Det andra mötet under USA och Obamas initiativ med Major Economies Forum har avslutats i Paris. Medverkande länder står för 80 % av de globala utsläppen. Förutom utsläppsmål har man diskuterat energieffektiviseringar och anpassningsåtgärder.
Ett tredje möte kommer att hållas i Mexico i juni. De länder som medverkar är Australien, Brasilien, Storbritannien, Kanada, Kina, EU, frankrike, Tyskland, Indien, Indonesien, Italien, Syd Korea, Mexiko, Ryssland, Syd-Afrika och USA. Även Danmark, som värd för Köpenhamnsmötet var inbjuden.
När G8 träffas i Italien 8-10 med efterföljande Major Economies Forum i L’Aquila, Italien, den 10 juli hoppas många med mig att det blir ett ställningstagande om utsläppsmål. G8-mötet i Japan förra året enades ju om att halvera utsläppen till 2050.
Andreas Carlgren som snart blir EU:s ledande miljöminister var med på Paris-mötet. I nuläget verkar det mycket svårt att få med bl a USA, Japan och Kanada på tillräckligt höga mål. Obamas besked om att minska med 14 % jämfört med 2005 är ett allt få svagt åtagande. Kanske vill han mer, men det är bevisligen ingen lätt uppgift att få med sig kongressen på det.
Det pågår just nu ett ställningskrig. Kina, Indien m fl u-länder vill inte göra åtaganden så länge i-länderna inte gör det. Och i-länderna väntar på varandra. Det blir helt avgörande vad USA gör. Tyvärr kommer detta ställningskrig med största sannolikt pågå långt längre än vad som är hälsosamt för både jordklotet och de globala klimatförhandlingarna.
Visar inlägg med etikett Kanada. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kanada. Visa alla inlägg
28 maj 2009
26 maj 2009
Norge på kontrakurs mot miljön
Norska Statoil gör storsatsning på kanadensisk oljesand. Denna form av oljeutvinning gör stor skada för miljön och är inte heller särskilt energieffektiv. Det krävs ett fat olja för att producera tre fat olja från oljesand. Kanada har höjt kraven på oljeutvinning ur oljesand, med bl a krav på koldioxidavskiljning och lagring.
Greenpeace hade försökt stoppa satsningen genom att vädja till den norska regeringen att ta ställning mot 2-miljarder-investeringen vid bolagsstämman den 19 maj. Statoil ägs ju till två tredjedelar av norska staten. Det valde man dock att inte göra. Norska arbetarpartiet stödjer som vanligt inte miljön. Det är riktigt beklämmande att konstatera att arbetarpartiet i Norge på område efter område fortsätter att stödja storsatsningar på fossila bränslen med försvaret att ”världen behöver olja och då är det bättre om vi som kan miljö producerar den”.
Svenska KPA hade uttalat att man inte stödjer denna satsning. ”Vi känner att om Statoil inte kan skydda miljön så bör man dra sig tillbaka från projektet”, sa Kerstin Grönvall. ”Om norska staten inte ingriper så kan en försäljning av oss av våra andelar i Statoil vara svaret.” Även Folksam och 7:e AP-fonden har sagt att man inte ställer sig bakom satsningen.
Så då återstår konsumentmakten. Vad vet konsumenterna om effekterna på miljön? Och skulle de handla bensin någon annan stans om de visste?
Oljesanden i Kanada är världens näst största oljereserv efter Saudiarabien. Enorma områden i provinsen Alberta är inmutade och investeringar på hundratals miljarder väntas i dagbrott och underjordiska brott. En riktig Klondyke-era där 100 000 personer behövs som arbetskraft. Miljökonsekvenserna är redan mycket stora.
Oljesand är en sorts stenhård råolja som kallas bitumen och som är blandad med sand och lera. Den kan ligga bara en bit ned i backen och då bryts oljesanden i dagbrott. De djupare fyndigheterna på några hundra meters djup, och det är sådana som Statoil nu har köpt rätten att borra och utvinna, kokas loss med stora mängder het ånga som värmts upp av naturgas och sugs sen upp. Efter det måste oljan renas i flera steg och det kräver ytterligare stora mängder energi och vatten.
Inte konstigt att Kanada ligger back med 30 % mot sitt åtagande i Kyoto-avtalet! Och ur ska de klara ett nytt klimatavtal?!
Greenpeace hade försökt stoppa satsningen genom att vädja till den norska regeringen att ta ställning mot 2-miljarder-investeringen vid bolagsstämman den 19 maj. Statoil ägs ju till två tredjedelar av norska staten. Det valde man dock att inte göra. Norska arbetarpartiet stödjer som vanligt inte miljön. Det är riktigt beklämmande att konstatera att arbetarpartiet i Norge på område efter område fortsätter att stödja storsatsningar på fossila bränslen med försvaret att ”världen behöver olja och då är det bättre om vi som kan miljö producerar den”.
