Vi kommer inte att klara 2-gradersmålet

90 % av klimatforskarna tror inte att vi kommer att kunna begränsa temperaturhöjningen till 2 grader. Det är mer troligt att vi når 3-4 grader till seklets slut. 60 % anser dock att det är teoretiskt möjligt att nå 2-graders-målet.

Guardian gjorde en enkätundersökning bland deltagarna I Köpenhamnskonferensen förra månaden.

Utsläppshandel kommer inte att lösa klimatfrågan

Ena dagen spås förnyelsebar energi en lysande framtid för att nästa dag fallas i glömska. Vad är orsaken? Priset på koldioxid.

Nem Scients skriver i en kritisk artikel varför han ej tror på utsläppshandel som lösningen. Priset på kol på markanden har åkt berg-och-dal-bana, från över 30 Euro till 8 Euro för att nu ligga på 10. Ett så lågt och oberäkneligt pris tar bort nödvändiga incitament för omställningen. Anledningen är delvis den ekonomiska nedgången eftersom energiförbrukningen sänkts. Företagen översvämmar marknaden med överblivna utsläppsrätter och priset sjunker ännu mer.

Avgörande är alltså att skapa ett meningsfullt pris på kol. Förutom handel på marknaden så kan man räkna ut vad utsläppsminskningar kostar per ton. Ett annat sätt är att räkna ut den skada ett ton koldioxid gör i framtiden. Världsbanken har försökt, men fann att det finns för många variabler att räkna med för att det ska vara möjligt. Storbritannien har nu gått över till att beräkna skuggpriset av kol. Skuggpris liknar metoden att beräkna framtida skador men inkluderar andra faktorer som kan öka villigheten att betala för utsläppsminskningar. Det ger politiker utrymme att styra priset.

Artikeln pekar på bristen i alla metoder att man måste värdera naturresurser och sätta pris på det där sista tonnet koldioxid som orsakade en tipping-point. Det är som att försöka sätta pris på hela mänskligheten. Och även om man kan sätta ett pris på det så borde det aldrig tillåtas att släppas ut. Detta är det klassiska problemet när marknaden ska lösa miljöproblem. Jag skulle vilja lägga till att det orimliga i att man även måste sätta ett pris på mänskiligt liv.

Om inte parametrarna i utsläppshandeln motsvarar det som är vetenskapligt nödvändigt kan de inte fungera. Systemet måste garantera en nivå som begränsar temperaturhöjningarna till max 2 grader.

Stålindustrin vinnare på utsläppshandel, Ryssland osäkert kort

Europeiska stålindustrin mottog utsläppsrätter motsvarande ett värde över 1 miljard dollar under förra året som de ej behövde. Sammanlagt har branschen tilldelats 30 % mer utsläppsrätter än de behövt. Så framgångsrik kan lobbying vara. Det belgiska företager ISPA fick utsläppsrätter värda över 130 miljoner dollar, mer än det behövde. Utsläppsrätter som de nu kan sälja och tjäna pengar på.

Den vanligaste köparen är energiproducenter. Den största anledningen till ”överutdelningen” är skickligt lobbyarbete. Det argument som främst använts är att man med utsläppshandeln får en konkurrensnackdel mot andra världsdelar. Nu är istället effekten att man tack vara utsläppshandeln tilldelats rättigheter som ger inkomster – på ett konkurrensorättvist sätt. Omoraliskt och miljömässigt högst tveksamt tycker jag.

Ryssland skapar osäkerhet på marknaden
Ryssland har utestängts från utsläppshandeln för att inte ha betalt avgiften för 2008 på 120 000 dollar. Annars är det intressant med ryssarna. De har 800 miljoner ton av utsläppsrätter över som ingen vet vad de kommer att göra med. Sälja på marknaden när priset är som högst kan man tro. Men då behöver de avvakta reglerna för det nya klimatavtalet för att se om de kan inräknas i denna period. Om inte kommer vi att under 2010 och 20111 se ett överflöd av utsläppsrätter på marknaden.

