Sverige världens 4:e miljövänligaste land

Yale Center for Environmental Law & Policy har fastställt 2010 års ranking över länders miljöranking. Sverige hamnar på fjärde plats efter Island, Schweiz och Costa Rica. Det här är en bred jämförelse med många olika parametrar. Sverige får höga betyg på vatten och skogsförvaltning men lägre på fiske och biologisk mångfald.

Yvo de Boer avgår

Jag förstår honom. Det kan inte vara lätt att ladda om efter floppen I Köpenhamn. Det råder global dagen-efter-stämning och det krävs verkligen någon som med full entusiasm kan få ny kraft i klimatförhandlingarna. Samtidigt är det en mycket stor förlust för FN och för klimatet. Yvo de Boers skicklighet är erkänd av alla parter, både i- och u-länder. Förutom god sakkunskap värdesätter jag hans trevliga sätt mest av allt. Han kan mingla bland folk, agera informellt och avdramatisera. Med ett enkelt språk och många liknelser gör han klimatförhandlingarna begripliga för fler. Alltid med stor ödmjukhet och den livsviktiga balansen mellan olika intressen.

Yvo de Boer har varit generalsekreterare för klimatkonventionen sedan 2006. Innan det arbetade han med miljöfrågor inom EU. Han berättade vid presskonferensen igår att han nu istället ska arbeta för konsultfirman KPMG som global rådgivare i klimat- och hållbarhetsfrågor, samt arbeta tillsammans med universitetsvärlden.

”Jag har alltid sagt att statsmakterna bara kan leverera ramverk för klimatet, de verkliga lösningarna måste komma från näringslivet.

Vänsterkravet om Tobinskatt in i EU:s finrum

Det har kommit många rapporter om Tobinskattens landvinningar på listan i höst och här kommer ännu en. Under EU:s senaste toppmöte som avslutades i fredag diskuterade Tobinskatten, bland annat trycker EU: s 27 ledare däribland Fredrik Reinfeldt på IMF för att IMF ska överväga en Tobinskatt, se. Gordon Brown och Nicolas Sarkozy gick samtidigt ut i ett gemensamt utspel för att intäkterna från en Tobinskatt ska gå till att finansiera klimatkrisen, se .

Tobinskatt avser skatt på internationella valutatransaktioner och har länge betraktats som ett vänsterförslag. Jag är övertygad om att det bland vanligt folk finns en starkt stöd för att införa en Tobisskatt, men det är inte helt enkelt. Enligt Tobin själv krävs en total uppslutning av samtliga länder i hela världen för att få hela effekten. Risken är annars stor att all valutahandel i hela världen flytta till de länder utan skatt. Ett praktiskt exempel på vad en liten skatt kan leda till för konsekvenser fick vi i den så kallade "valpskatten", en omsättningsskatt på 0,5 procent på alla aktiehandel i Sverige. Inom kort skedde två tredjedelar av handeln i stora svenska aktier som Ericsson, Volvo, Stora, Saab-Scania etc i London! När skatten avskaffades flyttade handeln hem till Sverige igen. Just därför är det så intressant att det nu verkar finnas uppslutning inom hela EU för en Tobinskatt.

Det skulle verkligen kunna bli ett sätt att finansiera klimatomställningen. Tobinskatten som länge varit ett vänsterkrav har nu uppenbarligen blivit tillräckligt rumsrent för att ta plats i EU:s finrum.

Slå tillbaka mot klimatskeptiker-lobbyismen

Allvaret i ländernas ambitioner i Köpenhamn satte fart på klimatskeptikerna. Det förvånar mig hur många som faktiskt öppet menar att den globala uppvärmningen är en bluff. Climate Gate har verkligen gjort stor skada för tempot i att ta till sig allvaret i klimatfrågan, särskilt i USA. I Sverige har Climate Gate varken debatterats eller granskats i särskilt stor grad. Jag träffade några amerikanska journalister i Köpenhamn som var mycket bedrövade och menade att detta är en mycket större grej än vad vi förstår utanför USA. De var engagerade i att med grävande journalistik ta reda på vem som stod bakom denna granskning.

