Möjligheterna med bambu

Användandet av Bambu är tusenårigt. Det har varit en källa till både skydd och näring. Nu vill organisationen INBAR lyfta fram betydelsen av bambu kopplat till klimatfrågan. Forskning visar att odlad bambu kan ta upp mer koldioxid än andra trädslag och att har också stor betydelse när det gäller att skydda områden mot klimatförändringar, t ex byggandet av skydd mot översvämningar.

Fördelarna med bamu är att den växer mycket snabbt, upp till 1 m per 24 timmar. Skörd kan ske efter 3-6 år. Småbrukare kan skörda kontinuerligt genom plockhuggning och behöver inte ligga ute med något större kapital. De kräver minimalt med skötsel och behöver inte mycket gödning. Bambu kan växa på de flesta marginaliserade marker och behöver inte tas i anspråk för bättre marker där mat kan odlas. Att odla och skörda bambu kan ske för hand med enkla redskap och bäras för hand.

Bambu används flitigt som byggmaterial, kan kolas till charcoal för uppvärmning och är dessutom en viktig livsmedelskälla då bambuskott är en vanlig maträtt.

En möjlighet med andra ord.

Svenska pensionsmedel satsas i smutsig olja i Kanada

Svenska pensionsfonder har satsat över tjugo miljarder kronor i oljebolag som bedriver utvinning av oljesand i Kanada.

Området för brytning är lika stort som England och ser rent ut sagt förjävligt ut från ovan.
Det är både ett av de största energiprojektet på jordklotet - och det smutsigaste. Ett flertal svenska fondbolag har intressen i projektet.

Störst är fem av de statliga AP-fonderna. Vid årsskiftet ägde de tillsammans aktier för drygt 15 miljarder kronor i bolag med intressen i den kanadensiska provinsen Albertas oljesand. And­ra pensionsbolag med stora oljesandsinnehav är Länsförsäkringar, SEB, AMF och SPP.
Av utländska bolag kända i Sverige är både BP, Shell och Statoil verksamma i oljesanden.

Oljesand är en låggradig typ av råolja. Världens förmodligen största fyndighet ligger dold under skogar och torvmossar vid Athabascafloden i Alberta. Totalt beräknas dessa oljesandsfält innehålla 1.700 miljarder fat olja. Med dagens oljepriser är minst 10 procent av detta lönsamt att utvinna, vilket gör att Kanada i dag sitter på världens näst största oljereserv efter Saudiarabien.
Fram till för några år sedan bedrevs utvinningen enbart i tre öppna dagbrott, bland annat i Syncrude­gruvan, världens största gruva med en areal av 191 kvadratkilometer. Dagbrytningen förvandlar landskapet till en kemisk öken, med enorma bassänger fyllda med giftigt vatten som hotar att läcka ut i intilliggande vattendrag.

Tack vare en ny borrteknik som är mer skonsam mot skog och mark kan man nu komma åt oljesandslager som ligger på mer än hundra meters djup.

Redan nu har oljesanden gjort att Kanada toppar USA:s oljeimport och oljeboomen gör att Albertas ekonomi blomstrar. Men, frånsett de direkta miljökonsekvenserna, har produktionen ett avgörande problem: den är enormt energikrävande. För att utvinna den trögflytande råoljan går det åt stora mängder naturgas. Likaså för att uppgradera den till användbart skick.
Statoil, som planerar att gräva ned runt 200 miljarder norska kronor i oljesanden, brukar framhålla sina låga utsläpp av växthusgaser från Nordsjöfälten. Där släpper man ut knappt 8 kilo koldioxid per fat olja, för den kanadensiska oljesanden kan det beräknas att 100 kilo släpps ut per fat.

Dessa utsläpp gör att oljesandsutvinningen nu är den enskilt största faktorn bakom Kanadas galopperande koldioxid­utsläpp. I Kyotoavtalet har landet förbundit sig att minska sina utsläpp med 6 procent fram till 2012. Det mesta tyder nu på att man i stället kommer att öka dem med 25 procent.

Albertas regering förutspådde i en rapport i fjol att provinsen år 2050 kommer att släppa ut 400 miljoner ton växthusgas per år, mycket på grund av den växande oljesandsindustrin. Detta kan jämföras med de svenska utsläppen på runt 70 miljoner ton - för en nästan tre gånger så stor befolkning.