Svenska KPA hade uttalat att man inte stödjer denna satsning. ”Vi känner att om Statoil inte kan skydda miljön så bör man dra sig tillbaka från projektet”, sa Kerstin Grönvall. ”Om norska staten inte ingriper så kan en försäljning av oss av våra andelar i Statoil vara svaret.” Även Folksam och 7:e AP-fonden har sagt att man inte ställer sig bakom satsningen.
Så då återstår konsumentmakten. Vad vet konsumenterna om effekterna på miljön? Och skulle de handla bensin någon annan stans om de visste?
Oljesanden i Kanada är världens näst största oljereserv efter Saudiarabien. Enorma områden i provinsen Alberta är inmutade och investeringar på hundratals miljarder väntas i dagbrott och underjordiska brott. En riktig Klondyke-era där 100 000 personer behövs som arbetskraft. Miljökonsekvenserna är redan mycket stora.
Oljesand är en sorts stenhård råolja som kallas bitumen och som är blandad med sand och lera. Den kan ligga bara en bit ned i backen och då bryts oljesanden i dagbrott. De djupare fyndigheterna på några hundra meters djup, och det är sådana som Statoil nu har köpt rätten att borra och utvinna, kokas loss med stora mängder het ånga som värmts upp av naturgas och sugs sen upp. Efter det måste oljan renas i flera steg och det kräver ytterligare stora mängder energi och vatten.
Inte konstigt att Kanada ligger back med 30 % mot sitt åtagande i Kyoto-avtalet! Och ur ska de klara ett nytt klimatavtal?!
03 januari 2009
Världen år 2025 enligt USA
USA fruktar att Ryssland och Canada blir vinnare på klimatförändringarna. USA kommer fortsatt att vara det enskilt mäktigaste landet, men kommer att vara mindre dominant. Dollarn förväntas bli en bland flera viktiga valutor. Västerländsk liberalism, demokrati och sekularisering kommer att tappa sin lyster till förmån för mer statskontrollerad kapitalism. Kina förväntas bli världens andra största ekonomi och en ledande militärmakt. Ryssland har potential att bli både rikare och med mer makt om man investerar i humankapital, diversifierar sin ekonomi och integrerar sig med den globala handeln.
Den större frågan är hur energiomställningen kommer att fungera, om smidig eller hur abrupt. En omställning från ett energislag till ett annat har bara hänt en gång per århundrade tidigare och har inneburit stora konsekvenser. Omställningen från ved till kol triggade industrialiseringen. En snabb omställning från olja kommer att ha största påverkan på mellanösterns oljeländer och kan innebära permanent försvagning av dessa länder. Erfarenheter från det förra århundradet visar att det har stor betydelse hur enskilda starka ledare agerar och att både snabb ekonomiskt tillväxt såväl som ekonomisk försvagning alltid lett till konflikter.
National Intelligence Council beskriver i underrättelserapporten ”Global Trends 2025” för amerikanska ledare hur världen förväntas se ut år 2025. Förra rapporten gavs ut för fem år sedan och avsåg 2020. Rapporten är både intressant och relevant då den speglar bilden från världens mäktigaste nation. Själv kan jag inte låta bli att slås över att man ingenstans i den hundra sidor tjocka rapporten omnämner riskerna med utslagna ekosystem och dess konsekvenser förutom vissa risker med klimatförändringarna. Jag hittar överhuvudtaget inte varken ordet ekosystem eller natur. Precis som så många andra institutioner i samhället förväntas dessa fortsatt leverera som förut trots kraftig mänsklig påverkan.
Den största förändringen mot förra rapporten är att man tror på en multipolar framtid och därför dramatiska förändringar i det framtida internationella systemet. Detta kommer att leda till konflikter, men det är ganska svårt att förutse vilka. En annan skillnad är att man bedömer att bristen på energi kommer att påverka mer än efterfrågan på energi.
Det kommer att bli en förskjutning i världsekonomier från väst till öst som saknar motstycke i historien. Det återskapar den position Kina och Indien hade två århundraden tillbaka när Kina stod för 30 % av den globala värdeproduktionen och Indien 15%. Kina och Indien är de två länder som starkast kommer att bidra till världens ekonomiska tillväxt. 2025 förväntas deras BNP ha gått om alla andra länder än USA, Japan, men i decennier kommer de att släpa efter när det gäller BNP per person. De största ekonomierna i fallande ordning 2025 förväntas bli USA, Kina, Indien, Japan, Tyskland, UK, Frankrike och Ryssland.
