Utvecklingen sägs börja med the Big Bang, men när det gäller klimatförhandlingarna så råder omvänd ordning. I alla fall om vi ska nå målet. ”Vi avslutar utvecklingen med The Big Bang”, sa Cutajar vid den avslutande presskonferensen och syftade till det stora arbete som ska åstadkommas på den lilla tid som finns kvar. Om man rent matematiskt dividerar de över 200 sidor text som ska förhandlas med de förhandlingsdagar som är inplanerade så innebär det att parterna behöver avverka ca 8 sidor per dag. Och det i mycket komplexa frågor där stora meningsskiljaktigheter råder. Tillåt mig tvivla.
Chefen för klimatkonventionen, Yvo de Boer, fortsätter att balansera förväntningarna på Köpenhamnsmötet. Det viktiga, säger de Boer, ”är att nå klarhet om mål och ambitioner vad gäller i-ländernas utsläppsminskningar och u-ländernas åtaganden, hur anpassning ska lösas samt att klara ut principerna kring finansiering och teknologi. Jag ser framför mig att Köpenhamn kommer att leverera i ett omfattande (comprehensive) avtal, inte bara ett ramverk. Detaljerna kommer vi dock att få lösa vid kommande möten. Om parterna t ex enas om att tillföra nya mekanismer såsom REDD så måste formerna för hur det ska se ut lösas efter mötet”.
Om man summerar var länderna nu står när det gäller utsläppsminskningar så är det en bra bit kvar till det som vetenskapen har sagt krävs. Man kan nog med stor säkerhet redan nu konstatera att inte heller Köpenhamnsmötet kommer att nå den nivå som krävs. Alltså vet vi redan nu, även av detta skäl, att det kommer att behövas fortsatta förhandlingar.
12 juni 2009
53 sidor blev 200 istället för färre
Veckan blev inte alls som ordföranden i för det nya långsiktiga avtalet Cutajar tänkt sig. I princip nästan all tid har gått åt för att göra kompletteringar i den förhandlingstext som han presenterat istället för att komprimera den. Ett konkret resultat från klimatförhandlingarna i Bonn är att förhandlingstexten för det nya långsiktiga avtalet ökat från 53 sidor till över 200, vilket är oroande med tanke på hur lite tid det är kvar till Köpenhamn.
Parterna får det att låta som en framgång att man nu har en text som består av deras egna förslag, men verkligheten är att den text som redan fanns till fullo var summan av alla länders inlägg. Cutajar uttryckte det som ett ”dragspel som först behöver dras ut innan det kan skjutas ihop och att det kan behöva göras ett par gånger”. Nej, det handlar nog mest om ett uttryck för att det nu är allvar och då vill många gömma sig bakom formalia snarare än kärnfrågorna. Dock har många av förslagen varit konstruktiva.
Frågan är också hur mycket som denna konvention kan klara att hantera. Allt kan ju sägas ha en koppling till klimatfrågan, men allt kan inte lösas här och särskilt inte det närmaste halvåret. En Australiensisk organisation uppmanar parterna att även ta sig an befolkningsutvecklingen, eftersom en ökad befolkning ökar utsläppen.
Nu får istället möte nr 3 i Bonn, nämligen det 10-14 augusti, påbörja arbetet med att banta bland förslagen och komprimera förhandlingstexten, s k ”drafting”. Det som händer vid möten fram till dess, t ex G8 och möte med ”major economies” i juli samt andra bilateraler blir viktigt.
Parterna får det att låta som en framgång att man nu har en text som består av deras egna förslag, men verkligheten är att den text som redan fanns till fullo var summan av alla länders inlägg. Cutajar uttryckte det som ett ”dragspel som först behöver dras ut innan det kan skjutas ihop och att det kan behöva göras ett par gånger”. Nej, det handlar nog mest om ett uttryck för att det nu är allvar och då vill många gömma sig bakom formalia snarare än kärnfrågorna. Dock har många av förslagen varit konstruktiva.
Frågan är också hur mycket som denna konvention kan klara att hantera. Allt kan ju sägas ha en koppling till klimatfrågan, men allt kan inte lösas här och särskilt inte det närmaste halvåret. En Australiensisk organisation uppmanar parterna att även ta sig an befolkningsutvecklingen, eftersom en ökad befolkning ökar utsläppen.
Nu får istället möte nr 3 i Bonn, nämligen det 10-14 augusti, påbörja arbetet med att banta bland förslagen och komprimera förhandlingstexten, s k ”drafting”. Det som händer vid möten fram till dess, t ex G8 och möte med ”major economies” i juli samt andra bilateraler blir viktigt.
Bakslag för Kyoto-avtalet
Det har gått betydligt trögare för Kyoto-protokollets parter än förväntat. De har inte lyckats enas om ett gemensamt mål för utsläppsminskningar och det finns ingen gemensam slutsats om vad de gemensamt kan åstadkomma. Ändå var målnivåer en av de punkter man tidigare officiellt kommit överens om för dagordningen i Bonn. Inte heller har man lyckats enas om basår och om nästa åtagandeperiod ska vara till 2107 eller 2020. Parterna är dock överens om behovet av att uppnå denna enighet. Skakigheten och trögheten gör dock att vissa parter under veckan oroats för hela protokollets framtid och det finns länder som i korridorerna talat om att lämna det.
Ett genombrott kräver att i-länderna presenterar mer ambitiösa klimatmål i verkliga tal. De sammanlagda utsläppsminskningar som industriländerna presenterat motsvarar inte mer än ca 8-15 % jämfört med 1990 års nivå, vilket ska jämföras med behovet av 25-40 %. Det sammantagna åtagandet från u-länderna motsvarar ungefär en minskning med 4 %, vilket ska jämföras med de 15-30 % som behövs. Vi har med andra ord i nuläget inte en chans att klara 2-graders-målet.
Eftersom dessa beräkningar är gjorda av organisationer utanför FN lade sekretariatet idag fram nya egna beräkningar av hur långt de sammanlagda åtagandena når. I beräkningarna ingår alla länder som klargjort sina mål, d v s Australien, Vitryssland, Canada, EU, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz och Ukraina. Det visar att de med EU:s 30%-nivå och inklusive markanvändning ger utsläppsminskningar på max 24 % till 2020. Det låter ju bättre än de andra siffror ovan som ofta används, men det är lätt att luras av siffror. T o m Yvo de Boer for med villfarelser när han skulle förklara detta på presskonferensen. Jag konstaterar att det blir 24 % lägre utsläpp från dessa länders utsläpp. Om man lägger till de länder som ännu inte angett tydliga mål, såsom USA, Japan (återstår lite beräkningar på deras mål), Nya Zealand och Ryssland så kommer procenten att sjunka istället för att öka. Detta eftersom dessa länder har mindre ambitiösa mål.
U-länderna är skarpa i sin kritik och flera av dem, bl a kräver utsläppsminskningar i storleksordningen minus 40 % till 2020. Syd-Afrika och Indien la under den sista dagen fram ett förslag om hur mycket varje i-land behöver minska sina utsläpp för att två-gradersmålet ska nås och som sammantaget ger utsläppsminskningar på 40 %. Förslaget bygger på uträkningar som Oxfam presenterade i veckan och innebär bl a:
- att Japan ska minska med 56 % till 2020 jmf med 1990 istället för föreslagna 8 %
- att EU ska minska med 44 % istället för målet om 20-30 %
- att Ryssland ska minska med 20 %
- att Australien ska minska med 40 % istället för de 25 % som man överväger
- att Canada ska minska med 43 % istället för de 3 % man föreslår och
- att USA ska minska med 45 %.
Parterna lyckades inte enas om att ge ordföranden i uppdrag att kommunicera tänkbara slutsatser i protokollet. Istället har han bara fått uppdraget att förbereda dokument som kan utgöra diskussionsunderlag. Detta ska göras utifrån slutsatser och inlagor som länderna ska inkomma med senast den 17 juni. Hittills har bara sex parter presenterat sina.