Cement och klimat

Kalk och cementindustrin är den mest koldioxidintensiva sektorn av alla. Globalt sett står dessa utsläpp för 5-8 % av de totala koldioxidutsläppen. Produktionen sker oftast lokalt eftersom transporter är dyra. Frågan är om det räcker för att hindra att dessa företag flyttar utom EU där de inte omfattas av utsläppshandel. Hittills har den internationella konkurrensen varit låg och lönsamheten god. Snabbt växande utvecklingsländer ökar efterfrågan ytterligare. Importen ökar dock.

WWF har i en rapport visat att cementindustrin kan minska sina utsläpp med 90 % med redan existerande metoder och ändå fortsätta sin förväntade expansion. Den i särklass största cementproducenten i världen är dock Kina och då lär det behövas CDM-projekt för att få tillstånd den nya tekniken. Efter Kina (800 milj ton) kommer Indien (115 milj ton), USA (94 milj ton) och Japan (68 milj ton).

Rami, allo, abaca..

Någonsin hört talas om rami, allo och abaca? Inte jag i alla fall. Men tillsammans med hampa, bambu, nässla, soja, majs, kokospalm och ananas kan de vara det nya alternativet till bommull. Konventionellt odlad bomull är kemikalie- och vattenintensiv och textilindustrin har fått ta en hel del kritik genom åren för hur våra kläder produceras, inte minst ur ett miljöperspektiv.

De nya textilgrödorna är betydligt lättare att odla utan bekämpningsmedel. Nästa gång jag går i en klädbutik ska jag leta efter plagg gjorda av hampa, bambu eller rami. De lär redan finnas.

Hur gammal är du 2050?

Nu har klimatmötet i Bonn avslutats. Som väntat blev det inga direkta genombrott. Det var ju inte heller meningen. Fler länder har dock bekänt lite mer färg och närmat sig varandra ett litet steg.

En summering av vad världens länder har sagt i Bonn att man är villig att ta på sig i form av utsläppsminskningar visar att det endast motsvarar ett klimatmål på 4-14 % minskningar till 2020. Det är mycket lägre än vad vetenskapen kräver. Även en stor del av finansieringsfrågorna är olösta även efter Bonn.

Om vägen till Köpenhamn är ett maratonlopp, så gäller det att vi nu växlar över i sprint på upploppet. Parterna konstaterad i Bonn att det behövs mer mötestid innan Köpenhamn. Stor tid lades därför på att diskutera hur man skulle kunna få in ytterligare två möten. Ironiskt nog tog det en hel förhandlingssession att komma fram till hur mycket mer mötestid det behövs. Värdefull tid som annars kunde ha lagts på förhandlingar. Flera u-länder uttrycker att de inte har tillräckligt med resurser för att klara deltagandet under det sista halvåret.

Till framgångarna hör att man för första gången tagit sig an frågan om vilken legal status en överenskommelse ska ha och hur den ska länkas med Kyoto-protokollet. Det verkar dessutom råda någorlunda konsensus kring målet på 25-40 %. Efter två års diskussioner om mätbara metoder för hindrad avskogning gick man i Bonn över till att även diskutera principer för ett genomförande.

Många länder har antagit utsläppsmål och gör en hel del, inte minst Kina, Indien och Brasilien. De behöver få ett större erkännande för vad det gör. De är också tydliga med att de kommer att vidta åtgärder om de får stöd för det.

Bland det intressantaste tycker jag det är att man på allvar diskuterar att matcha ett i-land med två u-länder för att med gemensam kraft nå upp till ett klimatmål.
Nu väntar riktiga förhandlingar i Bonn i juni.

NGOs har varit flitiga i Bonn. Bra jobbat. Såg Yvo de Boer med en t-shirt med texten ”How old will you be in 2050?” Träffande!

Sverige i topp och Bangladesh största förloraren

När Germanwatch redovisade sin klimatranking för 2008 fortsatte Sverige att ligga i topp av alla länder. Inget annat land gör så stora insatser för klimatet som Sverige. Tre faktorer mäts; utsläppsnivåer, utsläppstrend och politisk styrning. En total reduktion av utsläppen sedan 1990 på 9 % ger stort internationellt genomslag.

