Sanningen om Putin och Medvedev

Två tidigare medlemmar av den ryska regeringen skrev förra året en bok om Putin och Medvedevs maktimperium; »Putin: The Results – An Independent Expert Report«. Inte förrän nu har jag haft möjlighet att ta del av den.

Putins handplockade efterträdare Medvedev vann valet i maj 2008 med 70 % av rösterna. P g a de nya vallagarna och Kremls kontroll över media fanns egentligen ingen konkurrens. Medvedev valde självklart Putin som premiärminister. Genom detta arrangemang kunde den populäre presidenten stanna vid makten, vilket officiellt sätt hyllas av i princip hela befolkningen.

De två tidigare regeringsmedlemmarna har stor insikt och är kritiska till upplägget. I boken redivisar de sin bild av Putins åtta år vid makten. Trots försök från Kreml att stoppa boken så kom den alltså ut. Efter hot backade dock förläggaren ut, vilket gjorde att författarna endast kunde sälja den genom sin egen kiosk i Moskva. Därför trycktes bara fem tusen exemplar.

Boken väckte hysteriska reaktioner hos de politiska ledarna med omedelbara toppmöten. Det var som en bomb. Författarna känner dock inte någon store oro för sin egen säkerhet eftersom en skada på dem skulle innebära en enorm reklam för boken, vilket man inte är intresserad av.

Enligt Putin själv var Ryssland i totalt förfall när han övertog makten. Nu tar han åt sig äran av en stark ekonomisk tillväxt, social utveckling, goda mänskliga rättigheter och ett stabilt ekonomiskt system. Författarna pekar dock på att de kraftigt höjda oljepriserna borde ha kunnat användas för betydligt mycket fler sociala reformer. De kritiserar även korruptionen som de anser vara helt ojämförbar i Rysk historia.

Enligt boken överförs tillgångar till privat ägande, fastigheter köps med statliga medel för enorma summor och vännerna kring Putin skapar ett olje-monopol. Författarna menar även att Ryssland förtjänat en Oscar i att överföra statliga resurser till tredje part, såsom t ex Gazprom med Medvedev som president. 11 av 18 i ledande befattning är vänner eller före detta kollegor till Putin från hans tid i KGB och stadsförvaltningen i Sankt Petersburg. Flera lärde säkert känna varandra under tiden de var engagerade i samma bostadsrättsförening där.

Under de senaste tre åren har stora tillgångar från Gazprom, ( försäkring, pensionsfond och mediaintresse) överförts, för en bråkdel av dess riktiga värden, till Rossiva Bank i St Petersburg. Bankens ordförande råkar vara en gammal vän till Putin.

En annan sak som lyfts fram i boken är Gazproms köp av Sibneft 2005 för långt över dess rätta värde. Ett oljebolag ägt av Roman Abramovich, en annan miljardär och nära vän till Putin. Han bor i London och äger Chelsea Football Club. Sedan har vi mellanhänderna som används av Kreml för att sälja energi, såsom det mystiska Schweiziska RosUkrEnergo som förser Europa med gas från Ryssland och Central-Asien. I styrelsen sitter en blandning av gamla klasskamrater till Medvedev och internationella brottslingar.

Eftersom Kremls ekonomi inte offentliggörs, så är det svårt att lägga fram konkreta bevis för att Putin och Medvedev stoppat statens pengar i egen ficka. Det är dock synbart att pengarna inte använts till befolkningens främsta behov. Enligt Moscow Times har dessutom 75 % av landets ledare kopplingar till KGB.

Västvärlden kan göra mycket lite för att förändra läget i Ryssland. Det måste komma från det egna folket och så länge det går bra för Ryssland är ingen större reaktion att vänta. Om den ekonomiska tillväxten avtar mer än i andra länder så kan dock läget förändras. Det första tecknet vi kommer att se av detta är sannolikt sociala reformer, för de kommer bara om de verkligen behövs för att behålla makten. För att behålla ekonomiskt tillväxt förlitar sig Ryssland helt och hållet på energiexport. Någon breddning av sitt näringsliv har man inte satsat på alls, varför Ryssland inte är särskilt intresserade av en klimatöverenskommelse som innebär mindre oljeförsäljning.

Om folket ska bryta maktsfären krävs en folklig opinion, vilket i sin tur kräver ett friare inflytande över strängt kontrollerad media samt att vallagarna ändras. Det krävs unga ledare, utan politisk bakgrund, utan kopplingar till makten och KGB. Och som använder Internet.

Medvedev representerar en ny generation av Ryska byråkrater. De lyssnar på västerländsk musik, pratar utrikiska och bär märkeskläder. Men inuti representerar de en stark rysk national-konservatism. De köper fördelarna med västerländsk kultur, men de köper inte dess värden. Istället känner vi deras rädsla för konkurrensen från väst.