Internationellt finns en ganska stor rörelse som arbetar för att avslöja de krafter som har vill grumla vetenskapen om den globala uppvärmningen, trots att en överväldigande majoritet av vetenskapsmännen är överens om den och att människan har en stor del av skulden. Dessa krafter har stora tillgångar, är välorganiserade och driver offentliga kampanjer för att spä på klimattvekan. I mångt och mycket använder de samma metoder som t ex tobaksindustrin. Man förstår att oljeindustrin står bakom.

Tre stora industri-lobbyister började redan i början av 90-talet att arbeta strategiskt för att kasta skugga över klimatforskningen; American Petroleum Institute, Western Fuels Association och Philip Morris (en sponsrad Anti-vetenskaps-grupp). Hittills har de varit skrämmande framgångsrika. Ingen befolkning är så tveksam till klimatförändringarna som amerikanerna.
James Hoggan har skrivit boken Climate Cover-Up där han kartlägger rörelsen och förklarar hur en hel befolkning kunnat bli så förda bakom ljuset. På desmogbloggen kan man få mycket intressant information om dessa starka krafters framfart. Bra att så många nu gör vad de kan för att inte låta dem stå oemotsagda. Tyvärr kan vi nu konstatera att klimatspektiker-lobbyismen nått även Sverige. Då har vi ett gemensamt ansvar mot kommande generationer att avslöja den.

Att ifrågasätta allvaret i situationen och sinka är oansvarigt mot kommande generationer. Vi har inte råd att chansa.

Jag är övertygad om att de allra flesta vill göra vad de kan för att leva rätt/göra rätt för sig. Att vara god. Att de allra flesta känner ansvar för kommande generationer är vår klimaträddning.

Det är så kallt. Vad hände med den globala uppvärmningen?

Det har varit en härlig kall, eller egentligen normal, vinter i år med långa perioder av kyla och med mycket snö. Många kopplar det till ett bevis på att det inte äger rum några klimatförändringar. Man har svårt att skilja på väder och klimat. Klimat är långsiktiga trender och vädret kommer fortsätta att variera. En meteorolog förklarade att det i vissa fall även är så att uppvärmda hav leder till mer fukt i atmosfären, vilket i sin tur leder till mer snöfall. Atlanten t ex är varmare än vad som är vanligt.

De som hävdar att det skett en nedkylning under det senaste decenniet har fel, visar Real Climate på ett pedagogiskt sätt på denna sida.

2009 var det varmaste året på 130 år. Varmaste året var 2005 eller 2008 beroende på om man räknar med El Nino eller inte. (2008 kompenserades av El Nina och 1998 värmdes av El Nino.)

Bali Action Plan, som var grunden för klimatförhandlingarna i Köpenhamn baserades på IPCC:s fjärde rapport. Den baserades i princip på forskningsresultat fram t o m 2002. Senare kunskap kommer att finnas med först i nästa rapport, som beräknas komma omkring 2013. frågan är hur kunskapen förändrats på denna tid?

Överlag kan man nog säga att det inte kommit så mycket ny kunskap ens under de senaste tio åren, men det har kommit betydligt mer belägg för det man misstänkt och med svag forskning pekat på.

Vetenskapliga bevis finns för att Antarktis is bryts upp och smälter samtidigt som ny oroande forskning visar att havens förmåga att absorbera koldioxid minskar. Tusentals arter är hotade av klimatförändringarna

Johan Rockström är ju annars den som är kung på området. Kolla in hans presentation på Naturvårdsverkets klimatforum i höstas. Rockström menar på ett mycket övertygande sätt att det finns empiriska bevis för negativa konsekvenser redan vid ~1 ºC uppvärmning. 2ºC är ett riskfyllt mål. En av hans slutsatser är att riskerna för allvariga effekter i dag bedöms öka vid betydligt lägre temperaturökning jämfört med tidigare, redan vid 1 grad. Även 2 grader är ett riskfyllt mål. Vi rör oss längs IPCC:s kurva för värsta scenariot, det vill säga en temperaturökning med 6 grader vid seklets slut. Det finns ökande vetenskapliga belägg för risker av tröskeleffekter, så kallade ”tipping points”. Effekterna kan då bli än värre.

