Helgens klimatförhandlingar i Bonn samlade 170 nationer. Ett av målen med mötet var att enas om en plan för årets fortsatta arbete. Länderna enades om att det behövs ytterligare ett förhandlingstillfälle mellan Bonn-förhandlingarna i juni och mötet i Cancun i slutet på november.
Det främsta syftet med mötet var dock att samla ihop spillrorna efter Köpenhamn och se vad som går att bygga vidare på. USA verkar i dagsläget vara det enda land som menar att Copenhagen Accord, CA, har ett eget liv. Nästan alla andra, inklusive alla som anslutit sig till den, hävdar att FN ska vara det enda beslutsforumet för en klimatöverenskommelse. Diskussionerna i Bonn handlade bl a om vilka delar av CA som kan föras in i klimatkonventionen och hur, men fastnade även nu i procedurfrågor. Vilka texter ska parterna starta med, när ska de diskuteras, om ordförandens mandat osv.
De flesta länderna verkade argumentera för att det ska förhandlas fram flera delöverenskommelser, för att på så vis kunna skjuta på det svåra beslutet om klimatmål och ett övergripande avtal i Sydafrika 2011. Men även för att nå överenskommelser om enskilda delar krävs finansiering. Money talks. Så fokus under 2010 kommer att vara pengar och den kickstart som utlovades i Köpenhamn tillsammans med ytterligare mer långsiktig finansiering. Därutöver handlar väldigt mycket om hur man ska kunna mäta och kontrollera vilka åtgärder som faktiskt görs. Det leder lätt till ännu mer misstänksamhet mellan parterna, istället för den tillit som behöver byggas.
Det är en lång väg att gå för få tillbaka det momentum som fanns inför Köpenhamn.
16 april 2010
12 april 2010
Ekonomiska möjligheter
De dåliga nyheterna med klimatförändringarna är att avsaknaden av aktivitet ger stora ohanterligt stora kostnader. Kostnaden för att agera är dock hanterbar. I en rapport från Economics for equity & environment konstaterar man att det inte finns någon studie som visar att kostnaden för att åtgärda klimathotet är ohanterbar. Inte heller finns någon studie som visar att det är mer ekonomiskt att vänta med åtgärder. Tvärtom finns flera starka studier som visar att det är betydligt klokare att energieffektivsera, öka produktionen av förnybar energi, utveckla miljöteknik och att leda världen in i ett ”low-carbon-economy”.
Är en kostnad på 1-3 % av världens GDP mycket eller lite? Svaret beror på hur allvarligt man tar på klimathotet. Man kan tänka på klimatrisker i form av försäkringar. Man försäkrar sig inte för att man är säker på att huset kommer att brinna ner, utan för att man inte kan vara helt säker på att det inte kommer att brinna ner. På samma sätt finns osäkerhet om vad global uppvärmning kommer att leda till. Men det finns inget försäkringsbolag som säljer globala klimatförsäkringar som vi kan betala 1-3 % av BNP till för att skydda oss mot klimatförändringarna. Trots det har vi utan vidare råd med de åtgärder som krävs, men knappast råd att göra för lite för sent.
Är en kostnad på 1-3 % av världens GDP mycket eller lite? Svaret beror på hur allvarligt man tar på klimathotet. Man kan tänka på klimatrisker i form av försäkringar. Man försäkrar sig inte för att man är säker på att huset kommer att brinna ner, utan för att man inte kan vara helt säker på att det inte kommer att brinna ner. På samma sätt finns osäkerhet om vad global uppvärmning kommer att leda till. Men det finns inget försäkringsbolag som säljer globala klimatförsäkringar som vi kan betala 1-3 % av BNP till för att skydda oss mot klimatförändringarna. Trots det har vi utan vidare råd med de åtgärder som krävs, men knappast råd att göra för lite för sent.
05 april 2010
Möjligheter med klimatvänligare ris och svenska bär
Omkring 80 miljoner hektar av ris odlas i världen och är den viktigaste stapelfödan för 2 miljarder människor. Rid odlas traditionellt i 5-20 cm djupt vatten genom hela växtperioden. Vattenbrist ökar dock kraven på att odla torrare i ökad utsträckning. Samtidigt ger risodling i vatten större klimatpåverkan än någon annan gröda. Den syrefria miljön bildar metangas som är en tjugo gånger starkare gas än koldioxid. Ju mer vatten, ju mer metangas.
Forskning pågår nu kring hur man kan effektivisera vattenanvändningen och därmed även nå en viktig klimatnytta. Lösningarna kan vara att variera vattenperioder med torrare perioder och att utveckla sorter som tål att odlas torrare. Problemet är dock att detta riskerar att öka utsläppen av dikväveoxid istället, vilken är 300 gånger starkare än koldioxid, om man kvävegödslar. Så det är en utmaning att hitta rätt mix av åtgärder och att balansera kvävegödslingen.
Ser med andra ord fram emot klimatmärkt ris i butikshyllorna. För övrigt blir det bara svårare och svårare att uppfylla alla krav man bär med sig till butiken om man vill göra bra miljöval. Att kombinera den populära fett-dieten med bra klimatval känns som omöjligt uppdrag. Stora mängder kött och feta mejeriprodukter ger hög klimatpåverkan, liksom importerade grönsaker. Istället är det kolhydraterna från traditionella svenska rotsaker som ger den lägsta klimatpåverkan, - men med övervikt som konsekvens.
Allt fler skulle dock kunna dra klimatvinsten och ta tillvara på och låta vitaminintaget helt och hållet komma från sommarens skörd av trädgårdens och skogens bär. Det skulle även ge goda hälsovinster i form av rekreation och mer tid i naturen.
Forskning pågår nu kring hur man kan effektivisera vattenanvändningen och därmed även nå en viktig klimatnytta. Lösningarna kan vara att variera vattenperioder med torrare perioder och att utveckla sorter som tål att odlas torrare. Problemet är dock att detta riskerar att öka utsläppen av dikväveoxid istället, vilken är 300 gånger starkare än koldioxid, om man kvävegödslar. Så det är en utmaning att hitta rätt mix av åtgärder och att balansera kvävegödslingen.
Ser med andra ord fram emot klimatmärkt ris i butikshyllorna. För övrigt blir det bara svårare och svårare att uppfylla alla krav man bär med sig till butiken om man vill göra bra miljöval. Att kombinera den populära fett-dieten med bra klimatval känns som omöjligt uppdrag. Stora mängder kött och feta mejeriprodukter ger hög klimatpåverkan, liksom importerade grönsaker. Istället är det kolhydraterna från traditionella svenska rotsaker som ger den lägsta klimatpåverkan, - men med övervikt som konsekvens.
Allt fler skulle dock kunna dra klimatvinsten och ta tillvara på och låta vitaminintaget helt och hållet komma från sommarens skörd av trädgårdens och skogens bär. Det skulle även ge goda hälsovinster i form av rekreation och mer tid i naturen.
23 mars 2010
Möjligheterna med bambu
Användandet av Bambu är tusenårigt. Det har varit en källa till både skydd och näring. Nu vill organisationen INBAR lyfta fram betydelsen av bambu kopplat till klimatfrågan. Forskning visar att odlad bambu kan ta upp mer koldioxid än andra trädslag och att har också stor betydelse när det gäller att skydda områden mot klimatförändringar, t ex byggandet av skydd mot översvämningar.
Fördelarna med bamu är att den växer mycket snabbt, upp till 1 m per 24 timmar. Skörd kan ske efter 3-6 år. Småbrukare kan skörda kontinuerligt genom plockhuggning och behöver inte ligga ute med något större kapital. De kräver minimalt med skötsel och behöver inte mycket gödning. Bambu kan växa på de flesta marginaliserade marker och behöver inte tas i anspråk för bättre marker där mat kan odlas. Att odla och skörda bambu kan ske för hand med enkla redskap och bäras för hand.
Bambu används flitigt som byggmaterial, kan kolas till charcoal för uppvärmning och är dessutom en viktig livsmedelskälla då bambuskott är en vanlig maträtt.
En möjlighet med andra ord.
Fördelarna med bamu är att den växer mycket snabbt, upp till 1 m per 24 timmar. Skörd kan ske efter 3-6 år. Småbrukare kan skörda kontinuerligt genom plockhuggning och behöver inte ligga ute med något större kapital. De kräver minimalt med skötsel och behöver inte mycket gödning. Bambu kan växa på de flesta marginaliserade marker och behöver inte tas i anspråk för bättre marker där mat kan odlas. Att odla och skörda bambu kan ske för hand med enkla redskap och bäras för hand.
Bambu används flitigt som byggmaterial, kan kolas till charcoal för uppvärmning och är dessutom en viktig livsmedelskälla då bambuskott är en vanlig maträtt.
En möjlighet med andra ord.
20 mars 2010
Svenska pensionsmedel satsas i smutsig olja i Kanada
Svenska pensionsfonder har satsat över tjugo miljarder kronor i oljebolag som bedriver utvinning av oljesand i Kanada.
Området för brytning är lika stort som England och ser rent ut sagt förjävligt ut från ovan.
Det är både ett av de största energiprojektet på jordklotet - och det smutsigaste. Ett flertal svenska fondbolag har intressen i projektet.
Störst är fem av de statliga AP-fonderna. Vid årsskiftet ägde de tillsammans aktier för drygt 15 miljarder kronor i bolag med intressen i den kanadensiska provinsen Albertas oljesand. Andra pensionsbolag med stora oljesandsinnehav är Länsförsäkringar, SEB, AMF och SPP.
Av utländska bolag kända i Sverige är både BP, Shell och Statoil verksamma i oljesanden.
Oljesand är en låggradig typ av råolja. Världens förmodligen största fyndighet ligger dold under skogar och torvmossar vid Athabascafloden i Alberta. Totalt beräknas dessa oljesandsfält innehålla 1.700 miljarder fat olja. Med dagens oljepriser är minst 10 procent av detta lönsamt att utvinna, vilket gör att Kanada i dag sitter på världens näst största oljereserv efter Saudiarabien.
Fram till för några år sedan bedrevs utvinningen enbart i tre öppna dagbrott, bland annat i Syncrudegruvan, världens största gruva med en areal av 191 kvadratkilometer. Dagbrytningen förvandlar landskapet till en kemisk öken, med enorma bassänger fyllda med giftigt vatten som hotar att läcka ut i intilliggande vattendrag.
Tack vare en ny borrteknik som är mer skonsam mot skog och mark kan man nu komma åt oljesandslager som ligger på mer än hundra meters djup.
Redan nu har oljesanden gjort att Kanada toppar USA:s oljeimport och oljeboomen gör att Albertas ekonomi blomstrar. Men, frånsett de direkta miljökonsekvenserna, har produktionen ett avgörande problem: den är enormt energikrävande. För att utvinna den trögflytande råoljan går det åt stora mängder naturgas. Likaså för att uppgradera den till användbart skick.
Statoil, som planerar att gräva ned runt 200 miljarder norska kronor i oljesanden, brukar framhålla sina låga utsläpp av växthusgaser från Nordsjöfälten. Där släpper man ut knappt 8 kilo koldioxid per fat olja, för den kanadensiska oljesanden kan det beräknas att 100 kilo släpps ut per fat.
