Yvo de Boer inledde igår klimatmötet i Bonn med att säga att vi bara har sex veckor på oss. Och så är det om vi lägger ihop dessa två veckor med nästa två plus två veckor i Köpenhamn. Det ställer krav på effektivitet för att få fram en förhandlingstext till nästa Bonn-möte i juni.
USA:s administration gjorde debut genom att lova att sänka sina utsläpp med 16-17 % jämfört med 2020 års nivå. De lovade agera för att få till en överenskommelse, men varnade för att det inte finns några enkla trick och att alla länder måste hjälpas åt. Kina svarade med att lova ökat engagemang, men att man inte tänker lämna folket i mörker utan el.
”Vi har möjligheten att lämna folk i mörker utan el, lämna fabrikerna tomma och folk arbetslösa, eller att bygga nödvändig infrastruktur för att tillåta ekonomin att växa. Jag föreslår inte att Kinas befolkning ska stanna i mörker utan el för att vi har en klimatöverenskommelse. Kinas utsläpp per person är bara en fjärdedel av USA:s.”
Obama har redan kopplat visst grepp om processen och visat att han vill leda den. USA har bjudit in 16 ledande ekonomier till en separat process, men som man vill ska stödja överenskommelsen inom FN. Det inkluderar Australien, Brasilien, Storbritannien, Canada, Kina, EU, Frankrike, Tyskland, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Korea, Mexico, Ryssland, Sydafrika och USA.
”Vårt mål är att använda detta forum som en nyckelpart i förhandlingarna.”, säger Obama. Gruppens förberedande arbete kommer att kulminera vid ett möte i Italien i juli med Berlusconi som värd. Mötet ligger därmed ihop med G8-mötet på samma plats, ett årligt sommarmöte som kommit att spela stor roll i klimatförhandlingarna tidigare.
Om det inte varit för den nya ledaren Obama så hade övriga parter reagerat betydligt mer negativt. När Bush med oambitiösa avsikter försökte sig på samma sak under 2007 manövrerade övriga länder, under EU:s ledning ut honom. Ett mäktigt agerande som visar att ett enat EU verkligen kan göra skillnad. Nu hoppas jag att initiativet ska vara en tillgång för klimatet. Att USA av tradition alltid vill ha en separat process grundar sig i att de kategoriskt vägrar att föra avgörande samtal och förhandlingar i samma rum som arabländerna.
29 mars 2009
Satsa på befintlig teknik
En rad företag gjorde nyligen ett inspel i de internationella klimatförhandlingarna där de tryckte på vikten av stöd från det offentliga och att vi bör satsa på befintlig teknik .
Det finns inga silver-bullets, varken inom teknik eller politik. Tekniken har utvecklats av marknaden, men marknaden kan inte själv skala upp och göra allt kommersiellt gångbart. För det behövs stöd från det offentliga konstaterar man.
En slutsats vid rundabordssamtalen med näringslivets företrädare i Tokyo var att vi fram till 2025 och i rådande lågkonjunktur, bör koncentrera oss på tillgänglig teknik och först därefter på ny teknik. Och visst ligger det mycket i det. Vi behöver inte krångla till det mer än nödvändigt. Befintlig, men bra miljöteknik, tar oss en lång bit mot målet. Men den måste skalas upp.
Samtidigt som man poängterar potentialen i energieffektiviseringar så blundar man inte för det faktum att kol och naturgas beräknas öka i framtiden. Under 2005 byggdes t ex ett nytt kolkraftverk varannan vecka.
Företagens slutsats blir att det är viktigt att göra stora investeringar i koldioxidlagring. G 8 tillsammans med Kina, Indien och Sydkorea har en överenskommelse om att bygga 20 stora anläggningar som ska stå klara 2020. Hittills har de flesta projekt dragits tillbaka då man inte lyckats ordna finansiering. Regeringarna har inte varit villiga att satsa offentliga medel i tekniken i den utsträckning som behövs för att kommersialisera tekniken.
Samma problem möter kärnkraften. Det är svårt att få lönsamhet utan offentliga subventioner. Den möjlighet man pekar på är att massproducera vissa modeller för att få ned kostnaden. Man konstaterar också att vindkraftsutbyggnaden i Kina inte varit lönsam för företagen utan stödet via CDM.
Det finns inga silver-bullets, varken inom teknik eller politik. Tekniken har utvecklats av marknaden, men marknaden kan inte själv skala upp och göra allt kommersiellt gångbart. För det behövs stöd från det offentliga konstaterar man.
En slutsats vid rundabordssamtalen med näringslivets företrädare i Tokyo var att vi fram till 2025 och i rådande lågkonjunktur, bör koncentrera oss på tillgänglig teknik och först därefter på ny teknik. Och visst ligger det mycket i det. Vi behöver inte krångla till det mer än nödvändigt. Befintlig, men bra miljöteknik, tar oss en lång bit mot målet. Men den måste skalas upp.
Samtidigt som man poängterar potentialen i energieffektiviseringar så blundar man inte för det faktum att kol och naturgas beräknas öka i framtiden. Under 2005 byggdes t ex ett nytt kolkraftverk varannan vecka.
Företagens slutsats blir att det är viktigt att göra stora investeringar i koldioxidlagring. G 8 tillsammans med Kina, Indien och Sydkorea har en överenskommelse om att bygga 20 stora anläggningar som ska stå klara 2020. Hittills har de flesta projekt dragits tillbaka då man inte lyckats ordna finansiering. Regeringarna har inte varit villiga att satsa offentliga medel i tekniken i den utsträckning som behövs för att kommersialisera tekniken.
Samma problem möter kärnkraften. Det är svårt att få lönsamhet utan offentliga subventioner. Den möjlighet man pekar på är att massproducera vissa modeller för att få ned kostnaden. Man konstaterar också att vindkraftsutbyggnaden i Kina inte varit lönsam för företagen utan stödet via CDM.
Saudi Arabien på kontrakurs i Bonn
Jag nyttjade kvällens Earth Hour till att i skenet av stearinljus ta del av inläggen till klimatmötet som inleddes i Bonn idag. Det är ett av de möten som kommer att hållas mellan Poznan och Köpenhamn. Klimatkonventionens parter har getts chansen att inkomma med sina synpunkter. Jag har tidigare skrivit om EU:s inlaga. När jag läser övriga länders inlägg är det mesta ganska väntat, förutom Saudi Arabien som slår alla rekord i motsträvighet. USA har inte skickat in något ännu.
Japan vill inte ha något mål på kort sikt, men betonar vikten av att minska utsläppen med 50 % till 2050. De anser dock att det räcker att utsläppen vänder nedåt inom 10-20 år, vilket är i strid mot vetenskapen. De välkomnar sektorsmål och menar att i-länderna i princip ska åstadkomma sina utsläppsminskningar i det egna landet.
Kina menar att alla i-länder ska minska sina utsläpp med 25-40 % till 2020. De hävdar att rätten till utveckling är en mänsklig rättighet för u-länder och att denna rätt måste respekteras i klimatkonventionen. Deras åtaganden måste anpassas till den enskilda landets möjligheter att bidra. En teknikfond bör inrättas med offentliga medel från i-länder, vilka bör få bindande krav att avsätta 0,5 – 1 % av BNP till den.
Indien betonar vikten av bindande krav på i-länderna att bistå med finansiering. Det ska inte vara lån som ska betalas tillbaka och inte donationer.
Och så var det Saudiarabien. De inleder med att uttrycka att utsläppen bör stabiliseras vid en tid som tillåter ekosystemen att anpassa sig naturligt. Uppenbarligen har de väldigt lite grepp om vad det innebär. Vidare är de mycket bekymrade över att det nu diskuteras en differentiering bland u-länder så att eliten bland dessa länder också får krav på utsläppsminskningar. De accepterar (förstås) inte sektorsmål. Inte heller vill man ha ett bindande globalt mål.
Saudi Arabien menar att man själv är som ett u-land och att det för dem är viktigare med anpassning är utsläppsminskningar. Och så kommer de till sin paradgren där de kräver att sidoeffekter räknas in. I klartext vill de ha ekonomisk kompensation för att de inte får sälja så mycket olja. De är bekymrade över effekterna av i-ländernas utsläppsmål. “Att sätta höga mål kommer bara att spä på denna oro.”
Japan vill inte ha något mål på kort sikt, men betonar vikten av att minska utsläppen med 50 % till 2050. De anser dock att det räcker att utsläppen vänder nedåt inom 10-20 år, vilket är i strid mot vetenskapen. De välkomnar sektorsmål och menar att i-länderna i princip ska åstadkomma sina utsläppsminskningar i det egna landet.
Kina menar att alla i-länder ska minska sina utsläpp med 25-40 % till 2020. De hävdar att rätten till utveckling är en mänsklig rättighet för u-länder och att denna rätt måste respekteras i klimatkonventionen. Deras åtaganden måste anpassas till den enskilda landets möjligheter att bidra. En teknikfond bör inrättas med offentliga medel från i-länder, vilka bör få bindande krav att avsätta 0,5 – 1 % av BNP till den.
Indien betonar vikten av bindande krav på i-länderna att bistå med finansiering. Det ska inte vara lån som ska betalas tillbaka och inte donationer.
Och så var det Saudiarabien. De inleder med att uttrycka att utsläppen bör stabiliseras vid en tid som tillåter ekosystemen att anpassa sig naturligt. Uppenbarligen har de väldigt lite grepp om vad det innebär. Vidare är de mycket bekymrade över att det nu diskuteras en differentiering bland u-länder så att eliten bland dessa länder också får krav på utsläppsminskningar. De accepterar (förstås) inte sektorsmål. Inte heller vill man ha ett bindande globalt mål.
Saudi Arabien menar att man själv är som ett u-land och att det för dem är viktigare med anpassning är utsläppsminskningar. Och så kommer de till sin paradgren där de kräver att sidoeffekter räknas in. I klartext vill de ha ekonomisk kompensation för att de inte får sälja så mycket olja. De är bekymrade över effekterna av i-ländernas utsläppsmål. “Att sätta höga mål kommer bara att spä på denna oro.”
28 mars 2009
Sanningen om Putin och Medvedev
Två tidigare medlemmar av den ryska regeringen skrev förra året en bok om Putin och Medvedevs maktimperium; »Putin: The Results – An Independent Expert Report«. Inte förrän nu har jag haft möjlighet att ta del av den.
Putins handplockade efterträdare Medvedev vann valet i maj 2008 med 70 % av rösterna. P g a de nya vallagarna och Kremls kontroll över media fanns egentligen ingen konkurrens. Medvedev valde självklart Putin som premiärminister. Genom detta arrangemang kunde den populäre presidenten stanna vid makten, vilket officiellt sätt hyllas av i princip hela befolkningen.
De två tidigare regeringsmedlemmarna har stor insikt och är kritiska till upplägget. I boken redivisar de sin bild av Putins åtta år vid makten. Trots försök från Kreml att stoppa boken så kom den alltså ut. Efter hot backade dock förläggaren ut, vilket gjorde att författarna endast kunde sälja den genom sin egen kiosk i Moskva. Därför trycktes bara fem tusen exemplar.
Boken väckte hysteriska reaktioner hos de politiska ledarna med omedelbara toppmöten. Det var som en bomb. Författarna känner dock inte någon store oro för sin egen säkerhet eftersom en skada på dem skulle innebära en enorm reklam för boken, vilket man inte är intresserad av.
Enligt Putin själv var Ryssland i totalt förfall när han övertog makten. Nu tar han åt sig äran av en stark ekonomisk tillväxt, social utveckling, goda mänskliga rättigheter och ett stabilt ekonomiskt system. Författarna pekar dock på att de kraftigt höjda oljepriserna borde ha kunnat användas för betydligt mycket fler sociala reformer. De kritiserar även korruptionen som de anser vara helt ojämförbar i Rysk historia.