Vetenskapen har gett oss ett klart svar.

Buden till Copenhagen Accord

31 januari var sista dagen för länderna att komma med sina bidrag till Copenhagen Accord, CA. I-länder med klimatmål och u-länder med förslag på åtgärder. Även om det självklart går att komma med nya bud även efter detta datum är det intressant att summera bidragen och vad det ger i förväntad klimatpåverkan.

50 länder har klarat deadlinen, däribland många av de större utsläppsnationerna.
Trots att Kina och Indien tillhörde de länder som var med i den inre kärna som formulerade CA, så vill de nu inte helt tydligt ansluta sig till den. Istället menar man att den i större utsträckning borde följa klimatkonventionen (vilket i klarhet betyder att man inte anser det vara rätt att lägga ett större ansvar på u-länder). De flesta har återupprepat tidigare bud.

Här är buden från i-länderna:
USA – minska utsläppen med 17 % 2020 jmf med 2005
EU – 20 % minskning 2020 jmf med 1990 och 30 % om andra gör liknande åtgärder
Japan - 25 % minskning 2020 jmf med 1990 om andra gör liknande åtgärder
Australien – 5 % minskning 2020 jmf med 2000 och 25 % om andra gör liknande åtgärder
Nya Zeeland – 10-20 % minskning 2020 jmf med 1990
Norge - 30 % minskning 2020 jmf med 1990 och 40 % om andra gör liknande åtgärder
Ryssland – 15-25 % minskning 2020 jmf med 1990 under förutsättning att de får räkna av skogssänkor

Från Canada har inget kommit.
Polen, Italien, Cypern och Malta motsätter sig att EU redan nu binder sig vid 30 %. Storbritannien, Danmark och Nederländerna vill dock det.

Sammantaget innebär detta ca 18 % utsläppsminskningar istället för de 25-40 % som behövs.

Här är buden från några av u-länderna:
Kina – minskad energianvändning per producerad enhet med 40-45 % jmf med Business as usual
Indien - minskad energianvändning per producerad enhet med 20-25 % jmf med 2005
Sydafrika – minska utsläppen med 34 % jmf med business as usual 2020
Brasilien - minska utsläppen med 36-39 % jmf med business as usual 2020
Syd-Korea - minska utsläppen med 30 % jmf med business as usual 2020
Singapore - minska utsläppen med 7-11 % jmf med business as usual 2020 och 16 % om andra gör liknande åtgärder
Mali vill associera sig med CA
Cuba motsätter sig CA

Ännu är det inte klart med fler möten innan Bonn i början av juni. Basic – Brasilien, Sydafrika, Indien, Kina har sagt att de vill ha ett nytt möte i mars och därefter ytterligare fyra gånger i år.

Besvikelsen över hur förhandlingarna i Köpenhamn urartade gör dock att flera länder känner att de vill ha betänketid och en diskussion om hur möten ska läggas upp innan de ropar på fler möten av samma sort.

Chile går med i OECD

Chile har blivit OECD:s 31:e medlem. Det är ett viktigt steg på vägen framåt och blir ett draglok bland Sydamerikas ekonomier. Sannolikt kommer Israel, Slovenien, Estland och Ryssland snart att följa. Därefter finns en plan för starkare interaktion med starkt växande ekonomier såsom BASIC-länderna (Brasilien, Sydafrika, Kina och Indien + Indonesien.

Chiles framgång kommer av en medveten demokratiseringsprocess och att ekonomin reformerats. Man har många framgångsrika frihandelsavtal med olika länder.

