt bryta sig loss från Saudi Arabiens ledband och prata med egen tunga. Egypten föreslog t o m att alla länder borde göra åtaganden.
Ryssland kommer till konferensen med så svagt förhandlingsmandat att vissa delegater föreslog att de borde uteslutas som förhandlingspart. Deras utsläppsprognos är + 40-80 % trots enorma möjligheter att producera förnyelsebar energi och en vilja att bredda näringslivet. Med världens lägsta energi-effektivitet borde det inte vara svårt att sänka sina utsläpp, men istället passar man helt.
Kina deltar på en helt annan nivå än tidigare. Tonläget är mer konstruktivt, men man vill inte riktigt bekänna färg innan Obama på plats. Om Kina inte vidtar åtgärder kommer utsläppen att fördubblas mellan 2005 och 2030. Kinas kostnader för pågående klimatförändringar har kostat 20 miljarder hittills i år, vilket är en stark pådrivare.
I en av sessionerna upptar Japan tid med att förklara att man överväger att begränsa duschandet till 15 min och att man kanske bara behöver duscha 3-4 gånger i veckan. Mer än så behövs för att nå sina annonserade utsläppsmål om 60-80 % till 2050.
Många länder har under mötet i Poznan deklarerat egna utsläppsmål. Ett axplock:
- Syd-Korea, Australien och Sydafrika sätter mål - Mexico har mål om 50 % till 2050
- Brasilien har mål om 70 % minskade utsläpp från avskogning
- Norge har presenterat utsläppsmål på 30 % till 2020 från 1990 års nivå.
Sverige omnämns som föregångare inom flera områden.
Saudi Arabien gör vad de kan för att kasta grus i maskineriet. Efter att planeringen legat fast i månader, framförde man i sent skede att man nu istället önskade högtidlighålla den viktiga muslimska högtiden Eid El Adha på måndagen. Sekretariatet fick vackert kasta om planeringen i syfte att hindra Saudi Arabien från att framstå som martyr utifrån bristande hänsyn till deras religion.
Rädslan för spökande muslimska högtider fick även danskarna att under veckan flytta fram tidpunkten för det sedan länge inplanerade mötet i Köpenhamn. Stora opraktiska suckar hördes från organisationskommittén. Nu riskerar man istället att hamna okristligt nära jul.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