Enligt boken överförs tillgångar till privat ägande, fastigheter köps med statliga medel för enorma summor och vännerna kring Putin skapar ett olje-monopol. Författarna menar även att Ryssland förtjänat en Oscar i att överföra statliga resurser till tredje part, såsom t ex Gazprom med Medvedev som president. 11 av 18 i ledande befattning är vänner eller före detta kollegor till Putin från hans tid i KGB och stadsförvaltningen i Sankt Petersburg. Flera lärde säkert känna varandra under tiden de var engagerade i samma bostadsrättsförening där.
Under de senaste tre åren har stora tillgångar från Gazprom, ( försäkring, pensionsfond och mediaintresse) överförts, för en bråkdel av dess riktiga värden, till Rossiva Bank i St Petersburg. Bankens ordförande råkar vara en gammal vän till Putin.
En annan sak som lyfts fram i boken är Gazproms köp av Sibneft 2005 för långt över dess rätta värde. Ett oljebolag ägt av Roman Abramovich, en annan miljardär och nära vän till Putin. Han bor i London och äger Chelsea Football Club. Sedan har vi mellanhänderna som används av Kreml för att sälja energi, såsom det mystiska Schweiziska RosUkrEnergo som förser Europa med gas från Ryssland och Central-Asien. I styrelsen sitter en blandning av gamla klasskamrater till Medvedev och internationella brottslingar.
Eftersom Kremls ekonomi inte offentliggörs, så är det svårt att lägga fram konkreta bevis för att Putin och Medvedev stoppat statens pengar i egen ficka. Det är dock synbart att pengarna inte använts till befolkningens främsta behov. Enligt Moscow Times har dessutom 75 % av landets ledare kopplingar till KGB.
Västvärlden kan göra mycket lite för att förändra läget i Ryssland. Det måste komma från det egna folket och så länge det går bra för Ryssland är ingen större reaktion att vänta. Om den ekonomiska tillväxten avtar mer än i andra länder så kan dock läget förändras. Det första tecknet vi kommer att se av detta är sannolikt sociala reformer, för de kommer bara om de verkligen behövs för att behålla makten. För att behålla ekonomiskt tillväxt förlitar sig Ryssland helt och hållet på energiexport. Någon breddning av sitt näringsliv har man inte satsat på alls, varför Ryssland inte är särskilt intresserade av en klimatöverenskommelse som innebär mindre oljeförsäljning.
Om folket ska bryta maktsfären krävs en folklig opinion, vilket i sin tur kräver ett friare inflytande över strängt kontrollerad media samt att vallagarna ändras. Det krävs unga ledare, utan politisk bakgrund, utan kopplingar till makten och KGB. Och som använder Internet.
Medvedev representerar en ny generation av Ryska byråkrater. De lyssnar på västerländsk musik, pratar utrikiska och bär märkeskläder. Men inuti representerar de en stark rysk national-konservatism. De köper fördelarna med västerländsk kultur, men de köper inte dess värden. Istället känner vi deras rädsla för konkurrensen från väst.
Putins handplockade efterträdare Medvedev vann valet i maj 2008 med 70 % av rösterna. P g a de nya vallagarna och Kremls kontroll över media fanns egentligen ingen konkurrens. Medvedev valde självklart Putin som premiärminister. Genom detta arrangemang kunde den populäre presidenten stanna vid makten, vilket officiellt sätt hyllas av i princip hela befolkningen.
De två tidigare regeringsmedlemmarna har stor insikt och är kritiska till upplägget. I boken redivisar de sin bild av Putins åtta år vid makten. Trots försök från Kreml att stoppa boken så kom den alltså ut. Efter hot backade dock förläggaren ut, vilket gjorde att författarna endast kunde sälja den genom sin egen kiosk i Moskva. Därför trycktes bara fem tusen exemplar.
Boken väckte hysteriska reaktioner hos de politiska ledarna med omedelbara toppmöten. Det var som en bomb. Författarna känner dock inte någon store oro för sin egen säkerhet eftersom en skada på dem skulle innebära en enorm reklam för boken, vilket man inte är intresserad av.
Enligt Putin själv var Ryssland i totalt förfall när han övertog makten. Nu tar han åt sig äran av en stark ekonomisk tillväxt, social utveckling, goda mänskliga rättigheter och ett stabilt ekonomiskt system. Författarna pekar dock på att de kraftigt höjda oljepriserna borde ha kunnat användas för betydligt mycket fler sociala reformer. De kritiserar även korruptionen som de anser vara helt ojämförbar i Rysk historia.
Enligt boken överförs tillgångar till privat ägande, fastigheter köps med statliga medel för enorma summor och vännerna kring Putin skapar ett olje-monopol. Författarna menar även att Ryssland förtjänat en Oscar i att överföra statliga resurser till tredje part, såsom t ex Gazprom med Medvedev som president. 11 av 18 i ledande befattning är vänner eller före detta kollegor till Putin från hans tid i KGB och stadsförvaltningen i Sankt Petersburg. Flera lärde säkert känna varandra under tiden de var engagerade i samma bostadsrättsförening där.
Under de senaste tre åren har stora tillgångar från Gazprom, ( försäkring, pensionsfond och mediaintresse) överförts, för en bråkdel av dess riktiga värden, till Rossiva Bank i St Petersburg. Bankens ordförande råkar vara en gammal vän till Putin.
En annan sak som lyfts fram i boken är Gazproms köp av Sibneft 2005 för långt över dess rätta värde. Ett oljebolag ägt av Roman Abramovich, en annan miljardär och nära vän till Putin. Han bor i London och äger Chelsea Football Club. Sedan har vi mellanhänderna som används av Kreml för att sälja energi, såsom det mystiska Schweiziska RosUkrEnergo som förser Europa med gas från Ryssland och Central-Asien. I styrelsen sitter en blandning av gamla klasskamrater till Medvedev och internationella brottslingar.
Eftersom Kremls ekonomi inte offentliggörs, så är det svårt att lägga fram konkreta bevis för att Putin och Medvedev stoppat statens pengar i egen ficka. Det är dock synbart att pengarna inte använts till befolkningens främsta behov. Enligt Moscow Times har dessutom 75 % av landets ledare kopplingar till KGB.
Västvärlden kan göra mycket lite för att förändra läget i Ryssland. Det måste komma från det egna folket och så länge det går bra för Ryssland är ingen större reaktion att vänta. Om den ekonomiska tillväxten avtar mer än i andra länder så kan dock läget förändras. Det första tecknet vi kommer att se av detta är sannolikt sociala reformer, för de kommer bara om de verkligen behövs för att behålla makten. För att behålla ekonomiskt tillväxt förlitar sig Ryssland helt och hållet på energiexport. Någon breddning av sitt näringsliv har man inte satsat på alls, varför Ryssland inte är särskilt intresserade av en klimatöverenskommelse som innebär mindre oljeförsäljning.
Om folket ska bryta maktsfären krävs en folklig opinion, vilket i sin tur kräver ett friare inflytande över strängt kontrollerad media samt att vallagarna ändras. Det krävs unga ledare, utan politisk bakgrund, utan kopplingar till makten och KGB. Och som använder Internet.
Medvedev representerar en ny generation av Ryska byråkrater. De lyssnar på västerländsk musik, pratar utrikiska och bär märkeskläder. Men inuti representerar de en stark rysk national-konservatism. De köper fördelarna med västerländsk kultur, men de köper inte dess värden. Istället känner vi deras rädsla för konkurrensen från väst.
27 mars 2009
Snåriga flygrutter rätas
Flygtrafiken i Europa beräknas öka med 50 procent fram till 2020. Hur detta ska gå ihop med klimatmålen är för mig en gåta. Oavsett detta så måste dessa transporter självklart effektiviseras så långt möjligt.
De flygrutter som idag gäller för olika sträckor i världen måste ha tillkommit långt innan det moderna flyget tillkommit. Man vill ju gärna tro att flyget tar den kortaste sträckan mellan två punkter. Det finns ju inte precis så många landmärken att runda. Men så har jag lärt mig att det inte är. Ni vet de där tjocka portföljerna som piloterna drar runt på? De innehåller tjocka pärmar med beskrivning av flygrutterna, zick-zack-turer i luftrummet i en obegriplig röra då de passerar flera nationella luftrum. Självklart finns det energibesparingar att göra på detta område!
Av den anledningen välkomnar jag beslutet att EASA nu får ett större ansvar för det europeiska luftrummet. Jag förutsätter att det kommer att leda till kortare flygningar, färre förseningar och minskad bränslekonsumtion. Dagens nationella luftrum slås samman till ett gemensamt område. Det kallas även Clean Sky och beräknas kunna minska energiförbrukningen med 40 %. Utöver detta kan piloterna, precis som bilister, lära sig ekoflygning.
Kritiken mot att effektiviseringen kommer att leda till lägre biljettpriser har jag lite svårt att köpa. Flyget har tidigare visat sig vara mycket prisokänsligt. Och ska det flygas så ska det ske på ett så energieffektivt sätt som möjligt. Dessutom kommer nu flyget in i utsläppshandeln. Inte en dag för tidigt eftersom flyget idag inte betalar några miljöavgifter eller miljöskatter alls.
De flygrutter som idag gäller för olika sträckor i världen måste ha tillkommit långt innan det moderna flyget tillkommit. Man vill ju gärna tro att flyget tar den kortaste sträckan mellan två punkter. Det finns ju inte precis så många landmärken att runda. Men så har jag lärt mig att det inte är. Ni vet de där tjocka portföljerna som piloterna drar runt på? De innehåller tjocka pärmar med beskrivning av flygrutterna, zick-zack-turer i luftrummet i en obegriplig röra då de passerar flera nationella luftrum. Självklart finns det energibesparingar att göra på detta område!
Av den anledningen välkomnar jag beslutet att EASA nu får ett större ansvar för det europeiska luftrummet. Jag förutsätter att det kommer att leda till kortare flygningar, färre förseningar och minskad bränslekonsumtion. Dagens nationella luftrum slås samman till ett gemensamt område. Det kallas även Clean Sky och beräknas kunna minska energiförbrukningen med 40 %. Utöver detta kan piloterna, precis som bilister, lära sig ekoflygning.
Kritiken mot att effektiviseringen kommer att leda till lägre biljettpriser har jag lite svårt att köpa. Flyget har tidigare visat sig vara mycket prisokänsligt. Och ska det flygas så ska det ske på ett så energieffektivt sätt som möjligt. Dessutom kommer nu flyget in i utsläppshandeln. Inte en dag för tidigt eftersom flyget idag inte betalar några miljöavgifter eller miljöskatter alls.
Jippi, ett svenskt bidrag till Masdar City!
Jag har tidigare bloggat om den koldioxidneutrala staden Masdar City som byggs i Abu Dhabi och beklagat att inga svenskar visat framfötterna för att få exportera miljöteknik dit. Men nu rapporterar Byggvärlden att det svenska solenergiföretaget Cleanergy hoppas vinna en upphandling i miljardklassen för att förse staden med solel.
De tillverkar solkraftverk som består av egenutvecklade solparaboler som förmedlar solvärme till en stirlingmotor som driver en elgenerator. Masdar har bestämt sig för att testa ett av företagens solkraftverk. Förhoppningen är att detta ska leda till en affär där Masdar köper enheter till ett värde av 500 och 1000 miljoner kronor. Detta skulle i sin tur kräva en snabb utbyggnad av fabriken i Åmål.