Chile har lite frostiga relationer till sina grannländer, men jobbar på att lösa dem. Argentina har hindrat gasleveranser vilket lett till energikriser. Sverige och Chile har dock sedan länge goda relationer, bl a genom engagemanget mot militärregimen och för vår generösa flyktingpolitik. I Sverige finns 45 000 chilenare.

Fler medlemmar i OECD bidrar till att bryta upp den olyckliga indelningen i industriländer och utvecklingsländer.

de Boers presskonferens idag

Yvo de Boer, chefen för FN:s klimatkonvention, höll idag sin första presskonferens sedan Köpenhamn. Han medgav att förhandlingarna inte levererade det som krävdes och att möjligheterna att hindra allvarliga klimatförändringar nu snabbt minskar.

Han pekade på tre värdefulla framgångar av Köpehamn:
- att klimatfrågan nått stats- och regeringschefers nivå, det enda stället där frågan kan lösas
- att det rådde politisk konsensus om det långsiktiga målet
- att det nära nog rådde enighet om snabba åtgärder.

Det är också positivt att en stor del av den omedelbara finansieringen är klar, 2-gradersmålet och att det ska ske en ny översyn av nivån i klimatpolitiken 2015. Succén före Köpenhamn var enligt Yvo att så många länder presenterade nationella klimatmål.

Yvo de Boer har ägnat mycket tid till att ringa runt till länder för att stämma av hur de ser på processen framöver och ska på planeringsmöte i Mexico i början av februari. Nästa möte är ju i Bonn 31 maj till 11 juni, men vi vet ännu inte skalan på det möte. Parterna diskuterar nu om det finns möjlighet att lägga in ett extra möte före dess under våren. Det behövs mer tid för att kunna landa i Mexico.

Länderna har nu till 31 jan på sig att ansluta sig till Copenhagen Accord. Att det datumet är satt är egentligen mest en administrativ fråga. När beslutet i Köpenhamn togs om att notera överenskommelsen sa ordföranden för mötet att de länder som ville associera sig med den skulle få sina länder noterade på överenskommelsen. Därefter klubbade han detta beslut. Det innebär rent formellt att Yvo måste ha dessa namn på papper innan han kan justera protokollet från Köpenhamn.

Att ansluta sig till Copenhagen Accord betyder egentligen bara att man vill associera sig med det, inte att man förbinder sig till något. Det finns även en önskan att så många länder som möjligt, så snart som möjligt, kommer att anteckna sina egna klimatmål och i u-ländernas fall sina åtgärder. UNFCCC kommer att lägga ut information om vilka länder som skriver på löpande. Flera länder har dock problem med denna deadline, så det kommer att vara möjligt att komma in även efter.

Yvo fick även frågor om det kommer att bli en parallell förhandling utifrån Copenhagen Accord, CA, men det ville han inte se. De fortsatta förhandlingarna kommer att bli utifrån konventionen och Kytoto. CA ska användas för att sätta mer kraft på de ordinarie förhandlingarna.

Som svar på hur man ska få en fungerande process där 192 länder ska diskutera avtalsdetaljer menade Yvo att det förutsätter transparens, d v s att parterna känner sig trygga med att företrädas av någon annan och att dessa i sin tur är öppna med allt som sker i förhandlingarna. Om inte kommer det inte att finnas nödvändigt förtroende.

Norge tar stora risker med CCS

De norska planerna på att ta emot koldioxid från andra länder och lagra den i den gigantiska sandstensformationen Utsira på 800-1000 meters djup under havets botten utanför Bergen och Stavanger skulle kunna ge Norge uppemot 4 000 miljarder norska kronor i intäkter.
Beräkningar visar att man skulle kunna kan ta emot 40 miljarder ton koldioxid. Det motsvarar all koldioxid från Europas kraftverk och industri under 500 år, enligt Teknisk Ukeblad.