Hotet från öst

Debatten om EU:s östutvinning går vidare. Är Kroatien, Turkiet och den före detta jugoslaviska republiken Makedonien redo för EU-medlemskap? Förhandlingarna med Turkiet kommer nog att ta 12-15 år. Det finns ju mycket landet först måste jobba med. Oavsett var vi landar så är det ju väldigt bra att Turkiet under tiden tvingas ägna sig åt städjobb och demokratiseringsarbete. Rättsäkerhet, yttrandefrihet och kampen mot korruption är några av de frågor som spelar en avgörande roll i parlamentets bedömning. För Kroatiens del nämns att ett medlemskap skulle kunna fungera som en positiv drivkraft i processen att integrera resten av västra Balkan i Europa.

Vid EU:s utvidgning mot öst var det många som oroade sig för en massinvandring från de nya medlemsstaterna till det gamla EU 15. I Sverige oroade man sig främst för social turism från Baltstaterna. Men med facit i hand så har oron inte besannats. Nettoutflyttningen är marginell. Den stora utvandringen från Estland, Lettland och Litauen skedde direkt efter självständigheten. Estland och Lettland minskade sin befolkning med 15 % och Litauen med ca 8 %. Anledningen är att etniska minoriteter flytt länderna.

Den ryska minoriteten har minskat med mellan 21 och 38 % i de tre länderna, den ukrainska minoriteten med 22-46 % och den från Vitryssland med 29-35 %. Efter självständigheten infördes strängare krav på medlemskap, t ex hårdare krav på att kunna det nya officiella språket. Flera andra rättigheter begränsades till den grad att minoriteterna i praktiken blev att jämföra med statslösa. Detta har kritiserats från EU och organisationer för mänskliga rättigheter. De som valt att lämna landet har haft att välja på att återvända till Ryssland, Ukraina och Vitryssland, eller att bli arbetskraftsinvandrare i övriga EU-länder.

Gläds för övrigt åt att ryssarna skjutit upp (ha-ha) planerna på att placera ut robotar i Kalininggrad. Obama har ju inte heller gjort verklighet av Bush vilja att sats på en robotsköld i Polen och Tjeckien.

Svenskar okunniga om hur världen ser ut

Kanske är vi svenskar ett folk av dysterkvistar, domedagsprofeter och nejsägare. En undersökning våren 2007 från UNDP, FN: s globala nätverk för utveckling, visar nämligen att Sveriges invånare har en överdrivet dyster syn på tillståndet för den globala miljön.
En annan undersökning visade att befolkningen i Vietnam har den mest korrekta bilden av tillståndet i världen. Frågorna handlade om saker såsom hur många man tror har TV, hur tillgången på vård är osv. Faktum är att hela 80 procent av jordens befolkning i dag har tillgång till rent vatten.

Att ha bristfällig kunskap om andra länder och kulturer är en tydlig strategisk konkurrensnackdel. I många u-länder, såsom Kina, har man genom västerländsk film och media vår bild. Men i tillägg har de även sin egen bild. Och det har inte vi. Hur ofta tittar vi på asiatisk film t ex? De har ett kunskapsövertag och de vill lära mer om oss, medan vi inte efterfrågar att lära hur de gör.

Dags att överge ekonomisk tillväxt som mål

Trots västvärldens starka ekonomiska utveckling visar många undersökningar att vi inte blir lyckligare i samma takt. Hur nöjda vi är med våra liv styrs mycket relationer med nära och kära, hur vi trivs på jobbet och hur väl samhället fungerar som vi lever i. I topp ligger inte inkomst. Någon har uttryckt att vi under den senaste generationen förflyttat oss från en tom värld till en full värld. Full av oss och full av saker. I den tomma världen, om du behövde en extra fisk så skickade du ut en extra fiskare. Nu har vi för många fiskebåtar, men inte tillräckligt med fisk. Det fattas inte längre mänskligt kapital, men naturresurser.” Detta tar dock inte vårt framgångsindex BNP hänsyn till.

BNP mäter inte heller levnadsstandard, trots att många tycks tro det. Det är ett mått på ekonomisk aktivitet. De som fortfarande vill hävda att BNP ska ses som ett mått på levnadsstandard menar att hög konsumtion i rika länder förbättrar för utvecklingsländer. Kanske gör det det i vissa fall, men det är ett klumpigt och ineffektivt mått. Ta en tågkrasch t ex. Den ger ett stort tillskott till BNP.

Inom EU:s process ”Beyond GDP” har man samlat flera möjliga indikatorer som kan komplettera BNP som mått på framgång.

Ett alternativ är Happy Planet Index, HPI, av tänke-tanken NEF. Nu har man kommit med en ny rapport. Enligt denna mäts framgång i tre mått; livslängd, nöjdhet med livet och ekologiskt fotavtryck.