De tillverkar solkraftverk som består av egenutvecklade solparaboler som förmedlar solvärme till en stirlingmotor som driver en elgenerator. Masdar har bestämt sig för att testa ett av företagens solkraftverk. Förhoppningen är att detta ska leda till en affär där Masdar köper enheter till ett värde av 500 och 1000 miljoner kronor. Detta skulle i sin tur kräva en snabb utbyggnad av fabriken i Åmål.
26 mars 2009
Kina vill att konsumenten står för produktionens klimatpåverkan
Kina vill att de länder som konsumerar de kinesiska varorna ska göras ansvariga för produktionens klimatpåverkan. 15-25 % av Kinas utsläpp beräknas komma från varor som tillverkas för andra delar av världen. Jag tror man kan förvänta sig att detta utspel blir en central fråga i de globala klimatförhandlingarna.
Även om bakgrunden till stor del handlar om kinesisk egoism, så välkomnar jag verkligen att vi hittar ett sätt att räkna in denna miljöpåverkan. Utan ändrade konsumtionsmönster har vi inte en chans att klara klimatet.
Om detta utspel från Kina kan räknas in som ett bidrag till att hitta lösningar på klimatfrågan, så har de även den sista tiden bidragit med motsatsen.
Kina har t ex nyligen motsatt sig internationella bindande mål för minskade utsläpp från sjöfarten. Istället vill de se frivilliga mål som först senare ska kunna göras bindande om det visar sig behövas. Men det vet ju alla redan att det behövs. Kinas fartygsflotta står för de största utsläppen globalt sett.
Kina har även lanserat 25 punkter på miljöområdet som ska ingå i Kinas kommande femårsplan för perioden 2011-2015. Det som slår en mest är den totala avsaknaden av klimat och utsläppsminskningar. I nuvarande femårsplan står i alla fall att Kina vill utnyttja möjligheterna till kolsänkor.
Japan kör en annan variant och köper nu utsläppsrätter från Ukraina. Kiev kommer att leverera utsläppsrätter motsvarande 30 miljoner ton. Åtgärder som planeras är: förnyelsebar energi, energibesparing, kolteknik, byte till renare bränslen och utsläppsminskningar.
Även om bakgrunden till stor del handlar om kinesisk egoism, så välkomnar jag verkligen att vi hittar ett sätt att räkna in denna miljöpåverkan. Utan ändrade konsumtionsmönster har vi inte en chans att klara klimatet.
Om detta utspel från Kina kan räknas in som ett bidrag till att hitta lösningar på klimatfrågan, så har de även den sista tiden bidragit med motsatsen.
Kina har t ex nyligen motsatt sig internationella bindande mål för minskade utsläpp från sjöfarten. Istället vill de se frivilliga mål som först senare ska kunna göras bindande om det visar sig behövas. Men det vet ju alla redan att det behövs. Kinas fartygsflotta står för de största utsläppen globalt sett.
Kina har även lanserat 25 punkter på miljöområdet som ska ingå i Kinas kommande femårsplan för perioden 2011-2015. Det som slår en mest är den totala avsaknaden av klimat och utsläppsminskningar. I nuvarande femårsplan står i alla fall att Kina vill utnyttja möjligheterna till kolsänkor.
Japan kör en annan variant och köper nu utsläppsrätter från Ukraina. Kiev kommer att leverera utsläppsrätter motsvarande 30 miljoner ton. Åtgärder som planeras är: förnyelsebar energi, energibesparing, kolteknik, byte till renare bränslen och utsläppsminskningar.
20 mars 2009
Krävs det inte mer än så?
Ja så har de levererats; Klimat- och energiproppositionerna. Delar av den nya politiken presenterades redan under förra veckan, men nu har vi fått möjlighet att läsa hela förslagen. Det som slår mig mest av allt är: Krävdes det inte mer än så?!
Här står vi inför mänsklighetens största hot, med behov av en omfattande omställning i samhället. Då förväntar man sig att det ska komma kraftfulla förslag som innebär en märkbar förändring. Tydligen behövs inte det.
För att nå det mycket högt satta klimatmålet om att minska klimatutsläppen med 40 % till 2020 behöver ytterligare 16 000 ton koldioxidutsläpp bort. Av detta räcker det om klimatpropositionen levererar åtgärder motsvarande 2 000 ton. Resten sköter sig mer eller mindre självt genom att vi inför EU:s direktiv och betalar resten i utsläppsminskningar utomlands.
Propparna innehåller en politik som kommer att fungera med tyngdpunkt på generella ekonomiska styrmedel och de kommer att förstärkas om de inte visar sig tillräckliga.
Miljöskatter och handeln med utsläppsrätter är tveklöst våra effektivaste redskap.
Trots en god politik så har den väckt negativa reaktioner i media. De kompensationer i form av sänkta andra skatter som regeringen inför har inte kopplats ihop på ett tydligt sätt. Och när det gäller jordbruket så har de inte levererats än.
För den enskilde framstår propparna som ganska snurriga. En del skatter upp och en del ner. Storstädning i skattesnåret med andra ord. Vem förstår vad det i slutänden blir och vad som är tanken? Vad regeringen vill göra är att effektivisera och enkelt uttryckt höja skatten på det som är dåligt och sänka skatten på det som är bra. Dieselfordon är bra, men förbrukningen av diesel är dålig. Många förslag rör fordon och bränslen. Visionen om en fossilfri fordonsflotta är en gigantisk utmaning.
Det märks tydligt att lågkonjunkturen sänkt ambitionsnivån. De flesta förslag genomförs inte förrän tidigast 2011. Det blir svårbegripligt om man samtidigt faktiskt tror att klimatomställningen i sig kan ge oss en ny tillväxt-boom som tar oss ur lågkonjunkturen. Det är uppenbart att Anders Borg och grabbarna på finansen lagt sin hand över klimatpolitiken.
Vilka signaler skickar det globalt? Jo, att inte ens ett land som Sverige har råd. Att miljön kan vänta. Samtidigt som vi predikar motsatsen i FN:s församlingar. Inte bra.
På väg mot 40% mindre utsläpp
Frågan är vilka effekter förslagen får.
Höjd skatt på bränslen för uppvärmning får effekten att de sista oljepannorna slängs ut och att effektiviseringen skyndas på. Sänkt återbetalning av koldioxidskatt för diesel till maskiner i jord- och skogsbruket påskyndar klimatomställningen. Det innebär dock märkbart högre kostnader för branschen, även om nivån fortsätter att vara hälften av vad privatpersoner betalar. Ytterligare ekonomiska kompensationer kommer att behövas.
Ett tjugotal företag inom asfalt- och textilsektorerna samt ca 600 växthusföretag kommer inte längre att få sänkt koldioxidskatt. Att företag som ingår i EU:s handel med utsläppsrätter på sikt slipper att dessutom koldioxidbeskattas ökar Sveriges konkurrenskraft.
Energiskatt utifrån energiinnehåll i respektive bränsle kommer att minska den totala energianvändningen och göra kol och naturgas dyrare. Slopad skatt på förbränning av hushållsavfall sänker kostnaden för återvinning, men bilden kan komma att förändras i den grundliga översyn av avfallspolitiken som aviseras.
Nya miljöbilar och bilar med låga utsläpp av koldioxid gynnas. Den rörliga kostnaden för dieselbilar höjs och det blir mindre förmånligt med lätta lastbilar. Den tunga trafiken får skattehöjningar först på längre sikt.
En politik som leder mot uppställda mål som sagt, men tveksamt om tillräckligt snabt.
Så fördelas ansvaret
I kommunerna får energi- och klimatrådgivarna en allt viktigare roll. Kommunerna uppmanas att med alla tillgängliga verktyg medverka till att klimatmålen nås. En tydligare uppgift att använda översiktsplaner och detaljplaner som styrmedel för att minska utsläppen växer fram. Kommunerna kommer att få del av det femåriga program för energieffektivisering på 300 milj kronor för information och för att själva ingå frivilliga energieffektiviseringsavtal. Om detta inte ger tillräcklig effekt kommer regeringen att ta till lagstiftning.
Länsstyrelserna får en stärkt roll i det regionala och lokala klimatarbetet. Ökad samordning och konkreta åtgärder ska omfatta även stöd till näringslivets och kommuners insatser. Utökad miljötillsyn blir ett viktigt redskap. Länsstyrelserna kommer att få ökat ansvar för en mer integrerad samhälls- och transportplanering samt att bättre se till så att medel ur t ex EU:s strukturfondsprogram och landsbygdsprogram bättre stödjer klimatarbetet. Länsstyrelserna ska hålla ihop klimatanpassningen.
Energimyndigheten blir en tydligare samordnare av energifrågor. De blir tillsynsvägledare och ska leda ett nytt energieffektiviseringsråd.
Här står vi inför mänsklighetens största hot, med behov av en omfattande omställning i samhället. Då förväntar man sig att det ska komma kraftfulla förslag som innebär en märkbar förändring. Tydligen behövs inte det.
För att nå det mycket högt satta klimatmålet om att minska klimatutsläppen med 40 % till 2020 behöver ytterligare 16 000 ton koldioxidutsläpp bort. Av detta räcker det om klimatpropositionen levererar åtgärder motsvarande 2 000 ton. Resten sköter sig mer eller mindre självt genom att vi inför EU:s direktiv och betalar resten i utsläppsminskningar utomlands.
Propparna innehåller en politik som kommer att fungera med tyngdpunkt på generella ekonomiska styrmedel och de kommer att förstärkas om de inte visar sig tillräckliga.
Miljöskatter och handeln med utsläppsrätter är tveklöst våra effektivaste redskap.
Trots en god politik så har den väckt negativa reaktioner i media. De kompensationer i form av sänkta andra skatter som regeringen inför har inte kopplats ihop på ett tydligt sätt. Och när det gäller jordbruket så har de inte levererats än.
För den enskilde framstår propparna som ganska snurriga. En del skatter upp och en del ner. Storstädning i skattesnåret med andra ord. Vem förstår vad det i slutänden blir och vad som är tanken? Vad regeringen vill göra är att effektivisera och enkelt uttryckt höja skatten på det som är dåligt och sänka skatten på det som är bra. Dieselfordon är bra, men förbrukningen av diesel är dålig. Många förslag rör fordon och bränslen. Visionen om en fossilfri fordonsflotta är en gigantisk utmaning.
Det märks tydligt att lågkonjunkturen sänkt ambitionsnivån. De flesta förslag genomförs inte förrän tidigast 2011. Det blir svårbegripligt om man samtidigt faktiskt tror att klimatomställningen i sig kan ge oss en ny tillväxt-boom som tar oss ur lågkonjunkturen. Det är uppenbart att Anders Borg och grabbarna på finansen lagt sin hand över klimatpolitiken.
Vilka signaler skickar det globalt? Jo, att inte ens ett land som Sverige har råd. Att miljön kan vänta. Samtidigt som vi predikar motsatsen i FN:s församlingar. Inte bra.
På väg mot 40% mindre utsläpp
Frågan är vilka effekter förslagen får.
Höjd skatt på bränslen för uppvärmning får effekten att de sista oljepannorna slängs ut och att effektiviseringen skyndas på. Sänkt återbetalning av koldioxidskatt för diesel till maskiner i jord- och skogsbruket påskyndar klimatomställningen. Det innebär dock märkbart högre kostnader för branschen, även om nivån fortsätter att vara hälften av vad privatpersoner betalar. Ytterligare ekonomiska kompensationer kommer att behövas.
Ett tjugotal företag inom asfalt- och textilsektorerna samt ca 600 växthusföretag kommer inte längre att få sänkt koldioxidskatt. Att företag som ingår i EU:s handel med utsläppsrätter på sikt slipper att dessutom koldioxidbeskattas ökar Sveriges konkurrenskraft.