Jättarna har hållit sig ganska anonyma i Bonn. EU för att de redan presenterat sitt mål och nu avvaktar att andra kliver fram. USA för att de avvaktar u-ländernas agerande och för att de hellre diskuterar i det forum de leder bland de största ekonomierna. Ryssland verkar också avvakta, medan Canada, Japan, Austalien och Nya Zealand agerar, - men åt fel håll.
”Mellan nu och Köpenhamn krävs att ambitionsnivån höjs”, sa Yvo de Boer på sin avslutande presskonferens.
Ett genombrott kräver att i-länderna presenterar mer ambitiösa klimatmål i verkliga tal. De sammanlagda utsläppsminskningar som industriländerna presenterat motsvarar inte mer än ca 8-15 % jämfört med 1990 års nivå, vilket ska jämföras med behovet av 25-40 %. Det sammantagna åtagandet från u-länderna motsvarar ungefär en minskning med 4 %, vilket ska jämföras med de 15-30 % som behövs. Vi har med andra ord i nuläget inte en chans att klara 2-graders-målet.
Eftersom dessa beräkningar är gjorda av organisationer utanför FN lade sekretariatet idag fram nya egna beräkningar av hur långt de sammanlagda åtagandena når. I beräkningarna ingår alla länder som klargjort sina mål, d v s Australien, Vitryssland, Canada, EU, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz och Ukraina. Det visar att de med EU:s 30%-nivå och inklusive markanvändning ger utsläppsminskningar på max 24 % till 2020. Det låter ju bättre än de andra siffror ovan som ofta används, men det är lätt att luras av siffror. T o m Yvo de Boer for med villfarelser när han skulle förklara detta på presskonferensen. Jag konstaterar att det blir 24 % lägre utsläpp från dessa länders utsläpp. Om man lägger till de länder som ännu inte angett tydliga mål, såsom USA, Japan (återstår lite beräkningar på deras mål), Nya Zealand och Ryssland så kommer procenten att sjunka istället för att öka. Detta eftersom dessa länder har mindre ambitiösa mål.
U-länderna är skarpa i sin kritik och flera av dem, bl a kräver utsläppsminskningar i storleksordningen minus 40 % till 2020. Syd-Afrika och Indien la under den sista dagen fram ett förslag om hur mycket varje i-land behöver minska sina utsläpp för att två-gradersmålet ska nås och som sammantaget ger utsläppsminskningar på 40 %. Förslaget bygger på uträkningar som Oxfam presenterade i veckan och innebär bl a:
- att Japan ska minska med 56 % till 2020 jmf med 1990 istället för föreslagna 8 %
- att EU ska minska med 44 % istället för målet om 20-30 %
- att Ryssland ska minska med 20 %
- att Australien ska minska med 40 % istället för de 25 % som man överväger
- att Canada ska minska med 43 % istället för de 3 % man föreslår och
- att USA ska minska med 45 %.
Parterna lyckades inte enas om att ge ordföranden i uppdrag att kommunicera tänkbara slutsatser i protokollet. Istället har han bara fått uppdraget att förbereda dokument som kan utgöra diskussionsunderlag. Detta ska göras utifrån slutsatser och inlagor som länderna ska inkomma med senast den 17 juni. Hittills har bara sex parter presenterat sina.
Jättarna har hållit sig ganska anonyma i Bonn. EU för att de redan presenterat sitt mål och nu avvaktar att andra kliver fram. USA för att de avvaktar u-ländernas agerande och för att de hellre diskuterar i det forum de leder bland de största ekonomierna. Ryssland verkar också avvakta, medan Canada, Japan, Austalien och Nya Zealand agerar, - men åt fel håll.
”Mellan nu och Köpenhamn krävs att ambitionsnivån höjs”, sa Yvo de Boer på sin avslutande presskonferens.
USA vill ha ett nytt Kyoto-protokoll
En fråga som fått ökat intresse under dessa två dagar handlar om vad det egentligen är vi förhandlar om. Att det i det ena spåret handlar om att bestämma omfattningen av nästa åtagandeperiod under inom Kyoto-protokollet är odiskutabelt, men det blir allt mer uppenbart att det råder olika uppfattningar om vad det andra spåret om långsiktigt agerande ska leda till. Fem länder har nu föreslagit att det ska resultera i ett nytt protokoll. USA gör det för att man på så vis hoppas kunna få in även krav på u-länderna, vilket inte finns i Kyoto. Dessutom är man ju inte en del av Kyoto och vill hellre vara med och utforma ett alternativ.
Australien och Japans skäl att vilja ha ett nytt protokoll handlar säkert även det om att på så vis kunna ställa krav på u-länder. Motiven bakom Costa Rica och Tuvalu, vilka tillhör de länder med högst klimatambitioner, handlar rent allmänt om att man på så vis hoppas höja ribban i överenskommelsen.
Indien däremot är mycket tydlig med att man inte anser att vi nu diskuterar ett nytt protokoll, tydligt rädda för att det ska ge dem ökade åtaganden. Istället hävdar man att den nya processen endast ska komplettera Kyoto. EU å sin sida har ännu inte tagit ställning, men säger sig ha en flexibel inställning under förutsättning att en överenskommelse som löser problemet åstadkoms.
Samtidigt kan jag konstatera att den formulering om att u-länderna ska göra mätbara åtgärder som blev beslutet i Bali, var just Indiens textförslag. Det kräver att man går längre än nuvarande Kyoto. USA var idag mycket tydlig med att det är just det de kräver och inte mer (fast de i Bali protesterade högljutt mot just denna formulering).
Om det nya långsiktiga avtalet resulterar i ett nytt protokoll så kan det innebära att Kyoto överges, förutsatt att det nya avtalet innehåller allt det som krävs. Vissa jag diskuterat frågan med, menar att det även kan bli så att det nya resulterar i ett kompletterande avtal för u-länderna medan Kyoto fortsätter att omfatta i-ländernas åtagande. Det här behöver diskuteras mycket mer mellan nu och Köpenhamn inte minst för att veta när arbetet ska vara klart, samtidigt som det kan vara smart att avvakta innehållet innan man bestämmer dess juridiska form.
Det är med andra ord en mycket känslig fråga om när de två spåren ska vara klara, vad deras upplägg ska vara i Köpenhamn samt om och när de ska förenas till ett spår. Om det ska slås ihop så kommer det att ske först i Köpenhamn, eftersom man här inte lyckats enas i den frågan. Om det ska bli ett nytt protokoll eller inte kan bara COP-mötet i Köpenhamn bestämma.
Australien och Japans skäl att vilja ha ett nytt protokoll handlar säkert även det om att på så vis kunna ställa krav på u-länder. Motiven bakom Costa Rica och Tuvalu, vilka tillhör de länder med högst klimatambitioner, handlar rent allmänt om att man på så vis hoppas höja ribban i överenskommelsen.
Indien däremot är mycket tydlig med att man inte anser att vi nu diskuterar ett nytt protokoll, tydligt rädda för att det ska ge dem ökade åtaganden. Istället hävdar man att den nya processen endast ska komplettera Kyoto. EU å sin sida har ännu inte tagit ställning, men säger sig ha en flexibel inställning under förutsättning att en överenskommelse som löser problemet åstadkoms.
Samtidigt kan jag konstatera att den formulering om att u-länderna ska göra mätbara åtgärder som blev beslutet i Bali, var just Indiens textförslag. Det kräver att man går längre än nuvarande Kyoto. USA var idag mycket tydlig med att det är just det de kräver och inte mer (fast de i Bali protesterade högljutt mot just denna formulering).
Om det nya långsiktiga avtalet resulterar i ett nytt protokoll så kan det innebära att Kyoto överges, förutsatt att det nya avtalet innehåller allt det som krävs. Vissa jag diskuterat frågan med, menar att det även kan bli så att det nya resulterar i ett kompletterande avtal för u-länderna medan Kyoto fortsätter att omfatta i-ländernas åtagande. Det här behöver diskuteras mycket mer mellan nu och Köpenhamn inte minst för att veta när arbetet ska vara klart, samtidigt som det kan vara smart att avvakta innehållet innan man bestämmer dess juridiska form.