Dessa utsläpp gör att oljesandsutvinningen nu är den enskilt största faktorn bakom Kanadas galopperande koldioxidutsläpp. I Kyotoavtalet har landet förbundit sig att minska sina utsläpp med 6 procent fram till 2012. Det mesta tyder nu på att man i stället kommer att öka dem med 25 procent.
Albertas regering förutspådde i en rapport i fjol att provinsen år 2050 kommer att släppa ut 400 miljoner ton växthusgas per år, mycket på grund av den växande oljesandsindustrin. Detta kan jämföras med de svenska utsläppen på runt 70 miljoner ton - för en nästan tre gånger så stor befolkning.
Området för brytning är lika stort som England och ser rent ut sagt förjävligt ut från ovan.
Det är både ett av de största energiprojektet på jordklotet - och det smutsigaste. Ett flertal svenska fondbolag har intressen i projektet.
Störst är fem av de statliga AP-fonderna. Vid årsskiftet ägde de tillsammans aktier för drygt 15 miljarder kronor i bolag med intressen i den kanadensiska provinsen Albertas oljesand. Andra pensionsbolag med stora oljesandsinnehav är Länsförsäkringar, SEB, AMF och SPP.
Av utländska bolag kända i Sverige är både BP, Shell och Statoil verksamma i oljesanden.
Oljesand är en låggradig typ av råolja. Världens förmodligen största fyndighet ligger dold under skogar och torvmossar vid Athabascafloden i Alberta. Totalt beräknas dessa oljesandsfält innehålla 1.700 miljarder fat olja. Med dagens oljepriser är minst 10 procent av detta lönsamt att utvinna, vilket gör att Kanada i dag sitter på världens näst största oljereserv efter Saudiarabien.
Fram till för några år sedan bedrevs utvinningen enbart i tre öppna dagbrott, bland annat i Syncrudegruvan, världens största gruva med en areal av 191 kvadratkilometer. Dagbrytningen förvandlar landskapet till en kemisk öken, med enorma bassänger fyllda med giftigt vatten som hotar att läcka ut i intilliggande vattendrag.
Tack vare en ny borrteknik som är mer skonsam mot skog och mark kan man nu komma åt oljesandslager som ligger på mer än hundra meters djup.
Redan nu har oljesanden gjort att Kanada toppar USA:s oljeimport och oljeboomen gör att Albertas ekonomi blomstrar. Men, frånsett de direkta miljökonsekvenserna, har produktionen ett avgörande problem: den är enormt energikrävande. För att utvinna den trögflytande råoljan går det åt stora mängder naturgas. Likaså för att uppgradera den till användbart skick.
Statoil, som planerar att gräva ned runt 200 miljarder norska kronor i oljesanden, brukar framhålla sina låga utsläpp av växthusgaser från Nordsjöfälten. Där släpper man ut knappt 8 kilo koldioxid per fat olja, för den kanadensiska oljesanden kan det beräknas att 100 kilo släpps ut per fat.
Dessa utsläpp gör att oljesandsutvinningen nu är den enskilt största faktorn bakom Kanadas galopperande koldioxidutsläpp. I Kyotoavtalet har landet förbundit sig att minska sina utsläpp med 6 procent fram till 2012. Det mesta tyder nu på att man i stället kommer att öka dem med 25 procent.
Albertas regering förutspådde i en rapport i fjol att provinsen år 2050 kommer att släppa ut 400 miljoner ton växthusgas per år, mycket på grund av den växande oljesandsindustrin. Detta kan jämföras med de svenska utsläppen på runt 70 miljoner ton - för en nästan tre gånger så stor befolkning.
16 mars 2010
Hotet från öst
Debatten om EU:s östutvinning går vidare. Är Kroatien, Turkiet och den före detta jugoslaviska republiken Makedonien redo för EU-medlemskap? Förhandlingarna med Turkiet kommer nog att ta 12-15 år. Det finns ju mycket landet först måste jobba med. Oavsett var vi landar så är det ju väldigt bra att Turkiet under tiden tvingas ägna sig åt städjobb och demokratiseringsarbete. Rättsäkerhet, yttrandefrihet och kampen mot korruption är några av de frågor som spelar en avgörande roll i parlamentets bedömning. För Kroatiens del nämns att ett medlemskap skulle kunna fungera som en positiv drivkraft i processen att integrera resten av västra Balkan i Europa.
Vid EU:s utvidgning mot öst var det många som oroade sig för en massinvandring från de nya medlemsstaterna till det gamla EU 15. I Sverige oroade man sig främst för social turism från Baltstaterna. Men med facit i hand så har oron inte besannats. Nettoutflyttningen är marginell. Den stora utvandringen från Estland, Lettland och Litauen skedde direkt efter självständigheten. Estland och Lettland minskade sin befolkning med 15 % och Litauen med ca 8 %. Anledningen är att etniska minoriteter flytt länderna.
Den ryska minoriteten har minskat med mellan 21 och 38 % i de tre länderna, den ukrainska minoriteten med 22-46 % och den från Vitryssland med 29-35 %. Efter självständigheten infördes strängare krav på medlemskap, t ex hårdare krav på att kunna det nya officiella språket. Flera andra rättigheter begränsades till den grad att minoriteterna i praktiken blev att jämföra med statslösa. Detta har kritiserats från EU och organisationer för mänskliga rättigheter. De som valt att lämna landet har haft att välja på att återvända till Ryssland, Ukraina och Vitryssland, eller att bli arbetskraftsinvandrare i övriga EU-länder.
Gläds för övrigt åt att ryssarna skjutit upp (ha-ha) planerna på att placera ut robotar i Kalininggrad. Obama har ju inte heller gjort verklighet av Bush vilja att sats på en robotsköld i Polen och Tjeckien.
Vid EU:s utvidgning mot öst var det många som oroade sig för en massinvandring från de nya medlemsstaterna till det gamla EU 15. I Sverige oroade man sig främst för social turism från Baltstaterna. Men med facit i hand så har oron inte besannats. Nettoutflyttningen är marginell. Den stora utvandringen från Estland, Lettland och Litauen skedde direkt efter självständigheten. Estland och Lettland minskade sin befolkning med 15 % och Litauen med ca 8 %. Anledningen är att etniska minoriteter flytt länderna.
Den ryska minoriteten har minskat med mellan 21 och 38 % i de tre länderna, den ukrainska minoriteten med 22-46 % och den från Vitryssland med 29-35 %. Efter självständigheten infördes strängare krav på medlemskap, t ex hårdare krav på att kunna det nya officiella språket. Flera andra rättigheter begränsades till den grad att minoriteterna i praktiken blev att jämföra med statslösa. Detta har kritiserats från EU och organisationer för mänskliga rättigheter. De som valt att lämna landet har haft att välja på att återvända till Ryssland, Ukraina och Vitryssland, eller att bli arbetskraftsinvandrare i övriga EU-länder.
Gläds för övrigt åt att ryssarna skjutit upp (ha-ha) planerna på att placera ut robotar i Kalininggrad. Obama har ju inte heller gjort verklighet av Bush vilja att sats på en robotsköld i Polen och Tjeckien.
07 mars 2010
Svenskar okunniga om hur världen ser ut
Kanske är vi svenskar ett folk av dysterkvistar, domedagsprofeter och nejsägare. En undersökning våren 2007 från UNDP, FN: s globala nätverk för utveckling, visar nämligen att Sveriges invånare har en överdrivet dyster syn på tillståndet för den globala miljön.
En annan undersökning visade att befolkningen i Vietnam har den mest korrekta bilden av tillståndet i världen. Frågorna handlade om saker såsom hur många man tror har TV, hur tillgången på vård är osv. Faktum är att hela 80 procent av jordens befolkning i dag har tillgång till rent vatten.
Att ha bristfällig kunskap om andra länder och kulturer är en tydlig strategisk konkurrensnackdel. I många u-länder, såsom Kina, har man genom västerländsk film och media vår bild. Men i tillägg har de även sin egen bild. Och det har inte vi. Hur ofta tittar vi på asiatisk film t ex? De har ett kunskapsövertag och de vill lära mer om oss, medan vi inte efterfrågar att lära hur de gör.
En annan undersökning visade att befolkningen i Vietnam har den mest korrekta bilden av tillståndet i världen. Frågorna handlade om saker såsom hur många man tror har TV, hur tillgången på vård är osv. Faktum är att hela 80 procent av jordens befolkning i dag har tillgång till rent vatten.
Att ha bristfällig kunskap om andra länder och kulturer är en tydlig strategisk konkurrensnackdel. I många u-länder, såsom Kina, har man genom västerländsk film och media vår bild. Men i tillägg har de även sin egen bild. Och det har inte vi. Hur ofta tittar vi på asiatisk film t ex? De har ett kunskapsövertag och de vill lära mer om oss, medan vi inte efterfrågar att lära hur de gör.
05 mars 2010
Dags att överge ekonomisk tillväxt som mål
Trots västvärldens starka ekonomiska utveckling visar många undersökningar att vi inte blir lyckligare i samma takt. Hur nöjda vi är med våra liv styrs mycket relationer med nära och kära, hur vi trivs på jobbet och hur väl samhället fungerar som vi lever i. I topp ligger inte inkomst. Någon har uttryckt att vi under den senaste generationen förflyttat oss från en tom värld till en full värld. Full av oss och full av saker. I den tomma världen, om du behövde en extra fisk så skickade du ut en extra fiskare. Nu har vi för många fiskebåtar, men inte tillräckligt med fisk. Det fattas inte längre mänskligt kapital, men naturresurser.” Detta tar dock inte vårt framgångsindex BNP hänsyn till.
BNP mäter inte heller levnadsstandard, trots att många tycks tro det. Det är ett mått på ekonomisk aktivitet. De som fortfarande vill hävda att BNP ska ses som ett mått på levnadsstandard menar att hög konsumtion i rika länder förbättrar för utvecklingsländer. Kanske gör det det i vissa fall, men det är ett klumpigt och ineffektivt mått. Ta en tågkrasch t ex. Den ger ett stort tillskott till BNP.
Inom EU:s process ”Beyond GDP” har man samlat flera möjliga indikatorer som kan komplettera BNP som mått på framgång.
Ett alternativ är Happy Planet Index, HPI, av tänke-tanken NEF. Nu har man kommit med en ny rapport. Enligt denna mäts framgång i tre mått; livslängd, nöjdhet med livet och ekologiskt fotavtryck.
HPI-indexet visar att de flesta lyckliga människorna bor i rika länder, men visar också det ohållbara pris vi betalar. Den visar också på några intressanta undantag med riktigt lyckliga människor som bor i fattigare länder och med betydligt lägre ekologiskt fotavtryck. Ett gott liv är med andra ord möjligt utan att vi behöver offra jordens hälsa. Ekonomisk utveckling har stor betydelse för hur lyckliga vi är upp till en viss inkomstnivå, därefter finns inget samband alls.
Högst HPI har Costa Rica. De har världens högsta nöjdhetsindex och lång livslängd samtidigt som de frestar jorden med ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar det varje människa faktiskt kan nyttja i genomsnitt. Lägst HPI fick tio afrikanska länder med Zimbabwe i botten. De har även lägst medellivslängd. Minst nöjda med livet är befolkningen i Tanzania, Togo och Zimbabwe.