Energiskatt utifrån energiinnehåll i respektive bränsle kommer att minska den totala energianvändningen och göra kol och naturgas dyrare. Slopad skatt på förbränning av hushållsavfall sänker kostnaden för återvinning, men bilden kan komma att förändras i den grundliga översyn av avfallspolitiken som aviseras.
Nya miljöbilar och bilar med låga utsläpp av koldioxid gynnas. Den rörliga kostnaden för dieselbilar höjs och det blir mindre förmånligt med lätta lastbilar. Den tunga trafiken får skattehöjningar först på längre sikt.
En politik som leder mot uppställda mål som sagt, men tveksamt om tillräckligt snabt.
Så fördelas ansvaret
I kommunerna får energi- och klimatrådgivarna en allt viktigare roll. Kommunerna uppmanas att med alla tillgängliga verktyg medverka till att klimatmålen nås. En tydligare uppgift att använda översiktsplaner och detaljplaner som styrmedel för att minska utsläppen växer fram. Kommunerna kommer att få del av det femåriga program för energieffektivisering på 300 milj kronor för information och för att själva ingå frivilliga energieffektiviseringsavtal. Om detta inte ger tillräcklig effekt kommer regeringen att ta till lagstiftning.
Länsstyrelserna får en stärkt roll i det regionala och lokala klimatarbetet. Ökad samordning och konkreta åtgärder ska omfatta även stöd till näringslivets och kommuners insatser. Utökad miljötillsyn blir ett viktigt redskap. Länsstyrelserna kommer att få ökat ansvar för en mer integrerad samhälls- och transportplanering samt att bättre se till så att medel ur t ex EU:s strukturfondsprogram och landsbygdsprogram bättre stödjer klimatarbetet. Länsstyrelserna ska hålla ihop klimatanpassningen.
Energimyndigheten blir en tydligare samordnare av energifrågor. De blir tillsynsvägledare och ska leda ett nytt energieffektiviseringsråd.
17 mars 2009
LOVAnde havspolitik
Upp till bevis
Regeringen har sedan den tillträdde varit tydliga med sina miljöprioriteringar; KLIMAT och HAV. Under en och samma vecka var det upp till bevis för båda politikområdena. Med snön fortfarande tung på taken och i konkurrens med klimatproppen var tajmingen kanske inte den bästa för lansering av ”havsproppen”.
Om lanseringen var lite av en miss så är innehållet desto träffsäkrare med många värdefulla förslag. Utgångspunkten har varit att för första gången involvera alla sektorer i ett samlat grepp om havsfrågorna. Att gå från en havsmiljöpolitik till en havspolitik. Under processen, då det blivit tydligt att de flesta åtgärder behöver ske på land, har propositionen vuxit till att bli en vattenpolitik i stort.
Fiske- jordbruks- och sjöfartsnäringen är med i större utsträckning än vad man kunde tro. Att man inte kommit ännu längre är ett uttryck för hur svårt det är att arbeta sektorsövergripande. Därför är den nya förvaltningsmodellen och ett samlat myndighetsansvar särskilt välkomna.
Regeringen bedömer att övergödningsmålen i aktionsplanen för Östersjön kan uppnås med föreslagna åtgärder även om det mesta är frivilligt, men hotar samtidigt med piskor om det behövs. Kritikerna menar motsatsen.
Genom satsningen på LOVA frångår regeringen sin linje om att satsa på generella ekonomiska styrmedel framför bidrag och subventioner (till skillnad från klimatpolitiken där det inte blir en fortsättning på KLIMP). Förslaget till havspolitik har förutsättningar att skapa engagemang i hela landet.
De konkreta förslagen
I regeringens förslag till ny ”Sammanhållen svensk havspolitik” finns flera konkreta förslag som ska råda bot på det faktum att vi har ett av världens mest förorenade innanhav. Åtgärderna finansieras i huvudsak med havsmiljöanslaget på 1 miljard kronor, men med hjälp från flera andra anslag.
Lokala satsningar
Ett helt nytt program skapas för lokala vattenvårdsprojekt, LOVA. Bidrag ska kunna utgå med max 50 % till kommuner och ideella organisationer för åtgärder som minskar mängden fosfor och kväve till Östersjön och Västerhavet, t ex restaurering av våtmarker, musselodlingar, byggande av båtbottentvättar och mottagningsanläggningar för toaavfall. Ansökningar kan göras redan i år. F o m 2010 ska det finnas 120 milj kr per år i programmet. Länsstyrelsen får uppgiften att handlägga ansökningar och göra regionala prioriteringar.
Jordbruket
Ytterligare regler för spridning av stallgödsel införs med en ny begränsning om 170 kg kväve per hektar och utökade spridningsrestriktioner för hösten och vintern. Det införs även ökade krav på skyddsavstånd vid spridning nära vattendrag och på starkt sluttande mark. Sverige har redan idag EU:s strängaste regler för hur mycket fosfor som får spridas på åkrar och kritik finns mot att andra länder så lättvindigt ger dispens från gällande regler.
40 milj kr avsätts för att få fram metoder mot fosforläckage. Regeringen aviserar att man kommer att omprioritera inom landsbygdsprogrammet så att en större andel går till vattenåtgärder.
Fiske
Satsningar görs på miljömärkning av fisk, utveckling av skonsammare fiskeredskap och att förbättra fiskens livsmiljöer. I övrigt hoppas regeringen på att det ska räcka med de åtgärder som redan görs för att minska fiskeflottan och genom internationella överenskommelser om minskat fiske. 16 milj kr satsas på ökat ålbestånd genom utplantering och återställda vandringsvägar.
Båttrafik
Förbud införs för utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar, även i insjöar, i takt med att mottagningsanläggningar byggs ut. Förbudet har tillkommit efter påtryckningar, från bl a Finland, vilka haft förbud en längre tid. Kraven på farliga ämnen i båtbottenfärger skärps.
Sverige vill även ha ett internationellt förbud mot utsläpp från passagerarfartyg och ev lastfartyg i Östersjön. Frågan behandlas av IMO i juli 2009.
Enskilda avlopp
Offentliga bidrag för att åtgärda bristande avloppsanläggningar skulle innebära allt för stora kostnader. Istället inför regeringen skattereduktion, s k ROT-avdrag, för ombyggnad av enskilda avlopp och underhåll av vatten- och avloppsledningar. Avdragsmöjligheten ska gälla retroaktivt från 8 december och är 50 000 kr per person i hushållet.
Maskindiskmedel
Fosfatförbud för maskindiskmedel införs från den 1 juli 2011. Enligt aktionsplanen för Östersjön ska alla länder, såsom Sverige redan gjort, införa förbud mot fosfater i tvättmedel.
Handelssystem för fosfor och kväve
Ett pilotförsök med avgiftssystem för utsläpp av fosfor och kväve införs i ett geografiskt område. Syftet är genomföra de åtgärder som är mest kostnadseffektiva. Sverige lyckades inte få med övriga länder på införande av ett handelssystem när aktionsplanen för Östersjön antogs. Genom pilotförsöket hoppas Sverige kunna öka intresset.
Internationellt samarbete
Regeringen tar initiativet till inrättande av en mellanstatlig havsmiljöfond under de internationella organen Nordiska miljöfinansieringsbolaget (Nefco) och Nordiska Investeringsbanken (NIB). Sverige satsar de första 90 miljonerna under 2009-2010 och uppmanar andra länder att också bidra. Pengarna ska främst gå till företag och organisationer för att organisera nya projekt, ej för själva genomförandet. Sverige fortsätter att vara pådrivande för att göra Östersjön till ett pilotprojekt i EU:s marina direktiv och tar fram en handlingsplan där Helcoms roll stärks.
Ny myndighet med samlat ansvar
En central förvaltningsmyndighet får det samlade ansvaret för havs- och vattenmiljöfrågar. En utredning tillsätts för myndighetens slutliga utformning. Det rör främst Naturvårdsverket, Fiskeriverket och vattenmyndigheterna. Om fem vattenmyndigheter samlas i en är det lätt att nå målet om att inte öka antalet myndigheter.
Kommunerna får det fortsatta ansvaret för den kustnära planeringen men planeringen i territorialvattnet och i ekonomiska zonen ska utredas vidare.
En samlad vattenpolitik med verktyg för genomförande av vattendirektivet
”Havsproppen” är en samlad politik för både hav och vatten. I landet pågår ett omfattande arbete för att genomföra vattendirektivet. De direkta verktyg som ges i propositionen är främst strängare krav för jordbrukets övergödning, införande av LOVA-bidragen, medel ur landsbygdsprogrammet samt skattereduktion för ombyggnad av enskilda avlopp. Även det internationella samarbetet och att ansvaret samlas i en gemensam myndighet underlättar. I nuläget planeras ingen ytterligare politik inom vattenområdet.
Regeringen har sedan den tillträdde varit tydliga med sina miljöprioriteringar; KLIMAT och HAV. Under en och samma vecka var det upp till bevis för båda politikområdena. Med snön fortfarande tung på taken och i konkurrens med klimatproppen var tajmingen kanske inte den bästa för lansering av ”havsproppen”.
Om lanseringen var lite av en miss så är innehållet desto träffsäkrare med många värdefulla förslag. Utgångspunkten har varit att för första gången involvera alla sektorer i ett samlat grepp om havsfrågorna. Att gå från en havsmiljöpolitik till en havspolitik. Under processen, då det blivit tydligt att de flesta åtgärder behöver ske på land, har propositionen vuxit till att bli en vattenpolitik i stort.
Fiske- jordbruks- och sjöfartsnäringen är med i större utsträckning än vad man kunde tro. Att man inte kommit ännu längre är ett uttryck för hur svårt det är att arbeta sektorsövergripande. Därför är den nya förvaltningsmodellen och ett samlat myndighetsansvar särskilt välkomna.
Regeringen bedömer att övergödningsmålen i aktionsplanen för Östersjön kan uppnås med föreslagna åtgärder även om det mesta är frivilligt, men hotar samtidigt med piskor om det behövs. Kritikerna menar motsatsen.
Genom satsningen på LOVA frångår regeringen sin linje om att satsa på generella ekonomiska styrmedel framför bidrag och subventioner (till skillnad från klimatpolitiken där det inte blir en fortsättning på KLIMP). Förslaget till havspolitik har förutsättningar att skapa engagemang i hela landet.
De konkreta förslagen
I regeringens förslag till ny ”Sammanhållen svensk havspolitik” finns flera konkreta förslag som ska råda bot på det faktum att vi har ett av världens mest förorenade innanhav. Åtgärderna finansieras i huvudsak med havsmiljöanslaget på 1 miljard kronor, men med hjälp från flera andra anslag.
Lokala satsningar
Ett helt nytt program skapas för lokala vattenvårdsprojekt, LOVA. Bidrag ska kunna utgå med max 50 % till kommuner och ideella organisationer för åtgärder som minskar mängden fosfor och kväve till Östersjön och Västerhavet, t ex restaurering av våtmarker, musselodlingar, byggande av båtbottentvättar och mottagningsanläggningar för toaavfall. Ansökningar kan göras redan i år. F o m 2010 ska det finnas 120 milj kr per år i programmet. Länsstyrelsen får uppgiften att handlägga ansökningar och göra regionala prioriteringar.
Jordbruket
Ytterligare regler för spridning av stallgödsel införs med en ny begränsning om 170 kg kväve per hektar och utökade spridningsrestriktioner för hösten och vintern. Det införs även ökade krav på skyddsavstånd vid spridning nära vattendrag och på starkt sluttande mark. Sverige har redan idag EU:s strängaste regler för hur mycket fosfor som får spridas på åkrar och kritik finns mot att andra länder så lättvindigt ger dispens från gällande regler.