HPI-indexet visar att de flesta lyckliga människorna bor i rika länder, men visar också det ohållbara pris vi betalar. Den visar också på några intressanta undantag med riktigt lyckliga människor som bor i fattigare länder och med betydligt lägre ekologiskt fotavtryck. Ett gott liv är med andra ord möjligt utan att vi behöver offra jordens hälsa. Ekonomisk utveckling har stor betydelse för hur lyckliga vi är upp till en viss inkomstnivå, därefter finns inget samband alls.
Högst HPI har Costa Rica. De har världens högsta nöjdhetsindex och lång livslängd samtidigt som de frestar jorden med ett ekologiskt fotavtryck som motsvarar det varje människa faktiskt kan nyttja i genomsnitt. Lägst HPI fick tio afrikanska länder med Zimbabwe i botten. De har även lägst medellivslängd. Minst nöjda med livet är befolkningen i Tanzania, Togo och Zimbabwe.

Många små ö-länder, inkl Jamaica, Cuba och Filipinerna placerar sig högt totalt sett. Sverige kommer på 53:e plats när det gäller HPI. Bara Japan, Hongkong och Australien har längre medellivslängd. Bara Costa Rica, Irland, Norge, Canada och Danmark är lyckligare än oss. USA ligger på samma nöjdhetsindex som Sverige. Värre är det med vårt ekologiska fotavtryck. Där är det många länder som ligger före oss. Högst ekologiskt fotavtryck har Luxemburg, Förenade Arab Emiraten och USA. Dessa förbrukar nära fem gånger större utrymme än vad jorden kan leverera. Överkonsumtion är en av nyckelbarriärerna mot hållbar utveckling och motiverar att vi försöker finna alternativa utvecklingsmodeller.

Kristider är tid för möjligheter och nya visioner. Vi har nog inte så mycket att välja på än att välja en ny väg för utveckling. En som gör oss lyckliga utan att det sker på bekostnad av framtida generationers möjlighet att göra detsamma.

Myten om att befolkningstillväxten är det största klimathotet

Allt oftare hör vi uttalanden om att det är den stora befolkningstillväxten som är det största hotet mot klimatet. Det är lätt att okritiskt ansluta sig till uttalandet (gäller även mig), men det stämmer faktiskt inte.

David Satterthwaite vid IIED har slagit hål på myten genom att visa att det verkliga hotet inte är en ökad befolkning, utan ökningen av antalet konsumenter och deras konsumtionsnivå.
När han jämfört utsläppen av växthusgaser med befolkningsutvecklingen mellan 1980 och 2005 fann han:
- Afrika har haft 18 % av befolkningstillväxten, men bara 2 % av utsläppsökningarna- USA hade 3 % av befolkningstillväxten, men 12 % av utsläppsökningarna
- Kina hade 15 % av befolkningstillväxten och 44 % av utsläppsökningarna
- Fattiga länder hade 52 % av befolkningstillväxten, men bara 12 % av utsläppsökningarna
- Rika länder hade 7 % av befolkningstillväxten, men bara 29 % av utsläppsökningarna

Preventivmedel och förbättrad vård och hälsa är avgörande för fattigdomsbekämpning, men inte en direkt lösning på klimatfrågan. Ett barn som föds i den rika världen kommer att ha tusentals större klimatpåverkan än ett barn som föds i ett fattigt land, där det dessutom löper stor risk att dö ung.

Enligt “State of the World 2010” så krävs att vi ändrar hela vår livsstil om vi ska klara klimatet. Återvinn, förbjud flaskvatten, göra sig av med bensinbilen och glömma det där med flygresor. Det är några exempel på uppoffringar som krävs. Den europeiska och ännu mindre den amerikanska livsstilen kan fortgå. I boken föreslås att vi ska låna böcker och leksaker istället för att köpa dem, välja kollektivtrafik och att ha eget trädgårdsland. Alla produkter ska vara gjorda för att hålla en livslängd och vara helt återvinningsbara.

Det här kräver ett helt nytt förhållningssätt från att det nästan betraktats som ett samhällsbrott att inte överkonsumera. Om vi bara ser klimathotet med tekniska ögon kommer vi inte att erkänna att utmaningen är om att ändra livsstil. Det handlar även om att återupprätta människan och visionerna i miljöarbetet och skapa ett mindre konsumtionshetsande samhälle.
Vi har förlorat kontakten med naturen och att vi är beroende av den. Vi har med lånade medel försökt skapa ett odödligt civilisationsprojekt. Vi leds in i vad som är politiskt möjligt istället för vad som behövs för att nå långsiktig ekologisk balans. Så det så!

Vid rundabordssamtalen i Beijing 2008 fälldes följande kloka uttalande: “Moderate in material consumtion and rich in spiritual pursuit should prevail over competing for luxury. Energy saving should take root in the heart, and create a culture of energy savings.”