Många små ö-länder, inkl Jamaica, Cuba och Filipinerna placerar sig högt totalt sett. Sverige kommer på 53:e plats när det gäller HPI. Bara Japan, Hongkong och Australien har längre medellivslängd. Bara Costa Rica, Irland, Norge, Canada och Danmark är lyckligare än oss. USA ligger på samma nöjdhetsindex som Sverige. Värre är det med vårt ekologiska fotavtryck. Där är det många länder som ligger före oss. Högst ekologiskt fotavtryck har Luxemburg, Förenade Arab Emiraten och USA. Dessa förbrukar nära fem gånger större utrymme än vad jorden kan leverera. Överkonsumtion är en av nyckelbarriärerna mot hållbar utveckling och motiverar att vi försöker finna alternativa utvecklingsmodeller.
Kristider är tid för möjligheter och nya visioner. Vi har nog inte så mycket att välja på än att välja en ny väg för utveckling. En som gör oss lyckliga utan att det sker på bekostnad av framtida generationers möjlighet att göra detsamma.
BNP mäter inte heller levnadsstandard, trots att många tycks tro det. Det är ett mått på ekonomisk aktivitet. De som fortfarande vill hävda att BNP ska ses som ett mått på levnadsstandard menar att hög konsumtion i rika länder förbättrar för utvecklingsländer. Kanske gör det det i vissa fall, men det är ett klumpigt och ineffektivt mått. Ta en tågkrasch t ex. Den ger ett stort tillskott till BNP.
Inom EU:s process ”Beyond GDP” har man samlat flera möjliga indikatorer som kan komplettera BNP som mått på framgång.
Ett alternativ är Happy Planet Index, HPI, av tänke-tanken NEF. Nu har man kommit med en ny rapport. Enligt denna mäts framgång i tre mått; livslängd, nöjdhet med livet och ekologiskt fotavtryck.
HPI-indexet visar att de flesta lyckliga människorna bor i rika länder, men visar också det ohållbara pris vi betalar. Den visar också på några intressanta undantag med riktigt lyckliga människor som bor i fattigare länder och med betydligt lägre ekologiskt fotavtryck. Ett gott liv är med andra ord möjligt utan att vi behöver offra jordens hälsa. Ekonomisk utveckling har stor betydelse för hur lyckliga vi är upp till en viss inkomstnivå, därefter finns inget samband alls.
Högst HPI har Costa Rica. De har världens högsta nöjdhetsindex och lång livslängd samtidigt som de frestar jorden med ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar det varje människa faktiskt kan nyttja i genomsnitt. Lägst HPI fick tio afrikanska länder med Zimbabwe i botten. De har även lägst medellivslängd. Minst nöjda med livet är befolkningen i Tanzania, Togo och Zimbabwe.
Många små ö-länder, inkl Jamaica, Cuba och Filipinerna placerar sig högt totalt sett. Sverige kommer på 53:e plats när det gäller HPI. Bara Japan, Hongkong och Australien har längre medellivslängd. Bara Costa Rica, Irland, Norge, Canada och Danmark är lyckligare än oss. USA ligger på samma nöjdhetsindex som Sverige. Värre är det med vårt ekologiska fotavtryck. Där är det många länder som ligger före oss. Högst ekologiskt fotavtryck har Luxemburg, Förenade Arab Emiraten och USA. Dessa förbrukar nära fem gånger större utrymme än vad jorden kan leverera. Överkonsumtion är en av nyckelbarriärerna mot hållbar utveckling och motiverar att vi försöker finna alternativa utvecklingsmodeller.
Kristider är tid för möjligheter och nya visioner. Vi har nog inte så mycket att välja på än att välja en ny väg för utveckling. En som gör oss lyckliga utan att det sker på bekostnad av framtida generationers möjlighet att göra detsamma.
02 mars 2010
Myten om att befolkningstillväxten är det största klimathotet
Allt oftare hör vi uttalanden om att det är den stora befolkningstillväxten som är det största hotet mot klimatet. Det är lätt att okritiskt ansluta sig till uttalandet (gäller även mig), men det stämmer faktiskt inte.
David Satterthwaite vid IIED har slagit hål på myten genom att visa att det verkliga hotet inte är en ökad befolkning, utan ökningen av antalet konsumenter och deras konsumtionsnivå.
När han jämfört utsläppen av växthusgaser med befolkningsutvecklingen mellan 1980 och 2005 fann han:
- Afrika har haft 18 % av befolkningstillväxten, men bara 2 % av utsläppsökningarna- USA hade 3 % av befolkningstillväxten, men 12 % av utsläppsökningarna
- Kina hade 15 % av befolkningstillväxten och 44 % av utsläppsökningarna
- Fattiga länder hade 52 % av befolkningstillväxten, men bara 12 % av utsläppsökningarna
- Rika länder hade 7 % av befolkningstillväxten, men bara 29 % av utsläppsökningarna
Preventivmedel och förbättrad vård och hälsa är avgörande för fattigdomsbekämpning, men inte en direkt lösning på klimatfrågan. Ett barn som föds i den rika världen kommer att ha tusentals större klimatpåverkan än ett barn som föds i ett fattigt land, där det dessutom löper stor risk att dö ung.
Enligt “State of the World 2010” så krävs att vi ändrar hela vår livsstil om vi ska klara klimatet. Återvinn, förbjud flaskvatten, göra sig av med bensinbilen och glömma det där med flygresor. Det är några exempel på uppoffringar som krävs. Den europeiska och ännu mindre den amerikanska livsstilen kan fortgå. I boken föreslås att vi ska låna böcker och leksaker istället för att köpa dem, välja kollektivtrafik och att ha eget trädgårdsland. Alla produkter ska vara gjorda för att hålla en livslängd och vara helt återvinningsbara.
Det här kräver ett helt nytt förhållningssätt från att det nästan betraktats som ett samhällsbrott att inte överkonsumera. Om vi bara ser klimathotet med tekniska ögon kommer vi inte att erkänna att utmaningen är om att ändra livsstil. Det handlar även om att återupprätta människan och visionerna i miljöarbetet och skapa ett mindre konsumtionshetsande samhälle.
Vi har förlorat kontakten med naturen och att vi är beroende av den. Vi har med lånade medel försökt skapa ett odödligt civilisationsprojekt. Vi leds in i vad som är politiskt möjligt istället för vad som behövs för att nå långsiktig ekologisk balans. Så det så!
Vid rundabordssamtalen i Beijing 2008 fälldes följande kloka uttalande: “Moderate in material consumtion and rich in spiritual pursuit should prevail over competing for luxury. Energy saving should take root in the heart, and create a culture of energy savings.”
David Satterthwaite vid IIED har slagit hål på myten genom att visa att det verkliga hotet inte är en ökad befolkning, utan ökningen av antalet konsumenter och deras konsumtionsnivå.
När han jämfört utsläppen av växthusgaser med befolkningsutvecklingen mellan 1980 och 2005 fann han:
- Afrika har haft 18 % av befolkningstillväxten, men bara 2 % av utsläppsökningarna- USA hade 3 % av befolkningstillväxten, men 12 % av utsläppsökningarna
- Kina hade 15 % av befolkningstillväxten och 44 % av utsläppsökningarna
- Fattiga länder hade 52 % av befolkningstillväxten, men bara 12 % av utsläppsökningarna
- Rika länder hade 7 % av befolkningstillväxten, men bara 29 % av utsläppsökningarna
Preventivmedel och förbättrad vård och hälsa är avgörande för fattigdomsbekämpning, men inte en direkt lösning på klimatfrågan. Ett barn som föds i den rika världen kommer att ha tusentals större klimatpåverkan än ett barn som föds i ett fattigt land, där det dessutom löper stor risk att dö ung.
Enligt “State of the World 2010” så krävs att vi ändrar hela vår livsstil om vi ska klara klimatet. Återvinn, förbjud flaskvatten, göra sig av med bensinbilen och glömma det där med flygresor. Det är några exempel på uppoffringar som krävs. Den europeiska och ännu mindre den amerikanska livsstilen kan fortgå. I boken föreslås att vi ska låna böcker och leksaker istället för att köpa dem, välja kollektivtrafik och att ha eget trädgårdsland. Alla produkter ska vara gjorda för att hålla en livslängd och vara helt återvinningsbara.
Det här kräver ett helt nytt förhållningssätt från att det nästan betraktats som ett samhällsbrott att inte överkonsumera. Om vi bara ser klimathotet med tekniska ögon kommer vi inte att erkänna att utmaningen är om att ändra livsstil. Det handlar även om att återupprätta människan och visionerna i miljöarbetet och skapa ett mindre konsumtionshetsande samhälle.
Vi har förlorat kontakten med naturen och att vi är beroende av den. Vi har med lånade medel försökt skapa ett odödligt civilisationsprojekt. Vi leds in i vad som är politiskt möjligt istället för vad som behövs för att nå långsiktig ekologisk balans. Så det så!
Vid rundabordssamtalen i Beijing 2008 fälldes följande kloka uttalande: “Moderate in material consumtion and rich in spiritual pursuit should prevail over competing for luxury. Energy saving should take root in the heart, and create a culture of energy savings.”
27 februari 2010
Dela lika på klimatutrymmet
Beräkningar visar att jorden tål max en triljon ton koldioxid mellan år 2000 och 2050. Bara 2000–2006 släpptes 25 procent av denna mängd ut – det kvarvarande utrymmet är 750 biljoner ton. Frågan är hur det ska fördelas?
Stockholm Environment Institute står bakom modellen Solving the climate dilemma – the budget approach som har som utgångspunkten mängden CO2 som vi kan släppa ut i atmosfären mellan nu och 2050 och att denna mängd ska fördelas lika mellan länderna. Etiskt sätt är det mest rätt att fördela utrymmet per person. Det ger också tydliga spelregler för alla och öppnar helt nya tankesätt i klimatpolitiken. Men shit vad det svider och skrämmer för oss i-länder.
Ett land som Indien däremot har ju uppenbara möjligheter att tjäna på systemet. Ett land som Kina måste då snabbt börja sänka sina utsläpp, vilket ligger i övriga länders intresse inte minst för att hindra att Kina skulle bli en stor köpare av utsläppsrätter på marknaden.
Stockholm Environment Institute står bakom modellen Solving the climate dilemma – the budget approach som har som utgångspunkten mängden CO2 som vi kan släppa ut i atmosfären mellan nu och 2050 och att denna mängd ska fördelas lika mellan länderna. Etiskt sätt är det mest rätt att fördela utrymmet per person. Det ger också tydliga spelregler för alla och öppnar helt nya tankesätt i klimatpolitiken. Men shit vad det svider och skrämmer för oss i-länder.
Ett land som Indien däremot har ju uppenbara möjligheter att tjäna på systemet. Ett land som Kina måste då snabbt börja sänka sina utsläpp, vilket ligger i övriga länders intresse inte minst för att hindra att Kina skulle bli en stor köpare av utsläppsrätter på marknaden.