40 milj kr avsätts för att få fram metoder mot fosforläckage. Regeringen aviserar att man kommer att omprioritera inom landsbygdsprogrammet så att en större andel går till vattenåtgärder.
Fiske
Satsningar görs på miljömärkning av fisk, utveckling av skonsammare fiskeredskap och att förbättra fiskens livsmiljöer. I övrigt hoppas regeringen på att det ska räcka med de åtgärder som redan görs för att minska fiskeflottan och genom internationella överenskommelser om minskat fiske. 16 milj kr satsas på ökat ålbestånd genom utplantering och återställda vandringsvägar.
Båttrafik
Förbud införs för utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar, även i insjöar, i takt med att mottagningsanläggningar byggs ut. Förbudet har tillkommit efter påtryckningar, från bl a Finland, vilka haft förbud en längre tid. Kraven på farliga ämnen i båtbottenfärger skärps.
Sverige vill även ha ett internationellt förbud mot utsläpp från passagerarfartyg och ev lastfartyg i Östersjön. Frågan behandlas av IMO i juli 2009.
Enskilda avlopp
Offentliga bidrag för att åtgärda bristande avloppsanläggningar skulle innebära allt för stora kostnader. Istället inför regeringen skattereduktion, s k ROT-avdrag, för ombyggnad av enskilda avlopp och underhåll av vatten- och avloppsledningar. Avdragsmöjligheten ska gälla retroaktivt från 8 december och är 50 000 kr per person i hushållet.
Maskindiskmedel
Fosfatförbud för maskindiskmedel införs från den 1 juli 2011. Enligt aktionsplanen för Östersjön ska alla länder, såsom Sverige redan gjort, införa förbud mot fosfater i tvättmedel.
Handelssystem för fosfor och kväve
Ett pilotförsök med avgiftssystem för utsläpp av fosfor och kväve införs i ett geografiskt område. Syftet är genomföra de åtgärder som är mest kostnadseffektiva. Sverige lyckades inte få med övriga länder på införande av ett handelssystem när aktionsplanen för Östersjön antogs. Genom pilotförsöket hoppas Sverige kunna öka intresset.
Internationellt samarbete
Regeringen tar initiativet till inrättande av en mellanstatlig havsmiljöfond under de internationella organen Nordiska miljöfinansieringsbolaget (Nefco) och Nordiska Investeringsbanken (NIB). Sverige satsar de första 90 miljonerna under 2009-2010 och uppmanar andra länder att också bidra. Pengarna ska främst gå till företag och organisationer för att organisera nya projekt, ej för själva genomförandet. Sverige fortsätter att vara pådrivande för att göra Östersjön till ett pilotprojekt i EU:s marina direktiv och tar fram en handlingsplan där Helcoms roll stärks.
Ny myndighet med samlat ansvar
En central förvaltningsmyndighet får det samlade ansvaret för havs- och vattenmiljöfrågar. En utredning tillsätts för myndighetens slutliga utformning. Det rör främst Naturvårdsverket, Fiskeriverket och vattenmyndigheterna. Om fem vattenmyndigheter samlas i en är det lätt att nå målet om att inte öka antalet myndigheter.
Kommunerna får det fortsatta ansvaret för den kustnära planeringen men planeringen i territorialvattnet och i ekonomiska zonen ska utredas vidare.
En samlad vattenpolitik med verktyg för genomförande av vattendirektivet
”Havsproppen” är en samlad politik för både hav och vatten. I landet pågår ett omfattande arbete för att genomföra vattendirektivet. De direkta verktyg som ges i propositionen är främst strängare krav för jordbrukets övergödning, införande av LOVA-bidragen, medel ur landsbygdsprogrammet samt skattereduktion för ombyggnad av enskilda avlopp. Även det internationella samarbetet och att ansvaret samlas i en gemensam myndighet underlättar. I nuläget planeras ingen ytterligare politik inom vattenområdet.
16 mars 2009
Råvarubrist sätter press på återvinning
EU har antagit en strategi om hur man ska kunna säkra tillgången på råvaror till industrin, inte minst från Afrika där många länder försöker få åtkomst. Det är råvaror som både behövs för dagligvaror och för high-tech-varor. Det blir allt svårare att få tillgång till råvaror och priserna stiger. Flera länder tillämpar protektionism för att hindra export så att man skyddar tillgången för den egna industrin.
Det finns över 450 exportbegränsningar på över 400 råmaterial, t ex metaller, trä och kemikalier. Ett exempel är Rysslands exportskatter på trävaror, vilket EU protesterat länge om då det kraftigt påverkar en del europeiska industrier negativt.
Tex när mobiltelefoner tillverkas så används 40 olika råvaror, såsom lithium, tantalum, cobolt och antimony. Alla dessa råvaror håller på att bli allt svårare att få tag i. Samma material ingår i en dator eller TV-skärm. En dator består av 60 olik råvaror, där flera inte finns i Europa. Priserna har stigit då efterfrågan från Kina och Indien har ökat.
Återvinning måste med andra ord öka i omfattning. En stor del av det skrot som kan återvinnas skeppas dock utomlands. EU vill därför öka återvinningen på hemmaplan, för att säkra fortsatt tillgång till råvarorna.
Ökad återvinning har även stor betydelse för klimatpåverkan. Att framställa stål ur återvunnen metallskrot innebär avsevärt mycket lägre koldioxidutsläpp än vid ny järnframställning. Aluminium som tillverkas av återvunnet material förbrukar endast 5 % av den el som används vid primärproduktion.
Det finns över 450 exportbegränsningar på över 400 råmaterial, t ex metaller, trä och kemikalier. Ett exempel är Rysslands exportskatter på trävaror, vilket EU protesterat länge om då det kraftigt påverkar en del europeiska industrier negativt.
Tex när mobiltelefoner tillverkas så används 40 olika råvaror, såsom lithium, tantalum, cobolt och antimony. Alla dessa råvaror håller på att bli allt svårare att få tag i. Samma material ingår i en dator eller TV-skärm. En dator består av 60 olik råvaror, där flera inte finns i Europa. Priserna har stigit då efterfrågan från Kina och Indien har ökat.
Återvinning måste med andra ord öka i omfattning. En stor del av det skrot som kan återvinnas skeppas dock utomlands. EU vill därför öka återvinningen på hemmaplan, för att säkra fortsatt tillgång till råvarorna.
Ökad återvinning har även stor betydelse för klimatpåverkan. Att framställa stål ur återvunnen metallskrot innebär avsevärt mycket lägre koldioxidutsläpp än vid ny järnframställning. Aluminium som tillverkas av återvunnet material förbrukar endast 5 % av den el som används vid primärproduktion.
15 mars 2009
Kina satsar fortsatt på kolkraft
”Gärna avveckling, men först en rejäl utbyggnad.” Så hette det när kärnkraften debatterades som hetast inför folkomröstningen. Samma tongångar hör man nu från Kina som siktar på att öka kolkraften med 30 % till 2015.
Under det senaste årtiondet har energikonsumtionen ökat med over 5 % per år. Kina är till 70 % beroende av kol för sin energiförsörjning. Kolenergi är billigast och finns i störst mängd. Den kommer att förbli Kinas viktigaste energikälla, oavsett klimatet, säger man i Peking.
Men det finns också andra tongångar. Man satsar stort på förnyelsebar energi och kan alltid försvara sig med att man har betydligt lägre utsläpp per person än USA och EU. Och inte är det mer fult att bygga kolkraft i Kina än i Tyskland.
Under det senaste årtiondet har energikonsumtionen ökat med over 5 % per år. Kina är till 70 % beroende av kol för sin energiförsörjning. Kolenergi är billigast och finns i störst mängd. Den kommer att förbli Kinas viktigaste energikälla, oavsett klimatet, säger man i Peking.
Men det finns också andra tongångar. Man satsar stort på förnyelsebar energi och kan alltid försvara sig med att man har betydligt lägre utsläpp per person än USA och EU. Och inte är det mer fult att bygga kolkraft i Kina än i Tyskland.
Vem ska föda Kinas grisar?
Kinas ekonomiska tillväxt har lyft miljontals kineser ur fattigdom. Men frågan om hur 1,3 miljarder kineser ska födas har fött en ny fråga; Vem ska föda Kinas grisar? Under de senaste 10 åren så har konsumtionen av det mest populära köttet fläsk fördubblats. Då köttproduktion står för 18 % av de globala utsläppen av växthusgaser. Förutom stora problem med övergödning i södra delarna av Kinas hav så lider norra Kina av ohållbart jordbruk. Överbetning gör att 400 000 hektar betesmark förloras varje år.
Att hitta balansen i en hållbar livsmedelsproduktion är mer angeläget än någonsin. Om Kineserna väljer vägen med en hög köttkonsumtion kommer det att bli mycket svårt att få maten att räcka på jorden.
Att hitta balansen i en hållbar livsmedelsproduktion är mer angeläget än någonsin. Om Kineserna väljer vägen med en hög köttkonsumtion kommer det att bli mycket svårt att få maten att räcka på jorden.
14 mars 2009
Klimatkongressen i Köpenhamn levererar jobbig vetenskap
En viktig vetenskaplig klimatkonferens har just avslutats i Köpenhamn med deltagare från 80 länder. Konferensen menade att IPCC leverat de viktigaste vetenskapliga rapporter som presenterats det senaste århundradet. Men den senaste kom ut för 2 år sen och mer kunskap har tillkommit. Därför anordnas denna konferens med vetenskapsmän. Slutsatserna kommer att presenteras i en 30-sidig rapport i juni, skriven för vanligt folk. Få eller inga positiva nyheter presenterades under konferensen.
Professor Stefan Rahmstorf räknade fram att havsnivån kommer att höjas med 1 m till 2100 om vi fortsätter med de utsläpp vi har idag. Om ingen dramatisk ändring skett till 2050 så är det ett faktum. Och livet slutar inte vid 2100. Fördröjning i systemet gör att de utsläpp vi gör idag kommer att leda till ytterligare höjningar under nästa århundrade. Fortsätter vi som idag har Antarktis och Grönlandsisen smält om 200 år. Havsnivå är då höjd 30 meter och 80 % av alla större städer är under vatten.
Professor Schellnhuber från Oxford Universitet vågade göra nya tankeexperiment. En gigantisk omflyttning av markanvändningen. Utifrån den kunskap vi har idag så vet vi vilka områden som behöver undantas för bevarande av biologisk mångfald. Vi vet också vilken mark som bäst passar för enerig- och livsmedelsproduktion. Om vi därutöver tar bort den mark som det genom klimatförändringar kommer att vara olämpligt att bo på, ja då får vi en helt ny karta på var jordens befolkning borde bo. Och det är inte ont om mark menar han. Men vi bor på fel ställe idag. Alternativet är att försöka leva med en temperaturhöjning på fem grader. Då kommer jorden enligt hans beräkningar att kunna rymma 1,4 miljarder människor. Istället för 9 miljarder.
Hans presentation gav i alla fall mig en tankeställare.
Professor Stefan Rahmstorf räknade fram att havsnivån kommer att höjas med 1 m till 2100 om vi fortsätter med de utsläpp vi har idag. Om ingen dramatisk ändring skett till 2050 så är det ett faktum. Och livet slutar inte vid 2100. Fördröjning i systemet gör att de utsläpp vi gör idag kommer att leda till ytterligare höjningar under nästa århundrade. Fortsätter vi som idag har Antarktis och Grönlandsisen smält om 200 år. Havsnivå är då höjd 30 meter och 80 % av alla större städer är under vatten.
