Islands skuld tynger

När finansminister Steingrímur Sigfússon ger sin bild av krisen säger han att de som sköt ekonomin i sank inte var fler än att de ryms i en buss. En liten grupp män mellan 30 och 50 år, som likt moderna vikingar reste ut för att erövra världen, men fick hela Island på fall. De köpte och sålde t ex samma flygbolag av varandra i så många led att de till slut trissat upp dess värde till en nivå ljusår från dess sanna värde. "Männen i bussen" - även kallade "buykings" - hade byggt upp internationella jättekoncerner inom framför allt finans, handel, fastigheter och flyg, i princip genom att låna ut pengar till varandra. När bubblan sprack föll allt. Som spiken i kistan lämnade hamburgerjätten McDonalds ön nu i höst, vilket i och för sig applåderades av många islänningar.

Vigdís Finnbogadóttir, tidigare president och idag närmast landsmoder, menar att krisen förde något gott med sig. ”Island höll på att förstöras av alla snabba pengar som översvämmade samhället, men borta är nu den ytlighet och pengajakt som dominerat Reykjavik. Nu samlas vi kring ursprungliga värden och kulturen blomstrar som aldrig förr. Det är "tillbaka till rötterna" som gäller, nu finns inget annat som kan rädda oss än hårt arbete. Genom traditionella näringar som jordbruk, fiske och hantverk ska vi bygga upp Island igen. Vi har ett stålbad framför oss, men vi islänningar klagar inte, det ligger inte i vår karaktär”, säger hon.

Nu pågår en kamp om vem som ska betala notan på motsvarande 40 miljarder svenska kronor. Min bror jobbar på Deutche Bank och har Island på ett eget konto. Där företag annars brukar vara. Den isländske finansministern är mycket angelägen om relationen med banken. Det är ju de som ska hjälpa Island ur den finansiella krisen. Någon måste dock betala, och den isländska staten har ansvaret. Den isländska befolkningen protesterar med heta känslor mot att de ska behöva betala. Störst är skulderna till Storbritannien och Holland och de kräver att Island tar sitt ansvar och betalar.

En konsekvens av den ekonomiska kraschen är att Island ansökt om medlemskap i EU. Man hoppas att det ska stabilisera ekonomin. Samtidigt kommer det med största sannolikhet kräva att man först betalar skulden. Tidigare har intresset för ett fullvärdigt medlemskap varit närmast obefintligt. Processen att behandla Islands ansökan är betydligt mer okomplicerad än att benåda Turkiet. Det kan komma att gå riktigt snabbt. Island är ju t ex redan en EES-medlem och anslutet till Schengen. Men först ska en folkomröstning hållas.

Man kan dock misstänka att förhandlingarna om fisket och inte minst valjakten kan bli svåra. Om de inte ”gör en finne” vill säga. Med det menas att på ett mycket själviskt sätt förhandla till sig undantag för just fisket. Låt oss hoppas att drivet i Östersjöpolitiken och det nyligen beslutade marina direktivet hindrar detta och ger de stjärtprydda individerna i våra hav en chans.

Och just som jag skrivit detta sägs det på nyheterna att den isländske statsministern lämnat sitt veto mot beslutet att återbetala skulden. Vilken rysare.