Bakslag för Kyoto-avtalet

Det har gått betydligt trögare för Kyoto-protokollets parter än förväntat. De har inte lyckats enas om ett gemensamt mål för utsläppsminskningar och det finns ingen gemensam slutsats om vad de gemensamt kan åstadkomma. Ändå var målnivåer en av de punkter man tidigare officiellt kommit överens om för dagordningen i Bonn. Inte heller har man lyckats enas om basår och om nästa åtagandeperiod ska vara till 2107 eller 2020. Parterna är dock överens om behovet av att uppnå denna enighet. Skakigheten och trögheten gör dock att vissa parter under veckan oroats för hela protokollets framtid och det finns länder som i korridorerna talat om att lämna det.

Ett genombrott kräver att i-länderna presenterar mer ambitiösa klimatmål i verkliga tal. De sammanlagda utsläppsminskningar som industriländerna presenterat motsvarar inte mer än ca 8-15 % jämfört med 1990 års nivå, vilket ska jämföras med behovet av 25-40 %. Det sammantagna åtagandet från u-länderna motsvarar ungefär en minskning med 4 %, vilket ska jämföras med de 15-30 % som behövs. Vi har med andra ord i nuläget inte en chans att klara 2-graders-målet.

Eftersom dessa beräkningar är gjorda av organisationer utanför FN lade sekretariatet idag fram nya egna beräkningar av hur långt de sammanlagda åtagandena når. I beräkningarna ingår alla länder som klargjort sina mål, d v s Australien, Vitryssland, Canada, EU, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz och Ukraina. Det visar att de med EU:s 30%-nivå och inklusive markanvändning ger utsläppsminskningar på max 24 % till 2020. Det låter ju bättre än de andra siffror ovan som ofta används, men det är lätt att luras av siffror. T o m Yvo de Boer for med villfarelser när han skulle förklara detta på presskonferensen. Jag konstaterar att det blir 24 % lägre utsläpp från dessa länders utsläpp. Om man lägger till de länder som ännu inte angett tydliga mål, såsom USA, Japan (återstår lite beräkningar på deras mål), Nya Zealand och Ryssland så kommer procenten att sjunka istället för att öka. Detta eftersom dessa länder har mindre ambitiösa mål.

U-länderna är skarpa i sin kritik och flera av dem, bl a kräver utsläppsminskningar i storleksordningen minus 40 % till 2020. Syd-Afrika och Indien la under den sista dagen fram ett förslag om hur mycket varje i-land behöver minska sina utsläpp för att två-gradersmålet ska nås och som sammantaget ger utsläppsminskningar på 40 %. Förslaget bygger på uträkningar som Oxfam presenterade i veckan och innebär bl a:
- att Japan ska minska med 56 % till 2020 jmf med 1990 istället för föreslagna 8 %
- att EU ska minska med 44 % istället för målet om 20-30 %
- att Ryssland ska minska med 20 %
- att Australien ska minska med 40 % istället för de 25 % som man överväger
- att Canada ska minska med 43 % istället för de 3 % man föreslår och
- att USA ska minska med 45 %.

Parterna lyckades inte enas om att ge ordföranden i uppdrag att kommunicera tänkbara slutsatser i protokollet. Istället har han bara fått uppdraget att förbereda dokument som kan utgöra diskussionsunderlag. Detta ska göras utifrån slutsatser och inlagor som länderna ska inkomma med senast den 17 juni. Hittills har bara sex parter presenterat sina.

Jättarna har hållit sig ganska anonyma i Bonn. EU för att de redan presenterat sitt mål och nu avvaktar att andra kliver fram. USA för att de avvaktar u-ländernas agerande och för att de hellre diskuterar i det forum de leder bland de största ekonomierna. Ryssland verkar också avvakta, medan Canada, Japan, Austalien och Nya Zealand agerar, - men åt fel håll.

”Mellan nu och Köpenhamn krävs att ambitionsnivån höjs”, sa Yvo de Boer på sin avslutande presskonferens.