Professor Schellnhuber från Oxford Universitet vågade göra nya tankeexperiment. En gigantisk omflyttning av markanvändningen. Utifrån den kunskap vi har idag så vet vi vilka områden som behöver undantas för bevarande av biologisk mångfald. Vi vet också vilken mark som bäst passar för enerig- och livsmedelsproduktion. Om vi därutöver tar bort den mark som det genom klimatförändringar kommer att vara olämpligt att bo på, ja då får vi en helt ny karta på var jordens befolkning borde bo. Och det är inte ont om mark menar han. Men vi bor på fel ställe idag. Alternativet är att försöka leva med en temperaturhöjning på fem grader. Då kommer jorden enligt hans beräkningar att kunna rymma 1,4 miljarder människor. Istället för 9 miljarder.
Hans presentation gav i alla fall mig en tankeställare.
KRAVmärkning av klimatpåverkan
Som sakkunnig på miljödepartementet var jag med och tog initiativ till en klimatmärkning av mat. Vi bjöd in representanter för miljömärken, livsmedelsindustrin och handel m fl aktörer till ett seminarium för att knuffa frågan framåt. Det var tydligt att det fanns olika synpunkter från parterna, även bland de som ville införa en märkning. En kärnfråga har varit om det skulle ingå i befintlig märkning eller om det behövde bli ytterligare en märkning. Parterna bad därför om mer tid för att komma fram till vilken inriktning som skulle bli bäst. Nu har KRAV bestämt sig.
KRAV kommer att klimatmärkningen ska ingå i den vanliga Kravmärkningen. Visserligen kommer några varor inte att kunna uppfylla kraven och får då lämna KRAV, men övriga ges en viss övergångstid. Nu lanserar man även en egen webplats för arbetet och de regler som kommer att gälla.
Mycket bra beslut tycker jag. Förutom att det är ett problem om det blir för många märkningar så skulle förtroendet för KRAV väsentligt ifrågasättas om inte den viktigaste miljöfaktorn fanns inräknad i märkningen. Omöjligt.
KRAV kommer att klimatmärkningen ska ingå i den vanliga Kravmärkningen. Visserligen kommer några varor inte att kunna uppfylla kraven och får då lämna KRAV, men övriga ges en viss övergångstid. Nu lanserar man även en egen webplats för arbetet och de regler som kommer att gälla.
Mycket bra beslut tycker jag. Förutom att det är ett problem om det blir för många märkningar så skulle förtroendet för KRAV väsentligt ifrågasättas om inte den viktigaste miljöfaktorn fanns inräknad i märkningen. Omöjligt.
Svensk energipolitik ökar hungern i världen
963 miljoner människor världen över är kroniskt undernärda och antalet ökar. Det beror till stor del på att livsmedelspriserna steg kraftigt mellan 2006 och hösten 2008. Översvämningar och torka ledde till sämre skördar. Det höga oljepriset pressade upp priserna på handelsgödsel och transporter. Resultatet blev att utbudet av råvaror och livsmedel minskade.
Christina Engfeldt från FAO förklarade vid Svenska energitinget i veckan kopplingen mellan hunger och bioenergi.
På efterfrågesidan var det främst den ökade efterfrågan på biobränsle som drev upp livsmedelspriserna. Till följd av det höga oljepriset och subventioner till biobränsle konkurrerade biobränslesektorn med livsmedelssektorn om råvaror. Förra sommaren presenterade Världsbanken en rapport som hävdade att biobränsleproduktionen står för i snitt 65 % av prisökningen. Biobränsle står för ungefär 5 % av prisökningen på de flesta grödor, men för majs, sockerrör och vegetabiliska oljor ligger den bakom 72 %.
De höga matpriserna har i sin tur skapat ökad hunger bland världens fattiga.
Idag är vi drygt 6 miljarder människor och fram till år 2050 kommer världens befolkning ha ökat till 9 miljarder. 2030 måste vi producera dubbelt så mycket mat om vi ska kunna föda världens befolkning. I nuläget producerar vi tillräckligt mycket mat, men den är ojämnt fördelad. I framtiden behöver vi även producera mer mat i konkurrens med mer biobränsle.
I Brasilien används hälften av sockerrörsodlingarna till etanolproduktion. I USA är det främst majs som används till produktion av etanol medan EU-länderna odlar raps för tillverkningen av biodiesel. Varken ytan i EU eller USA räcker för de biobränslemål som satts upp, utan kräver import. Sverige är en jämförelsevis stor importör av etanol. Det finns stor anledning att analysera energi och livsmedelsproduktion ur ett helhetsperspektiv.
Christina Engfeldt från FAO förklarade vid Svenska energitinget i veckan kopplingen mellan hunger och bioenergi.
På efterfrågesidan var det främst den ökade efterfrågan på biobränsle som drev upp livsmedelspriserna. Till följd av det höga oljepriset och subventioner till biobränsle konkurrerade biobränslesektorn med livsmedelssektorn om råvaror. Förra sommaren presenterade Världsbanken en rapport som hävdade att biobränsleproduktionen står för i snitt 65 % av prisökningen. Biobränsle står för ungefär 5 % av prisökningen på de flesta grödor, men för majs, sockerrör och vegetabiliska oljor ligger den bakom 72 %.
De höga matpriserna har i sin tur skapat ökad hunger bland världens fattiga.
Idag är vi drygt 6 miljarder människor och fram till år 2050 kommer världens befolkning ha ökat till 9 miljarder. 2030 måste vi producera dubbelt så mycket mat om vi ska kunna föda världens befolkning. I nuläget producerar vi tillräckligt mycket mat, men den är ojämnt fördelad. I framtiden behöver vi även producera mer mat i konkurrens med mer biobränsle.
I Brasilien används hälften av sockerrörsodlingarna till etanolproduktion. I USA är det främst majs som används till produktion av etanol medan EU-länderna odlar raps för tillverkningen av biodiesel. Varken ytan i EU eller USA räcker för de biobränslemål som satts upp, utan kräver import. Sverige är en jämförelsevis stor importör av etanol. Det finns stor anledning att analysera energi och livsmedelsproduktion ur ett helhetsperspektiv.
12 mars 2009
Klimatförändringar i Sydamerika och Spanien
Det har varit ganska tyst om Sydamerika i klimatdebatten. Världsbanken rapporterar nu att Andernas glaciärer riskerar att helt försvinna med katastrofala följder för vattenförsörjning baserad på denna rapport.
Den största påverkan förväntas dock komma från att regnskog i Amazonas övergår till att vara savann. En annan allvarlig konsekvens är att jordbruket kan hamna på tillbakagång, t ex i nordöstra Brasilien. Klimatpåverkan kommer att variera starkt mellan länder i Sydamerika. Karibiska öarna drabbas dubbelt, genom ökad mängd naturkatastrofer och tillbakagång för marina ekosystem.
Men det finns stora möjligheter för Sydamerika att minska sin klimatpåverkan. Den största potentialen bedöms finnas inom förändrad markanvändning.
Även Spainens glaciärer i Pyrenéerna riskerar att smälta. Under det senaste århundradet har enligt forskare 90 % av glaciärerna smält. Om några årtionden beräknas de vara helt borta. Förlusten kommer att få allvarliga konsekvenser för vattenförsörjningen sommartid söder om bergskedjan. Det får även stor påverkan på jordbruket om floder torkar. 75 % av glaciärerna i Alperna riskerar att vara borta i mitten av århundrandet.
Ännu ett ö-land vill köpa mark i annat land för att möta stigande havsnivåer från klimatförändringarna Denna gång är det nationen Kiribati. President Anote Tong har uttalat att alternativet till att köpa land är att dö och bli utrotad. Det första landet som uttryckte denna vilja var Maldiverna.
Den största påverkan förväntas dock komma från att regnskog i Amazonas övergår till att vara savann. En annan allvarlig konsekvens är att jordbruket kan hamna på tillbakagång, t ex i nordöstra Brasilien. Klimatpåverkan kommer att variera starkt mellan länder i Sydamerika. Karibiska öarna drabbas dubbelt, genom ökad mängd naturkatastrofer och tillbakagång för marina ekosystem.
Men det finns stora möjligheter för Sydamerika att minska sin klimatpåverkan. Den största potentialen bedöms finnas inom förändrad markanvändning.
Även Spainens glaciärer i Pyrenéerna riskerar att smälta. Under det senaste århundradet har enligt forskare 90 % av glaciärerna smält. Om några årtionden beräknas de vara helt borta. Förlusten kommer att få allvarliga konsekvenser för vattenförsörjningen sommartid söder om bergskedjan. Det får även stor påverkan på jordbruket om floder torkar. 75 % av glaciärerna i Alperna riskerar att vara borta i mitten av århundrandet.
Ännu ett ö-land vill köpa mark i annat land för att möta stigande havsnivåer från klimatförändringarna Denna gång är det nationen Kiribati. President Anote Tong har uttalat att alternativet till att köpa land är att dö och bli utrotad. Det första landet som uttryckte denna vilja var Maldiverna.
11 mars 2009
Sverige nettoexportör av el 2030
Energimyndigheten har i sin långtidsprognos räknat ut att Sverige kan bli nettoexportör av energi 2030. Elproduktionen beräknas öka mer än elanvändingen, vilket kommer att ge ett överskott som är beräknat till 25 TWh år 2030.
Främst är det el från kraftvärme och vindkraft som svarar för ökningen. Elöverskottet kan bli dubbelt så stort med bland annat det planerade stödet till vindkraftutbyggnad. Istället för 25 terawattimmar i överskott kan det bli 50 terawattimmar som kan exporteras.
I myndighetens kortsiktsprognos bedöms den inhemska energianvändningen vara i stort sett oförändrad mellan 2007 och 2010.
Myndigheten gör också en bedömning av vår förmåga att leva upp till EU:s krav om 49 % förnybar energi till år 2020. Prognosen är att vi nästan kommer att klara det med dagens beslutade styrmedel och skatter. Med det beskedet känner jag mig lugn. De ytterligare styrmedel som kommer i klimat- och energiproppen är ju inte inräknade.
Konstigt att det finns så många som inte kan se energiexport som något positivt som ger Sverige intäkter och som, viktigast av allt, bidrar till att minska koldioxidutsläppen i andra delar av Europa.
Främst är det el från kraftvärme och vindkraft som svarar för ökningen. Elöverskottet kan bli dubbelt så stort med bland annat det planerade stödet till vindkraftutbyggnad. Istället för 25 terawattimmar i överskott kan det bli 50 terawattimmar som kan exporteras.
I myndighetens kortsiktsprognos bedöms den inhemska energianvändningen vara i stort sett oförändrad mellan 2007 och 2010.
Myndigheten gör också en bedömning av vår förmåga att leva upp till EU:s krav om 49 % förnybar energi till år 2020. Prognosen är att vi nästan kommer att klara det med dagens beslutade styrmedel och skatter. Med det beskedet känner jag mig lugn. De ytterligare styrmedel som kommer i klimat- och energiproppen är ju inte inräknade.
Konstigt att det finns så många som inte kan se energiexport som något positivt som ger Sverige intäkter och som, viktigast av allt, bidrar till att minska koldioxidutsläppen i andra delar av Europa.
09 mars 2009
Hållbart torvbruk
Torvproducenterna har länge fört en kamp om att få bli särbehandlade på ett positivt sätt i den globala klimatpolitiken. IVL har kommit ut med en rapport som ger dem rätt och som säkert kommer att bidra till att våra torvmarker på ett bättre sätt än idag bidrar i klimatfrågan. Den stiltje som råder i frågan är inte bra för någon.