Men vad händer om koldioxiden läcker ut och orsakar skada på liv och egendom? Enligt ett nytt EU-direktiv är det värdlandet som har det långsiktiga ansvaret för koldioxidlagringen. Norge skulle därmed teoretiska kunna bli skadeståndsskyldig för helt ofattbara summor – nästan 22 000 miljarder norska kronor eller åtta och en halv norsk oljefond.

Det låter som att det krävs en ordentlig riskanalys innan våra grannar ger sig på denna mega-idé. Precis som med kärnkraft handlar det om ett avfall som ska lagras under mycket lång tid på ett säkert sätt.

Nästa steg – skriv på och ladda för Mexiko

Bara 28 länder skrev på Copenhagen Accord direkt I Köpenhamn. Danskarna skickar nu brev till alla länder och informerar dem om att de har möjligheten att skriva på samtidigt som de påminner om att tvågradersmålet har en snar deadline. Enligt accordsuppgörelsen ska i-länderna ange de mål de vill gå in med och u-länder de åtgärder de avser göra före 31 januari 2010. Det är dock helt på frivillig basis. Med de förslag som nu ligger på bordet är vi med stor sannolikhet på väg mot 3 graders uppvärmning, även om man räknar med de högra villkorade nivåerna.

Yvo de Boer fyrstegsplan är att ta vara på det som uppnåddes i Köpenhamn och först få så många som möjligt att ansluta sig till överenskommelsen. Därefter bör länderna snabbt bestämma sig för om fler möten behövs under året utöver det i Mexico. Det är inte klart ännu hur omfattande mötet i Bonn i början av juni kommer att bli.

Tråkigt nog innebar den svaga överenskommelsen att politikerna i USA nu ser att det blir ännu svårare att få gehör för att anta en mer ambitiös klimatpolitik. Ett utsläppstak, inom ett handelssystem, menar många i USA är orättvist om inte samtidigt Kina och andra stora utsläppsländer har krav på åtgärder. Som alternativ till ett handelssystem överväger nu Kerry och de andra klimatpolitikerna koldioxidskatt och gröna elcertifikat.

Kina var ju som bekant ganska nöjda med innehållet i resultatet från Köpenhamn. Deras chefsförhandlare uttryckte att det var ett positivt resultat som alla borde vara nöjda med. Samtidigt har flera tunga ledande kineser uttryckt förfäran över Kinas förlorade internationella anseende. Man menar att tongångarna och förhandlingarna inte alls sköttes som man skulle ha önskat. En framträdande förhandlare har fått avgå p g a att Kinas premiärminister inte var nöjd med hans prestation i Köpenhamn. Det här är mycket intressant eftersom det är helt avgörande för de fortsatta förhandlingarna vad Kina väljer för strategi i förhandlingarna. Det kostar att tappa anseende. Det är kanske det viktigaste påtryckningsmedlet vi har idag.

Om man behöver tröst kan man tro på Kjell Aleklett som beräknat att vi omöjligt kan få de stora utsläppskurvor som förutspåtts, helt enkelt för att det inte finns så mycket fossil energi kvar i jorden.

Och om man orkar med en jobbigare bedömning så kan man lyssna på Vladimir Kutcherov som är professor vid avdelningen för energiteknik på KTH i Stockholm, Han presenterade nyligen sina forskningsresultat om att oljan aldrig kommer att ta slut. Enligt hans teorier finns allt som behövs för att olja ska bildas i jordens inre. Därifrån pressas den upp i jordskorpan i en aldrig sinande ström Vi får väl hoppas att han har förfärligt fel.

Andra intressanta bloggar om klimat.

Klimatet skapar ny världsregering

En effekt av det länderna lyckades enas om i Köpenhamn är egentligen något helt unikt i världshistorien. Vissa välkomnar det, medan andra menar att det utgör ett allvarligt hot. Jag syftar till de nya institutioner som ska inrättas med representanter från både rikare och fattigare länder och som ska ha som uppgift att ansvara för pengaöverföringen och tekniköverföring från i-länder till u-länder. Att demokratiskt valda organisationer med bred representation från världens länder ges ett så avgörande ansvar för utvecklingen är som sagt unikt och kan faktiskt betraktas som ett första steg mot en världsregering.

