Etanol i sig är ett bra bränsle ur klimatsynpunkt, förutsatt att det inte åtgått mer energi vid produktionen än vad som producerats. Etanol från Brasilianska sockerrör har en betydligt bättre energibalans än den framställd från t ex vete och majs. En ökad etanolproduktion har kunnat ske samtidigt som livsmedelsproduktionen i övrigt ökat. Ännu odlas bara sockerrör på 1-2 % av odlingsmarken. Enligt officiella siffror finns 90 milj hektar ledig jordbruksmark som man enligt regeringen kan odla sockerrör eller soja på. (Detta har dock gjort att jordreformen med överföring av mark till de fem miljoner landlösa familjerna avstannat.) Enligt det oberoende revisionsföretaget SGS har även arbetsmiljön blivit bättre för de Brasilianska plantagearbetarna och certifiering är under framtagning.
Förutsatt att goda arbetsvillkor kan upprättas, finns det då en hake? Förutom den, om än otydliga koppling, som ändå verkar finnas till avskogningen av Amazonas (se tidigare blogginlägg) upptäckte jag nyligen en annan jobbig sanning. Länge har vi ju matats av bilden av att etanol odlas på ledig mark som annars inte skulle ha använts. Marken kallas dock cerradon och är världens artrikaste savann, många gånger lika artrik som regnskog. Den domineras av meterhöga buskar och enstaka träd. Här finns förutom mängder av fåglar även manvarg, cerradonhjort, jättemyrslok och decimeterstora fjärilar.
Mer än hälften av cerradonen har redan odlats upp och den minskar med 1,5 % om året p g a sockerrör och sojaodling. Här finns även en mycket viktig koldioxidbalans att ta hänsyn till. Enligt en ny amerikansk forskningsstudie krävs det minst 17 års etanolproduktion för att tjäna in den mängd kol som fanns lagrad i cerradons ekosystem innan den odlades upp. Detta trots att sockerrör tar upp mer kol per hektar än vad den typen av mark annars gör.
Brasilien är tillsammans med USA världens störste leverantör av etanol och Sverige är femte största köpare. 70 % av vår etanol kommer från Brasilien, resten är främst europeiskt överskottsvin. Vi blandar 5 % etanol i all bensin och antalet etanolbilar har ökat stort i Sverige. I Brasilien är 50 % av bränslet till lätta fordon etanol. Liksom i Sverige har det krävts relativt stora statsstöd för att skapa denna utveckling. Fortfarande är etanolproduktion dyrt i jämförelse med fossila bränslen, vilket gör marknaden osäker.
För att kunna ersätta allt fossilt bränsle i dagens fordon skulle det krävas 12 milj hektar åkermark jmf med dagens 2-3 milj hektar åkermark. Detta är naturligtvis inte möjligt. I Sverige pågår nu utveckling av teknik för att framställa etanol från även skogsråvara, s k andra generationens biodrivmedel. Brasilien och USA undertecknade 2007 ett samarbetsavtal ”Memorandum of Understanding on biofules” där de enats om att med gemensamma krafter också utveckla andra generationens biodrivmedel. Främst vill man skapa nya marknader Centralamerika.
Min slutsats blir som vanligt att det inte finns några enkla lösningar. En stor del av marken kommer att behövas för livsmedelsproduktion och en ansenlig del måste sparas för den biologiska mångfalden. Den mark som odlas upp för etanolproduktion har en positiv klimateffekt, men först efter nära 20 år. Under en övergångsperiod kan vi vara positiva till Brasiliansk etanol, som ett första steg för att komma bort från oljeberoende, men på sikt är detta ingen hållbar lösning. Den brasilianska etanolen kommer att behövas för detta första steg i andra länder, medan Sverige tillsammans med andra skogsländer bör får lita till egen etanolproduktion från skogsråvara. Att tro att man kan ersätta alla fossila fordonsbränslen med etanol är helt uteslutet.
Dessutom bör miljö- och klimatlogiken vara styrande och inte eventuella motköpslöften om etanol mot JAS-plan.
30 december 2008
21 december 2008
Brasilien vill minska avskogningen med 70%
Brasilien har satt som mål i sin klimatplan att minska avskogningen i Amazonas och därmed sina koldioxidutsläpp med 70 % till 2018. Mellan 1996 och 2005 avverkades i genomsnitt 19 500 kvadratkilometer regnskog per år! Från dagens nivå på ca 12 000 kvadratkilometer per år är målet att komma ned till knappt 6 000 kvadratkilometer per år 2018.
Brasilien står för de fjärde högsta utsläppen av koldioxid i världen. 55 % kommer från avskogning och ytterligare 20 % från annan ändrad markanvändning. Amazonas regnskogar är dessutom en av världens mest artrika regioner. Över 40 000 växtarter och över 3000 djurarter har registrerats. Dessutom finns över 3000 fiskarter och över en miljon kända insektsarter. Vad som händer med Brasiliens skogar är verkligen av globalt intresse.
Genom klimatplanen vill Brasilien bättra på sitt rykte och även konstruktivt bidra i klimatfrågan. Sedan FN:s stora miljökonferens i Rio 1992 har man ett arv att förvalta, men är mycket känslig för internationell inblandning i sina skogsfrågor.
Det Brasiianska markägandet är koncentrerat till storgodsägare och företag. 0,8% av markägarna äger 43 % av odlingsmarken. Ca 75 % av regnskogen är offentligt ägd, vilket innebär att den Brasilianska staten är en nyckelaktör när det gäller avskogningen. President Lula vann valet till stor del på löften om en jordreform där mark ska omfördelas till de miljontals mäniskor om är i behov av odlingsareal. Denna reform har dock i princip helt uteblivit.
Den Brasilianska regeringen har inte heller profilerat sig som stödjande av de drygt 300 000 urfolken i landet, fördelade på 206 etniska grupper. Övergrepp och rasism har fått FN att rikta skarp kritik. Nyligen har sjukvården för dessa minoriteter färsämrats avsevärt. President Lula har t o m antytt att de tillsammans med miljökämpar hämmar Brasiliens gruvbrytning, vidare utveckling och ekonomiskt tillväxt. Urfolkens behov verkar dock åter ha hamnat på dagordningen.
Brasilien drev länge frågan om, och fick i Bali gehör för, skogsfonder som ska premiera u-länder som minskar sin avskogning. Däremot vill man inte se CDM-projekt för minskad avskogning, eftersom man menar att detta skulle vara ett allt för enkelt sätt för världens länder att minska sina utsläpp. Klimatplanen ska finansieras från den nu inrättade Amazon Fund, vilken är beroende av frivilliga bidrag. Norge är en av de som kommer att bidra, med upp till en miljard dollar.