26 februari 2010
Stomipåsar på kor
I Argentina försöker man hitta metoder att minska metanutsläppen från kor. De kan producera upp till 1000 liter metan per dag, med stor klimatpåverkan till följd. Men fan vet om jag vill ha kor som de här med stomipåsar på magen. Se filmen här
23 februari 2010
Att resa i Googles värld
Jag älskar att resa. I sammanlagt 5 år av mitt liv har jag rest, bott och arbetat utomlands i en mängd olika länder. Men det var innan vi fick barn. Numer blir det endast kortare resor på lov ibland och sedan klimatfrågan växt i allvar har det blivit allt svårare att försvara flygresor i rent nöjessyfte. Men intresset för att uppleva andra länder kvarstår. Och suget att resa.
Bortre Asien är den världsdel jag inte rest i än. Har inte ens varit på semester till Thailand. En tanke jag ofta haft är att resa med transibiriska järnvägen till Mongoliet och vidare bortöver. Slippa flyga och samtidigt få uppleva naturens skiftning i ett sakta tempo.
Nu har Goggle lagt ut en film över hela resan från Moskva till Vladivostok som jag tittat på. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Med google kan man resa långt bort till helt nya platser från datorn hemma. Mystiken och spänningen försvinner. Samtidigt som vi istället kan ägna oss åt klimatvänligare närturism.
Bortre Asien är den världsdel jag inte rest i än. Har inte ens varit på semester till Thailand. En tanke jag ofta haft är att resa med transibiriska järnvägen till Mongoliet och vidare bortöver. Slippa flyga och samtidigt få uppleva naturens skiftning i ett sakta tempo.
Nu har Goggle lagt ut en film över hela resan från Moskva till Vladivostok som jag tittat på. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Med google kan man resa långt bort till helt nya platser från datorn hemma. Mystiken och spänningen försvinner. Samtidigt som vi istället kan ägna oss åt klimatvänligare närturism.
22 februari 2010
Sverige världens 4:e miljövänligaste land
Yale Center for Environmental Law & Policy har fastställt 2010 års ranking över länders miljöranking. Sverige hamnar på fjärde plats efter Island, Schweiz och Costa Rica. Det här är en bred jämförelse med många olika parametrar. Sverige får höga betyg på vatten och skogsförvaltning men lägre på fiske och biologisk mångfald.
20 februari 2010
Yvo de Boer avgår
Jag förstår honom. Det kan inte vara lätt att ladda om efter floppen I Köpenhamn. Det råder global dagen-efter-stämning och det krävs verkligen någon som med full entusiasm kan få ny kraft i klimatförhandlingarna. Samtidigt är det en mycket stor förlust för FN och för klimatet. Yvo de Boers skicklighet är erkänd av alla parter, både i- och u-länder. Förutom god sakkunskap värdesätter jag hans trevliga sätt mest av allt. Han kan mingla bland folk, agera informellt och avdramatisera. Med ett enkelt språk och många liknelser gör han klimatförhandlingarna begripliga för fler. Alltid med stor ödmjukhet och den livsviktiga balansen mellan olika intressen.
Yvo de Boer har varit generalsekreterare för klimatkonventionen sedan 2006. Innan det arbetade han med miljöfrågor inom EU. Han berättade vid presskonferensen igår att han nu istället ska arbeta för konsultfirman KPMG som global rådgivare i klimat- och hållbarhetsfrågor, samt arbeta tillsammans med universitetsvärlden.
”Jag har alltid sagt att statsmakterna bara kan leverera ramverk för klimatet, de verkliga lösningarna måste komma från näringslivet.
Yvo de Boer har varit generalsekreterare för klimatkonventionen sedan 2006. Innan det arbetade han med miljöfrågor inom EU. Han berättade vid presskonferensen igår att han nu istället ska arbeta för konsultfirman KPMG som global rådgivare i klimat- och hållbarhetsfrågor, samt arbeta tillsammans med universitetsvärlden.
”Jag har alltid sagt att statsmakterna bara kan leverera ramverk för klimatet, de verkliga lösningarna måste komma från näringslivet.
17 februari 2010
Vänsterkravet om Tobinskatt in i EU:s finrum
Det har kommit många rapporter om Tobinskattens landvinningar på listan i höst och här kommer ännu en. Under EU:s senaste toppmöte som avslutades i fredag diskuterade Tobinskatten, bland annat trycker EU: s 27 ledare däribland Fredrik Reinfeldt på IMF för att IMF ska överväga en Tobinskatt, se. Gordon Brown och Nicolas Sarkozy gick samtidigt ut i ett gemensamt utspel för att intäkterna från en Tobinskatt ska gå till att finansiera klimatkrisen, se .
Tobinskatt avser skatt på internationella valutatransaktioner och har länge betraktats som ett vänsterförslag. Jag är övertygad om att det bland vanligt folk finns en starkt stöd för att införa en Tobisskatt, men det är inte helt enkelt. Enligt Tobin själv krävs en total uppslutning av samtliga länder i hela världen för att få hela effekten. Risken är annars stor att all valutahandel i hela världen flytta till de länder utan skatt. Ett praktiskt exempel på vad en liten skatt kan leda till för konsekvenser fick vi i den så kallade "valpskatten", en omsättningsskatt på 0,5 procent på alla aktiehandel i Sverige. Inom kort skedde två tredjedelar av handeln i stora svenska aktier som Ericsson, Volvo, Stora, Saab-Scania etc i London! När skatten avskaffades flyttade handeln hem till Sverige igen. Just därför är det så intressant att det nu verkar finnas uppslutning inom hela EU för en Tobinskatt.
Det skulle verkligen kunna bli ett sätt att finansiera klimatomställningen. Tobinskatten som länge varit ett vänsterkrav har nu uppenbarligen blivit tillräckligt rumsrent för att ta plats i EU:s finrum.
Tobinskatt avser skatt på internationella valutatransaktioner och har länge betraktats som ett vänsterförslag. Jag är övertygad om att det bland vanligt folk finns en starkt stöd för att införa en Tobisskatt, men det är inte helt enkelt. Enligt Tobin själv krävs en total uppslutning av samtliga länder i hela världen för att få hela effekten. Risken är annars stor att all valutahandel i hela världen flytta till de länder utan skatt. Ett praktiskt exempel på vad en liten skatt kan leda till för konsekvenser fick vi i den så kallade "valpskatten", en omsättningsskatt på 0,5 procent på alla aktiehandel i Sverige. Inom kort skedde två tredjedelar av handeln i stora svenska aktier som Ericsson, Volvo, Stora, Saab-Scania etc i London! När skatten avskaffades flyttade handeln hem till Sverige igen. Just därför är det så intressant att det nu verkar finnas uppslutning inom hela EU för en Tobinskatt.
Det skulle verkligen kunna bli ett sätt att finansiera klimatomställningen. Tobinskatten som länge varit ett vänsterkrav har nu uppenbarligen blivit tillräckligt rumsrent för att ta plats i EU:s finrum.
14 februari 2010
Slå tillbaka mot klimatskeptiker-lobbyismen
Allvaret i ländernas ambitioner i Köpenhamn satte fart på klimatskeptikerna. Det förvånar mig hur många som faktiskt öppet menar att den globala uppvärmningen är en bluff. Climate Gate har verkligen gjort stor skada för tempot i att ta till sig allvaret i klimatfrågan, särskilt i USA. I Sverige har Climate Gate varken debatterats eller granskats i särskilt stor grad. Jag träffade några amerikanska journalister i Köpenhamn som var mycket bedrövade och menade att detta är en mycket större grej än vad vi förstår utanför USA. De var engagerade i att med grävande journalistik ta reda på vem som stod bakom denna granskning.
Internationellt finns en ganska stor rörelse som arbetar för att avslöja de krafter som har vill grumla vetenskapen om den globala uppvärmningen, trots att en överväldigande majoritet av vetenskapsmännen är överens om den och att människan har en stor del av skulden. Dessa krafter har stora tillgångar, är välorganiserade och driver offentliga kampanjer för att spä på klimattvekan. I mångt och mycket använder de samma metoder som t ex tobaksindustrin. Man förstår att oljeindustrin står bakom.
Tre stora industri-lobbyister började redan i början av 90-talet att arbeta strategiskt för att kasta skugga över klimatforskningen; American Petroleum Institute, Western Fuels Association och Philip Morris (en sponsrad Anti-vetenskaps-grupp). Hittills har de varit skrämmande framgångsrika. Ingen befolkning är så tveksam till klimatförändringarna som amerikanerna.
James Hoggan har skrivit boken Climate Cover-Up där han kartlägger rörelsen och förklarar hur en hel befolkning kunnat bli så förda bakom ljuset. På desmogbloggen kan man få mycket intressant information om dessa starka krafters framfart. Bra att så många nu gör vad de kan för att inte låta dem stå oemotsagda. Tyvärr kan vi nu konstatera att klimatspektiker-lobbyismen nått även Sverige. Då har vi ett gemensamt ansvar mot kommande generationer att avslöja den.
Att ifrågasätta allvaret i situationen och sinka är oansvarigt mot kommande generationer. Vi har inte råd att chansa.
Jag är övertygad om att de allra flesta vill göra vad de kan för att leva rätt/göra rätt för sig. Att vara god. Att de allra flesta känner ansvar för kommande generationer är vår klimaträddning.
Internationellt finns en ganska stor rörelse som arbetar för att avslöja de krafter som har vill grumla vetenskapen om den globala uppvärmningen, trots att en överväldigande majoritet av vetenskapsmännen är överens om den och att människan har en stor del av skulden. Dessa krafter har stora tillgångar, är välorganiserade och driver offentliga kampanjer för att spä på klimattvekan. I mångt och mycket använder de samma metoder som t ex tobaksindustrin. Man förstår att oljeindustrin står bakom.
Tre stora industri-lobbyister började redan i början av 90-talet att arbeta strategiskt för att kasta skugga över klimatforskningen; American Petroleum Institute, Western Fuels Association och Philip Morris (en sponsrad Anti-vetenskaps-grupp). Hittills har de varit skrämmande framgångsrika. Ingen befolkning är så tveksam till klimatförändringarna som amerikanerna.
James Hoggan har skrivit boken Climate Cover-Up där han kartlägger rörelsen och förklarar hur en hel befolkning kunnat bli så förda bakom ljuset. På desmogbloggen kan man få mycket intressant information om dessa starka krafters framfart. Bra att så många nu gör vad de kan för att inte låta dem stå oemotsagda. Tyvärr kan vi nu konstatera att klimatspektiker-lobbyismen nått även Sverige. Då har vi ett gemensamt ansvar mot kommande generationer att avslöja den.
Att ifrågasätta allvaret i situationen och sinka är oansvarigt mot kommande generationer. Vi har inte råd att chansa.
Jag är övertygad om att de allra flesta vill göra vad de kan för att leva rätt/göra rätt för sig. Att vara god. Att de allra flesta känner ansvar för kommande generationer är vår klimaträddning.
10 februari 2010
Det är så kallt. Vad hände med den globala uppvärmningen?
Det har varit en härlig kall, eller egentligen normal, vinter i år med långa perioder av kyla och med mycket snö. Många kopplar det till ett bevis på att det inte äger rum några klimatförändringar. Man har svårt att skilja på väder och klimat. Klimat är långsiktiga trender och vädret kommer fortsätta att variera. En meteorolog förklarade att det i vissa fall även är så att uppvärmda hav leder till mer fukt i atmosfären, vilket i sin tur leder till mer snöfall. Atlanten t ex är varmare än vad som är vanligt.