IPCC betraktar torv som ett eget bränsle vid sidan om fossila bränslen och bioenergi. Utsläpp från torvmarker betraktas som likvärdiga med de från fossil förbränning. Regeringen har tagit ställning för att torv kan ingå i ett hållbart energisystem. Produktion från energitorv ger gröna elcertifikat, men producenterna måste samtidigt presentera utsläppsreduktioner motsvarande utsläppen från förbränningen. Det begränsar lönsamheten avsevärt.
Frågan om torvens klimatpåverkan är komplex. Enligt studien från IVL Svenska Miljöinstitutet kan klimatpåverkan minska genom att bruka torven från redan dikade marker, men det kräver effektiva produktionsmetoder. Rapporten ger stöd åt att man får den bästa klimatnyttan genom fortsatt torvproduktionen av dränerade torvmarker som redan idag ger höga utsläpp av växthusgaser. Man bör även fokusera på beskogade torvmarker med hög torvnedbrytningshastighet.
Det kommer dock att bli betydligt svårare att övertyga om torvbrukets fördelar i det globala sammanhanget. Risken är uppenbar att man även öppnar för nytt oönskat torvbruk.
IPCC betraktar torv som ett eget bränsle vid sidan om fossila bränslen och bioenergi. Utsläpp från torvmarker betraktas som likvärdiga med de från fossil förbränning. Regeringen har tagit ställning för att torv kan ingå i ett hållbart energisystem. Produktion från energitorv ger gröna elcertifikat, men producenterna måste samtidigt presentera utsläppsreduktioner motsvarande utsläppen från förbränningen. Det begränsar lönsamheten avsevärt.
Frågan om torvens klimatpåverkan är komplex. Enligt studien från IVL Svenska Miljöinstitutet kan klimatpåverkan minska genom att bruka torven från redan dikade marker, men det kräver effektiva produktionsmetoder. Rapporten ger stöd åt att man får den bästa klimatnyttan genom fortsatt torvproduktionen av dränerade torvmarker som redan idag ger höga utsläpp av växthusgaser. Man bör även fokusera på beskogade torvmarker med hög torvnedbrytningshastighet.
Det kommer dock att bli betydligt svårare att övertyga om torvbrukets fördelar i det globala sammanhanget. Risken är uppenbar att man även öppnar för nytt oönskat torvbruk.
06 mars 2009
Tre veckor till första klimatmötet i Bonn
Med tre veckor kvar till det första av två klimatmötet i Bonn är det av intresse att se hur långt FN kommit i processen. Huvudsyftet med det första mötet är att enas om vad parterna inte är överens om. Vid nästa möte i juni ska de verkliga förhandlingarna inledas.
Teknologiöverföring
I Poznan antogs ett strategiskt program för teknologiöverföring till utvecklingsländerna. I en intervju med Global Environment Facility, GEF, får vi genom FN:s klimatpanel en nulägesrapport om hur det ligger till med programmet.
Programmet består av tre delar och har som syfte är att skala upp investeringstakten:
- tillgång till teknik
- pilotprojekt
- spridning av framgångsrik teknik.
Programmet har som mål att under GEF:s nuvarande verksamhetsperiod, d v s till juni 2010, nå upp till 50 miljoner dollar. GEF är den oberoende finansiella organisation som inom FN förser utvecklingsländer med stöd till hållbar utveckling. En översyn av verksamheten görs vart fjärde år.
50 milj är inte mycket pengar, med tanke på det enorma behovet som föreligger. Samtidigt kompletterar dessa pengar bara de som redan finns i GEF:s andra fonder, såsom Trust Fund (1 miljard dollar), Special Climate Fund och fonden för de minst utvecklade länderna. Programmet kompletterar också andra initiativ såsom Earth Fund, vilket är ett partnerskap mellan offentliga och privata medel för att engagera näringslivet i ökad utsträckning. Det finns en otrolig potential i tekniköverföring i samverkan med finansiella institutioner.
Projekten som GEF ger pengar till drivs ofta av Världsbanken, men även FN:s egna organ.
Fortsatt åtagande för Kyoto-länderna
Den grupp som ska enas om fortsatta åtaganden för de länder som omfattas av Kyoto-protokollets krav på utsläppsminskningar är ju nu inne på sitt slutår. I Poznan enades man ju om att fortsätta med bindande krav på utsläppsminskningar. Det första Bonn-mötet i mars/april blir avgörande för hur man kommer att lyckas under året.
Gruppen har bett parterna att inför mötet i Bonn lämna uppgifter om hur stora utsläppsminskningar som de har möjligheter att åta sig. Utmaningarna består i att kvantifiera utsläppsminskningar, enas om åtagandeperiod, hur markanvändningsfrågorna ska hanteras.
Minskad avskogningEnligt uppgörelsen i Poznan ska arbetet fokusera på metoder, vilka diskuteras på de olika expertmöten som hålls under året. Tyvärr verkar det som om det är just teknikaliteter som arbetet häktat upp sig på. Framgången består i att man bestämt sig för att beräkna kostnaderna för miljöövervakning och metoder.
Långsiktiga åtgärder
Den viktigaste delen, d v s det arbete som Cutajar leder och som ska bli fortsättningen på Kyoto-avtalet. Fokus vid Bonn-mötet i mars/april kommer att vara utsläppsminskningar från alla utvecklingsländer och övriga åtgärder från utvecklingsländerna. Dessutom kommer att stor tid behövas för att klara ut ekonomiska och sociala konsekvenserna av olika ageranden i klimatfrågan samt vilka möjligheter som finns till utsläppsminskningar inom jordbruket.
Det är intressant att se hur Cutajar valt att lägga upp ett så komplicerat arbete. Han har ganska tydligt valt att låta arbetet drivas på genom parternas egen drivkraft och input i arbetet. Att alltså avstå från att själv försöka göra jobbet, och förlita sig på parternas egna vilja att uppnå det de lovat i Bali Action Plan. Kanske kan man istället säga att det handlar om att han inser att man inte kan göra jobbet åt någon annan. Det måste finnas en egen vilja.
Uppdraget som arbetsgruppen fick i Poznan var ju att till Bonn-mötet på ett neutralt sätt presentera de område inom vilket det råder olika uppfattningar från parterna. Denna rapport ska presenteras för sekretariatet två veckor före mötet, d v s under nästa vecka. Dokumentet kommer att presenteras på ett hotell i Bonn fredag den 27 mars. Under Bonn-mötet kommer det sedan att finnas möjlighet att diskutera hur man ska överkomma meningsskiljaktigheter.
I övrigt har det inte läckt ut så mycket från gruppens arbete.
CDM
CDM-gruppen har haft sitt första möte under året. 204 projektansökningar hade inkommit och rådet antog ett antal viktiga principer för att nå målet om att bredda och skala upp mekanismen, särskilt i de minst utvecklade länderna, ö-länder och Afrika. Rådet träffas nästa gång 23-25 mars.
JI-projekten, d v s de projekt som genomförs i andra i-länder, har passerat en milstolpe i och med att man även kan handla med dessa utsläppscertifikat.
CDM lider annars av sin egen framgång. Antalet aktuella projekt har blivit många fler än vad man räknade med när mekanismen utformades. Det leder till att organisationen får ägna stor del av sin tid till att säkra miljökvalitén i projekten och för lite tid till att skala upp och effektivisera processen.
För att sprida CDM till fler länder finns nu även möjligheter till s k paraply-projekt, där flera små projekt samlas under ett gemensamt program.
Anpassning
Pengar till anpassningsfonden var en av de frågor som väckte stor debatt i Poznan. Den enda finansiering som hittills finns är de 2 % som avsätts från CDM-projekten. När marknaden fallit har det samtidigt reducerat kapitalflödet till fonden ytterligare. Någon ny lösning på finansieringen finns ännu inte. Fonden är operationell så det finns nu möjlighet för länderna att söka finansiering till åtgärder. Nästa möte är den 24-27 mars.
Ett jobb pågår samtidigt om att stödja utvecklingsländerna i att ta fram egna anpassningsplaner.
Teknologiutveckling
En första syntesrapport för utvecklingsländerna har tagits fram. Den pekar på att de största gemensamma teknikbehoven finns inom energi, industri, transport, jordbruk och avfallshantering. De största hindren att överkomma var finansiering, marknad och mänskliga barriärer. I nästa rapport fokuseras på i-länder.
Teknologiöverföring
I Poznan antogs ett strategiskt program för teknologiöverföring till utvecklingsländerna. I en intervju med Global Environment Facility, GEF, får vi genom FN:s klimatpanel en nulägesrapport om hur det ligger till med programmet.
Programmet består av tre delar och har som syfte är att skala upp investeringstakten:
- tillgång till teknik
- pilotprojekt
- spridning av framgångsrik teknik.
Programmet har som mål att under GEF:s nuvarande verksamhetsperiod, d v s till juni 2010, nå upp till 50 miljoner dollar. GEF är den oberoende finansiella organisation som inom FN förser utvecklingsländer med stöd till hållbar utveckling. En översyn av verksamheten görs vart fjärde år.
50 milj är inte mycket pengar, med tanke på det enorma behovet som föreligger. Samtidigt kompletterar dessa pengar bara de som redan finns i GEF:s andra fonder, såsom Trust Fund (1 miljard dollar), Special Climate Fund och fonden för de minst utvecklade länderna. Programmet kompletterar också andra initiativ såsom Earth Fund, vilket är ett partnerskap mellan offentliga och privata medel för att engagera näringslivet i ökad utsträckning. Det finns en otrolig potential i tekniköverföring i samverkan med finansiella institutioner.
Projekten som GEF ger pengar till drivs ofta av Världsbanken, men även FN:s egna organ.
Fortsatt åtagande för Kyoto-länderna
Den grupp som ska enas om fortsatta åtaganden för de länder som omfattas av Kyoto-protokollets krav på utsläppsminskningar är ju nu inne på sitt slutår. I Poznan enades man ju om att fortsätta med bindande krav på utsläppsminskningar. Det första Bonn-mötet i mars/april blir avgörande för hur man kommer att lyckas under året.
Gruppen har bett parterna att inför mötet i Bonn lämna uppgifter om hur stora utsläppsminskningar som de har möjligheter att åta sig. Utmaningarna består i att kvantifiera utsläppsminskningar, enas om åtagandeperiod, hur markanvändningsfrågorna ska hanteras.
Minskad avskogningEnligt uppgörelsen i Poznan ska arbetet fokusera på metoder, vilka diskuteras på de olika expertmöten som hålls under året. Tyvärr verkar det som om det är just teknikaliteter som arbetet häktat upp sig på. Framgången består i att man bestämt sig för att beräkna kostnaderna för miljöövervakning och metoder.
Långsiktiga åtgärder
Den viktigaste delen, d v s det arbete som Cutajar leder och som ska bli fortsättningen på Kyoto-avtalet. Fokus vid Bonn-mötet i mars/april kommer att vara utsläppsminskningar från alla utvecklingsländer och övriga åtgärder från utvecklingsländerna. Dessutom kommer att stor tid behövas för att klara ut ekonomiska och sociala konsekvenserna av olika ageranden i klimatfrågan samt vilka möjligheter som finns till utsläppsminskningar inom jordbruket.
Det är intressant att se hur Cutajar valt att lägga upp ett så komplicerat arbete. Han har ganska tydligt valt att låta arbetet drivas på genom parternas egen drivkraft och input i arbetet. Att alltså avstå från att själv försöka göra jobbet, och förlita sig på parternas egna vilja att uppnå det de lovat i Bali Action Plan. Kanske kan man istället säga att det handlar om att han inser att man inte kan göra jobbet åt någon annan. Det måste finnas en egen vilja.