Skillnaden denna gång var att man denna gång ansåg att inget land förtjänade att hamna på de översta tre platserna.

Germanwatch presenterade denna gång även vilka länder som är mest sårbara mot klimatförändringarna. Bangladesh, Korea och Nicaragua är de länder som drabbats värst av extrema väder.

Bangladesh förlorade 4 729 personer i stormar och översvämningar under 2007. Ungefär lika många människoliv har förlorats varje år sedan 1998. I pengar däremot så har Kina förlorat mest på klimatförändringarna. Kostnader och förluster värderas till 17 miljarder US-dollar. Därefter kommer USA med 12 miljarder dollar. I Kina är det stormar som åstadkommit de största skadorna. I USA är det ungefär lika mycket från stormar som värmeböljor.

Man ser ganska ofta hur fakta ur rapporten används i olika sammanhang, men då är det nästan alltid de ekonomiska beräkningarna. Eftersom människoliv av naturliga skäl inte har något ekonomiskt värde i rapporten så landar man nästan alltid i att klimatförändringarna är värst för Kina och de värst drabbade glöms bort.

Hot från utomjordingar

FN:s konvention om biologisk mångfald har rankat invasion av främmande arter som det näst största hotet mot den biologiska mångfalden. Störst är hotet från ohållbart brukande av våra naturresurser, vilket leder till förlorad biologisk mångfald i ett alarmerande tempo.

Hotet blir för de flesta verklighet först när man själv ställs inför konkreta exempel. Ett kraftfullt exempel är mördarsniglarna som under senare år invaderat våra älskade trädgårdar. Ändå är det bara ett exempel på ett mycket bredare hot mot den biologiska mångfalden. Främmande eller icke naturliga arter etablerar och sprider sig över kontinenter som ett resultat av mänsklig aktivitet. De flesta arter följer med transporterat gods runt jorden och anländer nya platser likt utomjordingar i ekosystemen.

Kostnaden för de skador främmande arter orsakar är höga, men lösningar för att åtgärda problemen är få.

Svenska skogar lagrar mest koldioxid i världen

UNEP har presenterat en världsatlas över områden med mest lagrad koldioxid och de med störst artrikedom.

Naturen har under miljontals år lagrat kol i skog, våtmarker, marker och hav. Ungefär 2 000 miljarder ton CO2 finns lagrad i jordens biomassa. Kartan över var mest koldioxid finns lagrad i landmiljöer visar att svenska skogar ligger i topp med över 500 ton per hektar. Lika mycket koldioxid finns även lagrat i delar av Indonesiens, Canadas och Rysslands skogar.

Kartan över var den högsta koncentrationen av biologisk mångfald återfinns visar att det är i de tropiska regnskogarna. Många av dessa områden sammanfaller med dem med högt lager av koldioxid. 15 % av dessa områden beräknas vara skyddade genom olika former av naturskydd.

UNEP presenterar också i sin atlas områden där dessa två värden sammanfaller och pekar på den dubbla eller t o m tredubbla nyttan som uppnås när områden med både hög koldioxidlagring och biologisk mångfald bevaras. Länderna i tropikerna ges här en möjlighet att uppnå ett betydelsefullt bevarande av biologisk mångfald genom att förhindra koldioxidutsläpp genom avskogning. 20 % av mänsklig klimatpåverkan kommer i nuläget från ändrad markanvändning, främst avskogning.

Koldioxidlagring med modern teknik kan komma att få en betydande roll, men den största effekten kan ändå nås genom att investera i naturliga system för koldioxidlagring. Det är också tveklöst den i nuläget mest kostnadseffektiva metoden.

Halvtid i Bonn

Klimatmötet i Bonn är nu till halvvägs avklarat. Workshops blandas med plenum och sido-events. Eftersom det är två möten som genomförs i ett, nämligen den om långsiktigt gemensamt agerande och den om fortsättningen på Kyoto, så återupprepas många ståndpunkter i olika samtalsgrupper. Jag upplever att många har ägnat sig åt att upprepa välkända ståndpunkter, trots att många kom till Bonn med högre förväntningar än så.