Få länder kommer ha sån betydelse för utvecklingen som Kina. Andra största ekonomi, en ledande militärmakt och en stor importör av naturresurser och en stor miljöpåverkan. För att omhänderta dessa utmaningar måste Kina å ena sidan öppna sig för att skapa ökad tolerans för kommunistpartiet och å andra sidan försvara det monopolet. Indien, som är en demokrati, förväntas kunna utgöra en politiks och kulturell brygga mellan Kina och USA. USA är annars rädd för att Rysslands negativa inställning till USA ska smitta av sig på Kina.
Makt flyttas inte bara från väst till öst utan koncentreras också mer till statskontrollerade regimer. De stora nya maktländerna, förutom Indien, är icke-demokratiska och följer inte den västerländska modellen utan en modell som kan beskrivas som statskapitalism. Sydkorea, Taiwan och Singapore väljer också statskapitalism. Ironiskt sett så har västvärldens regeringar genom sitt massiva stöd i finanskrisen förstärkt denna utveckling. I islamska länder gäller heller inte sekulariseringen, vilken varit en del av den västerländska modellen.
EU:s position kommer att försvagas relativt andra. EU behöver överbygga misstroendet mellan Bryssel och Europas befolkning. Merparten av fokus kommer att vara interna övertygelser istället för globalt inflytande. Priset för energiberoendet från Ryssland kan också komma att bli högt.
Japans minskade befolkning gör att man sannolikt kommer att öppna för mer invandring och strukturera om samhället. Japan är annars klämd mellan USA och Kina och det finns flera alternativa strategiska vägar de kan välja att hantera detta. Brasilien förväntas växa i betydelse inte minst p g a deras ökade energileverans. De innehar också en av de största oljereserverna och kan komma att bli en mycket stor oljeexportör. Indonesien, Turkiet och Iran, vilka domineras av islam men ändå inte tillhör kärnan i arabvärlden, har ett bra läge att växa i betydelse.
Rapporten pekar på ett möjligt framtida scenario utan Väst som dominant maktfaktor. Den säkerhetspolitiska organisationen Shanghai Co-operation, SCO, bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan kan få en lika stark position som NATO. Utvecklingen kan mycket väl förstärkas av att EU och USA inför handelshinder för att skydda sig mot Kinas framväxt, vilket sannolikt leder till en ökad nationalism i Kina och till att dessa länder sluter sig samman. Detta tvingar Ryssland och Kina att söka tätare samarbete även om de två aldrig kommer att älska varandra.
Ryssland förväntas stå för 40% av jordens oljeproduktion 2025. Tillsammans med Iran kommer man att vara ledande nationer för produktion av olja och naturgas. Trots att kol är så smutsigt så kommer detta billiga energislag att växa mest av alla energislag. De stora kolreserverna finns i Kina, Indien, USA och Ryssland. Det finns en potential för kraftigt utökad kärnkraft, men kostnader och komplexitet i infrastruktur gör att det kommer att dröja flera decennier innan vi kan se en betydande ökning.
Sammanfattningsvis bedömer man att olja, kol och naturgas kommer att öka väsentligt, men att övriga energikällor kommer att stå relativt still. De nya teknikerna kommer att hinna tas fram men inte att vara spridda i stor skala till 2025. Historiskt sett har det tagit i genomsnitt 25 år för ny teknik att bli allmänt tillämpad (jämför med naturgas som funnits sedan 1970, men som fortfarande släpar efter oljan). Att utveckla ren kolteknik och koldioxidlagring är det som kommer att ge momentum. Alternativa energikällor kräver stora investeringar i infrastruktur, men kapaciteten kommer främst att gå till att uppfylla det ökade basbehovet, utan att det inkluderar omställning till nya energislag.
Rysslands framtid bedöms som mycket svår att förutse. Det finns för många wild-cards. Ryssland kan bli en stor vinnare på klimatförändringarna. Mer odlingsmark, åtkomst till nya olje- och gasfyndigheter samt öppning av arktiska transportvägar ger fördelar. Till kostnaderna hör dock att smältande tundra leder till ökade infrastrukturkostnader. Canada kan också bli stora vinnare genom förlängd odlingssäsong, lägre uppvärmningskostnader och utökad trädgräns. Tillsammans kommer det att stärka deras ekonomier och försvaga USA ytterligare. Rysslands potential som maktfaktor kan försvagas av eftersläpande investeringar i energisektorn, brottslighet och korruption.
Rapporten pekar på ett tänkbart scenario där klimatförändringarna slår hårdare än vad man velat tro och t ex Manhattan får evakueras. I efterhand kan man i scenariot konstatera att ländernas regeringar inte tog till sig riskerna i samma utsträckning som befolkningen gjorde. En splittring förväntas mellan de som sätter ekonomisk tillväxt först och de som inte accepterar miljökonsekvenserna. I detta scenario blir livsmedelsproduktion, vattenbrist, hälsorisker, mm till mycket större konflikter än vad man idag tror. Främst länder i Afrika och Asien kan hamna i ett instabilt läge med regimer som kollapsar eller hamnar i säkerhetsproblem p g a vatten och matbrist.