Det är med andra ord en mycket känslig fråga om när de två spåren ska vara klara, vad deras upplägg ska vara i Köpenhamn samt om och när de ska förenas till ett spår. Om det ska slås ihop så kommer det att ske först i Köpenhamn, eftersom man här inte lyckats enas i den frågan. Om det ska bli ett nytt protokoll eller inte kan bara COP-mötet i Köpenhamn bestämma.
Saudi Arabien la åter igen i bromsen
Saudi Arabien som alltid intar en så besvärlig och motsträvig attityd i klimatförhandlingarna gjorde gemensam sak med Ryssland för hitta nya sätt att sakta ner en ny klimatöverenskommelse.
De har tillsmmans med Ryssland drivit frågan om att inga sessioner bör få pågå senare än 18.00 på kvällarna, vilket övriga länder motvilligt ansåg sig tvungen att gå med på. Om förhandlingar ska pågå längre än så kommer det att krävas särskilda konsultationer. Resultat och framgång har ju historiskt sett visat sig bäst uppnås under de sena timmarna (vilket de nu hoppas kunna undvika).
Saudi Arabien motarbetade dessutom ett längre och mer substantiellt möte på ministernivå i Köpenhamn. Det fick nu begränsas till bara 2-3 dagar. Förutom det så ville de inte heller att några slutsatser skulle nås i Köpenhamn, utan vi redan nu skulle räkna med ett nytt senare möte.
De har tillsmmans med Ryssland drivit frågan om att inga sessioner bör få pågå senare än 18.00 på kvällarna, vilket övriga länder motvilligt ansåg sig tvungen att gå med på. Om förhandlingar ska pågå längre än så kommer det att krävas särskilda konsultationer. Resultat och framgång har ju historiskt sett visat sig bäst uppnås under de sena timmarna (vilket de nu hoppas kunna undvika).
Saudi Arabien motarbetade dessutom ett längre och mer substantiellt möte på ministernivå i Köpenhamn. Det fick nu begränsas till bara 2-3 dagar. Förutom det så ville de inte heller att några slutsatser skulle nås i Köpenhamn, utan vi redan nu skulle räkna med ett nytt senare möte.
Framgång för skogsfrågor och teknologiöverföring
För frågor som rör minskade utsläpp från markanvändning och skogsbruk har det gått framåt i Bonn. Det var också ett utvalt fokusområde. Inte minst har man kommit framåt när det gäller att hitta metoder för att det ska bli möjligt att mäta och rapportera minskade utsläpp från ändrad markanvändning.
Vad gäller teknologiöverföring så hade den gruppen levererat tre rapporter redan innan mötet (om möjliga finansieringssätt, om en långsiktig strategi och om indikatorer). Viktiga delar av detta kan gå rakt in i det framtida klimatavtalet.
För övrigt när det gäller den nya skogsmekanismen REDD och även jordbruksfrågor så är det dessa som helt klart engagerar flest människor vid alla sido-events. Som regel blir det ruggigt intressanta diskussioner som även berör svenskt jord- och skogsbruk. Jag fortsätter att undra varför det är så tyst om dessa frågor i Sverige. Har som kompensation för det tysta svenska intresset tagit med ca 5 kg skogsrapporter och ett 30-tal power-pointpresentationer hem i ämnet.
Så nu vet jag vad jag ska göra under sommarens stunder på stranden...
Vad gäller teknologiöverföring så hade den gruppen levererat tre rapporter redan innan mötet (om möjliga finansieringssätt, om en långsiktig strategi och om indikatorer). Viktiga delar av detta kan gå rakt in i det framtida klimatavtalet.
För övrigt när det gäller den nya skogsmekanismen REDD och även jordbruksfrågor så är det dessa som helt klart engagerar flest människor vid alla sido-events. Som regel blir det ruggigt intressanta diskussioner som även berör svenskt jord- och skogsbruk. Jag fortsätter att undra varför det är så tyst om dessa frågor i Sverige. Har som kompensation för det tysta svenska intresset tagit med ca 5 kg skogsrapporter och ett 30-tal power-pointpresentationer hem i ämnet.
Så nu vet jag vad jag ska göra under sommarens stunder på stranden...
Finansieringen fortfarande olöst
Om anpassningsfrågorna frestar på förtroendet för i-länderna så väcker finansieringsfrågorna ren ilska. De rika länderna har inte lyckats enas om vilken nivå man anser behövs eller en nivå på vad man kan tänka sig. Inte heller finns förslag kring hur pengarna ska genereras och hur de ska förvaltas. Utan finansieringsstöd kommer u-länderna inte att klara att göra utsläppsminskningar.
G77 begär 0,5-1 % av BNP från i-länderna. Mexico har ett förslag som allt fler verkar gilla om ett statligt frivilligt bistånd på den nivån. Andra förslag handlar om att beskatta utsläppskrediterna, men det är ingen riktigt bra lösning eftersom det i så fall skulle innebära skatt på något vi vill ha mycket av.
G77 begär 0,5-1 % av BNP från i-länderna. Mexico har ett förslag som allt fler verkar gilla om ett statligt frivilligt bistånd på den nivån. Andra förslag handlar om att beskatta utsläppskrediterna, men det är ingen riktigt bra lösning eftersom det i så fall skulle innebära skatt på något vi vill ha mycket av.
Fortsatt irritation kring olöst anpassning
Anpassningsfrågorna är kanske den viktigaste frågan just nu och också den som engagerat mest. Tyvärr har det resulterat i att många u-länder känner stor besvikelse över att finansiering fortfarande inte presenterats. EU försvarar detta med att hela uppgörelsen måste ses i en helhet och att finansieringen vill presenteras inför Köpenhamn. Norge och Schweiz får beröm för deras konkreta förslag på hur finansieringen kan lösas, medan Sveriges röst försvinner då den framförs via EU:s.
Västvärlden fortsätter att hävda befintliga institutioner såsom världsbanken för att hantera anpassningsmedel, medan u-länderna vill ha nya institutioner (som man själv styr bättre över). De flesta i-länder verkar betrakta medel för anpassningsåtgärder som bistånd, där givaren bestämmer hur mycket den vill satsa utifrån vad mottagaren vill göra med pengarna. Av detta skäl är u-länderna nu ålagda att under tiden, förutom utsläppsmätningar, presentera både NAPAs och NAMAs, vilket kräver stora resurser från dessa länder.
Även här finns det dock anledning för parterna att läsa på vad som står i konventionen. Stöd till anpassningsåtgärder är ett åtagande, inte en frivillighet. Detta är egentligen mycket logiskt. Har man åstadkommit en skada för någon annan betalar man för den, oavsett vad motparten tänker göra med pengarna. I-länder måste nog också finna sig i, och välkomna, att utveckling sker när dessa länder får prova sig fram bland olika åtgärder. Även om det många gånger innebär att pengar hamnar i korrupta händer och till annat än vad de var avsedda för.
Den anpassningsfond som inrättats finns under Kyoto-protokollet. Under det nya långsiktiga avtalet finns ännu inga konkreta förslag på hur anpassningen ska lösas, vilket behövs.
Västvärlden fortsätter att hävda befintliga institutioner såsom världsbanken för att hantera anpassningsmedel, medan u-länderna vill ha nya institutioner (som man själv styr bättre över). De flesta i-länder verkar betrakta medel för anpassningsåtgärder som bistånd, där givaren bestämmer hur mycket den vill satsa utifrån vad mottagaren vill göra med pengarna. Av detta skäl är u-länderna nu ålagda att under tiden, förutom utsläppsmätningar, presentera både NAPAs och NAMAs, vilket kräver stora resurser från dessa länder.
Även här finns det dock anledning för parterna att läsa på vad som står i konventionen. Stöd till anpassningsåtgärder är ett åtagande, inte en frivillighet. Detta är egentligen mycket logiskt. Har man åstadkommit en skada för någon annan betalar man för den, oavsett vad motparten tänker göra med pengarna. I-länder måste nog också finna sig i, och välkomna, att utveckling sker när dessa länder får prova sig fram bland olika åtgärder. Även om det många gånger innebär att pengar hamnar i korrupta händer och till annat än vad de var avsedda för.
