Förberedelse för ett misslyckande

På måndag börjar nästa förhandlingsomgång inom FN-processen för att nå en klimatöverenskommelse. Det blir två mycket viktiga veckor. Förhandlingarna så här långt under året har inte lett till någon direkt framgång. Klimattoppmötet som just avslutats i New York gav inte mycket framgång. EU står tämligen ensamma som föregångare bland i-länderna, förutom Japan som visar ett nytt ansikte.
Den framgång som vi fick vid Major Economies-mötet i somras dallrar. Indien och Kina som motvilligt skrev under på två-graders-målet vill man nu inte riktigt veta av det.

Istället för att nå fram till en komprimerad text som på allvar kan börja förhandlas har länderna kommit med ständiga tillägg och nya varianter på formuleringar. Vi har nu en förhandlingstext som består av 280 sidor och med en ofantlig mängd hakparametrar. (Någon lär ha räknat dem till 2000 st.) Vad kommer de alla från? Det är uppenbart att vissa valt det som medveten försinkningstaktik. Jag trodde vi hade nått kulmen vid Bonn I, men det verkar just nu som om vi inte ens nått kulmen.

Jag är outsinlig trött på procedurfrågor. Så mycket värdefull tid går åt till att diskutera frågor såsom i vilken ordning ämnen ska diskuteras, i vilka grupper som olika frågor ska diskuteras och hur länge man ska prata om en viss fråga.

Det verkar som om den svenska förhandlingsdelegationen börjar förbereda sig för ett misslyckande i Köpenhamn. Då blir det som i Haag år 2000. Det enda nyttiga med det var att EU då fick klart för sig var deras bottom-line låg.

Och vind i seglen för vindkraft

Lika häftigt är det att en världskonferens i vindkraft hålls i Stockholm. Vid konferensen presenterades en ny undersökning som visar att Europa kan få 10 % av sin el från vindkraft om alla verk som planeras byggs. EU redovisade sin 20-årsplan för vindkraft. Nyckeln till framgång är ett smart elnät, vilket man nu håller på att ta fram en plan för.

Ett gigantiskt vindkraftsprojekt är det på Borkum Riff där ABB fått ännu en chans att omvandla och leverera strömmen till likström.

Det går bra för ABB. De har tagit hem en stororder i Sydamerika på att omvandla ström, men där är det luftledning så då är det andra som drar den 250 mil långa kabeln från vattenkraftsverk i Amazonas till Sao Paulo. ABBs del är värd 3,8 miljarder. Inte illa för ett dalaföretag och en uppfinning från 1940-talet som fick sitt genombrott när undervattenkabeln till Gotland drogs. ABB har fortfarande halva världsmarknaden. Andra order är kabeln mellan Irland och Wales samt de stora prestigeprojekten i Kina från kraftsverksprojektet Tre Raviner i Yangsefloden och från Xiangjiaba till Shanghai – en sträcka på drygt 200 mil.

Ny våg av vågkraft

Uppsala universitet har just avslutat en stor internationell konferens
om vågkraft. Häftigt att den gick av stapeln i Sverige. Ett riktigt erkännande. I Sverige rullar planerna vidare för den planerade vågkraftsparken utanför Smögen. Anläggningen ska bestå av 400 - 500 undervattensbojar, som kopplas samman till en vågkraftpark. Den totala effekten blir 10 MW och årsproduktionen 25 GWh.

Ett tiotal vågkraftsföretag tävlar om att få fram den bästa tekniken, vilket kräver stort kapital. Det ligger också stora värden i projektering och val av plats.

Skotska Aquamarin har kommit en bra bit på väg med sitt "jätteostron" som nu ska prövas på riktigt i Nordsjön. Ostronet är designat för grunda vatten nära land. Det nedre ostronskalet är fäst på havsbotten medan det övre rör sig fram och tillbaka, fångar upp kraften i vågorna och pumpar vatten under högt tryck upp till anläggningen på land där turbiner omvandlar vattentrycket till elektrisk ström. Det gör underhåll och drift billigare. Varje Ostron har en effekt på 300-600 kW.