Al Qaida förväntas försvagas snabbare än folk tror då deras impopularitet växer i den muslimska världen där de skördar flest offer. I svagare ekonomier i Arabvärlden kan man förvänta sig islamsk fundamentalism. Rapporten pekar även på risk för ökad användning av kärnvapen och risk för spridning till terroristgrupper. Konflikten mellan Indien och Pakistan samt läget i Nordkorea bedöms som riskområden.
Rapporten spekulerar även i USA:s fortsatta popularitet i världen. Anseendet har växlat genom decennier, från fula amerikaner på 50-talet, till protesterna mot Vietnamkriget på 60-70-talet och kärnvapenmotstånd från Europa på 80-talet. Mellan 2002-2007 sjönk USA:s anseende i 27 av 33 undersökta länder. Man menar nu att trender pekar på att ryktet kommer att förbättras.
Den större frågan är hur energiomställningen kommer att fungera, om smidig eller hur abrupt. En omställning från ett energislag till ett annat har bara hänt en gång per århundrade tidigare och har inneburit stora konsekvenser. Omställningen från ved till kol triggade industrialiseringen. En snabb omställning från olja kommer att ha största påverkan på mellanösterns oljeländer och kan innebära permanent försvagning av dessa länder. Erfarenheter från det förra århundradet visar att det har stor betydelse hur enskilda starka ledare agerar och att både snabb ekonomiskt tillväxt såväl som ekonomisk försvagning alltid lett till konflikter.
National Intelligence Council beskriver i underrättelserapporten ”Global Trends 2025” för amerikanska ledare hur världen förväntas se ut år 2025. Förra rapporten gavs ut för fem år sedan och avsåg 2020. Rapporten är både intressant och relevant då den speglar bilden från världens mäktigaste nation. Själv kan jag inte låta bli att slås över att man ingenstans i den hundra sidor tjocka rapporten omnämner riskerna med utslagna ekosystem och dess konsekvenser förutom vissa risker med klimatförändringarna. Jag hittar överhuvudtaget inte varken ordet ekosystem eller natur. Precis som så många andra institutioner i samhället förväntas dessa fortsatt leverera som förut trots kraftig mänsklig påverkan.
Den största förändringen mot förra rapporten är att man tror på en multipolar framtid och därför dramatiska förändringar i det framtida internationella systemet. Detta kommer att leda till konflikter, men det är ganska svårt att förutse vilka. En annan skillnad är att man bedömer att bristen på energi kommer att påverka mer än efterfrågan på energi.
Det kommer att bli en förskjutning i världsekonomier från väst till öst som saknar motstycke i historien. Det återskapar den position Kina och Indien hade två århundraden tillbaka när Kina stod för 30 % av den globala värdeproduktionen och Indien 15%. Kina och Indien är de två länder som starkast kommer att bidra till världens ekonomiska tillväxt. 2025 förväntas deras BNP ha gått om alla andra länder än USA, Japan, men i decennier kommer de att släpa efter när det gäller BNP per person. De största ekonomierna i fallande ordning 2025 förväntas bli USA, Kina, Indien, Japan, Tyskland, UK, Frankrike och Ryssland.
Få länder kommer ha sån betydelse för utvecklingen som Kina. Andra största ekonomi, en ledande militärmakt och en stor importör av naturresurser och en stor miljöpåverkan. För att omhänderta dessa utmaningar måste Kina å ena sidan öppna sig för att skapa ökad tolerans för kommunistpartiet och å andra sidan försvara det monopolet. Indien, som är en demokrati, förväntas kunna utgöra en politiks och kulturell brygga mellan Kina och USA. USA är annars rädd för att Rysslands negativa inställning till USA ska smitta av sig på Kina.
Makt flyttas inte bara från väst till öst utan koncentreras också mer till statskontrollerade regimer. De stora nya maktländerna, förutom Indien, är icke-demokratiska och följer inte den västerländska modellen utan en modell som kan beskrivas som statskapitalism. Sydkorea, Taiwan och Singapore väljer också statskapitalism. Ironiskt sett så har västvärldens regeringar genom sitt massiva stöd i finanskrisen förstärkt denna utveckling. I islamska länder gäller heller inte sekulariseringen, vilken varit en del av den västerländska modellen.
EU:s position kommer att försvagas relativt andra. EU behöver överbygga misstroendet mellan Bryssel och Europas befolkning. Merparten av fokus kommer att vara interna övertygelser istället för globalt inflytande. Priset för energiberoendet från Ryssland kan också komma att bli högt.