Den anpassningsfond som inrättats finns under Kyoto-protokollet. Under det nya långsiktiga avtalet finns ännu inga konkreta förslag på hur anpassningen ska lösas, vilket behövs.
Olika perspektiv
Jag har just lyssnat på en kvinna i Bonn som har ett helt annat perspektiv på klimatförhandlingarna. Hon representerar de många fattiga som livnär sig som sopsorterare. Hennes budskap är tydligt: ”Dont burn our bread!” ”Världen vi förstör är inte bara de rikas värld, det är även de fattigas värld.” Klimatfrågan har nämligen satt fart på sopförbränningen i tredje världen, vilket gör henne och en växande arbetargrupp arbetslösa. Bara i Brasilien livnär sig 500 000 personer som sopsorterare. Totalt sett uppskattas ca 1 % av arbetarna i utvecklingsländerna arbeta med återvinning).
De vill att sopsorterarnas rättigheter erkänns och skyddas. ”Vi är hög-effektiva miljöentreprenörer”, säger de. Återvinning är en av de biligaste och snabbaste sätten att minska växthusgaser. Att minska ett ton koldioxid genom återvinning kostar 30 % mindre än att göra det genom energieffektivisering och 90 % mindre än energieffektivisering, hävdar man.
I Indien har man nu börjat organisera sig i gemensamma intresseorganisationer. Sopsorterarna tillhör annars den informella ekonomin som inte är erkända som arbetare med dålig arbetsmiljö och som saknar sociala förmåner. Inte heller får de skälig betalning för sitt arbete. Uppköpare pressar priser och ställer krav som de får svårt att leva upp till.
I Bonn har de framfört följande krav:
- Erkänn sopsorterarnas kritiska och produktiva roll och investera i återvinningssystem som säkrar dessa arbetares situation.
- Inför mekanismer som ger sopsorterare möjlighet att dra fördel av genomförda utsläppsminskningar.
- Inför mekanismer för anpassningsåtgärder som gynnar sopsorterna.
- Stöd åtgärder som separerar organiskt avfall, men låt soparbetarna få fortsätta att sortera resten.
Självklart, kan man tycka, så ska vi stödja en så hög återvinning som möjligt. Jag hoppas innerligt att vi inte har CDM-projekt som innebär att vi förbränner sopor innan sortering. Tyvärr verkar det som om de CDM-projekt som finns endast fokuserar på att minska metanläckaget från befintliga soptippar och att utvinna biogas från komposterbart avfall.
Här vore det kanske på sin plats att sälja vidare den förbränningsskatt som länge funnits i Sverige, men som regeringen nu beslutat sig för att ta bort. Samtidigt är det självklart så att det finns goda möjligheter att göra sopsorterare till ett erkänt yrke, även om det kommer att innebära att färre kan livnära sig på det. Sverige har ju lång erfarenhet inom återvinning och borde kunna spela en viktig roll i denna fråga.
De vill att sopsorterarnas rättigheter erkänns och skyddas. ”Vi är hög-effektiva miljöentreprenörer”, säger de. Återvinning är en av de biligaste och snabbaste sätten att minska växthusgaser. Att minska ett ton koldioxid genom återvinning kostar 30 % mindre än att göra det genom energieffektivisering och 90 % mindre än energieffektivisering, hävdar man.
I Indien har man nu börjat organisera sig i gemensamma intresseorganisationer. Sopsorterarna tillhör annars den informella ekonomin som inte är erkända som arbetare med dålig arbetsmiljö och som saknar sociala förmåner. Inte heller får de skälig betalning för sitt arbete. Uppköpare pressar priser och ställer krav som de får svårt att leva upp till.
I Bonn har de framfört följande krav:
- Erkänn sopsorterarnas kritiska och produktiva roll och investera i återvinningssystem som säkrar dessa arbetares situation.
- Inför mekanismer som ger sopsorterare möjlighet att dra fördel av genomförda utsläppsminskningar.
- Inför mekanismer för anpassningsåtgärder som gynnar sopsorterna.
- Stöd åtgärder som separerar organiskt avfall, men låt soparbetarna få fortsätta att sortera resten.
Självklart, kan man tycka, så ska vi stödja en så hög återvinning som möjligt. Jag hoppas innerligt att vi inte har CDM-projekt som innebär att vi förbränner sopor innan sortering. Tyvärr verkar det som om de CDM-projekt som finns endast fokuserar på att minska metanläckaget från befintliga soptippar och att utvinna biogas från komposterbart avfall.
Här vore det kanske på sin plats att sälja vidare den förbränningsskatt som länge funnits i Sverige, men som regeringen nu beslutat sig för att ta bort. Samtidigt är det självklart så att det finns goda möjligheter att göra sopsorterare till ett erkänt yrke, även om det kommer att innebära att färre kan livnära sig på det. Sverige har ju lång erfarenhet inom återvinning och borde kunna spela en viktig roll i denna fråga.
Ordningsfrågor
Klimatkonventionens sekretariatet får allt fler uppgifter och har svårt att klara detta växande uppdrag. Man växte för länge sedan ur sitt kontor i Bonn och har nu lovats ett nybygge till 2014. Inte heller räcker budgeten, vilket gör att Yvo de Boer vid upprepade tillfällen tvingats vädja om ytterligare frivilliga bidrag. Dessutom behövs bidrag för att kunna finansiera alla länders representation vid klimatmötena. Igår hade tillräckliga bidrag inkommit för att kunna utlova två deltagare från varje land. Detta ska jämföras med t ex den svenska delegationens ca 40 deltagare. Helt klart en demokratifråga.
Kommande mötesdatum har diskuterats mer ingående och vad de ska innehålla. Det verkar nu vara beslutat att högnivådelen i Köpenhamn, med närvarande ministrar, kommer att vara förlagd till 16-18 december. Saudi Arabien mastrade dock och vill etona ner betydelsen av att ministrarna var med vid det mötet. Helst hade de sett att vi redan nu beslutat att det krävs ytterligare ett möte för att slutföra överenskommelsen.
Kommande mötesdatum har diskuterats mer ingående och vad de ska innehålla. Det verkar nu vara beslutat att högnivådelen i Köpenhamn, med närvarande ministrar, kommer att vara förlagd till 16-18 december. Saudi Arabien mastrade dock och vill etona ner betydelsen av att ministrarna var med vid det mötet. Helst hade de sett att vi redan nu beslutat att det krävs ytterligare ett möte för att slutföra överenskommelsen.
Frustrerande framgångar
Igår kväll gick förhandlingarna framåt på massor av områden. Parterna enades om 100 sidor slutsatser som gjorde det möjligt att avsluta förhandlingarna för denna gång inom två av de förhandlande grupperna. Innhållet rör dock främst organisatoriska frågor hellre än själva kärnfrågorna.
För den som inte tidigare varit med i internationella processer kan de protokoll som skrivs verka främmande. De innehåller ju inga beslut. Eftersom länderna inte ingår i någon gemensam beslutande organisation handlar det istället om slutsatser som parterna enats om på frivilligt väg. Internationella överenskommelser är därför fulla av olika typiska begrepp såsåom att parterna erkänner, noterar, betonar, påpekar osv. Här är några exempel ur de 100 sidorna som kanske kan förklara på vilken nivå förhandlingarna är:
- Parterna betonar vikten av teknisk rådgivning
- Parterna är överens om att uppmuntra även de minst utvecklade länderna att ta fram anpassningsplaner
- Parterna återupprepar behovet av att sekretariatet skyndsamt skaffar sig bättre kapacitet att hantera klimatrapporter som lämnas in
- Parterna uppmärksammade behovet av utbildningsprogram för experter som ska följa upp, mäta och rapportera klimatpåverkan i olika länder.