Andra försök är en havsorm i gummi

Fortum och Seabased vill installera 500 vågkraftsverk med Seabased nya ringbojar utanför Lysekil. Det skulle bli världens största vågkraftspark och kickstarten för en ny svensk exportindustri.

Alger i samhällstjänst

Svenska forskare är nära att ha utvecklat en batteriteknik som använder cellulosa från alger. Visten är att det går mycket snabbt att ladda. Se där, ännu en intressant uppfinning baserad på naturens fantastiska egenskaper!

En liknande uppfinning är den där man får bakterier att omvandla el till metangas och fisa biogas, se tidigare blogginlägg.

Gräv ner kol i marken

Gigantiska mikrovågor som ska koka trä till grillkol kan visa sig vara ett effektivt sätt att lagra koldioxid. Ett slags geo-enginering som också kallas biochar som nu allt fler ropar efter som lösningen. En brittisk forskaren hävdar att det finns en potential att på detta sätt lagra flera miljarder ton kol, motsvarande en minskning med 40 ppm. Kolet kan lagras i gamla kolgruvor eller plöjas ned i marken och därmed även öka odlingsbarheten. Utan att jag riktigt förstår det så menar man att det kan förhindra läckage av salpeter och metan ur jorden. Man flaggar dock för problemet om hur man ska garantera att bonden inte istället för gräver ned kolet använder det som bränsle.

Det nya med mikrovågstekniken är att man slipper nuvarande ineffektiva process där kol eldas i stora ugnar med stora utsläpp som följd. Den engelske forskaren som kommit på metoden gjorde upptäckten när han råkade glömma en potatis i mikron så länge att den blev kol. Fördelen med metoden är att den kan användas småskaligt till skillnad från koldioxidavskiljning och lagring som bara är för stora industrier.

Forskningsframsteg är välkomna, men det går mig rejält orolig när man på allvar tror att det går att odla så mycket skog för detta syfte utan att vi samtidigt utarmar våra ekosystem. Vi måste lära oss att se helheten och att inte skapa nya lika allvarliga problem i vår iver att lösa klimatfrågan. Det finns helt enkelt inga ”silver-bullets”. Men helt klart intressant att följa denna teknik vidare. I lagom skala.

Vi får bara utrota arter 10 gånger snabbare än vad som är naturligt

Det närmaste året från nu och framåt är ett unikt år för miljön, inte bara för klimatet. Krisen för ekosystemen står i dag i skuggan av klimatförändringar, men frågan är lika viktig för vår framtid. Om 2009 är klimatets år så är 2010 året för biologisk mångfald.

FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) utvärderas nu inför nästa partsmöte i Nagoya i Japan i oktober 2010. Det svenska ordförandeskapet har avslutat sitt möte i Strömstad där fokus låg på just dessa frågor, se websänding

Sverige har ett historiskt ansvar då initiativet till 2010-målet togs i samband med EU:s hållbarhetsstrategi av Europeiska rådet i Göteborg 2001. EU spelade en viktig roll genom att sätta upp målet att stoppa den globala utarmningen av biologisk mångfald fram till 2010, vilket sedan blev ett globalt mål. ”Tillbaks till brottsplatsen” kan man säga, åtta år senare.

Och vad har då hänt? Ja, inte är det mycket som pekar i positiv riktning. Det är ett stort misslyckande. Chefen för konventionen levererar det dystra beskedet att vi ej når det uppsatta målet om att hejda förlusten av biologisk mångfald på långa vägar. Inom EU har bara 17 procent av de sårbara naturmiljöerna i Europa haft en gynnsam utveckling under de senaste åren. I hela 65 procent av ekosystemen har det gått utför. Allra värst drabbade är gräslandskap, våtmarker och kuster. Främsta bovarna är intensivjordbruk, turism och bebyggelse. Man kan konstatera att situationen är minst lika illa på det globala planet, även om flera ännu inte inkommit med sina rapporter bland de 190 länder som anslutit sig till CBD.