Förhoppningen var ett högre klimatmål. Målet innebär fortfarande bara att avskogningstakten ska minska, inte att den ska ner till noll. Dessutom kommer politiken tillåta att naturlig regnskog ersätts med plantage, trots att de binder en tusendel så mycket koldioxid och mycket liten biologisk mångfald. Redan idag finns krav på markägare i Brasiliens Amazonas att bevara 80 % skogstäckning, men det nya lagförslaget medger att 30 % av den skogen kan bestå av plantage. Koldioxidutsläppen från andra källor än skog och ändrad markanvändning har kraftigt ökat i Brasilien.
70 % låter som ett stort och ambitiöst mål, men vid närmare granskning räcker det inte.
Brasilien står för de fjärde högsta utsläppen av koldioxid i världen. 55 % kommer från avskogning och ytterligare 20 % från annan ändrad markanvändning. Amazonas regnskogar är dessutom en av världens mest artrika regioner. Över 40 000 växtarter och över 3000 djurarter har registrerats. Dessutom finns över 3000 fiskarter och över en miljon kända insektsarter. Vad som händer med Brasiliens skogar är verkligen av globalt intresse.
Genom klimatplanen vill Brasilien bättra på sitt rykte och även konstruktivt bidra i klimatfrågan. Sedan FN:s stora miljökonferens i Rio 1992 har man ett arv att förvalta, men är mycket känslig för internationell inblandning i sina skogsfrågor.
Det Brasiianska markägandet är koncentrerat till storgodsägare och företag. 0,8% av markägarna äger 43 % av odlingsmarken. Ca 75 % av regnskogen är offentligt ägd, vilket innebär att den Brasilianska staten är en nyckelaktör när det gäller avskogningen. President Lula vann valet till stor del på löften om en jordreform där mark ska omfördelas till de miljontals mäniskor om är i behov av odlingsareal. Denna reform har dock i princip helt uteblivit.
Den Brasilianska regeringen har inte heller profilerat sig som stödjande av de drygt 300 000 urfolken i landet, fördelade på 206 etniska grupper. Övergrepp och rasism har fått FN att rikta skarp kritik. Nyligen har sjukvården för dessa minoriteter färsämrats avsevärt. President Lula har t o m antytt att de tillsammans med miljökämpar hämmar Brasiliens gruvbrytning, vidare utveckling och ekonomiskt tillväxt. Urfolkens behov verkar dock åter ha hamnat på dagordningen.
Brasilien drev länge frågan om, och fick i Bali gehör för, skogsfonder som ska premiera u-länder som minskar sin avskogning. Däremot vill man inte se CDM-projekt för minskad avskogning, eftersom man menar att detta skulle vara ett allt för enkelt sätt för världens länder att minska sina utsläpp. Klimatplanen ska finansieras från den nu inrättade Amazon Fund, vilken är beroende av frivilliga bidrag. Norge är en av de som kommer att bidra, med upp till en miljard dollar.
Förhoppningen var ett högre klimatmål. Målet innebär fortfarande bara att avskogningstakten ska minska, inte att den ska ner till noll. Dessutom kommer politiken tillåta att naturlig regnskog ersätts med plantage, trots att de binder en tusendel så mycket koldioxid och mycket liten biologisk mångfald. Redan idag finns krav på markägare i Brasiliens Amazonas att bevara 80 % skogstäckning, men det nya lagförslaget medger att 30 % av den skogen kan bestå av plantage. Koldioxidutsläppen från andra källor än skog och ändrad markanvändning har kraftigt ökat i Brasilien.
70 % låter som ett stort och ambitiöst mål, men vid närmare granskning räcker det inte.
Drivkrafterna bakom Brasiliens avskogning
De bakomliggande krafterna till den ofantligt stora avskogningen i Brasilien är självklart ekonomiska. Illegal avverkning är mycket lönsamt och det beror inte på att virket ger några större intäkter. Nej, det täcker precis avverkningskostnaderna. De mest värdefulla trädslagen tas till vara, resten bränns. Den stora vinsten ligger i att detta är ett billigt sätt att skapa mer mark för den allt mer lönsamma boskapsuppfödning och sojaplantage. När marken tjänat ut som betesmark för nötkött övergår man till att odla soja. Både kött och soja ger viktiga exportintäkter, inte minst från Europa. Sverige har ökat sin import av Brasilianskt kött med 65 % sedan 1999 och skulle knappast klara sin egen köttuppfödning utan sojaimporten (såsom den nu är upplagd). Sojan används även till matolja och biodiesel.
En viss koppling kan även finnas till den ökade etanolproduktionen. Etanol produceras genom sockerrörsodling i områden i södra Brasilien utanför regnskogen, men har lett till att markpriserna där stegrat. Fler personer flyttar då till regnskogen för att där bryta nytt land.
Regeringen ser allvarligt på den illegala avverkningen och har vidtagit flera åtgärder. Med embargo mot kött från avskogade områden, ökad satellitövervakning, militär bevakning och beslagtagning av t ex träkolsugnar och motorsågar hoppas man nå framgång. Om man ska lyckas krävs dock att man hittar alternativa inkomstmöjligheter för lokalbefolkningen så att man fortsatt kan uppnå ekonomisk tillväxt.
Ett annat sätt är folkbildning i samma stil som ledde bort från det svenska svedjebruket på 1800-talet. En stor del av marken överges efter några år till förmån för nya bränder. Istället skulle en växtföljd kunna införas där sojaodling under ett par år binder kväve följt av djurbete.
Svensk köttkonsumtion tillsammans med soja- och etanolimport spelar roll för den globala klimatfrågan på ett sätt som få svenskar är medvetna om.
En viss koppling kan även finnas till den ökade etanolproduktionen. Etanol produceras genom sockerrörsodling i områden i södra Brasilien utanför regnskogen, men har lett till att markpriserna där stegrat. Fler personer flyttar då till regnskogen för att där bryta nytt land.
Regeringen ser allvarligt på den illegala avverkningen och har vidtagit flera åtgärder. Med embargo mot kött från avskogade områden, ökad satellitövervakning, militär bevakning och beslagtagning av t ex träkolsugnar och motorsågar hoppas man nå framgång. Om man ska lyckas krävs dock att man hittar alternativa inkomstmöjligheter för lokalbefolkningen så att man fortsatt kan uppnå ekonomisk tillväxt.