De som hävdar att det skett en nedkylning under det senaste decenniet har fel, visar Real Climate på ett pedagogiskt sätt på denna sida.
2009 var det varmaste året på 130 år. Varmaste året var 2005 eller 2008 beroende på om man räknar med El Nino eller inte. (2008 kompenserades av El Nina och 1998 värmdes av El Nino.)
Bali Action Plan, som var grunden för klimatförhandlingarna i Köpenhamn baserades på IPCC:s fjärde rapport. Den baserades i princip på forskningsresultat fram t o m 2002. Senare kunskap kommer att finnas med först i nästa rapport, som beräknas komma omkring 2013. frågan är hur kunskapen förändrats på denna tid?
Överlag kan man nog säga att det inte kommit så mycket ny kunskap ens under de senaste tio åren, men det har kommit betydligt mer belägg för det man misstänkt och med svag forskning pekat på.
Vetenskapliga bevis finns för att Antarktis is bryts upp och smälter samtidigt som ny oroande forskning visar att havens förmåga att absorbera koldioxid minskar. Tusentals arter är hotade av klimatförändringarna
Johan Rockström är ju annars den som är kung på området. Kolla in hans presentation på Naturvårdsverkets klimatforum i höstas. Rockström menar på ett mycket övertygande sätt att det finns empiriska bevis för negativa konsekvenser redan vid ~1 ºC uppvärmning. 2ºC är ett riskfyllt mål. En av hans slutsatser är att riskerna för allvariga effekter i dag bedöms öka vid betydligt lägre temperaturökning jämfört med tidigare, redan vid 1 grad. Även 2 grader är ett riskfyllt mål. Vi rör oss längs IPCC:s kurva för värsta scenariot, det vill säga en temperaturökning med 6 grader vid seklets slut. Det finns ökande vetenskapliga belägg för risker av tröskeleffekter, så kallade ”tipping points”. Effekterna kan då bli än värre.
Vetenskapen har gett oss ett klart svar.
De som hävdar att det skett en nedkylning under det senaste decenniet har fel, visar Real Climate på ett pedagogiskt sätt på denna sida.
2009 var det varmaste året på 130 år. Varmaste året var 2005 eller 2008 beroende på om man räknar med El Nino eller inte. (2008 kompenserades av El Nina och 1998 värmdes av El Nino.)
Bali Action Plan, som var grunden för klimatförhandlingarna i Köpenhamn baserades på IPCC:s fjärde rapport. Den baserades i princip på forskningsresultat fram t o m 2002. Senare kunskap kommer att finnas med först i nästa rapport, som beräknas komma omkring 2013. frågan är hur kunskapen förändrats på denna tid?
Överlag kan man nog säga att det inte kommit så mycket ny kunskap ens under de senaste tio åren, men det har kommit betydligt mer belägg för det man misstänkt och med svag forskning pekat på.
Vetenskapliga bevis finns för att Antarktis is bryts upp och smälter samtidigt som ny oroande forskning visar att havens förmåga att absorbera koldioxid minskar. Tusentals arter är hotade av klimatförändringarna
Johan Rockström är ju annars den som är kung på området. Kolla in hans presentation på Naturvårdsverkets klimatforum i höstas. Rockström menar på ett mycket övertygande sätt att det finns empiriska bevis för negativa konsekvenser redan vid ~1 ºC uppvärmning. 2ºC är ett riskfyllt mål. En av hans slutsatser är att riskerna för allvariga effekter i dag bedöms öka vid betydligt lägre temperaturökning jämfört med tidigare, redan vid 1 grad. Även 2 grader är ett riskfyllt mål. Vi rör oss längs IPCC:s kurva för värsta scenariot, det vill säga en temperaturökning med 6 grader vid seklets slut. Det finns ökande vetenskapliga belägg för risker av tröskeleffekter, så kallade ”tipping points”. Effekterna kan då bli än värre.
Vetenskapen har gett oss ett klart svar.
06 februari 2010
Buden till Copenhagen Accord
31 januari var sista dagen för länderna att komma med sina bidrag till Copenhagen Accord, CA. I-länder med klimatmål och u-länder med förslag på åtgärder. Även om det självklart går att komma med nya bud även efter detta datum är det intressant att summera bidragen och vad det ger i förväntad klimatpåverkan.
50 länder har klarat deadlinen, däribland många av de större utsläppsnationerna.
Trots att Kina och Indien tillhörde de länder som var med i den inre kärna som formulerade CA, så vill de nu inte helt tydligt ansluta sig till den. Istället menar man att den i större utsträckning borde följa klimatkonventionen (vilket i klarhet betyder att man inte anser det vara rätt att lägga ett större ansvar på u-länder). De flesta har återupprepat tidigare bud.
Här är buden från i-länderna:
USA – minska utsläppen med 17 % 2020 jmf med 2005
EU – 20 % minskning 2020 jmf med 1990 och 30 % om andra gör liknande åtgärder
Japan - 25 % minskning 2020 jmf med 1990 om andra gör liknande åtgärder
Australien – 5 % minskning 2020 jmf med 2000 och 25 % om andra gör liknande åtgärder
Nya Zeeland – 10-20 % minskning 2020 jmf med 1990
Norge - 30 % minskning 2020 jmf med 1990 och 40 % om andra gör liknande åtgärder
Ryssland – 15-25 % minskning 2020 jmf med 1990 under förutsättning att de får räkna av skogssänkor
Från Canada har inget kommit.
Polen, Italien, Cypern och Malta motsätter sig att EU redan nu binder sig vid 30 %. Storbritannien, Danmark och Nederländerna vill dock det.
Sammantaget innebär detta ca 18 % utsläppsminskningar istället för de 25-40 % som behövs.
Här är buden från några av u-länderna:
Kina – minskad energianvändning per producerad enhet med 40-45 % jmf med Business as usual
Indien - minskad energianvändning per producerad enhet med 20-25 % jmf med 2005
Sydafrika – minska utsläppen med 34 % jmf med business as usual 2020
Brasilien - minska utsläppen med 36-39 % jmf med business as usual 2020
Syd-Korea - minska utsläppen med 30 % jmf med business as usual 2020
Singapore - minska utsläppen med 7-11 % jmf med business as usual 2020 och 16 % om andra gör liknande åtgärder
Mali vill associera sig med CA
Cuba motsätter sig CA
Ännu är det inte klart med fler möten innan Bonn i början av juni. Basic – Brasilien, Sydafrika, Indien, Kina har sagt att de vill ha ett nytt möte i mars och därefter ytterligare fyra gånger i år.
Besvikelsen över hur förhandlingarna i Köpenhamn urartade gör dock att flera länder känner att de vill ha betänketid och en diskussion om hur möten ska läggas upp innan de ropar på fler möten av samma sort.
50 länder har klarat deadlinen, däribland många av de större utsläppsnationerna.
Trots att Kina och Indien tillhörde de länder som var med i den inre kärna som formulerade CA, så vill de nu inte helt tydligt ansluta sig till den. Istället menar man att den i större utsträckning borde följa klimatkonventionen (vilket i klarhet betyder att man inte anser det vara rätt att lägga ett större ansvar på u-länder). De flesta har återupprepat tidigare bud.
Här är buden från i-länderna:
USA – minska utsläppen med 17 % 2020 jmf med 2005
EU – 20 % minskning 2020 jmf med 1990 och 30 % om andra gör liknande åtgärder
Japan - 25 % minskning 2020 jmf med 1990 om andra gör liknande åtgärder
Australien – 5 % minskning 2020 jmf med 2000 och 25 % om andra gör liknande åtgärder
Nya Zeeland – 10-20 % minskning 2020 jmf med 1990
Norge - 30 % minskning 2020 jmf med 1990 och 40 % om andra gör liknande åtgärder
Ryssland – 15-25 % minskning 2020 jmf med 1990 under förutsättning att de får räkna av skogssänkor
Från Canada har inget kommit.
Polen, Italien, Cypern och Malta motsätter sig att EU redan nu binder sig vid 30 %. Storbritannien, Danmark och Nederländerna vill dock det.
Sammantaget innebär detta ca 18 % utsläppsminskningar istället för de 25-40 % som behövs.
Här är buden från några av u-länderna:
Kina – minskad energianvändning per producerad enhet med 40-45 % jmf med Business as usual
Indien - minskad energianvändning per producerad enhet med 20-25 % jmf med 2005
Sydafrika – minska utsläppen med 34 % jmf med business as usual 2020
Brasilien - minska utsläppen med 36-39 % jmf med business as usual 2020
Syd-Korea - minska utsläppen med 30 % jmf med business as usual 2020
Singapore - minska utsläppen med 7-11 % jmf med business as usual 2020 och 16 % om andra gör liknande åtgärder
Mali vill associera sig med CA
Cuba motsätter sig CA
Ännu är det inte klart med fler möten innan Bonn i början av juni. Basic – Brasilien, Sydafrika, Indien, Kina har sagt att de vill ha ett nytt möte i mars och därefter ytterligare fyra gånger i år.
Besvikelsen över hur förhandlingarna i Köpenhamn urartade gör dock att flera länder känner att de vill ha betänketid och en diskussion om hur möten ska läggas upp innan de ropar på fler möten av samma sort.
01 februari 2010
Chile går med i OECD
Chile har blivit OECD:s 31:e medlem. Det är ett viktigt steg på vägen framåt och blir ett draglok bland Sydamerikas ekonomier. Sannolikt kommer Israel, Slovenien, Estland och Ryssland snart att följa. Därefter finns en plan för starkare interaktion med starkt växande ekonomier såsom BASIC-länderna (Brasilien, Sydafrika, Kina och Indien + Indonesien.
Chiles framgång kommer av en medveten demokratiseringsprocess och att ekonomin reformerats. Man har många framgångsrika frihandelsavtal med olika länder.
Chile har lite frostiga relationer till sina grannländer, men jobbar på att lösa dem. Argentina har hindrat gasleveranser vilket lett till energikriser. Sverige och Chile har dock sedan länge goda relationer, bl a genom engagemanget mot militärregimen och för vår generösa flyktingpolitik. I Sverige finns 45 000 chilenare.
Fler medlemmar i OECD bidrar till att bryta upp den olyckliga indelningen i industriländer och utvecklingsländer.
Chiles framgång kommer av en medveten demokratiseringsprocess och att ekonomin reformerats. Man har många framgångsrika frihandelsavtal med olika länder.
Chile har lite frostiga relationer till sina grannländer, men jobbar på att lösa dem. Argentina har hindrat gasleveranser vilket lett till energikriser. Sverige och Chile har dock sedan länge goda relationer, bl a genom engagemanget mot militärregimen och för vår generösa flyktingpolitik. I Sverige finns 45 000 chilenare.
Fler medlemmar i OECD bidrar till att bryta upp den olyckliga indelningen i industriländer och utvecklingsländer.