Japans minskade befolkning gör att man sannolikt kommer att öppna för mer invandring och strukturera om samhället. Japan är annars klämd mellan USA och Kina och det finns flera alternativa strategiska vägar de kan välja att hantera detta. Brasilien förväntas växa i betydelse inte minst p g a deras ökade energileverans. De innehar också en av de största oljereserverna och kan komma att bli en mycket stor oljeexportör. Indonesien, Turkiet och Iran, vilka domineras av islam men ändå inte tillhör kärnan i arabvärlden, har ett bra läge att växa i betydelse.
Rapporten pekar på ett möjligt framtida scenario utan Väst som dominant maktfaktor. Den säkerhetspolitiska organisationen Shanghai Co-operation, SCO, bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan kan få en lika stark position som NATO. Utvecklingen kan mycket väl förstärkas av att EU och USA inför handelshinder för att skydda sig mot Kinas framväxt, vilket sannolikt leder till en ökad nationalism i Kina och till att dessa länder sluter sig samman. Detta tvingar Ryssland och Kina att söka tätare samarbete även om de två aldrig kommer att älska varandra.
Ryssland förväntas stå för 40% av jordens oljeproduktion 2025. Tillsammans med Iran kommer man att vara ledande nationer för produktion av olja och naturgas. Trots att kol är så smutsigt så kommer detta billiga energislag att växa mest av alla energislag. De stora kolreserverna finns i Kina, Indien, USA och Ryssland. Det finns en potential för kraftigt utökad kärnkraft, men kostnader och komplexitet i infrastruktur gör att det kommer att dröja flera decennier innan vi kan se en betydande ökning.
Sammanfattningsvis bedömer man att olja, kol och naturgas kommer att öka väsentligt, men att övriga energikällor kommer att stå relativt still. De nya teknikerna kommer att hinna tas fram men inte att vara spridda i stor skala till 2025. Historiskt sett har det tagit i genomsnitt 25 år för ny teknik att bli allmänt tillämpad (jämför med naturgas som funnits sedan 1970, men som fortfarande släpar efter oljan). Att utveckla ren kolteknik och koldioxidlagring är det som kommer att ge momentum. Alternativa energikällor kräver stora investeringar i infrastruktur, men kapaciteten kommer främst att gå till att uppfylla det ökade basbehovet, utan att det inkluderar omställning till nya energislag.
Rysslands framtid bedöms som mycket svår att förutse. Det finns för många wild-cards. Ryssland kan bli en stor vinnare på klimatförändringarna. Mer odlingsmark, åtkomst till nya olje- och gasfyndigheter samt öppning av arktiska transportvägar ger fördelar. Till kostnaderna hör dock att smältande tundra leder till ökade infrastrukturkostnader. Canada kan också bli stora vinnare genom förlängd odlingssäsong, lägre uppvärmningskostnader och utökad trädgräns. Tillsammans kommer det att stärka deras ekonomier och försvaga USA ytterligare. Rysslands potential som maktfaktor kan försvagas av eftersläpande investeringar i energisektorn, brottslighet och korruption.
Rapporten pekar på ett tänkbart scenario där klimatförändringarna slår hårdare än vad man velat tro och t ex Manhattan får evakueras. I efterhand kan man i scenariot konstatera att ländernas regeringar inte tog till sig riskerna i samma utsträckning som befolkningen gjorde. En splittring förväntas mellan de som sätter ekonomisk tillväxt först och de som inte accepterar miljökonsekvenserna. I detta scenario blir livsmedelsproduktion, vattenbrist, hälsorisker, mm till mycket större konflikter än vad man idag tror. Främst länder i Afrika och Asien kan hamna i ett instabilt läge med regimer som kollapsar eller hamnar i säkerhetsproblem p g a vatten och matbrist.
Al Qaida förväntas försvagas snabbare än folk tror då deras impopularitet växer i den muslimska världen där de skördar flest offer. I svagare ekonomier i Arabvärlden kan man förvänta sig islamsk fundamentalism. Rapporten pekar även på risk för ökad användning av kärnvapen och risk för spridning till terroristgrupper. Konflikten mellan Indien och Pakistan samt läget i Nordkorea bedöms som riskområden.
Rapporten spekulerar även i USA:s fortsatta popularitet i världen. Anseendet har växlat genom decennier, från fula amerikaner på 50-talet, till protesterna mot Vietnamkriget på 60-70-talet och kärnvapenmotstånd från Europa på 80-talet. Mellan 2002-2007 sjönk USA:s anseende i 27 av 33 undersökta länder. Man menar nu att trender pekar på att ryktet kommer att förbättras.