Och då är ju frågan om en världsregering är av godo eller ondo för jorden? Jag ansluter mig lätt till de som med frustration studerar hur fråga efter fråga kör fast i de FN-ledda organen, därför att de inte har den makt som frågan kräver för dess lösning. De olidligt långa processer som framkallas av att ingen ordförande har rätten att avkräva ett röstningsförfarande. Kravet på konsensus i klimatförhandlingarna är en evig försäkran om att vi i alla lägen kommer att ta beslut om det minst ambitiösa förslaget.

Samtidigt är det självklart helt avgörande vad den nya ordningen drivs av för ideal. Om samarbetet leder utvecklingen åt fel håll, ja då klarar vi oss bättre utan. Det som är extra intressant i detta är dock att det är just en miljöfråga som skapar denna ordning. Klimathotet har plötsligt möjligtgjort det så många efterfrågat men aldrig lyckats uppnå. Tanken svindlar – en ny världsordning grundad på miljöfrågor!
Nej, så blir det nog inte än på länge, men man kan ju få drömma lite….

Otidsenlig indelning i I och U

En sak som blev uppenbar i Köpenhamn är hur omöjligt, otidsenligt och orättvist det är att dela in världens länder i industriländer och utvecklingsländer. På engelska använder man ju orden ”utvecklad” och ”utvecklande” länder. Ungefär som om vi i den rika världen hade nått ett slutligt stadium medan de fattiga är på väg till detta. Vad kan vara med fel? Och inte står väl vi still? Eller vill stå still? Varför har vi då valt det ordet? Jag tror vi formas av det vi blir kallade om vi hör det tillräckligt många gånger. Dessutom så har vi mycket att lära oss av de som per definition inte har utvecklats klart än.

Kanske de svenska begreppen som blir ändå mer felaktiga. Samtidigt som den rika världen går vidare från industrialismen in i informations- och kommunikationssamhället flyttas en stor del av den industriella produktionen till fattigare länder. Många av de länder som klassas som utvecklingsländer är långt mer industrialiserade än några av de som räknas som industriländer. Att tala om i och u är en mental tudelning som inte finns längre i verkligheten.

Samtidigt är jag väl medveten om att syftet är gott. Att inte behöva använda sig av de mer fördömande begreppen rik och fattig. Fast det egentligen är det det handlar om. I vissa lägen gör många länder anspråk på att betraktas som ett väl utvecklat land, därför att det ger fördelar att tillhöra denna kategori. Länder som Quatar, Singapore och Chile framhäver sin goda levnadsstandard och sina höga inkomster för att få vara med i världssamfundets finrum och kunna rikta investerares intresse. I andra lägen, såsom t ex klimatförhandlingarna, hävdar samma länder att de är kraftigt underutvecklade och bör betraktas om u-länder. För då slipper man krav på klimatåtgärder och berättigas istället stöd för anpassning och kapacitetsuppbyggnad.

Att Kyoto-protokollet gör åtskillnad på just i- och u-länder utifrån en tveksam verklighetsbild är ett gigantiskt problem och frågan är hur man ska kunna lösa upp denna indelning. Möjligtvis gynnas ett ifrågasättande av att u-länderna själva börjar få så svårt att hålla ihop. Skillnaden mellan t ex Kina och Sierra Leone är betydligt större än steget till i-länderna. I Köpenhamn blottades flera tydliga splittringar inom G77. Tudelningen göder på ett onödigt sätt gamla konflikter från kolonialtiden.

I mellankategorin hittar man länder såsom Ryssland, Brasilien, Sydafrika, Mexico, många östeuropeiska länder och flera i arabvärlden. Vissa är klassade som i-länder och vissa som u-länder. Det är hög tid att hitta en stegvis rangordning, snarare än en uppdelning i två grupper.