Ett annat sätt är folkbildning i samma stil som ledde bort från det svenska svedjebruket på 1800-talet. En stor del av marken överges efter några år till förmån för nya bränder. Istället skulle en växtföljd kunna införas där sojaodling under ett par år binder kväve följt av djurbete.
Svensk köttkonsumtion tillsammans med soja- och etanolimport spelar roll för den globala klimatfrågan på ett sätt som få svenskar är medvetna om.
18 december 2008
Miljöteknikexport åter igen utan Sverige
Fick mig åter igen en tankeställare kring var svensk miljöteknik är på väg när jag konstaterade att Sverige, precis som vid miljöteknikutställningen i Poznan, helt saknas i World Future Energy Summit.
Det är en internationell mega-konferens och utställning den 19-20 januari i Förenade Arabemiraten.
Arrangemanget hålls kring det välkända projektet Masdar City. Emiraterna kommer att investera 15 miljarder i miljöteknik och hållbara samhällssystem för att bygga en stad som inte ska avge några sopor och vara helt klimatneutral. Förutom att vid konferensen lära sig mer så finns all anledning för Sverige att visa sig och få in svenska produkter och lösningar i Masdar. Det kommer att bli en verklig världsutställning i sig. Vi behöver självklart vara där och nätverka och hitta nya affärsmöjligheter.
Men så här ser det ut:
Program för konferensen med många ledande politiker, regeringsföreträdare och andra välkända personer – men inget svenskt deltagande. Klicka här.
Lista på anmälda deltagare från 58 länder på konferensen – men inget svenskt deltagande. Klicka här.
Lista på 300 utställare och 12 länderpaviljonger, däribland Danmark – men inget svenskt deltagande. Klicka här.
Än är det inte för sent att anmäla sig till konferensen och utställningen, men snart har Sverige blivit omsprungen på den internationella arenan. Man hör inte heller länder och företag referera till svensk miljöteknik och hållbart samhällsbyggande. Mycket bekymrande tycker jag.
Det är en internationell mega-konferens och utställning den 19-20 januari i Förenade Arabemiraten.
Arrangemanget hålls kring det välkända projektet Masdar City. Emiraterna kommer att investera 15 miljarder i miljöteknik och hållbara samhällssystem för att bygga en stad som inte ska avge några sopor och vara helt klimatneutral. Förutom att vid konferensen lära sig mer så finns all anledning för Sverige att visa sig och få in svenska produkter och lösningar i Masdar. Det kommer att bli en verklig världsutställning i sig. Vi behöver självklart vara där och nätverka och hitta nya affärsmöjligheter.
Men så här ser det ut:
Program för konferensen med många ledande politiker, regeringsföreträdare och andra välkända personer – men inget svenskt deltagande. Klicka här.
Lista på anmälda deltagare från 58 länder på konferensen – men inget svenskt deltagande. Klicka här.
Lista på 300 utställare och 12 länderpaviljonger, däribland Danmark – men inget svenskt deltagande. Klicka här.
Än är det inte för sent att anmäla sig till konferensen och utställningen, men snart har Sverige blivit omsprungen på den internationella arenan. Man hör inte heller länder och företag referera till svensk miljöteknik och hållbart samhällsbyggande. Mycket bekymrande tycker jag.
17 december 2008
Parlamentet har röstat igenom EU:s klimatpaket
Skönt trots allt att det gick vägen. Få vet hur mycket jobb som ligger bakom och kanske inte förstår vilken framgång detta ändå är för miljöarbetet. Visst hade man velat att förslagen skulle ha varit ännu mer långtgående och att färre utsläppsrätter delats ut gratis, men låt oss fokusera på det som är positivt. Det var många som inte ville gå så här långt. De har fått ge sig. Nu kan EU sätta press på andra länder. Utan klimat-deal i EU så hade vi haft en mycket svag röst i de globala klimatförhandlingarna.
Synd också att det inte blev någon öronmärkning av inkomsterna från utsläppsrätter. Däremot har länderna åtagit sig att satsa hälften på hjälp till u-länderna för tekniköverföring, forskning och hindrad avskogning t ex. Löftet att höja till 30 % utsläppsminskning om andra länder gör motsvarande åtagande står också kvar. Det lär behövas.
En stor del av diskussionen har handlat om hur mycket av utsläppsminskningarna som ska kunna göras utanför Europa. Möjligheten är stor i den uppgörelse som blev. Frågan är på sätt och vis inte relevant. Om vi ska klara klimatmålen måste det ske stora utsläppsminskningar, ända ner mot 90 % till 2050, i alla länder. Eftersom u-länderna inte kommer att göra insatser i i-länderna och inte klarar allt på hemmaplan, så innebär det att EU måste göra både hemma och borta. Det går inte att välja.
EU-direktiven (det är egentligen sex direktiv i paketet) innebär bl a att:
- Den förnybara energin ska öka från 8 till 20 procent,
- Utsläppshandeln för industrin skärps. Utsläppstaket sänkts successivt för att 2020 vara nere på 20 %. Industrin får köpa 20 % av sina utsläppsrätter 2013, 70 % år 2020 och 100 % till 2027.
- Statliga stöd till kodioxidavskiljning och lagring.
16 december 2008
Ännu ett genialiskt drag av Obama!
Obama har utsett Steven Chu till energiminister. Han är tidigare Nobelpristagare och mycket kunnig inom klimatområdet. Vad som är ännu bättre är att han tillhör dom som faktiskt på allvar förstår klimatallvaret.
Obama har än en gång visat att han menar allvar.
Lite extra intressant är det ju också att Steven Chu kommer från Kina. Nu när Kina och USA ska kapprusta på klimatområdet.
Här är Stevens tal i samband med utnämningen.
Här är ett annat tal av Steven Chu om klimat.
Obama har än en gång visat att han menar allvar.
Lite extra intressant är det ju också att Steven Chu kommer från Kina. Nu när Kina och USA ska kapprusta på klimatområdet.
Här är Stevens tal i samband med utnämningen.
Här är ett annat tal av Steven Chu om klimat.
Ny miljöteknik, men utan Sverige
Ett dansgolv som genererar el, dimm-fångare från Cape Verde, biobränsle från alger, luftkonditionering för bussar som fångar koldioxid, hängande trädgårdar från Bangladesh, soldrivet internet-café från Gambia – ja det var mycket ny spännande teknik som presenterades vid en miljöteknikutställning i Poznan i samband med klimatmötet.