13 december 2008
Skvallerspalt Poznan
Lite skvaller som jag samlat under tiden i Poznan:
Saudi Arabien gör sig till företrädare för oljeländerna och kritiserar FN för prata mer energi än klimat, i syfte att förstöra deras ekonomi. Man vill ha ekonomisk kompensation för att man inte kommer att få sälja lika mycket olja i framtiden. Här har Norge en viktig uppgift att vara motvikt. De har antagit ett ambitiöst mål om att bli klimatneutralt till 2050. För att få ihop det med fortsatt oljeborrning satsar man 3 miljarder ur oljepengar för att utveckla teknik som avskiljer och lagrar koldioxid. Oljevinsterna vill man sedan använda till att hindra avskogningen i tropikerna.
Polen har fått en ny miljöminister som för omväxling skull bryr sig om miljö. Tyvärr verkar han inte rå på premiärminister Tusk som sätter käppar i hjulet för EU:s klimatpaket.
Kanada, Ryssland och Japan hänvisar till välfärdsförluster och dribblar för att få fram ett så lindrigt basår som möjligt, trots att man gått med på 1990 i Kyoto-protokollet. EU är mycket tydliga med att 1990 bör bestå, man vill ju kunna tillgodoräkna sig det man redan gjort. USA, som inte varit på banan tidigare, vill naturligtvis ha ett så sent utgångsår som möjligt och ger EU en passning om att man fick mycket utsläppsreduktioner med enkla åtgärder efter Sovjetunionens sönderfall. Det är uppenbart att alla vill ha det mål som gynnar en själv bäst.
Chile poppar upp som konstruktiv part.
Maldiverna planerar att köpa landyta i Australien för att slippa leva som klimatflyktingar i framtiden och Tuvalu har efterfrågat nya bostäder för hela befolkningen inom fem år. Det är inte svårt att övertyga dessa om kraftfulla åtgärder. Som vanligt gör Tuvalu mycket initierade inlägg och sätter press på industriländerna att leverera mycket kraftiga utsläppsminskningar.
Italien, som fick på nöten när man tidigare uttalade att EU:s mål bör omprövas om vi inte når en överenskommelse i Köpenhamn, har legat märkbart lågt i Poznan.
Kanada ligger 30 % över sitt åtagande enligt Kyoto-protokollet. Man skyller på kallt väder, men det har väl knappast blivit kallare sen 1990? Nu vill man ha särbehandling och pekar på speciella omständigheter utifrån att deras utsläpp i stor grad kommer från den olja de exporterar. Det ända utsläppsmål de angett är 90 % koldioxidneutral elproduktion till 2020.
Indien påpekar att ändring i västvärldens livsstil skulle kunna leda till större utsläppsminskningar.
Ryssland fortsätter att komma med förslag vinklade på nya sätt. Det är som om de inte riktigt hänger med. Föreslog tre indikatorer som man ska ta hänsyn till när man sätter utsläppsmål; befolkning, antalet dagar man behöver uppvärmning, medelavstånd mellan de tio största städerna i landet samt import/exportbalansen hos koldioxidintensiva produkter.
Kina har föreslagit att i-länder avsätter 1 procent av BNP till stöd för u-ländernas utsläppsminskningar. Sverige har god anledning att vara skeptisk, med tanke på hur föga framgångsrikt FN:s bistånd varit.
Pluspoäng till Syrien, Jordan och Egypten som här försökt bryta sig loss från Saudi Arabiens ledband och prata med egen tunga. Egypten föreslog t o m att alla länder borde göra åtaganden.
Ryssland kommer till konferensen med så svagt förhandlingsmandat att vissa delegater föreslog att de borde uteslutas som förhandlingspart. Deras utsläppsprognos är + 40-80 % trots enorma möjligheter att producera förnyelsebar energi och en vilja att bredda näringslivet. Med världens lägsta energi-effektivitet borde det inte vara svårt att sänka sina utsläpp, men istället passar man helt.
Kina deltar på en helt annan nivå än tidigare. Tonläget är mer konstruktivt, men man vill inte riktigt bekänna färg innan Obama på plats. Om Kina inte vidtar åtgärder kommer utsläppen att fördubblas mellan 2005 och 2030. Kinas kostnader för pågående klimatförändringar har kostat 20 miljarder hittills i år, vilket är en stark pådrivare.
I en av sessionerna upptar Japan tid med att förklara att man överväger att begränsa duschandet till 15 min och att man kanske bara behöver duscha 3-4 gånger i veckan. Mer än så behövs för att nå sina annonserade utsläppsmål om 60-80 % till 2050.
Många länder har under mötet i Poznan deklarerat egna utsläppsmål. Ett axplock:
- Syd-Korea, Australien och Sydafrika sätter mål - Mexico har mål om 50 % till 2050
- Brasilien har mål om 70 % minskade utsläpp från avskogning
- Norge har presenterat utsläppsmål på 30 % till 2020 från 1990 års nivå.