”Den här frågan befinner sig i dag där klimatfrågan befann sig för några år sedan. Vad som nu krävs är en politisk väckelse i samma omfattning som den gången. Inom några år måste biologisk mångfald vara den centrala miljöpolitiska frågan”, sa Andreas Carlgren.

EU försöker ny lyfta fram den ekonomiska betydelsen genom TEEB-rapporten som initierades av Tyskland vid G8-mötet förra året. Studien TEEB (The Economics of Ecosystems and Biodiversity) tydliggör att finansiering av biologisk mångfald är en investering och har letts av Pavan Sukhdev. Delslutsatser från rapporten presenterades och visar hårda ekonomiska fakta om värdet av olika ekosystem som hotas av bl a klimatförändringarna. Rapporten visar att förlusten av ekosystemens förmåga att producera tjänster varje år ger värre konsekvenser än den pågående finansiella krisen.

Med vid mötet var även presidiet från CBD-konventionen, vilket indikerar betydelsen av EUs agerande inför mötet 2010. EU har nu ett år på sig att förbereda sin ståndpunkt inför toppmötet. Ett seminarium veckan innan enades om slutsatserna att en ny vision bör innehålla de tre aspekterna biodiversitet, hälsosamma ekosystem och ekosystemtjänster. Den bör vara positiv istället för att fokusera på problem samt visa på varför så viktig. Det är även viktigt med mer kortsiktiga mål som kan uppnås på vägen mot visionen.

Sverige stödjer ett initiativ om att inrätta en vetenskaplig panel för biologisk mångfald liknande IPCC. Den frågan kommer att diskuteras vid UNEPs möte i oktober 2009.

Arter utrotas med en pågående hastighet som är tusen gånger snabbare än vad som är naturligt. Vi borde komma ner till att förlora endast 10 gånger så många för att vara säkra på att inte försvaga resiliensen i våra ekosystem, sa den som alltid lysande Johan Rockström. Intressant tycker jag. Det var första gången jag hört någon sätta tal på detta.

Svensk media nappade annars på ”nyheten” att korallreven står på gränsen till att passera en tipping-point, från vilken det inte finns någon återvändo. Forskning visar att de på sikt bara kan överleva om koncentrationen av koldioxid i atmosfären ligger en bra bit under 350 ppm, men vi ligger redan på 387 och i de globala klimatförhandlingarna är man nöjd om man klarar 450 ppm. Det är detsamma som att underteckna en dödsdom för världens korallrev, konstaterade Pavan Sukhdev. Men det här visste vi ju sedan förrut.

EU först med att presentera plan för finansiering av klimat

EU-kommissionen kom i förra veckan med ett förslag på hur klimatnotan ska finansieras. Till 2020 räknar man med att utvecklingsländerna kommer att ha årliga kostnader motsvarande 100 miljarder euro för att minska sin klimatpåverkan och för att anpassa sig till klimatförändringarna.

EU föreslår följande fördelning av dessa medel:
- 20-40 % genom inhemska finansieringskällor i form av offentliga och privata medel i u-länderna
- 40 % via utsläppshandel. Detta förväntas dock kräva att i-länderna tar på sig ett klimatmål på 30 % och att det införs en sektorsbaserad mekanism som inkluderar mer utvecklade u-länder.
- 22-50 % genom offentliga medel från i-länder och mer utvecklade u-länder, fördelat utifrån utsläppsnivåer och betalningsförmåga. Hur mycket som faller på EU beror på hur man viktar de två faktorerna.

För EUs del innebär det enligt kommissionen att man ska bidra med 2-15 miljarder dollar årligen till 2020, förutsatt att det blir en överenskommelse i Köpenhamn. Inledningsvis kommer så mycket som 5-7 miljarder euro behövas per år under de första åren 2010-2012. Detta för att få en kraftfull start. Därefter omkring 0,5-1 miljard per år.