Uppdraget som arbetsgruppen fick i Poznan var ju att till Bonn-mötet på ett neutralt sätt presentera de område inom vilket det råder olika uppfattningar från parterna. Denna rapport ska presenteras för sekretariatet två veckor före mötet, d v s under nästa vecka. Dokumentet kommer att presenteras på ett hotell i Bonn fredag den 27 mars. Under Bonn-mötet kommer det sedan att finnas möjlighet att diskutera hur man ska överkomma meningsskiljaktigheter.
I övrigt har det inte läckt ut så mycket från gruppens arbete.
CDM
CDM-gruppen har haft sitt första möte under året. 204 projektansökningar hade inkommit och rådet antog ett antal viktiga principer för att nå målet om att bredda och skala upp mekanismen, särskilt i de minst utvecklade länderna, ö-länder och Afrika. Rådet träffas nästa gång 23-25 mars.
JI-projekten, d v s de projekt som genomförs i andra i-länder, har passerat en milstolpe i och med att man även kan handla med dessa utsläppscertifikat.
CDM lider annars av sin egen framgång. Antalet aktuella projekt har blivit många fler än vad man räknade med när mekanismen utformades. Det leder till att organisationen får ägna stor del av sin tid till att säkra miljökvalitén i projekten och för lite tid till att skala upp och effektivisera processen.
För att sprida CDM till fler länder finns nu även möjligheter till s k paraply-projekt, där flera små projekt samlas under ett gemensamt program.
Anpassning
Pengar till anpassningsfonden var en av de frågor som väckte stor debatt i Poznan. Den enda finansiering som hittills finns är de 2 % som avsätts från CDM-projekten. När marknaden fallit har det samtidigt reducerat kapitalflödet till fonden ytterligare. Någon ny lösning på finansieringen finns ännu inte. Fonden är operationell så det finns nu möjlighet för länderna att söka finansiering till åtgärder. Nästa möte är den 24-27 mars.
Ett jobb pågår samtidigt om att stödja utvecklingsländerna i att ta fram egna anpassningsplaner.
Teknologiutveckling
En första syntesrapport för utvecklingsländerna har tagits fram. Den pekar på att de största gemensamma teknikbehoven finns inom energi, industri, transport, jordbruk och avfallshantering. De största hindren att överkomma var finansiering, marknad och mänskliga barriärer. I nästa rapport fokuseras på i-länder.
EU:s miljöministrar överens om klimattag
När EU:s miljöministrar träffades 2 mars enades man om EU:s gemensamma position
inför klimatöverenskommelsen I Köpenhamn. Ministrarna blev även överens om de slutsatser som man vill att regeringscheferna tar vid vårens toppmöte.
Det gäller nu att i-länderna ger besked om vad de kan åta sig och inte fortsätta att lurpassa på varandra. Inte förrän i-länderna visar framsteg finns det möjlighet att få med u-länderna på åtaganden. Varken USA eller Japan har gett besked.
Enligt EU:s beräkningar krävs 175 miljarder dollar per år 2020 i satsningar för att minska världens utsläpp och begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 2 grader. Utöver det krävs omkring 23-54 miljarder euro per år 2030 i olika anpassningsåtgärder i utvecklingsländer.
Lista med de viktigaste punkterna som man enats om inom EU:
- 2-graders-målet ska hållas, vilket i sin tur enligt EU kräver att växthusgaserna minskar med minst 50 % till 2050. Det kommer att innebära ca 2 ton koldioxid per person.
- I-länderna ska kollektivt minska sina utsläpp med 25-40 % till 2020 och med 80-95 % till 2050.
- Begär att samtliga i-länder till senast mitten av 2009 ska ha angett vad de kan åta sig.
- Bindande åtaganden för alla i-länder samt övriga av eliten bland u-länder
- Behovet av kraftfulla åtgärder inom markanvändning och skogsbruk
- Ser utsläppshandel som det kostnadseffektivaste sättet att reducera växthusgaserna.
- Föreslår att senast 2015 ha skapats en global kolmarknad genom att länka samman olika handelssystem.
- Bedömer att kostnaderna för anpassning uppgår till 25-55 miljarder dollar per år till 2030.
- Är eniga om att anpassningsfonden behöver mer medel.
- Konstaterar att kostnaderna för att minska utsläppen till föreslagna nivå kommer att kosta 175 miljarder dollar per år till 2020. Minst hälften av detta kommer att behöva ske i u-länder.
- En ny översyn av FN:s klimatöverenskommelse senast 2016. Då kan även slutsatserna i IPCC:s femte rapport vägas in.
Med andra ord inga större överraskningar, mer än att priset för klimatåtgärderna stigit. Framgången ligger i att man faktiskt blev överens.
inför klimatöverenskommelsen I Köpenhamn. Ministrarna blev även överens om de slutsatser som man vill att regeringscheferna tar vid vårens toppmöte.
Det gäller nu att i-länderna ger besked om vad de kan åta sig och inte fortsätta att lurpassa på varandra. Inte förrän i-länderna visar framsteg finns det möjlighet att få med u-länderna på åtaganden. Varken USA eller Japan har gett besked.
Enligt EU:s beräkningar krävs 175 miljarder dollar per år 2020 i satsningar för att minska världens utsläpp och begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 2 grader. Utöver det krävs omkring 23-54 miljarder euro per år 2030 i olika anpassningsåtgärder i utvecklingsländer.
Lista med de viktigaste punkterna som man enats om inom EU:
- 2-graders-målet ska hållas, vilket i sin tur enligt EU kräver att växthusgaserna minskar med minst 50 % till 2050. Det kommer att innebära ca 2 ton koldioxid per person.
- I-länderna ska kollektivt minska sina utsläpp med 25-40 % till 2020 och med 80-95 % till 2050.
- Begär att samtliga i-länder till senast mitten av 2009 ska ha angett vad de kan åta sig.
- Bindande åtaganden för alla i-länder samt övriga av eliten bland u-länder
- Behovet av kraftfulla åtgärder inom markanvändning och skogsbruk
- Ser utsläppshandel som det kostnadseffektivaste sättet att reducera växthusgaserna.
- Föreslår att senast 2015 ha skapats en global kolmarknad genom att länka samman olika handelssystem.
- Bedömer att kostnaderna för anpassning uppgår till 25-55 miljarder dollar per år till 2030.
- Är eniga om att anpassningsfonden behöver mer medel.
- Konstaterar att kostnaderna för att minska utsläppen till föreslagna nivå kommer att kosta 175 miljarder dollar per år till 2020. Minst hälften av detta kommer att behöva ske i u-länder.
- En ny översyn av FN:s klimatöverenskommelse senast 2016. Då kan även slutsatserna i IPCC:s femte rapport vägas in.
Med andra ord inga större överraskningar, mer än att priset för klimatåtgärderna stigit. Framgången ligger i att man faktiskt blev överens.
03 mars 2009
Priset på koldioxid rasar
Handeln med koldioxid kommer att öka med 20 % under 2009 visar forskargruppen inom Point Carbon. Men priserna på marknaden kommer att falla med 32 %, beroende på att priset på utsläppsrätter sjunkigt drastiskt. Nu handlas utsläppsrätter för 9,3 euro per ton. Det innebär att dess värden sjunkit med två tredjedelar sedan juli 2008 och nära en halvering sedan januari!
Anledningen är självklart den globala lågkonjunkturen. Priset sätts på marknaden och styrs av tillgång och efterfrågan. I början av handelsperioden efter tilldelning är tillgången stor. Eftersom företagen väljer att sälja, måste de räkna med att de inte kommer att behöva alla sina rätter, alternativt att de tror att det kommer att finnas rätter att köpa till ett lägre pris i ett senare skede.
Det första resonemanget beror sannolikt till största delen på att man räknar med att tillverkning/försäljning kommer att sjunka p g a lågkonjunkturen. Det andra alternativet är mer svåranalyserat. Man kanske räknar med att det kommer en mekanism på plats kring hindrad avskogning, vilket innebär billiga utsläppsreduktioner. Eller så är det helt enkelt så att detta är en överlevnadsfråga för dagen i ett läge med akut likviditetskris.
Anledningen är självklart den globala lågkonjunkturen. Priset sätts på marknaden och styrs av tillgång och efterfrågan. I början av handelsperioden efter tilldelning är tillgången stor. Eftersom företagen väljer att sälja, måste de räkna med att de inte kommer att behöva alla sina rätter, alternativt att de tror att det kommer att finnas rätter att köpa till ett lägre pris i ett senare skede.
Det första resonemanget beror sannolikt till största delen på att man räknar med att tillverkning/försäljning kommer att sjunka p g a lågkonjunkturen. Det andra alternativet är mer svåranalyserat. Man kanske räknar med att det kommer en mekanism på plats kring hindrad avskogning, vilket innebär billiga utsläppsreduktioner. Eller så är det helt enkelt så att detta är en överlevnadsfråga för dagen i ett läge med akut likviditetskris.
Svenska miljöteknikföretag för små för att klara globala efterfrågan
Ännu ett välkommet nummer av tidningen Fokus. I detta nummer finns en artikel om anledningen till att svensk miljöteknikexport inte lyfter som man skulle önska. Självklart ligger det vid närmare eftertanke till så som beskrivs i artikeln.
De svenska företagen är för små för att klara efterfrågan på den globala marknaden. Det är inte avsaknaden av innovativa idéer som är problemet. Lösningar på olika miljöproblem finns redan och har funnits i flera decennier i Sverige. Inte heller saknas det global efterfrågan.
Utvecklingen och de snabbt växande storstäderna i främst Asien kräver helhetslösningar. Tämligen ordinära men hyggligt miljövänliga system. Svenska företag är för små för att hantera de utdragna säljprocesserna och saknar nödvändigt riskkapital. Svenska företag är bättre på att ta fram innovationer än att sälja dem vidare. De håller hårt i sina patent och saknar kommersiella nätverk.
Den globala miljötekniksektorn växer snabbt. Svensk miljöteknikexport omsätter bara två procent av landets samlade export. Och exporten sker nästan uteslutande till närområdet och till USA, dit svensk export brukar gå. Inte till utvecklingsländerna där den stora tillväxten sker.
Ett undantag är det svenska företaget Envac som säljer helautomatiska avfallssystem som transporterar sopor i tunnlar, precis som vatten och avlopp. De har 700 anställda och finns i 17 länder. Tillväxten är 5-10 % per år. Företaget ägs av familjekoncernen Stena, så kapital är inget problem.
De svenska företagen är för små för att klara efterfrågan på den globala marknaden. Det är inte avsaknaden av innovativa idéer som är problemet. Lösningar på olika miljöproblem finns redan och har funnits i flera decennier i Sverige. Inte heller saknas det global efterfrågan.
Utvecklingen och de snabbt växande storstäderna i främst Asien kräver helhetslösningar. Tämligen ordinära men hyggligt miljövänliga system. Svenska företag är för små för att hantera de utdragna säljprocesserna och saknar nödvändigt riskkapital. Svenska företag är bättre på att ta fram innovationer än att sälja dem vidare. De håller hårt i sina patent och saknar kommersiella nätverk.
Den globala miljötekniksektorn växer snabbt. Svensk miljöteknikexport omsätter bara två procent av landets samlade export. Och exporten sker nästan uteslutande till närområdet och till USA, dit svensk export brukar gå. Inte till utvecklingsländerna där den stora tillväxten sker.
Ett undantag är det svenska företaget Envac som säljer helautomatiska avfallssystem som transporterar sopor i tunnlar, precis som vatten och avlopp. De har 700 anställda och finns i 17 länder. Tillväxten är 5-10 % per år. Företaget ägs av familjekoncernen Stena, så kapital är inget problem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