Den polske miljöministern Nowicki, själv författare och prisbelönt miljökämpe, var initiativtagare till utställningen. Valet av utställare hade varit noggrant, man ville bara ha det viktigaste och mest spektakulära. Dessutom krävdes att den skulle var lättillgänglig även för u-länder. Resultatet blev 200 utställningsobjekt från 29 länder.
Det fanns bara en hake. Var var Sverige?
Där fanns lågenergilampor från Holland, lågenergihus från Polen, danska värmepumpar, kylväxlare från Holland, tysk elektronik som slår av stand-by-lägen, tysk byggmaterial i kolfiber, biobatterier från Sony, energi-spar-däck från Michelin, vätgasbilar från BMW, elhybrider från Toyota, japansk eco-körningssimulator, start- och stopsystem för bilmotorer i statstrafik från Tyskland. Men ingen svensk miljöteknik.
Men i bioenergiutställningen då, tänkte jag. Här kommer väl ändå Sverige att briljera med sina framgångar. Men nej. Andra generationens pellets presenterades från Holland, biodiesel från Israel, bioenergi från Rödalger från Korea, andra generationens biodrivmedel från Air Liquide! Och här har staten satsat hundratals miljoner i att utveckla denna teknik i Sverige.
Okej, i vindkraftsmontern fick jag ge mig. Vattenfall var där, konstigt hade väl annars varit. Det är ju ändå ett av Europas ledande energiföretag. Men de visade traditionell vindkraft. De nya lättvindsturbinerna kom från Danmark och de flytande havsvindkraftverken från Norge.
Låt oss hoppas att Sverige bara missat inbjudan. För inte kan det väl ha med den svenska självgodheten att göra? Vi som så ofta pratar om hur långt framme vi är med miljöteknik, teknik som vi ser stora exportmöjligheter i. Då är det bäst vi blir lite offensivare. Alla länder man lyssnade på i Poznan satsar nu för att vinna marknadsandelar inom miljöteknik.
Längst går Förenade arabemiraten, med sitt välkända Masdar City. En stad som inte ska avge några sopor och vara helt klimatneutral. Med pengar går allt.
Den polske miljöministern Nowicki, själv författare och prisbelönt miljökämpe, var initiativtagare till utställningen. Valet av utställare hade varit noggrant, man ville bara ha det viktigaste och mest spektakulära. Dessutom krävdes att den skulle var lättillgänglig även för u-länder. Resultatet blev 200 utställningsobjekt från 29 länder.
Det fanns bara en hake. Var var Sverige?
Där fanns lågenergilampor från Holland, lågenergihus från Polen, danska värmepumpar, kylväxlare från Holland, tysk elektronik som slår av stand-by-lägen, tysk byggmaterial i kolfiber, biobatterier från Sony, energi-spar-däck från Michelin, vätgasbilar från BMW, elhybrider från Toyota, japansk eco-körningssimulator, start- och stopsystem för bilmotorer i statstrafik från Tyskland. Men ingen svensk miljöteknik.
Men i bioenergiutställningen då, tänkte jag. Här kommer väl ändå Sverige att briljera med sina framgångar. Men nej. Andra generationens pellets presenterades från Holland, biodiesel från Israel, bioenergi från Rödalger från Korea, andra generationens biodrivmedel från Air Liquide! Och här har staten satsat hundratals miljoner i att utveckla denna teknik i Sverige.
Okej, i vindkraftsmontern fick jag ge mig. Vattenfall var där, konstigt hade väl annars varit. Det är ju ändå ett av Europas ledande energiföretag. Men de visade traditionell vindkraft. De nya lättvindsturbinerna kom från Danmark och de flytande havsvindkraftverken från Norge.
Låt oss hoppas att Sverige bara missat inbjudan. För inte kan det väl ha med den svenska självgodheten att göra? Vi som så ofta pratar om hur långt framme vi är med miljöteknik, teknik som vi ser stora exportmöjligheter i. Då är det bäst vi blir lite offensivare. Alla länder man lyssnade på i Poznan satsar nu för att vinna marknadsandelar inom miljöteknik.
Längst går Förenade arabemiraten, med sitt välkända Masdar City. En stad som inte ska avge några sopor och vara helt klimatneutral. Med pengar går allt.
14 december 2008
Klimatoptimism - Krönika Dalarnas Tidningar
Det som under veckan i Poznan länge såg mörkt ut löstes till stor del den sista natten, men då hade de svenska journalisterna åkt hem. Mötet blev en framgång på flera områden och Sverige agerade konstruktivt. En fond, som kommer att ledas av Jan Cedergren, finns nu inrättad för stöd till länder som drabbas av klimatförändringarna. U-länderna vill nämligen inte gå vidare och diskutera utsläppsmålen innan i-länderna betalar för deras klimatskador. Besvikelsen bestod i att så få rika länder håller sina biståndslöften och redan nu bidrar till fonden. Därför var Sveriges besked om 4 miljarder i miljöbistånd extra viktiga.
Det kommer att vara ett tredubbelt tempo på vägen till Köpenhamn och det finns anledning att vara optimistisk. Inga länder ifrågasätter längre allvaret i klimatfrågan och massor av länder har här redovisat egna klimatmål. Indien storsatsar på förnyelsebar energi och Kina kommer på bred front. Obama lovar stora förändringar när han tar över.
Våra egna miljöval i vardagen gör verklig skillnad och vi själva är, precis som Sverige, förebilder för andra. Sverige har t ex visat att det går att förena ekonomisk tillväxt med utsläppsminskningar. Det är en viktig signal, för många andra länder tror inte att det är möjligt.
Vi kan också tillåta och välkomna en tuff klimat-politik. Allt fler kommuner tar fram energiplaner och regeringen kommer snart med energi- och klimatförslag som ska motsvara EU:s mål om 30 % utsläppsminskningar till 2020. Innehållet kommer att vara det politiker bedömer att väljarna accepterar. Politik och förändring startar alltså med oss.
Mitt ”Bra miljöval” just nu är optimism. Helt enkelt för att jag vill det och för att det då blir lättare att lösa även detta miljölarm, precis som vi med gemensamma krafter löst många av de tidigare.
Det kommer att vara ett tredubbelt tempo på vägen till Köpenhamn och det finns anledning att vara optimistisk. Inga länder ifrågasätter längre allvaret i klimatfrågan och massor av länder har här redovisat egna klimatmål. Indien storsatsar på förnyelsebar energi och Kina kommer på bred front. Obama lovar stora förändringar när han tar över.