21 januari 2010
de Boers presskonferens idag
Yvo de Boer, chefen för FN:s klimatkonvention, höll idag sin första presskonferens sedan Köpenhamn. Han medgav att förhandlingarna inte levererade det som krävdes och att möjligheterna att hindra allvarliga klimatförändringar nu snabbt minskar.
Han pekade på tre värdefulla framgångar av Köpehamn:
- att klimatfrågan nått stats- och regeringschefers nivå, det enda stället där frågan kan lösas
- att det rådde politisk konsensus om det långsiktiga målet
- att det nära nog rådde enighet om snabba åtgärder.
Det är också positivt att en stor del av den omedelbara finansieringen är klar, 2-gradersmålet och att det ska ske en ny översyn av nivån i klimatpolitiken 2015. Succén före Köpenhamn var enligt Yvo att så många länder presenterade nationella klimatmål.
Yvo de Boer har ägnat mycket tid till att ringa runt till länder för att stämma av hur de ser på processen framöver och ska på planeringsmöte i Mexico i början av februari. Nästa möte är ju i Bonn 31 maj till 11 juni, men vi vet ännu inte skalan på det möte. Parterna diskuterar nu om det finns möjlighet att lägga in ett extra möte före dess under våren. Det behövs mer tid för att kunna landa i Mexico.
Länderna har nu till 31 jan på sig att ansluta sig till Copenhagen Accord. Att det datumet är satt är egentligen mest en administrativ fråga. När beslutet i Köpenhamn togs om att notera överenskommelsen sa ordföranden för mötet att de länder som ville associera sig med den skulle få sina länder noterade på överenskommelsen. Därefter klubbade han detta beslut. Det innebär rent formellt att Yvo måste ha dessa namn på papper innan han kan justera protokollet från Köpenhamn.
Att ansluta sig till Copenhagen Accord betyder egentligen bara att man vill associera sig med det, inte att man förbinder sig till något. Det finns även en önskan att så många länder som möjligt, så snart som möjligt, kommer att anteckna sina egna klimatmål och i u-ländernas fall sina åtgärder. UNFCCC kommer att lägga ut information om vilka länder som skriver på löpande. Flera länder har dock problem med denna deadline, så det kommer att vara möjligt att komma in även efter.
Yvo fick även frågor om det kommer att bli en parallell förhandling utifrån Copenhagen Accord, CA, men det ville han inte se. De fortsatta förhandlingarna kommer att bli utifrån konventionen och Kytoto. CA ska användas för att sätta mer kraft på de ordinarie förhandlingarna.
Som svar på hur man ska få en fungerande process där 192 länder ska diskutera avtalsdetaljer menade Yvo att det förutsätter transparens, d v s att parterna känner sig trygga med att företrädas av någon annan och att dessa i sin tur är öppna med allt som sker i förhandlingarna. Om inte kommer det inte att finnas nödvändigt förtroende.
Han pekade på tre värdefulla framgångar av Köpehamn:
- att klimatfrågan nått stats- och regeringschefers nivå, det enda stället där frågan kan lösas
- att det rådde politisk konsensus om det långsiktiga målet
- att det nära nog rådde enighet om snabba åtgärder.
Det är också positivt att en stor del av den omedelbara finansieringen är klar, 2-gradersmålet och att det ska ske en ny översyn av nivån i klimatpolitiken 2015. Succén före Köpenhamn var enligt Yvo att så många länder presenterade nationella klimatmål.
Yvo de Boer har ägnat mycket tid till att ringa runt till länder för att stämma av hur de ser på processen framöver och ska på planeringsmöte i Mexico i början av februari. Nästa möte är ju i Bonn 31 maj till 11 juni, men vi vet ännu inte skalan på det möte. Parterna diskuterar nu om det finns möjlighet att lägga in ett extra möte före dess under våren. Det behövs mer tid för att kunna landa i Mexico.
Länderna har nu till 31 jan på sig att ansluta sig till Copenhagen Accord. Att det datumet är satt är egentligen mest en administrativ fråga. När beslutet i Köpenhamn togs om att notera överenskommelsen sa ordföranden för mötet att de länder som ville associera sig med den skulle få sina länder noterade på överenskommelsen. Därefter klubbade han detta beslut. Det innebär rent formellt att Yvo måste ha dessa namn på papper innan han kan justera protokollet från Köpenhamn.
Att ansluta sig till Copenhagen Accord betyder egentligen bara att man vill associera sig med det, inte att man förbinder sig till något. Det finns även en önskan att så många länder som möjligt, så snart som möjligt, kommer att anteckna sina egna klimatmål och i u-ländernas fall sina åtgärder. UNFCCC kommer att lägga ut information om vilka länder som skriver på löpande. Flera länder har dock problem med denna deadline, så det kommer att vara möjligt att komma in även efter.
Yvo fick även frågor om det kommer att bli en parallell förhandling utifrån Copenhagen Accord, CA, men det ville han inte se. De fortsatta förhandlingarna kommer att bli utifrån konventionen och Kytoto. CA ska användas för att sätta mer kraft på de ordinarie förhandlingarna.
Som svar på hur man ska få en fungerande process där 192 länder ska diskutera avtalsdetaljer menade Yvo att det förutsätter transparens, d v s att parterna känner sig trygga med att företrädas av någon annan och att dessa i sin tur är öppna med allt som sker i förhandlingarna. Om inte kommer det inte att finnas nödvändigt förtroende.
19 januari 2010
Norge tar stora risker med CCS
De norska planerna på att ta emot koldioxid från andra länder och lagra den i den gigantiska sandstensformationen Utsira på 800-1000 meters djup under havets botten utanför Bergen och Stavanger skulle kunna ge Norge uppemot 4 000 miljarder norska kronor i intäkter.
Beräkningar visar att man skulle kunna kan ta emot 40 miljarder ton koldioxid. Det motsvarar all koldioxid från Europas kraftverk och industri under 500 år, enligt Teknisk Ukeblad.
Men vad händer om koldioxiden läcker ut och orsakar skada på liv och egendom? Enligt ett nytt EU-direktiv är det värdlandet som har det långsiktiga ansvaret för koldioxidlagringen. Norge skulle därmed teoretiska kunna bli skadeståndsskyldig för helt ofattbara summor – nästan 22 000 miljarder norska kronor eller åtta och en halv norsk oljefond.
Det låter som att det krävs en ordentlig riskanalys innan våra grannar ger sig på denna mega-idé. Precis som med kärnkraft handlar det om ett avfall som ska lagras under mycket lång tid på ett säkert sätt.
Beräkningar visar att man skulle kunna kan ta emot 40 miljarder ton koldioxid. Det motsvarar all koldioxid från Europas kraftverk och industri under 500 år, enligt Teknisk Ukeblad.
Men vad händer om koldioxiden läcker ut och orsakar skada på liv och egendom? Enligt ett nytt EU-direktiv är det värdlandet som har det långsiktiga ansvaret för koldioxidlagringen. Norge skulle därmed teoretiska kunna bli skadeståndsskyldig för helt ofattbara summor – nästan 22 000 miljarder norska kronor eller åtta och en halv norsk oljefond.
Det låter som att det krävs en ordentlig riskanalys innan våra grannar ger sig på denna mega-idé. Precis som med kärnkraft handlar det om ett avfall som ska lagras under mycket lång tid på ett säkert sätt.
17 januari 2010
Nästa steg – skriv på och ladda för Mexiko
Bara 28 länder skrev på Copenhagen Accord direkt I Köpenhamn. Danskarna skickar nu brev till alla länder och informerar dem om att de har möjligheten att skriva på samtidigt som de påminner om att tvågradersmålet har en snar deadline. Enligt accordsuppgörelsen ska i-länderna ange de mål de vill gå in med och u-länder de åtgärder de avser göra före 31 januari 2010. Det är dock helt på frivillig basis. Med de förslag som nu ligger på bordet är vi med stor sannolikhet på väg mot 3 graders uppvärmning, även om man räknar med de högra villkorade nivåerna.
Yvo de Boer fyrstegsplan är att ta vara på det som uppnåddes i Köpenhamn och först få så många som möjligt att ansluta sig till överenskommelsen. Därefter bör länderna snabbt bestämma sig för om fler möten behövs under året utöver det i Mexico. Det är inte klart ännu hur omfattande mötet i Bonn i början av juni kommer att bli.
Tråkigt nog innebar den svaga överenskommelsen att politikerna i USA nu ser att det blir ännu svårare att få gehör för att anta en mer ambitiös klimatpolitik. Ett utsläppstak, inom ett handelssystem, menar många i USA är orättvist om inte samtidigt Kina och andra stora utsläppsländer har krav på åtgärder. Som alternativ till ett handelssystem överväger nu Kerry och de andra klimatpolitikerna koldioxidskatt och gröna elcertifikat.
Kina var ju som bekant ganska nöjda med innehållet i resultatet från Köpenhamn. Deras chefsförhandlare uttryckte att det var ett positivt resultat som alla borde vara nöjda med. Samtidigt har flera tunga ledande kineser uttryckt förfäran över Kinas förlorade internationella anseende. Man menar att tongångarna och förhandlingarna inte alls sköttes som man skulle ha önskat. En framträdande förhandlare har fått avgå p g a att Kinas premiärminister inte var nöjd med hans prestation i Köpenhamn. Det här är mycket intressant eftersom det är helt avgörande för de fortsatta förhandlingarna vad Kina väljer för strategi i förhandlingarna. Det kostar att tappa anseende. Det är kanske det viktigaste påtryckningsmedlet vi har idag.
Om man behöver tröst kan man tro på Kjell Aleklett som beräknat att vi omöjligt kan få de stora utsläppskurvor som förutspåtts, helt enkelt för att det inte finns så mycket fossil energi kvar i jorden.
Och om man orkar med en jobbigare bedömning så kan man lyssna på Vladimir Kutcherov som är professor vid avdelningen för energiteknik på KTH i Stockholm, Han presenterade nyligen sina forskningsresultat om att oljan aldrig kommer att ta slut. Enligt hans teorier finns allt som behövs för att olja ska bildas i jordens inre. Därifrån pressas den upp i jordskorpan i en aldrig sinande ström Vi får väl hoppas att han har förfärligt fel.
Andra intressanta bloggar om klimat.
Yvo de Boer fyrstegsplan är att ta vara på det som uppnåddes i Köpenhamn och först få så många som möjligt att ansluta sig till överenskommelsen. Därefter bör länderna snabbt bestämma sig för om fler möten behövs under året utöver det i Mexico. Det är inte klart ännu hur omfattande mötet i Bonn i början av juni kommer att bli.
Tråkigt nog innebar den svaga överenskommelsen att politikerna i USA nu ser att det blir ännu svårare att få gehör för att anta en mer ambitiös klimatpolitik. Ett utsläppstak, inom ett handelssystem, menar många i USA är orättvist om inte samtidigt Kina och andra stora utsläppsländer har krav på åtgärder. Som alternativ till ett handelssystem överväger nu Kerry och de andra klimatpolitikerna koldioxidskatt och gröna elcertifikat.
