Halvtid i Bonn

Klimatmötet i Bonn är nu till halvvägs avklarat. Workshops blandas med plenum och sido-events. Eftersom det är två möten som genomförs i ett, nämligen den om långsiktigt gemensamt agerande och den om fortsättningen på Kyoto, så återupprepas många ståndpunkter i olika samtalsgrupper. Jag upplever att många har ägnat sig åt att upprepa välkända ståndpunkter, trots att många kom till Bonn med högre förväntningar än så.

För första gången har dock den juridiska statusen på en klimatöverenskommelse diskuterats. Vissa vill ha ett helt nytt avtal, vilket sannolikt är lättast att få USA med på, som ersätter Kyoto medan andra är rädda för att för mycket kan komma att då omprövas. EU vill att så mycket som möjligt i nuvarande avtal behålls.

En särskild diskussion kring markanvändning har varit välkommen med samtidigt inneburit en chans att avleda från den centrala diskussionen om utsläppsminskningar. Mötet verkade också lättat över att G-20-mötet tog bort en del av pressen på detta möte.

En konkret framgång tycker jag är att man diskuterar konkreta krav på klimatplaner i samtliga länder som ska registreras och att u-länder ska matchas med ett stödjande i-land. Det här är nämligen något jag själv kommit fram till skulle vara en framkomlig väg som ett sätt att få målen att kännas mindre anonyma och möjliga att uppnå.

Här är i övrigt liten sammanfattning av de uttalanden olika länder gjort under mötet i Bonn så här långt:

Ö-länderna vill begränsa växthusgaserna vid 350 ppm och begränsa temperaturökningen till under 1,5 grader.

Indien varnar för att rucka på grundläggande principer i konventionen om att ansvaret främst ligger på i-länderna. Vill ej ha krav på utsläppsminskningar för u-länder. Åtgärder ska vara understödda av räntefri finansiering och teknologiöverföring som inte behöver betalas tillbaka. Dessa ska även vara mätbara och kontrollerbara. NAMA:s ska tas fram underifrån och upp utifrån nationella förutsättningar. Indien vill att i-länderna minskar sina utsläpp med 40 % jämfört med 1990 års nivå.

Kina: NAMA:s ska vara frivilliga för u-länder och är beroende av finansiellt och teknologiskt stöd från i-länder.

USA: Tvekar inte över allvaret och vetenskapen. Erkände sin unika position som världens största utsläppsland historiskt sett och med hög kapacitet, men att man inte ensam kan stå för lösningarna. De betonade satsningar på miljöteknik och utsläppshandel för att nå 80 % utsläppsminskningar till 2050. Det innebär att utsläppen kommer att stabiliseras vid 1990 års nivå till 2020. Kriterier för u-ländernas motsvarande ansträngningar bör diskuteras, inklusive utsläppskvoter per person.Nye chefsförhandlaren medger inte att man försinkat en klimatöverenskommelse (med hänvisning till att tidräkningen startar med den nya administrationen). Säger att man främst är i Bonn för att lyssna.

Bangladesh vill ha en flygskatt som finansierar anpassningsåtgärder i u-länderna och betonar tillsammans med ö-länderna sin rätt att överleva som land.

Turkiet informerade om att de är på väg att ansluta sig till Kyoto-protokollet.

Ö-länderna tillsammans med bl a Sydamerika, Kenya, Mozambique, Senegal och Uganda framställde ett gemensamt krav på att alla i-länder, oavsett om de omfattas av Kyoto eller inte, måste sänka sina utsläpp med 45 % till 2020 jämfört med 1990 års nivå och med 95 % till 2050. Frågan är om denna gruppering fortsatt kommer att agera i gemensam sak.

EU: Förespråkar minskning med 30 % jämfört med 1990 års nivå. Man vill att u-länderna som grupp ska ha en ambitionsnivå om att minska sina utsläpp med 15-30 % jämfört med business-as-usual till 2020. De vill att eliten bland utvecklingsländerna presenterar klimatstrategier före Köpenhamn och argumenterar att många av nödvändiga åtgärder faktiskt är ekonomiskt lönsamma och därför inte bör ses som en uppoffring.

Syd-Afrika stödjer förslaget att även u-länder ska göra ansträngningar, men ifrågasätter begreppet ”advanced developing countries” som används.

Japan vill hellre ha filosofiska uttryck i den gemensamma visionen snarare än konkreta.

Kungadömet Saudi Arabien har lagt in ett ganska tungt artilleri när det gäller negativa konsekvenser från klimatåtgärder och motsätter sig bestämt sektorsmål (läs mål för oljeindustrin). De varnade för att vi ser för lätt på andra växthusgaser än koldioxid och motsatte sig förslag om att minska oljeimporten eftersom det skulle ge för stora effekter för de länder som är beroende av sådan export.
Skatt på koldioxidintensiva produkter (läs olja) kommer att missgynna vissa länders export. U-länderna har inte råd att stödja utvecklingen av alternativ energi (läs olja kommer fortfarande att vara billigast och bäst för u-länderna). U-länder har inte kommit så långt när det gäller förnyelsebar energi, om de ska tvingas till detta så kommer det att sakta ner produktionen (läs minska oljeexporten). Utsläppshandel är en marknadsbarriär om den inkluderar all import (läs fördyrar oljan).
Att säga att man ska satsa på en viss typ av produkter kommer att missgynna de länder som inte handlar med dessa produkter (läs annan teknik än olja). Om forskning och utveckling satsas på andra områden kommer det att ge nya länder konkurrensfördelar (läs andra länder än de oljeproducerande). Att det finns en risk att länder använder miljöteknik som en ursäkt för protektionism (läs och väljer bort oljan).
Teknisk reglering och klimatmärkning är kostsamt för u-länder att tillämpa (läs fördyrar oljan). Koldioxidskatter kommer att missgynna u-länder då de är beroende av att importera energi (läs om de fortsätter med oljeimport). Ökade kostnader för klimatpåverkan kommer att minska konkurrenskraften för de länder som producerar med högre klimatpåverkan (..och ??!!). De som köper produkter med hög klimatpåverkan kommer att få betala ett högre pris (och ??!!!). Att ta bort subventioner för fossilt bränsle kan få effekten att priset höjs och efterfrågan minskar (ja just det, det är ju liksom det som är meningen).
Slutligen kräver de ett forum där de kan adressera de negativa effekterna av att inte få sälja lika mycket olja i framtiden (läs de vill ha betalt)