Våra egna miljöval i vardagen gör verklig skillnad och vi själva är, precis som Sverige, förebilder för andra. Sverige har t ex visat att det går att förena ekonomisk tillväxt med utsläppsminskningar. Det är en viktig signal, för många andra länder tror inte att det är möjligt.
Vi kan också tillåta och välkomna en tuff klimat-politik. Allt fler kommuner tar fram energiplaner och regeringen kommer snart med energi- och klimatförslag som ska motsvara EU:s mål om 30 % utsläppsminskningar till 2020. Innehållet kommer att vara det politiker bedömer att väljarna accepterar. Politik och förändring startar alltså med oss.
Mitt ”Bra miljöval” just nu är optimism. Helt enkelt för att jag vill det och för att det då blir lättare att lösa även detta miljölarm, precis som vi med gemensamma krafter löst många av de tidigare.
13 december 2008
Skvallerspalt Poznan
Lite skvaller som jag samlat under tiden i Poznan:
Saudi Arabien gör sig till företrädare för oljeländerna och kritiserar FN för prata mer energi än klimat, i syfte att förstöra deras ekonomi. Man vill ha ekonomisk kompensation för att man inte kommer att få sälja lika mycket olja i framtiden. Här har Norge en viktig uppgift att vara motvikt. De har antagit ett ambitiöst mål om att bli klimatneutralt till 2050. För att få ihop det med fortsatt oljeborrning satsar man 3 miljarder ur oljepengar för att utveckla teknik som avskiljer och lagrar koldioxid. Oljevinsterna vill man sedan använda till att hindra avskogningen i tropikerna.
Polen har fått en ny miljöminister som för omväxling skull bryr sig om miljö. Tyvärr verkar han inte rå på premiärminister Tusk som sätter käppar i hjulet för EU:s klimatpaket.
Kanada, Ryssland och Japan hänvisar till välfärdsförluster och dribblar för att få fram ett så lindrigt basår som möjligt, trots att man gått med på 1990 i Kyoto-protokollet. EU är mycket tydliga med att 1990 bör bestå, man vill ju kunna tillgodoräkna sig det man redan gjort. USA, som inte varit på banan tidigare, vill naturligtvis ha ett så sent utgångsår som möjligt och ger EU en passning om att man fick mycket utsläppsreduktioner med enkla åtgärder efter Sovjetunionens sönderfall. Det är uppenbart att alla vill ha det mål som gynnar en själv bäst.
Chile poppar upp som konstruktiv part.
Maldiverna planerar att köpa landyta i Australien för att slippa leva som klimatflyktingar i framtiden och Tuvalu har efterfrågat nya bostäder för hela befolkningen inom fem år. Det är inte svårt att övertyga dessa om kraftfulla åtgärder. Som vanligt gör Tuvalu mycket initierade inlägg och sätter press på industriländerna att leverera mycket kraftiga utsläppsminskningar.
Italien, som fick på nöten när man tidigare uttalade att EU:s mål bör omprövas om vi inte når en överenskommelse i Köpenhamn, har legat märkbart lågt i Poznan.
Kanada ligger 30 % över sitt åtagande enligt Kyoto-protokollet. Man skyller på kallt väder, men det har väl knappast blivit kallare sen 1990? Nu vill man ha särbehandling och pekar på speciella omständigheter utifrån att deras utsläpp i stor grad kommer från den olja de exporterar. Det ända utsläppsmål de angett är 90 % koldioxidneutral elproduktion till 2020.
Indien påpekar att ändring i västvärldens livsstil skulle kunna leda till större utsläppsminskningar.
Ryssland fortsätter att komma med förslag vinklade på nya sätt. Det är som om de inte riktigt hänger med. Föreslog tre indikatorer som man ska ta hänsyn till när man sätter utsläppsmål; befolkning, antalet dagar man behöver uppvärmning, medelavstånd mellan de tio största städerna i landet samt import/exportbalansen hos koldioxidintensiva produkter.
Kina har föreslagit att i-länder avsätter 1 procent av BNP till stöd för u-ländernas utsläppsminskningar. Sverige har god anledning att vara skeptisk, med tanke på hur föga framgångsrikt FN:s bistånd varit.
Pluspoäng till Syrien, Jordan och Egypten som här försökt bryta sig loss från Saudi Arabiens ledband och prata med egen tunga. Egypten föreslog t o m att alla länder borde göra åtaganden.
Ryssland kommer till konferensen med så svagt förhandlingsmandat att vissa delegater föreslog att de borde uteslutas som förhandlingspart. Deras utsläppsprognos är + 40-80 % trots enorma möjligheter att producera förnyelsebar energi och en vilja att bredda näringslivet. Med världens lägsta energi-effektivitet borde det inte vara svårt att sänka sina utsläpp, men istället passar man helt.
Kina deltar på en helt annan nivå än tidigare. Tonläget är mer konstruktivt, men man vill inte riktigt bekänna färg innan Obama på plats. Om Kina inte vidtar åtgärder kommer utsläppen att fördubblas mellan 2005 och 2030. Kinas kostnader för pågående klimatförändringar har kostat 20 miljarder hittills i år, vilket är en stark pådrivare.
I en av sessionerna upptar Japan tid med att förklara att man överväger att begränsa duschandet till 15 min och att man kanske bara behöver duscha 3-4 gånger i veckan. Mer än så behövs för att nå sina annonserade utsläppsmål om 60-80 % till 2050.
Många länder har under mötet i Poznan deklarerat egna utsläppsmål. Ett axplock:
- Syd-Korea, Australien och Sydafrika sätter mål - Mexico har mål om 50 % till 2050
- Brasilien har mål om 70 % minskade utsläpp från avskogning
- Norge har presenterat utsläppsmål på 30 % till 2020 från 1990 års nivå.
Sverige omnämns som föregångare inom flera områden.
Saudi Arabien gör vad de kan för att kasta grus i maskineriet. Efter att planeringen legat fast i månader, framförde man i sent skede att man nu istället önskade högtidlighålla den viktiga muslimska högtiden Eid El Adha på måndagen. Sekretariatet fick vackert kasta om planeringen i syfte att hindra Saudi Arabien från att framstå som martyr utifrån bristande hänsyn till deras religion.
Rädslan för spökande muslimska högtider fick även danskarna att under veckan flytta fram tidpunkten för det sedan länge inplanerade mötet i Köpenhamn. Stora opraktiska suckar hördes från organisationskommittén. Nu riskerar man istället att hamna okristligt nära jul.