För första gången har dock den juridiska statusen på en klimatöverenskommelse diskuterats. Vissa vill ha ett helt nytt avtal, vilket sannolikt är lättast att få USA med på, som ersätter Kyoto medan andra är rädda för att för mycket kan komma att då omprövas. EU vill att så mycket som möjligt i nuvarande avtal behålls.

En särskild diskussion kring markanvändning har varit välkommen med samtidigt inneburit en chans att avleda från den centrala diskussionen om utsläppsminskningar. Mötet verkade också lättat över att G-20-mötet tog bort en del av pressen på detta möte.

En konkret framgång tycker jag är att man diskuterar konkreta krav på klimatplaner i samtliga länder som ska registreras och att u-länder ska matchas med ett stödjande i-land. Det här är nämligen något jag själv kommit fram till skulle vara en framkomlig väg som ett sätt att få målen att kännas mindre anonyma och möjliga att uppnå.

Här är i övrigt liten sammanfattning av de uttalanden olika länder gjort under mötet i Bonn så här långt:

Ö-länderna vill begränsa växthusgaserna vid 350 ppm och begränsa temperaturökningen till under 1,5 grader.

Indien varnar för att rucka på grundläggande principer i konventionen om att ansvaret främst ligger på i-länderna. Vill ej ha krav på utsläppsminskningar för u-länder. Åtgärder ska vara understödda av räntefri finansiering och teknologiöverföring som inte behöver betalas tillbaka. Dessa ska även vara mätbara och kontrollerbara. NAMA:s ska tas fram underifrån och upp utifrån nationella förutsättningar. Indien vill att i-länderna minskar sina utsläpp med 40 % jämfört med 1990 års nivå.

Kina: NAMA:s ska vara frivilliga för u-länder och är beroende av finansiellt och teknologiskt stöd från i-länder.

USA: Tvekar inte över allvaret och vetenskapen. Erkände sin unika position som världens största utsläppsland historiskt sett och med hög kapacitet, men att man inte ensam kan stå för lösningarna. De betonade satsningar på miljöteknik och utsläppshandel för att nå 80 % utsläppsminskningar till 2050. Det innebär att utsläppen kommer att stabiliseras vid 1990 års nivå till 2020. Kriterier för u-ländernas motsvarande ansträngningar bör diskuteras, inklusive utsläppskvoter per person.Nye chefsförhandlaren medger inte att man försinkat en klimatöverenskommelse (med hänvisning till att tidräkningen startar med den nya administrationen). Säger att man främst är i Bonn för att lyssna.

Bangladesh vill ha en flygskatt som finansierar anpassningsåtgärder i u-länderna och betonar tillsammans med ö-länderna sin rätt att överleva som land.

Turkiet informerade om att de är på väg att ansluta sig till Kyoto-protokollet.

Ö-länderna tillsammans med bl a Sydamerika, Kenya, Mozambique, Senegal och Uganda framställde ett gemensamt krav på att alla i-länder, oavsett om de omfattas av Kyoto eller inte, måste sänka sina utsläpp med 45 % till 2020 jämfört med 1990 års nivå och med 95 % till 2050. Frågan är om denna gruppering fortsatt kommer att agera i gemensam sak.

EU: Förespråkar minskning med 30 % jämfört med 1990 års nivå. Man vill att u-länderna som grupp ska ha en ambitionsnivå om att minska sina utsläpp med 15-30 % jämfört med business-as-usual till 2020. De vill att eliten bland utvecklingsländerna presenterar klimatstrategier före Köpenhamn och argumenterar att många av nödvändiga åtgärder faktiskt är ekonomiskt lönsamma och därför inte bör ses som en uppoffring.

Syd-Afrika stödjer förslaget att även u-länder ska göra ansträngningar, men ifrågasätter begreppet ”advanced developing countries” som används.

Japan vill hellre ha filosofiska uttryck i den gemensamma visionen snarare än konkreta.