Hans Rossling, som för övrigt imponerar med pedagogiska presentationer över statusen i världen, är inne på samma linje och föredrar att dela in världen efter te x barnöverlevnad eller inkomst per person. Slutklämmen på hans budskap är ofta; Om vi hostar upp 30 miljarder dollar per år i hälsobistånd så kan vi minska barnadödligheten, få säkra graviditeter, skapa tillgång till familjeplanering och preventivmedel samt ge förutsättningar för ett någorlunda drägligt liv. Då får vi två-barnsfamiljer och befolkningstillväxten tar slut. Ett typiskt Hans Rosslings-uttalande är; ”Världen behöver inte gå under om alla ska skaffa sig en egen tvättmaskin.” ”Det största miljöproblemet på jorden är fortfarande att människor dricker sin grannes ännu ljumma avföring.”

Jag kan bara instämma i behovet av att satsa på hälsovård. Vi kan inte klara klimatet utan samtida fattigdomsbekämpning. Och kostar det bara 30 miljarder per år så är det ju inte mycket jämfört med klimatnotan. Fattigdomsbekämpning är en kostnadseffektiv klimatåtgärd. Så vad väntar vi på?

Islands skuld tynger

När finansminister Steingrímur Sigfússon ger sin bild av krisen säger han att de som sköt ekonomin i sank inte var fler än att de ryms i en buss. En liten grupp män mellan 30 och 50 år, som likt moderna vikingar reste ut för att erövra världen, men fick hela Island på fall. De köpte och sålde t ex samma flygbolag av varandra i så många led att de till slut trissat upp dess värde till en nivå ljusår från dess sanna värde. "Männen i bussen" - även kallade "buykings" - hade byggt upp internationella jättekoncerner inom framför allt finans, handel, fastigheter och flyg, i princip genom att låna ut pengar till varandra. När bubblan sprack föll allt. Som spiken i kistan lämnade hamburgerjätten McDonalds ön nu i höst, vilket i och för sig applåderades av många islänningar.

Vigdís Finnbogadóttir, tidigare president och idag närmast landsmoder, menar att krisen förde något gott med sig. ”Island höll på att förstöras av alla snabba pengar som översvämmade samhället, men borta är nu den ytlighet och pengajakt som dominerat Reykjavik. Nu samlas vi kring ursprungliga värden och kulturen blomstrar som aldrig förr. Det är "tillbaka till rötterna" som gäller, nu finns inget annat som kan rädda oss än hårt arbete. Genom traditionella näringar som jordbruk, fiske och hantverk ska vi bygga upp Island igen. Vi har ett stålbad framför oss, men vi islänningar klagar inte, det ligger inte i vår karaktär”, säger hon.

Nu pågår en kamp om vem som ska betala notan på motsvarande 40 miljarder svenska kronor. Min bror jobbar på Deutche Bank och har Island på ett eget konto. Där företag annars brukar vara. Den isländske finansministern är mycket angelägen om relationen med banken. Det är ju de som ska hjälpa Island ur den finansiella krisen. Någon måste dock betala, och den isländska staten har ansvaret. Den isländska befolkningen protesterar med heta känslor mot att de ska behöva betala. Störst är skulderna till Storbritannien och Holland och de kräver att Island tar sitt ansvar och betalar.

En konsekvens av den ekonomiska kraschen är att Island ansökt om medlemskap i EU. Man hoppas att det ska stabilisera ekonomin. Samtidigt kommer det med största sannolikhet kräva att man först betalar skulden. Tidigare har intresset för ett fullvärdigt medlemskap varit närmast obefintligt. Processen att behandla Islands ansökan är betydligt mer okomplicerad än att benåda Turkiet. Det kan komma att gå riktigt snabbt. Island är ju t ex redan en EES-medlem och anslutet till Schengen. Men först ska en folkomröstning hållas.