Saudi Arabien gör sig till företrädare för oljeländerna och kritiserar FN för prata mer energi än klimat, i syfte att förstöra deras ekonomi. Man vill ha ekonomisk kompensation för att man inte kommer att få sälja lika mycket olja i framtiden. Här har Norge en viktig uppgift att vara motvikt. De har antagit ett ambitiöst mål om att bli klimatneutralt till 2050. För att få ihop det med fortsatt oljeborrning satsar man 3 miljarder ur oljepengar för att utveckla teknik som avskiljer och lagrar koldioxid. Oljevinsterna vill man sedan använda till att hindra avskogningen i tropikerna.
Polen har fått en ny miljöminister som för omväxling skull bryr sig om miljö. Tyvärr verkar han inte rå på premiärminister Tusk som sätter käppar i hjulet för EU:s klimatpaket.
Kanada, Ryssland och Japan hänvisar till välfärdsförluster och dribblar för att få fram ett så lindrigt basår som möjligt, trots att man gått med på 1990 i Kyoto-protokollet. EU är mycket tydliga med att 1990 bör bestå, man vill ju kunna tillgodoräkna sig det man redan gjort. USA, som inte varit på banan tidigare, vill naturligtvis ha ett så sent utgångsår som möjligt och ger EU en passning om att man fick mycket utsläppsreduktioner med enkla åtgärder efter Sovjetunionens sönderfall. Det är uppenbart att alla vill ha det mål som gynnar en själv bäst.
Chile poppar upp som konstruktiv part.
Maldiverna planerar att köpa landyta i Australien för att slippa leva som klimatflyktingar i framtiden och Tuvalu har efterfrågat nya bostäder för hela befolkningen inom fem år. Det är inte svårt att övertyga dessa om kraftfulla åtgärder. Som vanligt gör Tuvalu mycket initierade inlägg och sätter press på industriländerna att leverera mycket kraftiga utsläppsminskningar.
Italien, som fick på nöten när man tidigare uttalade att EU:s mål bör omprövas om vi inte når en överenskommelse i Köpenhamn, har legat märkbart lågt i Poznan.
Kanada ligger 30 % över sitt åtagande enligt Kyoto-protokollet. Man skyller på kallt väder, men det har väl knappast blivit kallare sen 1990? Nu vill man ha särbehandling och pekar på speciella omständigheter utifrån att deras utsläpp i stor grad kommer från den olja de exporterar. Det ända utsläppsmål de angett är 90 % koldioxidneutral elproduktion till 2020.
Indien påpekar att ändring i västvärldens livsstil skulle kunna leda till större utsläppsminskningar.
Ryssland fortsätter att komma med förslag vinklade på nya sätt. Det är som om de inte riktigt hänger med. Föreslog tre indikatorer som man ska ta hänsyn till när man sätter utsläppsmål; befolkning, antalet dagar man behöver uppvärmning, medelavstånd mellan de tio största städerna i landet samt import/exportbalansen hos koldioxidintensiva produkter.
Kina har föreslagit att i-länder avsätter 1 procent av BNP till stöd för u-ländernas utsläppsminskningar. Sverige har god anledning att vara skeptisk, med tanke på hur föga framgångsrikt FN:s bistånd varit.
Pluspoäng till Syrien, Jordan och Egypten som här försökt bryta sig loss från Saudi Arabiens ledband och prata med egen tunga. Egypten föreslog t o m att alla länder borde göra åtaganden.
Ryssland kommer till konferensen med så svagt förhandlingsmandat att vissa delegater föreslog att de borde uteslutas som förhandlingspart. Deras utsläppsprognos är + 40-80 % trots enorma möjligheter att producera förnyelsebar energi och en vilja att bredda näringslivet. Med världens lägsta energi-effektivitet borde det inte vara svårt att sänka sina utsläpp, men istället passar man helt.
Kina deltar på en helt annan nivå än tidigare. Tonläget är mer konstruktivt, men man vill inte riktigt bekänna färg innan Obama på plats. Om Kina inte vidtar åtgärder kommer utsläppen att fördubblas mellan 2005 och 2030. Kinas kostnader för pågående klimatförändringar har kostat 20 miljarder hittills i år, vilket är en stark pådrivare.
I en av sessionerna upptar Japan tid med att förklara att man överväger att begränsa duschandet till 15 min och att man kanske bara behöver duscha 3-4 gånger i veckan. Mer än så behövs för att nå sina annonserade utsläppsmål om 60-80 % till 2050.
Många länder har under mötet i Poznan deklarerat egna utsläppsmål. Ett axplock:
- Syd-Korea, Australien och Sydafrika sätter mål - Mexico har mål om 50 % till 2050
- Brasilien har mål om 70 % minskade utsläpp från avskogning
- Norge har presenterat utsläppsmål på 30 % till 2020 från 1990 års nivå.
Sverige omnämns som föregångare inom flera områden.
Saudi Arabien gör vad de kan för att kasta grus i maskineriet. Efter att planeringen legat fast i månader, framförde man i sent skede att man nu istället önskade högtidlighålla den viktiga muslimska högtiden Eid El Adha på måndagen. Sekretariatet fick vackert kasta om planeringen i syfte att hindra Saudi Arabien från att framstå som martyr utifrån bristande hänsyn till deras religion.
Rädslan för spökande muslimska högtider fick även danskarna att under veckan flytta fram tidpunkten för det sedan länge inplanerade mötet i Köpenhamn. Stora opraktiska suckar hördes från organisationskommittén. Nu riskerar man istället att hamna okristligt nära jul.
Full tank i Poznan
Klockan är över tre på natten när klimatförhandlingarna avslutas. Fem över tolv i dubbel bemärkelse levererade förhandlingsgrupperna enighet i ett par av de ännu olösta frågorna. Tillgången till anpassningsfondens medel löstes genom en kompromiss. U-länderna får direkt tillgång till pengarna och i-länderna får insyn över vad pengarna används till. Om koldioxidavskiljning och lagring ska få räknas in som CDM eller inte ska utredas vidare.
Kvällens hetaste fråga blev hur anpassningsfonden ska fyllas med pengar. Utöver en två-procentig avgift ur CDM-projekten och frivilliga bidrag så vill utvecklingsländerna också beskatta utsläppshandel och JI-projekten, vilket inte i-länderna vill gå med på. Man vill lösa finansieringen när helheten görs upp i Köpenhamn, något annat vore förhandlingstaktiskt ostrategiskt. Dessutom är idén inte den bästa i och med att man då lägger skatt på något som är bra.