Genom detta är EU den första part som presenterar ett förslag till finansiering av klimatnotan. Bra att någon stiger fram, även om många omedelbart reagerade med att påtala att nivåerna är helt otillräckliga!

Kina kontrollerar åtråvärda metaller

Kina kan strypa exporten av sällsynta jordartsmetaller

I Kina, och då speciellt i inre Mongoliet, finns merparten av världens kända tillgångar på en mängd strategiskt viktiga metaller. Årsproduktionen ligger på runt 50000 ton, och omfattar metaller som dysprosium, terbium, thulium, neodym m fl. Men rapporter i kinesiska medier talar om att kineserna förbereder nya bestämmelser för dessa strategiskt viktiga metaller. I takt med att Kina tar sig an produktion av allt mer utvecklade produkter behöver landet själv dessa viktiga metaller, som är så viktiga för tillverkare av elektronikprodukter och energisparande utrustning.

Japan vill trygga försörjningen av sällsynta metaller genom avtal med leverantörer utanför Kina. Exempelvis har Sumitomo Corporation och kazakstanska kärnenergibolaget Kazatomprom kommit överens om utvinning av dysprosium och neodym ur resterna från uranbrytningen i landet. Kazakstan tillhör en av de stora leverantörerna av uran i världen, och utvinningen görs i dagbrott. Man räknar med att den nya verksamheten ska kunna producera 15000 ton sällsynta jordartsmetaller 2015 ur restprodukterna från uranproduktionen.

Lithium-shejkar i Anderna

Toyotas hybridbil ligger topp i försäljning bland Japans bilar och Tyotas VD andas stor optimism inför framtiden trots svåra tider för bilbranschen. Samtidigt rapporteras det från Koeningsegg att man kommer att vilja satsa på elbilar inom SAAB.

För att klara den minskade oljekonsumtionen som behövs, behöver en betydande andel av världens 1 miljard bilar att vara elektrifierade. Om åtminstone alla nya bilar skulle vara det, innebär det 60 miljoner bilar per år. För detta krävs enorma mängder lithium till dessa batterier. Mer än vad som idag finns möjlighet att förse marknaden med. Tillgångarna av lithium finns främst i Anderna i Chile, Argentina och Bolivia, vilka nu ser enorma vinstmöjligheter. Farhågor höjs för att vi endast flyttar maktkonsentrationen och beroendet från en region till en annan. Koncentration av försörjningen kommer att skapa en ny geopolitisk laddning, inte minska den.

Lars G Josefsson på Vattenfall är dock skeptisk och uttalar att 400 miljarder euro är ”förbannat mycket pengar”. Därtill är han nervös för terrorattacker och menar att Europa måste producera sin egen energi.

Skogar som lagrar mest kol

Tempererade skogar, såsom Australiens eucalyptus-skogar slår regnskogarna när det gäller hur mycket kol de kan lagra visar en ny rapport. De kan lagra upp till 2 8 00 m3 Co2 per ha, en siffra som slår tidigare forskarresultat med hästlängder. Eucalyptusträden i studien kan nå en höjd av 100 meter och bli omkring 350 år gamla. Dessa skogar har varit hårt utsatta för avverkningar. På Tasmanien t ex finns mindre än 15 % av skogen kvar.

Andra tidigare rapporter har visat att om men även räknar in även torv- och våtmarker finner man att den boreala skogen i norden tar upp mest koldioxid i världen.

U-länderna har vässat argumenten

U-länderna har vässat sina moraliska argument inför denna förhandlingsrunda. Jag får känslan av att detta gjorts med hjälp av inlånade ”konsulter”, vilket inte är mer än rätt med tanke på att de befinner sig i underläge både i numerär och i storleken på resurser.

De betonar att i-länderna inte bara överskridit sin egen koldioxidbudget, utan även inkräktat på deras rätt att producera utsläpp. I-länderna ”fortsätter att ockupera en orimligt stort del av det atmosfäriska utrymmet” säger man. ”Och det har ni gjort utan vårt medgivande. Även för kommande generationers utrymme.”