Kina var ju som bekant ganska nöjda med innehållet i resultatet från Köpenhamn. Deras chefsförhandlare uttryckte att det var ett positivt resultat som alla borde vara nöjda med. Samtidigt har flera tunga ledande kineser uttryckt förfäran över Kinas förlorade internationella anseende. Man menar att tongångarna och förhandlingarna inte alls sköttes som man skulle ha önskat. En framträdande förhandlare har fått avgå p g a att Kinas premiärminister inte var nöjd med hans prestation i Köpenhamn. Det här är mycket intressant eftersom det är helt avgörande för de fortsatta förhandlingarna vad Kina väljer för strategi i förhandlingarna. Det kostar att tappa anseende. Det är kanske det viktigaste påtryckningsmedlet vi har idag.
Om man behöver tröst kan man tro på Kjell Aleklett som beräknat att vi omöjligt kan få de stora utsläppskurvor som förutspåtts, helt enkelt för att det inte finns så mycket fossil energi kvar i jorden.
Och om man orkar med en jobbigare bedömning så kan man lyssna på Vladimir Kutcherov som är professor vid avdelningen för energiteknik på KTH i Stockholm, Han presenterade nyligen sina forskningsresultat om att oljan aldrig kommer att ta slut. Enligt hans teorier finns allt som behövs för att olja ska bildas i jordens inre. Därifrån pressas den upp i jordskorpan i en aldrig sinande ström Vi får väl hoppas att han har förfärligt fel.
Andra intressanta bloggar om klimat.
14 januari 2010
Klimatet skapar ny världsregering
En effekt av det länderna lyckades enas om i Köpenhamn är egentligen något helt unikt i världshistorien. Vissa välkomnar det, medan andra menar att det utgör ett allvarligt hot. Jag syftar till de nya institutioner som ska inrättas med representanter från både rikare och fattigare länder och som ska ha som uppgift att ansvara för pengaöverföringen och tekniköverföring från i-länder till u-länder. Att demokratiskt valda organisationer med bred representation från världens länder ges ett så avgörande ansvar för utvecklingen är som sagt unikt och kan faktiskt betraktas som ett första steg mot en världsregering.
Och då är ju frågan om en världsregering är av godo eller ondo för jorden? Jag ansluter mig lätt till de som med frustration studerar hur fråga efter fråga kör fast i de FN-ledda organen, därför att de inte har den makt som frågan kräver för dess lösning. De olidligt långa processer som framkallas av att ingen ordförande har rätten att avkräva ett röstningsförfarande. Kravet på konsensus i klimatförhandlingarna är en evig försäkran om att vi i alla lägen kommer att ta beslut om det minst ambitiösa förslaget.
Samtidigt är det självklart helt avgörande vad den nya ordningen drivs av för ideal. Om samarbetet leder utvecklingen åt fel håll, ja då klarar vi oss bättre utan. Det som är extra intressant i detta är dock att det är just en miljöfråga som skapar denna ordning. Klimathotet har plötsligt möjligtgjort det så många efterfrågat men aldrig lyckats uppnå. Tanken svindlar – en ny världsordning grundad på miljöfrågor!
Nej, så blir det nog inte än på länge, men man kan ju få drömma lite….
Och då är ju frågan om en världsregering är av godo eller ondo för jorden? Jag ansluter mig lätt till de som med frustration studerar hur fråga efter fråga kör fast i de FN-ledda organen, därför att de inte har den makt som frågan kräver för dess lösning. De olidligt långa processer som framkallas av att ingen ordförande har rätten att avkräva ett röstningsförfarande. Kravet på konsensus i klimatförhandlingarna är en evig försäkran om att vi i alla lägen kommer att ta beslut om det minst ambitiösa förslaget.
Samtidigt är det självklart helt avgörande vad den nya ordningen drivs av för ideal. Om samarbetet leder utvecklingen åt fel håll, ja då klarar vi oss bättre utan. Det som är extra intressant i detta är dock att det är just en miljöfråga som skapar denna ordning. Klimathotet har plötsligt möjligtgjort det så många efterfrågat men aldrig lyckats uppnå. Tanken svindlar – en ny världsordning grundad på miljöfrågor!
Nej, så blir det nog inte än på länge, men man kan ju få drömma lite….
10 januari 2010
Otidsenlig indelning i I och U
En sak som blev uppenbar i Köpenhamn är hur omöjligt, otidsenligt och orättvist det är att dela in världens länder i industriländer och utvecklingsländer. På engelska använder man ju orden ”utvecklad” och ”utvecklande” länder. Ungefär som om vi i den rika världen hade nått ett slutligt stadium medan de fattiga är på väg till detta. Vad kan vara med fel? Och inte står väl vi still? Eller vill stå still? Varför har vi då valt det ordet? Jag tror vi formas av det vi blir kallade om vi hör det tillräckligt många gånger. Dessutom så har vi mycket att lära oss av de som per definition inte har utvecklats klart än.
Kanske de svenska begreppen som blir ändå mer felaktiga. Samtidigt som den rika världen går vidare från industrialismen in i informations- och kommunikationssamhället flyttas en stor del av den industriella produktionen till fattigare länder. Många av de länder som klassas som utvecklingsländer är långt mer industrialiserade än några av de som räknas som industriländer. Att tala om i och u är en mental tudelning som inte finns längre i verkligheten.
Samtidigt är jag väl medveten om att syftet är gott. Att inte behöva använda sig av de mer fördömande begreppen rik och fattig. Fast det egentligen är det det handlar om. I vissa lägen gör många länder anspråk på att betraktas som ett väl utvecklat land, därför att det ger fördelar att tillhöra denna kategori. Länder som Quatar, Singapore och Chile framhäver sin goda levnadsstandard och sina höga inkomster för att få vara med i världssamfundets finrum och kunna rikta investerares intresse. I andra lägen, såsom t ex klimatförhandlingarna, hävdar samma länder att de är kraftigt underutvecklade och bör betraktas om u-länder. För då slipper man krav på klimatåtgärder och berättigas istället stöd för anpassning och kapacitetsuppbyggnad.
Att Kyoto-protokollet gör åtskillnad på just i- och u-länder utifrån en tveksam verklighetsbild är ett gigantiskt problem och frågan är hur man ska kunna lösa upp denna indelning. Möjligtvis gynnas ett ifrågasättande av att u-länderna själva börjar få så svårt att hålla ihop. Skillnaden mellan t ex Kina och Sierra Leone är betydligt större än steget till i-länderna. I Köpenhamn blottades flera tydliga splittringar inom G77. Tudelningen göder på ett onödigt sätt gamla konflikter från kolonialtiden.
I mellankategorin hittar man länder såsom Ryssland, Brasilien, Sydafrika, Mexico, många östeuropeiska länder och flera i arabvärlden. Vissa är klassade som i-länder och vissa som u-länder. Det är hög tid att hitta en stegvis rangordning, snarare än en uppdelning i två grupper.
Hans Rossling, som för övrigt imponerar med pedagogiska presentationer över statusen i världen, är inne på samma linje och föredrar att dela in världen efter te x barnöverlevnad eller inkomst per person. Slutklämmen på hans budskap är ofta; Om vi hostar upp 30 miljarder dollar per år i hälsobistånd så kan vi minska barnadödligheten, få säkra graviditeter, skapa tillgång till familjeplanering och preventivmedel samt ge förutsättningar för ett någorlunda drägligt liv. Då får vi två-barnsfamiljer och befolkningstillväxten tar slut. Ett typiskt Hans Rosslings-uttalande är; ”Världen behöver inte gå under om alla ska skaffa sig en egen tvättmaskin.” ”Det största miljöproblemet på jorden är fortfarande att människor dricker sin grannes ännu ljumma avföring.”
Jag kan bara instämma i behovet av att satsa på hälsovård. Vi kan inte klara klimatet utan samtida fattigdomsbekämpning. Och kostar det bara 30 miljarder per år så är det ju inte mycket jämfört med klimatnotan. Fattigdomsbekämpning är en kostnadseffektiv klimatåtgärd. Så vad väntar vi på?
Kanske de svenska begreppen som blir ändå mer felaktiga. Samtidigt som den rika världen går vidare från industrialismen in i informations- och kommunikationssamhället flyttas en stor del av den industriella produktionen till fattigare länder. Många av de länder som klassas som utvecklingsländer är långt mer industrialiserade än några av de som räknas som industriländer. Att tala om i och u är en mental tudelning som inte finns längre i verkligheten.
Samtidigt är jag väl medveten om att syftet är gott. Att inte behöva använda sig av de mer fördömande begreppen rik och fattig. Fast det egentligen är det det handlar om. I vissa lägen gör många länder anspråk på att betraktas som ett väl utvecklat land, därför att det ger fördelar att tillhöra denna kategori. Länder som Quatar, Singapore och Chile framhäver sin goda levnadsstandard och sina höga inkomster för att få vara med i världssamfundets finrum och kunna rikta investerares intresse. I andra lägen, såsom t ex klimatförhandlingarna, hävdar samma länder att de är kraftigt underutvecklade och bör betraktas om u-länder. För då slipper man krav på klimatåtgärder och berättigas istället stöd för anpassning och kapacitetsuppbyggnad.
Att Kyoto-protokollet gör åtskillnad på just i- och u-länder utifrån en tveksam verklighetsbild är ett gigantiskt problem och frågan är hur man ska kunna lösa upp denna indelning. Möjligtvis gynnas ett ifrågasättande av att u-länderna själva börjar få så svårt att hålla ihop. Skillnaden mellan t ex Kina och Sierra Leone är betydligt större än steget till i-länderna. I Köpenhamn blottades flera tydliga splittringar inom G77. Tudelningen göder på ett onödigt sätt gamla konflikter från kolonialtiden.
I mellankategorin hittar man länder såsom Ryssland, Brasilien, Sydafrika, Mexico, många östeuropeiska länder och flera i arabvärlden. Vissa är klassade som i-länder och vissa som u-länder. Det är hög tid att hitta en stegvis rangordning, snarare än en uppdelning i två grupper.
Hans Rossling, som för övrigt imponerar med pedagogiska presentationer över statusen i världen, är inne på samma linje och föredrar att dela in världen efter te x barnöverlevnad eller inkomst per person. Slutklämmen på hans budskap är ofta; Om vi hostar upp 30 miljarder dollar per år i hälsobistånd så kan vi minska barnadödligheten, få säkra graviditeter, skapa tillgång till familjeplanering och preventivmedel samt ge förutsättningar för ett någorlunda drägligt liv. Då får vi två-barnsfamiljer och befolkningstillväxten tar slut. Ett typiskt Hans Rosslings-uttalande är; ”Världen behöver inte gå under om alla ska skaffa sig en egen tvättmaskin.” ”Det största miljöproblemet på jorden är fortfarande att människor dricker sin grannes ännu ljumma avföring.”
Jag kan bara instämma i behovet av att satsa på hälsovård. Vi kan inte klara klimatet utan samtida fattigdomsbekämpning. Och kostar det bara 30 miljarder per år så är det ju inte mycket jämfört med klimatnotan. Fattigdomsbekämpning är en kostnadseffektiv klimatåtgärd. Så vad väntar vi på?