- Parterna var överens om att det behövs bättre metoder för uppföljning
- Parterna uttryckte oro över att vissa länder inte bidrar ekonomiskt till sekretariatets arbete och uppmanade de som inte betalat att göra det
- Parterna noterade att vidare överväganden behövs när det gäller att etablera effektiva sätt att involvera den privata sektorn
- Parterna enades om att man i nästa steg ska begära in rapporter om sjöfartens och flygets klimatpåverkan
- Parterna betonar vikten av att bättre förstå frågor kring forskning och utveckling
- Parterna uppmuntrade de länder som fått ekonomsikt stöd för att ta fram kommunikationsplaner att färdigställa och pressentera dessa.
- Parterna noterade att det behövs mer jobb kring sidoeffekter och inbjöd parterna att komma med synpunkter på effekter från klimatförändringar såväl som effekter från åtgärder mot klimatförändringar senast 28 sept 2009 (vidare utredning med andra ord)
- Parterna är allvarligt bekymrade över det stora gapet mellan behovet av finansiella resurser för utvecklingsländerna och de som är tillgängliga
- Parterna uppmärksammade att det mesta av finansieringen för åtgärder inom konventionen sker med finansiella resurser utanför konventionen
- Parterna efterfrågade en översyn av anpassningsfonden
- Parterna inbjöd de som så önskar att inkomma med synpunkter senast 28 sept om koldioxidlagring ska få ingå i CD
- Parterna enades om fortsatta diskussioner utifrån en förhandlingstext som ordföranden sammanfattat gällande hur klimatpåverkan kan minska från jord- och skogsbruk
- Parterna välkomnade en ny handbok om tekniköverföring och var eniga i att det behöver diskuteras mer.
- Parterna diskuterades och enades om områden där sekretariatet kan ha en roll i kapacitetsuppbyggnaden i utvecklingsländer
- Parterna var överens om betydelsen av att integrera olika frågor.
Det är med andra ord lätt att bli frustrerad. Jag sitter och önskar väldigt starkt att vi hade en världsregering som rätt och slätt bara tog de nödvändiga och mer långtgående beslut som krävs. Då skulle det räcka med majoritetsbeslut och vi slapp lägga all denna tid på att tillmötesgå alla de förslag som vi ändå vet inte är realistiska.
Nu kommer ju det aldrig att hända…. men drömma kan man ju alltid.
För den som inte tidigare varit med i internationella processer kan de protokoll som skrivs verka främmande. De innehåller ju inga beslut. Eftersom länderna inte ingår i någon gemensam beslutande organisation handlar det istället om slutsatser som parterna enats om på frivilligt väg. Internationella överenskommelser är därför fulla av olika typiska begrepp såsåom att parterna erkänner, noterar, betonar, påpekar osv. Här är några exempel ur de 100 sidorna som kanske kan förklara på vilken nivå förhandlingarna är:
- Parterna betonar vikten av teknisk rådgivning
- Parterna är överens om att uppmuntra även de minst utvecklade länderna att ta fram anpassningsplaner
- Parterna återupprepar behovet av att sekretariatet skyndsamt skaffar sig bättre kapacitet att hantera klimatrapporter som lämnas in
- Parterna uppmärksammade behovet av utbildningsprogram för experter som ska följa upp, mäta och rapportera klimatpåverkan i olika länder.
- Parterna var överens om att det behövs bättre metoder för uppföljning
- Parterna uttryckte oro över att vissa länder inte bidrar ekonomiskt till sekretariatets arbete och uppmanade de som inte betalat att göra det
- Parterna noterade att vidare överväganden behövs när det gäller att etablera effektiva sätt att involvera den privata sektorn
- Parterna enades om att man i nästa steg ska begära in rapporter om sjöfartens och flygets klimatpåverkan
- Parterna betonar vikten av att bättre förstå frågor kring forskning och utveckling
- Parterna uppmuntrade de länder som fått ekonomsikt stöd för att ta fram kommunikationsplaner att färdigställa och pressentera dessa.
- Parterna noterade att det behövs mer jobb kring sidoeffekter och inbjöd parterna att komma med synpunkter på effekter från klimatförändringar såväl som effekter från åtgärder mot klimatförändringar senast 28 sept 2009 (vidare utredning med andra ord)
- Parterna är allvarligt bekymrade över det stora gapet mellan behovet av finansiella resurser för utvecklingsländerna och de som är tillgängliga
- Parterna uppmärksammade att det mesta av finansieringen för åtgärder inom konventionen sker med finansiella resurser utanför konventionen
- Parterna efterfrågade en översyn av anpassningsfonden
- Parterna inbjöd de som så önskar att inkomma med synpunkter senast 28 sept om koldioxidlagring ska få ingå i CD
- Parterna enades om fortsatta diskussioner utifrån en förhandlingstext som ordföranden sammanfattat gällande hur klimatpåverkan kan minska från jord- och skogsbruk
- Parterna välkomnade en ny handbok om tekniköverföring och var eniga i att det behöver diskuteras mer.
- Parterna diskuterades och enades om områden där sekretariatet kan ha en roll i kapacitetsuppbyggnaden i utvecklingsländer
- Parterna var överens om betydelsen av att integrera olika frågor.
Det är med andra ord lätt att bli frustrerad. Jag sitter och önskar väldigt starkt att vi hade en världsregering som rätt och slätt bara tog de nödvändiga och mer långtgående beslut som krävs. Då skulle det räcka med majoritetsbeslut och vi slapp lägga all denna tid på att tillmötesgå alla de förslag som vi ändå vet inte är realistiska.
Nu kommer ju det aldrig att hända…. men drömma kan man ju alltid.
11 juni 2009
Pinsamt Japan!
Störst uppståndelse denna vecka i Bonn har utan tvekan Japans nyligen annonserade klimatmål väckt. Målet är att minska utsläppen med 8 % jämfört med 1990 års nivå! När Japan godtog Kyoto åtog man sig redan då att minska sina utsläpp med 6 % jämfört med 1990, vilket innebär att man nu bara höjer sitt mål med 2 %!!!
Chefen för FN:s klimatkonvention Yvo de Boer blev helt svarslös. Efter en lång stund svarade han att ”för första gången på 2,5 år vet jag inte vad jag ska säga”. Sedan återgick han till sitt mycket professionella jag som aldrig dömer någon part och sa att vi inte har hela bilden av vad det målet innehåller och att det bara verkar avse inhemska åtgärder. Han försökte sig även på att försvara Japan genom att säga att de redan gjort mycket för att minska sina utsläpp och att detta kan ses som ett naturligt uttryck för att man vill testa om nuvarande åtagande är rättvist jämfört med andra länder som inte gjort så mycket.
Uppenbarligen har Premiärminister Aso fått ge vika för industrins påtryckningar. Han lär ha starka personliga band till bl a cementindustrin. En annan förklaring till det mål som nu antagits ligger i att Aso måste kalla till nyval senast i oktober. Regeringen har låtit undersöka befolkningens inställning till vilket av sex föreslagna klimatmål som de föredrar (allt mellan 4 % ökning till 25 % minskning). De flesta föredrog en minskning med 7 %.
Japan är världens tredje största utsläppare och deras utsläpp fortsätter att öka. De är under enormt tryck från andra i-länder att visa ledarskap genom att visa på ett ambitiöst klimatmål till 2020. Då duger inte detta. Eftersom flera andra länder har avvaktat Japans mål, och framförallt reaktionerna på den ambitionsnivån, är det extra allvarligt. De flesta länder undviker att peka finger åt andra enskilda länder, men jag gör vad jag kan för att påverka olika delegationer att göra ett uttalande som markerar att detta inte är acceptabelt.
Chefen för FN:s klimatkonvention Yvo de Boer blev helt svarslös. Efter en lång stund svarade han att ”för första gången på 2,5 år vet jag inte vad jag ska säga”. Sedan återgick han till sitt mycket professionella jag som aldrig dömer någon part och sa att vi inte har hela bilden av vad det målet innehåller och att det bara verkar avse inhemska åtgärder. Han försökte sig även på att försvara Japan genom att säga att de redan gjort mycket för att minska sina utsläpp och att detta kan ses som ett naturligt uttryck för att man vill testa om nuvarande åtagande är rättvist jämfört med andra länder som inte gjort så mycket.