”Vi kräver full betalning för den skuld ni har till oss och för att ni hotar klimatsystemet.”
”Er livsstil och konsumtionsnivå i i-länderna upptar atmosfäriskt utrymme som de fattiga behöver för tillgång till energi och infrastruktur”, är några av de argument som framförs. Tänkvärt tycker jag.

Sätt att splitta notan

FN sätter i en ny rapport ”Promoting Development Saving the Planet” press på frågan om hur klimatfinansieringen ska lösas.

Det finns tre sätt att synka u-ländernas klimatåtaganden med de i-länderna gör:

• U-länder antar utsläppsmål såsom i-länderna. Detta är knappast möjligt.
• U-länderna sätter mål eller lovar åtgärder under förutsättning att de får stöd från i-länderna till det. Risken är dock att detta fortsatt endast leder till projekt och inte helhet med hållbar utveckling. Fokus hamnar på bistånd till anpassning och tekniköverföring mm. Detta förhållningssätt kommer sannolikt inte att lösa problemet.
• U-länderna och i-länderna antar klimatmål i partnerskap. Den intressantaste möjligheten som faktiskt skulle kunna lösa problemet och som samtidigt skulle kunna ge så många andra positiva effekter. Den senaste tidens fokus på livsmedelsförsörjning och finanskris gör att fler börjar se behovet av helhetstänk. Tyvärr verkar detta spår efter vårens förhandlingar ha tappats bort något.
  

Klimatnotan
Ekonomisk forskning har visat att för varje grads temperaturökning så kommer u-ländernas BNP att sjunka med 2-3% och stagnera för i-länderna. Även om det är lönsamt på sikt att åtgärda klimatet så innebär det på kort sikt stora kostnader för omställningen. Kanske så mycket som 40 miljarder dollar behövs för att klimatanpassa det vi redan har och över 80 miljarder dollar för nya investeringar. Om vi dröjer med åtgärderna kommer det bara att bli dyrare. McKinsey & Company har tidigare räknat med att det krävs 800 miljarder årligen till 2030 för att klara klimatmålet.

Med anledning av rapporten meddelade Kina samtidigt att man beräknar sina egna kostnader för klimatomställningen till 438 miljarder dollar per år till 2030. Man kräver nu hjälp från i-länderna för detta.

4 sätt att finansiera
I rapporten konstateras följande finansieringssätt:

• En global fond för förnybar energi i FN s regi
• Gröna elcertifikat på global nivå (efter inspiration från bl a Sverige)
• En reformerad CDM-mekanism. (Till 2020 beräknas CDM ha genererat 40 miljarder dollar, vilket inte räcker.)
• En ny skogsmekanism
  

Och 3 sätt att öka teknologiöverföringen
En ökad teknologiöverföring kräver:

• Ett operationellt program för klimatteknik under FNs regi som assistera u-länderna
• En global fond för forskning och utveckling (Denna har minskat under de senaste 20 åren.
• I nuläget lägger vi knappt 2 dollar per person och år i energiforskning/utveckling. Det behöver öka med minst det dubbla.)
• En regim för teknologiöverföring

Japan inger hopp istället för förtvivlan

Den nya regeringen i Japan är välkomna som ersättning för den hopplöse Aso. Demokratiska partiet har, trots att klimatfrågan inte varit stor i valet, uttryckt att man vill minska växthusgaserna med 25 % till 2020 jämfört med 1990 års nivå, vilket ska jämföras med Asos skamliga mål om 8 %. För att nå målet vill man införa utsläppshandel med tak. Å andra sidan har man sagt att man vill ta bort vägtullar och sänka priset på bensin(!).

Vi får hoppas att den nya regeringen verkligen lyckas med sitt klimatmål. De lär få tampas med samma starka lobbyister från industrin som fick Aso att fega ur. Japans nya inriktning har gett omedelbar och märkbar effekt i klimatförhandlingarna som suktar efter varje tänkbar framgång.