Man kan dock misstänka att förhandlingarna om fisket och inte minst valjakten kan bli svåra. Om de inte ”gör en finne” vill säga. Med det menas att på ett mycket själviskt sätt förhandla till sig undantag för just fisket. Låt oss hoppas att drivet i Östersjöpolitiken och det nyligen beslutade marina direktivet hindrar detta och ger de stjärtprydda individerna i våra hav en chans.

Och just som jag skrivit detta sägs det på nyheterna att den isländske statsministern lämnat sitt veto mot beslutet att återbetala skulden. Vilken rysare.

COP 15 klimatpåverkan

Trots danskarnas ansträngningar att minska klimatpåverkan från COP15 så är det fullt relevant att fråga sig om inte mötet orsakade mer klimatpåverkan än den minskning som mötet konkret åstadkommit. Enligt danskarna innebar mötet 5 700 ton utsläpp av koldioxid och därtill 40 000 ton från deltagares flygresor. Det motsvarar vad en halv miljon människor i Europa släpper ut per år.

I beräkningarna ingår logi, uppvärmning, papper, transport och mat mm. Den stor del till av klimatpåverkan vid själva konferensen kom från oljeuppvärmning av tillfälliga tältbyggnader för att möta ett ökat behov. USA hade t ex beställt en fem gånger så stor yta som förra året.
En annan stor klimatpåverkan var transporter på plats och långt ifrån alla valde att åka kollektivt. Fransmännen är värst. De hade beställt 42 egna limousiner
Barack Obama som reser med sitt eget Air Force. Väl på marken åkte presidenten, sin vana trogen, med sin egen monsterlimousine, som av Secret Service-agenterna fått namnet the Beast. Det flera ton tunga fordonet drar 4 liter per mil.

Om jag till detta lägger en helt egen uppskattad siffra på hur mycket utsläpp klimatmötet genererat i förberedelser och kringarrangemang så blir det en hissnande summa.
Kringarrangemang i Köpenhamn: 20 000 ton
10 klimatmöten i FN:s regi sedan Bali: 50 000 ton
Olika ländergruppers egna förberedande möten: 50 000 ton
Aktiviteter från andra organisationer och media i länderna med syfte att bidra till klimatmötet: 70 000 ton.
Summa: ca 240 000 ton koldioxid.

Ohyggligt mycket koldioxid, men samtidigt en fis i rymden jämfört med om klimatförhandlingarna resulterade i någon extra procent utsläppsminskning från de stora utsläppsländerna.

De som inte kom till Köpenhamn

Att 119 stats- och regeringschefer kom till Köpenhamn var något helt unikt. Lite intressant är det även att se vilka som inte kom till världens hittills största miljösamtal genom att skicka deras högsta företrädare. Här är några iögonfallande försummelser från deltagarlistan:

Dessa nio oljeländer står för 44 % av världens oljereserv: Angola, Azerbaijan, Irak, Kazakhstan, Libyen, Oman, Qatar, Saudi Arabien och Förenade Arab Emiraten.

Att flera ö-länder inte deltog med egen regeringschef kan delvis bero på resursbrist snarare än brist på intresse: Antigua & Barbuda, Barbados, Cape Verde, Fiji, Jamaica, Solomon Islands och Tonga. I Cubas fall handlade det dock mer om politisk vilja.

Från Latinamerika deltog inte: Argentina, Chile, Costa Rica, Ecuador, El Salvador, Honduras, Nicaragua, Paraguay, Peru och Uruguay. Detta är länder med snabbt stigande utsläpp och med en kritisk inställning till klimatprocessen och den politiska inriktningen.

Andra som inte deltog var lite förvånande Schweiz och Ukraina. Ukraina som är ett av de 20 största utsläppsländerna och med miljarder utsläppsrätter som många ville annullera vid klimatförhandlingarna. Att den näsbrutne Berlusconi inte dök upp för Italiens del är inte så konstigt.

Andra intressanta bloggar om klimat, cop15, klimatmöte och Köpenhamnsmötet.