05 januari 2010
Islands skuld tynger
När finansminister Steingrímur Sigfússon ger sin bild av krisen säger han att de som sköt ekonomin i sank inte var fler än att de ryms i en buss. En liten grupp män mellan 30 och 50 år, som likt moderna vikingar reste ut för att erövra världen, men fick hela Island på fall. De köpte och sålde t ex samma flygbolag av varandra i så många led att de till slut trissat upp dess värde till en nivå ljusår från dess sanna värde. "Männen i bussen" - även kallade "buykings" - hade byggt upp internationella jättekoncerner inom framför allt finans, handel, fastigheter och flyg, i princip genom att låna ut pengar till varandra. När bubblan sprack föll allt. Som spiken i kistan lämnade hamburgerjätten McDonalds ön nu i höst, vilket i och för sig applåderades av många islänningar.
Vigdís Finnbogadóttir, tidigare president och idag närmast landsmoder, menar att krisen förde något gott med sig. ”Island höll på att förstöras av alla snabba pengar som översvämmade samhället, men borta är nu den ytlighet och pengajakt som dominerat Reykjavik. Nu samlas vi kring ursprungliga värden och kulturen blomstrar som aldrig förr. Det är "tillbaka till rötterna" som gäller, nu finns inget annat som kan rädda oss än hårt arbete. Genom traditionella näringar som jordbruk, fiske och hantverk ska vi bygga upp Island igen. Vi har ett stålbad framför oss, men vi islänningar klagar inte, det ligger inte i vår karaktär”, säger hon.
Nu pågår en kamp om vem som ska betala notan på motsvarande 40 miljarder svenska kronor. Min bror jobbar på Deutche Bank och har Island på ett eget konto. Där företag annars brukar vara. Den isländske finansministern är mycket angelägen om relationen med banken. Det är ju de som ska hjälpa Island ur den finansiella krisen. Någon måste dock betala, och den isländska staten har ansvaret. Den isländska befolkningen protesterar med heta känslor mot att de ska behöva betala. Störst är skulderna till Storbritannien och Holland och de kräver att Island tar sitt ansvar och betalar.
En konsekvens av den ekonomiska kraschen är att Island ansökt om medlemskap i EU. Man hoppas att det ska stabilisera ekonomin. Samtidigt kommer det med största sannolikhet kräva att man först betalar skulden. Tidigare har intresset för ett fullvärdigt medlemskap varit närmast obefintligt. Processen att behandla Islands ansökan är betydligt mer okomplicerad än att benåda Turkiet. Det kan komma att gå riktigt snabbt. Island är ju t ex redan en EES-medlem och anslutet till Schengen. Men först ska en folkomröstning hållas.
Man kan dock misstänka att förhandlingarna om fisket och inte minst valjakten kan bli svåra. Om de inte ”gör en finne” vill säga. Med det menas att på ett mycket själviskt sätt förhandla till sig undantag för just fisket. Låt oss hoppas att drivet i Östersjöpolitiken och det nyligen beslutade marina direktivet hindrar detta och ger de stjärtprydda individerna i våra hav en chans.
Och just som jag skrivit detta sägs det på nyheterna att den isländske statsministern lämnat sitt veto mot beslutet att återbetala skulden. Vilken rysare.
Vigdís Finnbogadóttir, tidigare president och idag närmast landsmoder, menar att krisen förde något gott med sig. ”Island höll på att förstöras av alla snabba pengar som översvämmade samhället, men borta är nu den ytlighet och pengajakt som dominerat Reykjavik. Nu samlas vi kring ursprungliga värden och kulturen blomstrar som aldrig förr. Det är "tillbaka till rötterna" som gäller, nu finns inget annat som kan rädda oss än hårt arbete. Genom traditionella näringar som jordbruk, fiske och hantverk ska vi bygga upp Island igen. Vi har ett stålbad framför oss, men vi islänningar klagar inte, det ligger inte i vår karaktär”, säger hon.
Nu pågår en kamp om vem som ska betala notan på motsvarande 40 miljarder svenska kronor. Min bror jobbar på Deutche Bank och har Island på ett eget konto. Där företag annars brukar vara. Den isländske finansministern är mycket angelägen om relationen med banken. Det är ju de som ska hjälpa Island ur den finansiella krisen. Någon måste dock betala, och den isländska staten har ansvaret. Den isländska befolkningen protesterar med heta känslor mot att de ska behöva betala. Störst är skulderna till Storbritannien och Holland och de kräver att Island tar sitt ansvar och betalar.
En konsekvens av den ekonomiska kraschen är att Island ansökt om medlemskap i EU. Man hoppas att det ska stabilisera ekonomin. Samtidigt kommer det med största sannolikhet kräva att man först betalar skulden. Tidigare har intresset för ett fullvärdigt medlemskap varit närmast obefintligt. Processen att behandla Islands ansökan är betydligt mer okomplicerad än att benåda Turkiet. Det kan komma att gå riktigt snabbt. Island är ju t ex redan en EES-medlem och anslutet till Schengen. Men först ska en folkomröstning hållas.
Man kan dock misstänka att förhandlingarna om fisket och inte minst valjakten kan bli svåra. Om de inte ”gör en finne” vill säga. Med det menas att på ett mycket själviskt sätt förhandla till sig undantag för just fisket. Låt oss hoppas att drivet i Östersjöpolitiken och det nyligen beslutade marina direktivet hindrar detta och ger de stjärtprydda individerna i våra hav en chans.
Och just som jag skrivit detta sägs det på nyheterna att den isländske statsministern lämnat sitt veto mot beslutet att återbetala skulden. Vilken rysare.
COP 15 klimatpåverkan
Trots danskarnas ansträngningar att minska klimatpåverkan från COP15 så är det fullt relevant att fråga sig om inte mötet orsakade mer klimatpåverkan än den minskning som mötet konkret åstadkommit. Enligt danskarna innebar mötet 5 700 ton utsläpp av koldioxid och därtill 40 000 ton från deltagares flygresor. Det motsvarar vad en halv miljon människor i Europa släpper ut per år.
I beräkningarna ingår logi, uppvärmning, papper, transport och mat mm. Den stor del till av klimatpåverkan vid själva konferensen kom från oljeuppvärmning av tillfälliga tältbyggnader för att möta ett ökat behov. USA hade t ex beställt en fem gånger så stor yta som förra året.
En annan stor klimatpåverkan var transporter på plats och långt ifrån alla valde att åka kollektivt. Fransmännen är värst. De hade beställt 42 egna limousiner
Barack Obama som reser med sitt eget Air Force. Väl på marken åkte presidenten, sin vana trogen, med sin egen monsterlimousine, som av Secret Service-agenterna fått namnet the Beast. Det flera ton tunga fordonet drar 4 liter per mil.
Om jag till detta lägger en helt egen uppskattad siffra på hur mycket utsläpp klimatmötet genererat i förberedelser och kringarrangemang så blir det en hissnande summa.
Kringarrangemang i Köpenhamn: 20 000 ton
10 klimatmöten i FN:s regi sedan Bali: 50 000 ton
Olika ländergruppers egna förberedande möten: 50 000 ton
Aktiviteter från andra organisationer och media i länderna med syfte att bidra till klimatmötet: 70 000 ton.
Summa: ca 240 000 ton koldioxid.
Ohyggligt mycket koldioxid, men samtidigt en fis i rymden jämfört med om klimatförhandlingarna resulterade i någon extra procent utsläppsminskning från de stora utsläppsländerna.
I beräkningarna ingår logi, uppvärmning, papper, transport och mat mm. Den stor del till av klimatpåverkan vid själva konferensen kom från oljeuppvärmning av tillfälliga tältbyggnader för att möta ett ökat behov. USA hade t ex beställt en fem gånger så stor yta som förra året.
En annan stor klimatpåverkan var transporter på plats och långt ifrån alla valde att åka kollektivt. Fransmännen är värst. De hade beställt 42 egna limousiner
Barack Obama som reser med sitt eget Air Force. Väl på marken åkte presidenten, sin vana trogen, med sin egen monsterlimousine, som av Secret Service-agenterna fått namnet the Beast. Det flera ton tunga fordonet drar 4 liter per mil.
Om jag till detta lägger en helt egen uppskattad siffra på hur mycket utsläpp klimatmötet genererat i förberedelser och kringarrangemang så blir det en hissnande summa.
Kringarrangemang i Köpenhamn: 20 000 ton
10 klimatmöten i FN:s regi sedan Bali: 50 000 ton
Olika ländergruppers egna förberedande möten: 50 000 ton
Aktiviteter från andra organisationer och media i länderna med syfte att bidra till klimatmötet: 70 000 ton.
Summa: ca 240 000 ton koldioxid.
Ohyggligt mycket koldioxid, men samtidigt en fis i rymden jämfört med om klimatförhandlingarna resulterade i någon extra procent utsläppsminskning från de stora utsläppsländerna.
01 januari 2010
De som inte kom till Köpenhamn
Att 119 stats- och regeringschefer kom till Köpenhamn var något helt unikt. Lite intressant är det även att se vilka som inte kom till världens hittills största miljösamtal genom att skicka deras högsta företrädare. Här är några iögonfallande försummelser från deltagarlistan:
Dessa nio oljeländer står för 44 % av världens oljereserv: Angola, Azerbaijan, Irak, Kazakhstan, Libyen, Oman, Qatar, Saudi Arabien och Förenade Arab Emiraten.
Att flera ö-länder inte deltog med egen regeringschef kan delvis bero på resursbrist snarare än brist på intresse: Antigua & Barbuda, Barbados, Cape Verde, Fiji, Jamaica, Solomon Islands och Tonga. I Cubas fall handlade det dock mer om politisk vilja.
Från Latinamerika deltog inte: Argentina, Chile, Costa Rica, Ecuador, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Paraguay, Peru och Uruguay. Detta är länder med snabbt stigande utsläpp och med en kritisk inställning till klimatprocessen och den politiska inriktningen.
Andra som inte deltog var lite förvånande Schweiz och Ukraina. Ukraina som är ett av de 20 största utsläppsländerna och med miljarder utsläppsrätter som många ville annullera vid klimatförhandlingarna. Att den näsbrutne Berlusconi inte dök upp för Italiens del är inte så konstigt.
Andra intressanta bloggar om klimat, cop15, klimatmöte och Köpenhamnsmötet.
Dessa nio oljeländer står för 44 % av världens oljereserv: Angola, Azerbaijan, Irak, Kazakhstan, Libyen, Oman, Qatar, Saudi Arabien och Förenade Arab Emiraten.
Att flera ö-länder inte deltog med egen regeringschef kan delvis bero på resursbrist snarare än brist på intresse: Antigua & Barbuda, Barbados, Cape Verde, Fiji, Jamaica, Solomon Islands och Tonga. I Cubas fall handlade det dock mer om politisk vilja.
Från Latinamerika deltog inte: Argentina, Chile, Costa Rica, Ecuador, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Paraguay, Peru och Uruguay. Detta är länder med snabbt stigande utsläpp och med en kritisk inställning till klimatprocessen och den politiska inriktningen.
Andra som inte deltog var lite förvånande Schweiz och Ukraina. Ukraina som är ett av de 20 största utsläppsländerna och med miljarder utsläppsrätter som många ville annullera vid klimatförhandlingarna. Att den näsbrutne Berlusconi inte dök upp för Italiens del är inte så konstigt.
Andra intressanta bloggar om klimat, cop15, klimatmöte och Köpenhamnsmötet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