Besvikelsen och bitterheten var mycket stor i nattsessionen och flera av utvecklingsländerna sparade inte på krutet. Venezuela höll ett känslomässigt tal och beklagade djupt att de rika länderna inte kan visa solidaritet i detta akuta läge. Flera hängde på och Indien uttryckte att detta var det sämsta klimatmöte de varit på. Men så dags hade många i-länder gått hem.
Mötet i Poznan har ändå som helhet levererat det nödvändigaste. Parterna är överens om hundratals sidor av text i olika frågor, men utan att ta ställning i de viktiga kärnfrågorna. Det var ju inte heller meningen med detta möte på halva vägen till Köpenhamn.
Störst framgång blev:
- att anpassningsfonden nu blir operativ
- en plan för teknologiöverföring
- vidare arbete för att hindra avskogning
- ett ambitiöst arbetsprogram för 2009 (Fortsatt Bali Plan)
- översyn av Kyoto-protokollet med målet 25-40 % angivet
- enighet om att reformera och effektivisera CDM.
Tyvärr gick u-länderna härifrån mer besvikna än i-länderna.
Under det kommande året ska ett gigantiskt arbete ske. Att brobygga mellan i- och u-länder kommer att bli den största och svåraste utmaningen. En gigantisk bro ska byggas mellan Kina och USA.
Jag känner mig fulltankad och vill hem till familjen, men lämnar ändå konferensen med saknad. Få miljöer kan bjuda på så många intressanta möten med människor av olika ursprung och så mycket kunskap på ett och samma ställe.
Har tappat koll på tid och rum under de här veckorna. Konstaterar att det är luciamorgon.
Lucia, hon som kommer med ljus i mörkret.
Kvällens hetaste fråga blev hur anpassningsfonden ska fyllas med pengar. Utöver en två-procentig avgift ur CDM-projekten och frivilliga bidrag så vill utvecklingsländerna också beskatta utsläppshandel och JI-projekten, vilket inte i-länderna vill gå med på. Man vill lösa finansieringen när helheten görs upp i Köpenhamn, något annat vore förhandlingstaktiskt ostrategiskt. Dessutom är idén inte den bästa i och med att man då lägger skatt på något som är bra.
Besvikelsen och bitterheten var mycket stor i nattsessionen och flera av utvecklingsländerna sparade inte på krutet. Venezuela höll ett känslomässigt tal och beklagade djupt att de rika länderna inte kan visa solidaritet i detta akuta läge. Flera hängde på och Indien uttryckte att detta var det sämsta klimatmöte de varit på. Men så dags hade många i-länder gått hem.
Mötet i Poznan har ändå som helhet levererat det nödvändigaste. Parterna är överens om hundratals sidor av text i olika frågor, men utan att ta ställning i de viktiga kärnfrågorna. Det var ju inte heller meningen med detta möte på halva vägen till Köpenhamn.
Störst framgång blev:
- att anpassningsfonden nu blir operativ
- en plan för teknologiöverföring
- vidare arbete för att hindra avskogning
- ett ambitiöst arbetsprogram för 2009 (Fortsatt Bali Plan)
- översyn av Kyoto-protokollet med målet 25-40 % angivet
- enighet om att reformera och effektivisera CDM.
Tyvärr gick u-länderna härifrån mer besvikna än i-länderna.
Under det kommande året ska ett gigantiskt arbete ske. Att brobygga mellan i- och u-länder kommer att bli den största och svåraste utmaningen. En gigantisk bro ska byggas mellan Kina och USA.
Jag känner mig fulltankad och vill hem till familjen, men lämnar ändå konferensen med saknad. Få miljöer kan bjuda på så många intressanta möten med människor av olika ursprung och så mycket kunskap på ett och samma ställe.
Har tappat koll på tid och rum under de här veckorna. Konstaterar att det är luciamorgon.
Lucia, hon som kommer med ljus i mörkret.
12 december 2008
Vi laddar för natten
Kazakhstan, Salomon Islands, Dominican Republic, Timor-Leste, Mauritius, Cook Islands, Lao Peoples Democratic Republic.... Det tar lite tid att jobba sig igenom talarlistan med alla länder representerade.
Nu är det tid för NGO:s och internationella organisationer. Kvinnor, forskare, miljöorganisationer, oljeexportörer, bönder, kylinstitut, ungdomar m fl. Alla ska de få ge sin syn på klimatet.
Ärkebiskop Anders Wejryd har just hållit ett spirituellt inlägg. Bra jobbat kyrkan!
Förhandlingarna pågår än i det sista i bakgrunden. Många stora frågor ska det jobbas fortsatt med under året, men bland de frågor som man behöver lösa här finns nu bara den kvar om finansiering av anpassningsåtgärder. Plus koldioxidlagring och pengar ur CDM till u-länderna. Sista budet är att ministrarna möts i plenum efter midnatt. Rutinerade förhandlare har varit hemma och sovit en stund.
Nu är det tid för NGO:s och internationella organisationer. Kvinnor, forskare, miljöorganisationer, oljeexportörer, bönder, kylinstitut, ungdomar m fl. Alla ska de få ge sin syn på klimatet.
Ärkebiskop Anders Wejryd har just hållit ett spirituellt inlägg. Bra jobbat kyrkan!
Förhandlingarna pågår än i det sista i bakgrunden. Många stora frågor ska det jobbas fortsatt med under året, men bland de frågor som man behöver lösa här finns nu bara den kvar om finansiering av anpassningsåtgärder. Plus koldioxidlagring och pengar ur CDM till u-länderna. Sista budet är att ministrarna möts i plenum efter midnatt. Rutinerade förhandlare har varit hemma och sovit en stund.
EU:s paket har kommit
Så kom det då, EU:s energi- och klimatpaket, med löfte om 20 % utsläppsminskningar till 2020 och med 30 % om andra i-länder hänger på. För Poznan-mötets del hade paketet behövt komma tidigare för att göra nytta i de pågående diskussionerna. Nu blir det mer som en julklapp att ta med sig på hemfärden.
Även om jag är den förste att medge att paketet borde haft en betydligt progressivare linje för hur målen ska uppnås, så köper jag inte kritiken, såsom den framförs, om att för mycket kan göras utomlands.
Alla u-länder jag pratar med här vill ha dessa CDM-projekt. Och pengar till anpassning. Och hjälp med tekniköverföring. Att komma till de internationella klimatförhandlingarna och säga att man ska göra allt hemma kommer knappast att föra förhandlingarna framåt.
Utsläppsmål i EU är inte som Kyoto-protokollet. Det blir bindande lagar som, om de inte uppfylls, genererar mycket dyra böter. En flexibilitet i spannet och mellan år är därför inte fel.