Kungadömet Saudi Arabien har lagt in ett ganska tungt artilleri när det gäller negativa konsekvenser från klimatåtgärder och motsätter sig bestämt sektorsmål (läs mål för oljeindustrin). De varnade för att vi ser för lätt på andra växthusgaser än koldioxid och motsatte sig förslag om att minska oljeimporten eftersom det skulle ge för stora effekter för de länder som är beroende av sådan export.
Skatt på koldioxidintensiva produkter (läs olja) kommer att missgynna vissa länders export. U-länderna har inte råd att stödja utvecklingen av alternativ energi (läs olja kommer fortfarande att vara billigast och bäst för u-länderna). U-länder har inte kommit så långt när det gäller förnyelsebar energi, om de ska tvingas till detta så kommer det att sakta ner produktionen (läs minska oljeexporten). Utsläppshandel är en marknadsbarriär om den inkluderar all import (läs fördyrar oljan).
Att säga att man ska satsa på en viss typ av produkter kommer att missgynna de länder som inte handlar med dessa produkter (läs annan teknik än olja). Om forskning och utveckling satsas på andra områden kommer det att ge nya länder konkurrensfördelar (läs andra länder än de oljeproducerande). Att det finns en risk att länder använder miljöteknik som en ursäkt för protektionism (läs och väljer bort oljan).
Teknisk reglering och klimatmärkning är kostsamt för u-länder att tillämpa (läs fördyrar oljan). Koldioxidskatter kommer att missgynna u-länder då de är beroende av att importera energi (läs om de fortsätter med oljeimport). Ökade kostnader för klimatpåverkan kommer att minska konkurrenskraften för de länder som producerar med högre klimatpåverkan (..och ??!!). De som köper produkter med hög klimatpåverkan kommer att få betala ett högre pris (och ??!!!). Att ta bort subventioner för fossilt bränsle kan få effekten att priset höjs och efterfrågan minskar (ja just det, det är ju liksom det som är meningen).
Slutligen kräver de ett forum där de kan adressera de negativa effekterna av att inte få sälja lika mycket olja i framtiden (läs de vill ha betalt)

Enigheter inför Bonn

Ordförande Cutajars uppgift inför klimatmötet i Bonn har varit att beskriva områden där det råder enighet, hitta möjligheter att hantera områden där det råder delade meningar och att föreslå områden som kan gynna fortsatta förhandlingar.

För den som varit med ett tag i de globala klimatförhandlingarna så är rapporten om vad parterna är överens om inga direkta nyheter:
- Parterna vill inkludera hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning
- Målet är att begränsa den globala uppvärmningen till en nivå där allvarliga konsekvenser undviks
- Arbetet ska ske enligt principerna i konventionen, särskilt den om gemensamt men differentierat ansvar.
- Att det krävs stora utsläppsminskningar och att det krävs stöd till u-länder för detta
- Initialt kommer det att finnas en social och ekonomisk baksida av förändrad produktion och konsumtion, t ex arbetslöshet, som måste hanteras, men omställningen kan också skapa ekonomisk tillväxt.
- Utsläppsmål baserad på vetenskap till 2050, men hur stor utsläppsminskning som behövs för att nå stabilisering i tid debatteras fortfarande. Några föreslår dock målet om 25-40 % till 2020 för i-länder och 15-30 % för u-länder. Några länder har föreslagit ett mål per capita. Förslag har även kommit om att fördela ansvaret efter historiska utsläpp.
- Ambitiösa utsläppsminskningar och stöd till u-länderna för detsamma är avgörande. Konkretisering behövs om hur stora åtaganden det krävs.
- Krävs ökat fokus på bindande åtaganden av i-länder som inte omfattas av Kyoto-avtalet och hur detta ska göras rättvist.
- Ny klassificering av vilka länder som ska ha krav på utsläppsminskningar och vilket stöd de kan förvänta sig.- Ökat fokus på att använda sig av marknadskrafter. Oenighet råder om finansiering ska ske genom fonder eller genom marknadsmekanismer och om resurser från marknaden ska räknas utanför i-ländernas bidrag.