Uppenbarligen har Premiärminister Aso fått ge vika för industrins påtryckningar. Han lär ha starka personliga band till bl a cementindustrin. En annan förklaring till det mål som nu antagits ligger i att Aso måste kalla till nyval senast i oktober. Regeringen har låtit undersöka befolkningens inställning till vilket av sex föreslagna klimatmål som de föredrar (allt mellan 4 % ökning till 25 % minskning). De flesta föredrog en minskning med 7 %.
Japan är världens tredje största utsläppare och deras utsläpp fortsätter att öka. De är under enormt tryck från andra i-länder att visa ledarskap genom att visa på ett ambitiöst klimatmål till 2020. Då duger inte detta. Eftersom flera andra länder har avvaktat Japans mål, och framförallt reaktionerna på den ambitionsnivån, är det extra allvarligt. De flesta länder undviker att peka finger åt andra enskilda länder, men jag gör vad jag kan för att påverka olika delegationer att göra ett uttalande som markerar att detta inte är acceptabelt.
Det krävs fortsatta förhandlingar efter Köpenhamn
Chefen för klimatkonventionen, Yvo de Boer, fortsätter att balansera förväntningarna på Köpenhamnsmötet. Visserligen krävs väsentliga framsteg, men å andra sidan är han noga att betona att alla detaljer inte kan klaras ut där. Inte ens om man vill. Om det t ex beslutas att REDD ska vara en mekanism inom protokollet, så måste formerna för det lösas efter mötet. Det viktiga, säger de Boer, är att nå klarhet om mål och ambitioner och om principerna kring finansiering och teknologi.
Om man summerar var länderna nu står när det gäller utsläppsminskningar så är det en bra bit kvar till det som vetenskapen har sagt krävs. Man kan nog med stor säkerhet redan nu konstatera att inte heller Köpenhamnsmötet kommer att nå den nivå som krävs. Alltså vet vi redan nu att det kommer att behövas fortsatta förhandlingar.
Om man summerar var länderna nu står när det gäller utsläppsminskningar så är det en bra bit kvar till det som vetenskapen har sagt krävs. Man kan nog med stor säkerhet redan nu konstatera att inte heller Köpenhamnsmötet kommer att nå den nivå som krävs. Alltså vet vi redan nu att det kommer att behövas fortsatta förhandlingar.
Klimatavtalets juridiska status
Efterlängtade diskussioner om mål, innehåll och juridisk status för Köpenhamnsmötet har engagerat många delegater även om man kan konstatera att det långt ifrån råder enighet om den förväntade utgången av det mötet. Flera länder har föreslagit att den juridiska formen ska avgöras först när vi ser vad som blivit resultatet. Andra vill redan nu bestämma att Köpenhamn ska nå en bindande överenskommelse. Andra är fortfarande inne på att den nya överenskommelsen bara är ett komplement till Kyoto-protokollet.
Arbetet med ett nytt långsiktigt avtal ska antingen ha som mål att vara klart inför Köpenhamn och presenteras vid inledningen där, alternativt fortsatt behandlas under mötet. Australien, Japan, Canada, EU, Nya Zealand, EU, Norge och USA m fl föredrar det första alternativet medan Syd-Afrika, Brasilien, Indonesien och Mexico hellre ser att förhandlingarna fortsätter under mötet i Köpenhamn och avslutas innan högnivåmötet (vilket beräknas bli de sista fyra dagarna). Det har även funnits anledning att diskutera om de informella förhandlingsdiskussionerna bland ministrar i Köpenhamn ska ske bakom lykta dörrar, vilket jag verkligen inte hoppas blir utgången.
Ett extra förhandlingsmöte är inbokat till 2-6 november i Barcelona utöver det i Bangkok 28 sept-9 oktober samt det i Bonn 10-14 augusti. Vissa frågor diskuteras dock redan nu om de istället behöver skjutas till maj-juni 2010.
Arbetet med ett nytt långsiktigt avtal ska antingen ha som mål att vara klart inför Köpenhamn och presenteras vid inledningen där, alternativt fortsatt behandlas under mötet. Australien, Japan, Canada, EU, Nya Zealand, EU, Norge och USA m fl föredrar det första alternativet medan Syd-Afrika, Brasilien, Indonesien och Mexico hellre ser att förhandlingarna fortsätter under mötet i Köpenhamn och avslutas innan högnivåmötet (vilket beräknas bli de sista fyra dagarna). Det har även funnits anledning att diskutera om de informella förhandlingsdiskussionerna bland ministrar i Köpenhamn ska ske bakom lykta dörrar, vilket jag verkligen inte hoppas blir utgången.
Ett extra förhandlingsmöte är inbokat till 2-6 november i Barcelona utöver det i Bangkok 28 sept-9 oktober samt det i Bonn 10-14 augusti. Vissa frågor diskuteras dock redan nu om de istället behöver skjutas till maj-juni 2010.
10 juni 2009
Små steg framåt under första veckans förhandlingar
En stor del av arbetet under första veckan i Bonn har handlat om att korrigera, klargöra och lägga till förslag i förhandlingstexterna. Detta har gjorts kapitel för kapitel.
Anpassning
Inte minst under anpassning har det varit stora diskussioner med många kompletteringar om hur ekonomsikt stöd ska skapas, vem som ska omfattas och vad som ska omfattas. Detta är helt avgörande för att komma vidare i klimatförhandlingarna att i-länderna presenterar ekonomiskt stöd för u-ländernas anpassningsåtgärder. Hittills har detta misslyckats till u-ländernas stora förtret och tilliten är inte särskilt stor för att det kommer att ske. Som en man från Marocko på mitt hotell uttryckte det så ”blir det ingen deal i Köpenhamn eftersom ni inte kan lösa anpassningen. Och innan i-länderna går med på att ge oss vad vi behöver kräver de att vi först ska visa NAPAs (anpassningsplaner) och sedan NAMAs (planer för utsläppsminskningar) och vad kommer de att kräva efter det? Vi vill själva bestämma hur vi ska använda dessa medel.”
Kyoto-protokollets fortsättning och utsläppsminskningar
Stor del av tiden läggs på att diskutera vad som ska diskuteras och till vilka förhandlingsgrupper olika diskussioner hör. Inom Kyoto-gruppen ville många länder övergå till konkret fokus på siffror för utsläppsminskningar, basår och åtagandeperiod och inte bara text. Ett problem är att alla länder väljer att räkna på olika sätt. Fortfarande är det långt kvar innan de mål som i-länderna presenterat adderar till de utsläppsminskningar som IPCC visat att det krävs. Uppskattningsvis har vi i nuläget skrapat ihop under 10 % i utsläppsminskningar under 1990 års nivå, med de löften som angetts.
EU fick ”stå till svars för” sitt mål om 30 % utsläppsminskningar till 2020, förutsatt att andra länder gör motsvarande åtagande. Tjeckiens representant förklarade att målet bygger på en IPCC-modell som visar att vi då kan räkna med 50 % chans att klara 2-gradersmålet. Även om det innebär att vi kommer att nå upp till över 500 ppm, så kommer vi senare under detta århundrade att komma tillbaka ner till 450 ppm. Han klargjorde också att EU:s mål bygger på att även utvecklingsländerna gör åtaganden och att CDM får användas. Däremot är inte avskogning och markanvändning inräknade. Nya Zealand konstaterade att EU:s mål är svårt att jämföra med andra länder som satt mål för 2017 när nästa Kyoto-period förväntas gå ut, varpå EU svarade att man kan göra ett linjärt antagande av vilket EU-mål som gäller för 2017.
Ett förslag från Sydafrika har diskuterats om ett samlat utsläppsmål på 40 % under 1990 års utsläpp för i-länder och att detta ska i de egna länderna samt ett förslag från ö-länderna om 45 % minskningar. CDM-projekt ska ske utöver detta och inte innebära att lågt hängande frukter i form av billiga utsläppsminskningar görs av i-länder istället för u-länder. Det blev heta diskussioner om hur i-länderna ska kompensera för stora historiska utsläpp. EU menar dock att denna diskussion inte har någon grund i konventionen, medan vissa u-länder undrar var och när dessa frågor i så fall ska diskuteras. Parterna har kunnat konstatera att de alla behöver läsa på vad man egentligen kommit överens om i konventionen.