Sverige omnämns som föregångare inom flera områden.
Saudi Arabien gör vad de kan för att kasta grus i maskineriet. Efter att planeringen legat fast i månader, framförde man i sent skede att man nu istället önskade högtidlighålla den viktiga muslimska högtiden Eid El Adha på måndagen. Sekretariatet fick vackert kasta om planeringen i syfte att hindra Saudi Arabien från att framstå som martyr utifrån bristande hänsyn till deras religion.
Rädslan för spökande muslimska högtider fick även danskarna att under veckan flytta fram tidpunkten för det sedan länge inplanerade mötet i Köpenhamn. Stora opraktiska suckar hördes från organisationskommittén. Nu riskerar man istället att hamna okristligt nära jul.
Saudi Arabien gör sig till företrädare för oljeländerna och kritiserar FN för prata mer energi än klimat, i syfte att förstöra deras ekonomi. Man vill ha ekonomisk kompensation för att man inte kommer att få sälja lika mycket olja i framtiden. Här har Norge en viktig uppgift att vara motvikt. De har antagit ett ambitiöst mål om att bli klimatneutralt till 2050. För att få ihop det med fortsatt oljeborrning satsar man 3 miljarder ur oljepengar för att utveckla teknik som avskiljer och lagrar koldioxid. Oljevinsterna vill man sedan använda till att hindra avskogningen i tropikerna.
Polen har fått en ny miljöminister som för omväxling skull bryr sig om miljö. Tyvärr verkar han inte rå på premiärminister Tusk som sätter käppar i hjulet för EU:s klimatpaket.
Kanada, Ryssland och Japan hänvisar till välfärdsförluster och dribblar för att få fram ett så lindrigt basår som möjligt, trots att man gått med på 1990 i Kyoto-protokollet. EU är mycket tydliga med att 1990 bör bestå, man vill ju kunna tillgodoräkna sig det man redan gjort. USA, som inte varit på banan tidigare, vill naturligtvis ha ett så sent utgångsår som möjligt och ger EU en passning om att man fick mycket utsläppsreduktioner med enkla åtgärder efter Sovjetunionens sönderfall. Det är uppenbart att alla vill ha det mål som gynnar en själv bäst.
Chile poppar upp som konstruktiv part.
Maldiverna planerar att köpa landyta i Australien för att slippa leva som klimatflyktingar i framtiden och Tuvalu har efterfrågat nya bostäder för hela befolkningen inom fem år. Det är inte svårt att övertyga dessa om kraftfulla åtgärder. Som vanligt gör Tuvalu mycket initierade inlägg och sätter press på industriländerna att leverera mycket kraftiga utsläppsminskningar.
Italien, som fick på nöten när man tidigare uttalade att EU:s mål bör omprövas om vi inte når en överenskommelse i Köpenhamn, har legat märkbart lågt i Poznan.
Kanada ligger 30 % över sitt åtagande enligt Kyoto-protokollet. Man skyller på kallt väder, men det har väl knappast blivit kallare sen 1990? Nu vill man ha särbehandling och pekar på speciella omständigheter utifrån att deras utsläpp i stor grad kommer från den olja de exporterar. Det ända utsläppsmål de angett är 90 % koldioxidneutral elproduktion till 2020.
Indien påpekar att ändring i västvärldens livsstil skulle kunna leda till större utsläppsminskningar.
Ryssland fortsätter att komma med förslag vinklade på nya sätt. Det är som om de inte riktigt hänger med. Föreslog tre indikatorer som man ska ta hänsyn till när man sätter utsläppsmål; befolkning, antalet dagar man behöver uppvärmning, medelavstånd mellan de tio största städerna i landet samt import/exportbalansen hos koldioxidintensiva produkter.
Kina har föreslagit att i-länder avsätter 1 procent av BNP till stöd för u-ländernas utsläppsminskningar. Sverige har god anledning att vara skeptisk, med tanke på hur föga framgångsrikt FN:s bistånd varit.
Pluspoäng till Syrien, Jordan och Egypten som här försökt bryta sig loss från Saudi Arabiens ledband och prata med egen tunga. Egypten föreslog t o m att alla länder borde göra åtaganden.
Ryssland kommer till konferensen med så svagt förhandlingsmandat att vissa delegater föreslog att de borde uteslutas som förhandlingspart. Deras utsläppsprognos är + 40-80 % trots enorma möjligheter att producera förnyelsebar energi och en vilja att bredda näringslivet. Med världens lägsta energi-effektivitet borde det inte vara svårt att sänka sina utsläpp, men istället passar man helt.