Alla länder verkar dock vara överens om att bindande utsläppsmål behövs för alla i-länder. Oenighet råder dock om hur lång nästa åtagandeperiod ska vara. 2013-2017 eller 2013-2020 är två förslag. Andra är att dela upp det i två målperioder. Diskussionen om vilket basår som ska gälla för beräkningarna är typisk. Alla länder som gjort sin hemläxa vill behålla 1990, medan Canada föreslår ett senare basår. Japan vill undvika basår överhuvudtaget eftersom man menar att det favoriserar vissa länder. USA yttrade sig inte i denna fråga, men kommer naturligtvis att ha en uppfattning. Växande u-länder är rädda för att det ska bli ett nytt protokoll, istället för justerade tabeller i bilagan, eftersom det kan innebära att fler länder får åtaganden. Av samma skäl tycker vissa i-länder att det är fel att ha för långa åtagandeperioder. I takt med att fler länder utvecklas, så bör även dessa omfattas av krav på utsläppsminskningar.
Teknologiöverföring
Arbetsgruppen kring överföring av teknik har jobbat hårt under de senaste månaderna och inför Bonn kommit en bra bit på väg. För att få fart på teknologiöverföringen vill vissa av länderna ha bindande mål för detta. Större oenighet råder kring i vilken utsträckning det krävs offentliga eller privata medel för detta och vilka tekniker som ska få inrymmas. OPEC vill t ex även kunna räkna in koldioxidlagring. De flesta verkar dock vara överens om att det här ligger ett stort ansvar på i-länderna Nu behöver diskussionerna bli mer konkreta kring strategier och metoder för att åstadkomma verkstad.
Markanvändning och avskogning
Vad gäller markanvändningsfrågor och avskogning så är det lite festligt att se hur dessa diskussioner förs av en helt annan kategori av representanter. Många gånger på andra språk än engelska. De verkar överens om att det år många frågor som kräver betydligt mer diskussioner, såsom t ex hållbart skogsbruk, kolsänkor, mätmetoder mm. Det krävs även ett klargörande av om avtalet ska omfatta alla våtmarker eller bara torvmarker och definitioner av kolsänkor respektive kolkällor. REDD som diskuterats så hett under de gångna året har nått framgång under främst mätning och metoder. En komprimerad förhandlingstext finns nu framme.
Sjöfart och flyg
Utsläppen från internationell sjöfart och flyg har diskuterats. Utan utsläppsminskningar i dessa sektorer blir det omöjligt att klara målen. Utsläppen förväntas stiga med 150-250 % till 2050 utan åtgärder. Kina kräver dock att det inte införs särskilda och gemensamma mål för dessa sektorer och Japan vill att deras organisationer själva ska klara detta.
Koldioxidlagring
Som vanligt diskuteras även koldioxidlagring och om detta ska få räknas som CDM-projekt. Påhejare är bl a Canada, Australien, Kuwait och Nigeria medan Argentina, Venezuela och Brasilien protesterar.
Påtryckare
UNEP presenterade under konferensen, på världsmiljödagen, en rapport om ekosystemens viktiga potential för att lagra kol. Koldioxidlagring i all ära, men våra naturliga ekosystem har en ännu högre potential till en betydligt lägre kostnad.
Internationella miljöorganisationer har gjort ett ambitiöst jobb och presenterade ett eget förslag till klimatöverenskommelse innehållande alla delar där det krävs en överenskommelse. Man uppmanade till 40 % utsläppsminskningar till 2020, 60 % till 2030 och 95 % till 2050 för de länder som omfattas av Kyoto-protokollet. Utsläpp från avskogning måste reduceras till nära noll 2030 enligt samma organisationer. Man vill även att länder som inte ratificerat Kyoto-protokollet i efterhand gör samma åtagandet utöver de nya åtagandena.
EU:s finansministrars möte i Bonn den 9 juni var viktigt för att komma vidare när det gäller finansiering av anpassningsåtgärder. Tyvärr lyckades de inte enas om hur finansieringen ska se ut, vilket sände negativa signaler till klimatmötet. EU hade behövt leverera 100 miljarder Euro för detta ändamål. Greenpeace säger att det motsvarar ungefär priset av en bussbiljett för varje EU-medborgare per vecka.
Anpassning
Inte minst under anpassning har det varit stora diskussioner med många kompletteringar om hur ekonomsikt stöd ska skapas, vem som ska omfattas och vad som ska omfattas. Detta är helt avgörande för att komma vidare i klimatförhandlingarna att i-länderna presenterar ekonomiskt stöd för u-ländernas anpassningsåtgärder. Hittills har detta misslyckats till u-ländernas stora förtret och tilliten är inte särskilt stor för att det kommer att ske. Som en man från Marocko på mitt hotell uttryckte det så ”blir det ingen deal i Köpenhamn eftersom ni inte kan lösa anpassningen. Och innan i-länderna går med på att ge oss vad vi behöver kräver de att vi först ska visa NAPAs (anpassningsplaner) och sedan NAMAs (planer för utsläppsminskningar) och vad kommer de att kräva efter det? Vi vill själva bestämma hur vi ska använda dessa medel.”
Kyoto-protokollets fortsättning och utsläppsminskningar
Stor del av tiden läggs på att diskutera vad som ska diskuteras och till vilka förhandlingsgrupper olika diskussioner hör. Inom Kyoto-gruppen ville många länder övergå till konkret fokus på siffror för utsläppsminskningar, basår och åtagandeperiod och inte bara text. Ett problem är att alla länder väljer att räkna på olika sätt. Fortfarande är det långt kvar innan de mål som i-länderna presenterat adderar till de utsläppsminskningar som IPCC visat att det krävs. Uppskattningsvis har vi i nuläget skrapat ihop under 10 % i utsläppsminskningar under 1990 års nivå, med de löften som angetts.
EU fick ”stå till svars för” sitt mål om 30 % utsläppsminskningar till 2020, förutsatt att andra länder gör motsvarande åtagande. Tjeckiens representant förklarade att målet bygger på en IPCC-modell som visar att vi då kan räkna med 50 % chans att klara 2-gradersmålet. Även om det innebär att vi kommer att nå upp till över 500 ppm, så kommer vi senare under detta århundrade att komma tillbaka ner till 450 ppm. Han klargjorde också att EU:s mål bygger på att även utvecklingsländerna gör åtaganden och att CDM får användas. Däremot är inte avskogning och markanvändning inräknade. Nya Zealand konstaterade att EU:s mål är svårt att jämföra med andra länder som satt mål för 2017 när nästa Kyoto-period förväntas gå ut, varpå EU svarade att man kan göra ett linjärt antagande av vilket EU-mål som gäller för 2017.
Ett förslag från Sydafrika har diskuterats om ett samlat utsläppsmål på 40 % under 1990 års utsläpp för i-länder och att detta ska i de egna länderna samt ett förslag från ö-länderna om 45 % minskningar. CDM-projekt ska ske utöver detta och inte innebära att lågt hängande frukter i form av billiga utsläppsminskningar görs av i-länder istället för u-länder. Det blev heta diskussioner om hur i-länderna ska kompensera för stora historiska utsläpp. EU menar dock att denna diskussion inte har någon grund i konventionen, medan vissa u-länder undrar var och när dessa frågor i så fall ska diskuteras. Parterna har kunnat konstatera att de alla behöver läsa på vad man egentligen kommit överens om i konventionen.
Alla länder verkar dock vara överens om att bindande utsläppsmål behövs för alla i-länder. Oenighet råder dock om hur lång nästa åtagandeperiod ska vara. 2013-2017 eller 2013-2020 är två förslag. Andra är att dela upp det i två målperioder. Diskussionen om vilket basår som ska gälla för beräkningarna är typisk. Alla länder som gjort sin hemläxa vill behålla 1990, medan Canada föreslår ett senare basår. Japan vill undvika basår överhuvudtaget eftersom man menar att det favoriserar vissa länder. USA yttrade sig inte i denna fråga, men kommer naturligtvis att ha en uppfattning. Växande u-länder är rädda för att det ska bli ett nytt protokoll, istället för justerade tabeller i bilagan, eftersom det kan innebära att fler länder får åtaganden. Av samma skäl tycker vissa i-länder att det är fel att ha för långa åtagandeperioder. I takt med att fler länder utvecklas, så bör även dessa omfattas av krav på utsläppsminskningar.
Teknologiöverföring
Arbetsgruppen kring överföring av teknik har jobbat hårt under de senaste månaderna och inför Bonn kommit en bra bit på väg. För att få fart på teknologiöverföringen vill vissa av länderna ha bindande mål för detta. Större oenighet råder kring i vilken utsträckning det krävs offentliga eller privata medel för detta och vilka tekniker som ska få inrymmas. OPEC vill t ex även kunna räkna in koldioxidlagring. De flesta verkar dock vara överens om att det här ligger ett stort ansvar på i-länderna Nu behöver diskussionerna bli mer konkreta kring strategier och metoder för att åstadkomma verkstad.
Markanvändning och avskogning
Vad gäller markanvändningsfrågor och avskogning så är det lite festligt att se hur dessa diskussioner förs av en helt annan kategori av representanter. Många gånger på andra språk än engelska. De verkar överens om att det år många frågor som kräver betydligt mer diskussioner, såsom t ex hållbart skogsbruk, kolsänkor, mätmetoder mm. Det krävs även ett klargörande av om avtalet ska omfatta alla våtmarker eller bara torvmarker och definitioner av kolsänkor respektive kolkällor. REDD som diskuterats så hett under de gångna året har nått framgång under främst mätning och metoder. En komprimerad förhandlingstext finns nu framme.
Sjöfart och flyg
Utsläppen från internationell sjöfart och flyg har diskuterats. Utan utsläppsminskningar i dessa sektorer blir det omöjligt att klara målen. Utsläppen förväntas stiga med 150-250 % till 2050 utan åtgärder. Kina kräver dock att det inte införs särskilda och gemensamma mål för dessa sektorer och Japan vill att deras organisationer själva ska klara detta.
Koldioxidlagring
Som vanligt diskuteras även koldioxidlagring och om detta ska få räknas som CDM-projekt. Påhejare är bl a Canada, Australien, Kuwait och Nigeria medan Argentina, Venezuela och Brasilien protesterar.
Påtryckare
UNEP presenterade under konferensen, på världsmiljödagen, en rapport om ekosystemens viktiga potential för att lagra kol. Koldioxidlagring i all ära, men våra naturliga ekosystem har en ännu högre potential till en betydligt lägre kostnad.
Internationella miljöorganisationer har gjort ett ambitiöst jobb och presenterade ett eget förslag till klimatöverenskommelse innehållande alla delar där det krävs en överenskommelse. Man uppmanade till 40 % utsläppsminskningar till 2020, 60 % till 2030 och 95 % till 2050 för de länder som omfattas av Kyoto-protokollet. Utsläpp från avskogning måste reduceras till nära noll 2030 enligt samma organisationer. Man vill även att länder som inte ratificerat Kyoto-protokollet i efterhand gör samma åtagandet utöver de nya åtagandena.
EU:s finansministrars möte i Bonn den 9 juni var viktigt för att komma vidare när det gäller finansiering av anpassningsåtgärder. Tyvärr lyckades de inte enas om hur finansieringen ska se ut, vilket sände negativa signaler till klimatmötet. EU hade behövt leverera 100 miljarder Euro för detta ändamål. Greenpeace säger att det motsvarar ungefär priset av en bussbiljett för varje EU-medborgare per vecka.
Ombytta roller vid inledningen av klimatförhandlingarna i Bonn
Befinner mig i Bonn vid de pågående klimatförhandlingarna. Under dessa veckor inleds de verkliga förhandlingarna inför Köpenhamn. Drygt 4 000 personer deltar i ett myller av olika nationaliteter och organisationer. Utgångspunkten är de förhandlingstexter som FN lagt fram. Texterna är egentligen bara en sammanställning av inkomna förslag, men strukturerade på det sätt som ordföranden för den nya långsiktiga överenskommelsen Cutajar valt. Det innebär att texterna innehåller mängder av alternativa formuleringar. Förslagen och förhandlingarna följer uppdelningen i:
- Mål för överenskommelsen
- Anpassning
- Utsläppsminskningar
- Finansiering, teknologiöverföring och kapacitetsuppbyggnad.
Samtidigt fortsätter förhandlingarna för de länder som omfattas av Kyoto-protokollet om nästa åtagandeperiod. EU tillhör dem som betonar hur viktigt det är att dessa förhandlingar nu bättre sammanlänkas. Kina vill dock behålla de parallella förhandlingarna. Vitrysslands chefsförhandlare hann föreslå att de två överenskommelserna redan vid detta möte skulle sammanfogas till ett innan han hastigt avled under pågående konferens.
Enligt sexmånadersregeln måste det som ska beslutas inom konventionen, d v s i Köpenhamn, presenteras sex månader innan. Det viktigaste med detta möte är därför att sammanfatta allt som bör ingå i det nya avtalet, även om det innebär olika alternativ.
Ombytta roller
Under inledningen i förra veckan fick ordföranden Cutajar kritik från u-länderna för att texterna i det långsiktiga avtalet inte skulle vara tillräckligt balanserade. Afrikanska gruppen, tillsammans med många andra u-länder, oroas över att det ställs krav på dem att också göra åtaganden och betonar i alla tänkbara lägen hur viktigt det är att ha en tydlig skiljelinje mellan i och u-länder. Trots det andades den första veckan optimism kring det nya långsiktiga avtalet.
Tvärtom var det för Kyoto-ländernas fortsättning. Från att det under förra året löpt på så smidigt i Kyoto-gruppen är det nu ombytta roller där optimismen finns inom det långsiktiga avtalet och där delegaterna i Kyoto-gruppen hänger läpp. Deras öppningsmöte försenades av informella konsultationer över presidiefrågor och resulterade i flera parallella arbetsgrupper som ska diskutera samma frågor.
- Mål för överenskommelsen
- Anpassning
- Utsläppsminskningar
- Finansiering, teknologiöverföring och kapacitetsuppbyggnad.
Samtidigt fortsätter förhandlingarna för de länder som omfattas av Kyoto-protokollet om nästa åtagandeperiod. EU tillhör dem som betonar hur viktigt det är att dessa förhandlingar nu bättre sammanlänkas. Kina vill dock behålla de parallella förhandlingarna. Vitrysslands chefsförhandlare hann föreslå att de två överenskommelserna redan vid detta möte skulle sammanfogas till ett innan han hastigt avled under pågående konferens.
Enligt sexmånadersregeln måste det som ska beslutas inom konventionen, d v s i Köpenhamn, presenteras sex månader innan. Det viktigaste med detta möte är därför att sammanfatta allt som bör ingå i det nya avtalet, även om det innebär olika alternativ.
Ombytta roller
Under inledningen i förra veckan fick ordföranden Cutajar kritik från u-länderna för att texterna i det långsiktiga avtalet inte skulle vara tillräckligt balanserade. Afrikanska gruppen, tillsammans med många andra u-länder, oroas över att det ställs krav på dem att också göra åtaganden och betonar i alla tänkbara lägen hur viktigt det är att ha en tydlig skiljelinje mellan i och u-länder. Trots det andades den första veckan optimism kring det nya långsiktiga avtalet.
Tvärtom var det för Kyoto-ländernas fortsättning. Från att det under förra året löpt på så smidigt i Kyoto-gruppen är det nu ombytta roller där optimismen finns inom det långsiktiga avtalet och där delegaterna i Kyoto-gruppen hänger läpp. Deras öppningsmöte försenades av informella konsultationer över presidiefrågor och resulterade i flera parallella arbetsgrupper som ska diskutera samma frågor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