Kina deltar på en helt annan nivå än tidigare. Tonläget är mer konstruktivt, men man vill inte riktigt bekänna färg innan Obama på plats. Om Kina inte vidtar åtgärder kommer utsläppen att fördubblas mellan 2005 och 2030. Kinas kostnader för pågående klimatförändringar har kostat 20 miljarder hittills i år, vilket är en stark pådrivare.
I en av sessionerna upptar Japan tid med att förklara att man överväger att begränsa duschandet till 15 min och att man kanske bara behöver duscha 3-4 gånger i veckan. Mer än så behövs för att nå sina annonserade utsläppsmål om 60-80 % till 2050.
Många länder har under mötet i Poznan deklarerat egna utsläppsmål. Ett axplock:
- Syd-Korea, Australien och Sydafrika sätter mål - Mexico har mål om 50 % till 2050
- Brasilien har mål om 70 % minskade utsläpp från avskogning
- Norge har presenterat utsläppsmål på 30 % till 2020 från 1990 års nivå.
Sverige omnämns som föregångare inom flera områden.
Saudi Arabien gör vad de kan för att kasta grus i maskineriet. Efter att planeringen legat fast i månader, framförde man i sent skede att man nu istället önskade högtidlighålla den viktiga muslimska högtiden Eid El Adha på måndagen. Sekretariatet fick vackert kasta om planeringen i syfte att hindra Saudi Arabien från att framstå som martyr utifrån bristande hänsyn till deras religion.
Rädslan för spökande muslimska högtider fick även danskarna att under veckan flytta fram tidpunkten för det sedan länge inplanerade mötet i Köpenhamn. Stora opraktiska suckar hördes från organisationskommittén. Nu riskerar man istället att hamna okristligt nära jul.
06 december 2008
Urfolken protesterar
Åtgärder mot klimatförändringar kan många gånger vara värre än klimatförändringarna i sig, varnar vissa urfolk. Trots att det i många fall är urfolken som drabbas hårdast av klimatförändringarna får de inte yttra sig i avgörande lägen. Urfolken klassas som NGO:s. Om det kan man naturligtvis ha synpunkter, men processerna ägs av dess parter, d v s ländernas regeringar.
"Vi vill inte bli behandlade som offer", sa en indianhövding här. Vi vill vara en brygga mellan i- och u-länder.
Urfolken kräver att en särskild expertgrupp bildas utifrån deras frågor. Representanter för ursprungsbefolkningen vill vara delaktiga i beslut om olika CDM-projekt och även om hur en anpassningsfond ska utformas.
De vill ha in FN:s deklaration om urfolkens rättigheter i klimatförhandlingarna. (Deklarationen antogs 2007, men forna kolonier till Förenade Kungadömet röstade emot med motivet att den inte är obrukbar i en modern demokrati. Dit hörde Kanada.)
Varmare vintrar, tinande permafrost, insektsinvasion, död skog, trädgränsens förflyttning, uttorkade floder och ett minskat antal Caribou i norra Kanada har motiverat dess urfolk att bege sig till klimatförhandlingarna för att sätta press på Kanada, vilka varit allt annat än progressiva även i klimatfrågorna.
Konstaterar att även Kina och Syd-Korea (!) nyligen gick med i den åtta nationer stora Arktiska rådet som officiella observatörer. Arktis och Antarktis nämns inte i klimatkonventionen. Nu riktas många blickar dit. Man kan misstänka att motivet är annat än hållbar utveckling för urfolken.
"Vi vill inte bli behandlade som offer", sa en indianhövding här. Vi vill vara en brygga mellan i- och u-länder.
Urfolken kräver att en särskild expertgrupp bildas utifrån deras frågor. Representanter för ursprungsbefolkningen vill vara delaktiga i beslut om olika CDM-projekt och även om hur en anpassningsfond ska utformas.
De vill ha in FN:s deklaration om urfolkens rättigheter i klimatförhandlingarna. (Deklarationen antogs 2007, men forna kolonier till Förenade Kungadömet röstade emot med motivet att den inte är obrukbar i en modern demokrati. Dit hörde Kanada.)
Varmare vintrar, tinande permafrost, insektsinvasion, död skog, trädgränsens förflyttning, uttorkade floder och ett minskat antal Caribou i norra Kanada har motiverat dess urfolk att bege sig till klimatförhandlingarna för att sätta press på Kanada, vilka varit allt annat än progressiva även i klimatfrågorna.
Konstaterar att även Kina och Syd-Korea (!) nyligen gick med i den åtta nationer stora Arktiska rådet som officiella observatörer. Arktis och Antarktis nämns inte i klimatkonventionen. Nu riktas många blickar dit. Man kan misstänka att motivet är annat än hållbar utveckling för urfolken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