Det är uteslutet att Sverige och andra EU-länder skulle göra så mycket som 65-80% utomlands (vilket vissa hävdar). Skälen är flera, men ett är att vi då tappar i konkurrens. Det är ju "klimat-boomen" som ger de nya jobben.
En annan liten reflektion.
Paktet levereras som om det var antaget i och med att toppmötet kommit till informella slutsatser. Tungt och säkert helt styrande, men den som faktiskt beslutar är parlamentet. Målen kommer inte att ändras, men man kan nog vänta friska diskussioner om det övriga innehållet på onsdag.
Även om jag är den förste att medge att paketet borde haft en betydligt progressivare linje för hur målen ska uppnås, så köper jag inte kritiken, såsom den framförs, om att för mycket kan göras utomlands.
Alla u-länder jag pratar med här vill ha dessa CDM-projekt. Och pengar till anpassning. Och hjälp med tekniköverföring. Att komma till de internationella klimatförhandlingarna och säga att man ska göra allt hemma kommer knappast att föra förhandlingarna framåt.
Utsläppsmål i EU är inte som Kyoto-protokollet. Det blir bindande lagar som, om de inte uppfylls, genererar mycket dyra böter. En flexibilitet i spannet och mellan år är därför inte fel.
Det är uteslutet att Sverige och andra EU-länder skulle göra så mycket som 65-80% utomlands (vilket vissa hävdar). Skälen är flera, men ett är att vi då tappar i konkurrens. Det är ju "klimat-boomen" som ger de nya jobben.
En annan liten reflektion.
Paktet levereras som om det var antaget i och med att toppmötet kommit till informella slutsatser. Tungt och säkert helt styrande, men den som faktiskt beslutar är parlamentet. Målen kommer inte att ändras, men man kan nog vänta friska diskussioner om det övriga innehållet på onsdag.
Al Gore levererar hopp
Al Gore har just varit här och gett oss både hopp och optimism. BAN Ki moon i all ära, men Gore drog fullast hus.
"Det handlar inte om att försöka lösa klimatfrågan. Antingen så vinner vi eller så förlorar vi. Vi måste göra upp med oss själva. Vill vi känna rädsla eller hopp?
Även om processen går smärtsamt långsamt så ligger vägen till Köpenhamn öppen. Det finns inget som hindrar oss från att lyckas med en succé." Det var några av budskapen.
Jag reflekterar en stund över alla positiva steg som görs:
- Indien storsatsar på förnyelsebar energi
- Kina deltar på en helt annan nivå än tidigare, vidtar åtgärder och är redo för stora grepp.
- Obama lovar en helt ny politik och ledarskap inom klimatområdet.
- Många nya länder antar utsläppsmål och klimatplaner
- 38 u-länder har presenterat anpassningsplaner
- Massor av underlag, förarbeten och kringfrågor är avklarade. Vi kan börja fokusera på kärnan.
- Utvecklingsländer tuffar till sig och ställer unisont krav på industriländernas åtgärder.
- Ingen ifrågasätter klimathotet. Medvetenheten ökar.
- Gröna jobbektorn växer så det knakar.
Al Gore avslutar med orden "Yes, we can!" Det blir stående ovationer som knappt vill ta slut, nästan som om man var på amerikansk valkampanj. Några strama personer intill applåderar inte. "Var det inte bra?", frågade jag. "Jo, men vi jobbar för Bush", blev svaret.
CHANGE, tänkte jag.
"Det handlar inte om att försöka lösa klimatfrågan. Antingen så vinner vi eller så förlorar vi. Vi måste göra upp med oss själva. Vill vi känna rädsla eller hopp?
Även om processen går smärtsamt långsamt så ligger vägen till Köpenhamn öppen. Det finns inget som hindrar oss från att lyckas med en succé." Det var några av budskapen.
Jag reflekterar en stund över alla positiva steg som görs:
- Indien storsatsar på förnyelsebar energi
- Kina deltar på en helt annan nivå än tidigare, vidtar åtgärder och är redo för stora grepp.
- Obama lovar en helt ny politik och ledarskap inom klimatområdet.
- Många nya länder antar utsläppsmål och klimatplaner
- 38 u-länder har presenterat anpassningsplaner
- Massor av underlag, förarbeten och kringfrågor är avklarade. Vi kan börja fokusera på kärnan.
- Utvecklingsländer tuffar till sig och ställer unisont krav på industriländernas åtgärder.
- Ingen ifrågasätter klimathotet. Medvetenheten ökar.
- Gröna jobbektorn växer så det knakar.
Al Gore avslutar med orden "Yes, we can!" Det blir stående ovationer som knappt vill ta slut, nästan som om man var på amerikansk valkampanj. Några strama personer intill applåderar inte. "Var det inte bra?", frågade jag. "Jo, men vi jobbar för Bush", blev svaret.
CHANGE, tänkte jag.
11 december 2008
Drömmen om en gemensam vision
Vi sitter alla i samma båt och det är hål i båten. Det viktigaste är inte att mäta hålets storlek utan att bli överens om hur vi ska täta det. Det var medskicket från Yvo de Boer vid dagens rundabordssamtal om en gemensam vision.
Att först försöka enas om en gemensam vision innan man diskuterar åtgärder är ganska logiskt i svenska ögon, men inte här.
På krasslig engelska försökte Polens miljöminister leda det som var annonserat som samtal inom olika grupper. För att vara runda-bords-samtal måste jag säga att borden var väldigt fyrkantiga. Samtal om en gemensam vision innebär i de här kretsarna att alla läser innantill ur sina i förväg färdigskrivna tal. Många länder har toppat med slipade förhandlare som till vardags jobbar i FN-skrapan och prata verkar betydligt viktigare än att lyssna. Det underlättar inte att klimatfrågan hänger ihop med alla andra politikområden på ett sätt som gör utmaningen nästan för stor.
Jag längtar tillbaka till Riksgränsen sommaren 2007 där Andreas samlade ett trettiotal ministrar för informella samtal. Där pratade vi med varandra. Andreas agerade förebild genom att riva alla förskrivna tal, slänga kavajen och börja prata. Vi fjällvandrade, njöt av den orörda naturen och umgicks med varandra. Vi åt god mat, skålade och sjöng med varandra. Vi satt på toppen av fjället på renskinn, njöt av midnattsolen och delade varandras bekymmer. Det ledde till framgång i Bali.
Ska det vara så svårt att fatta att man behöver prata med varandra?!
Det här mötet behöver svensk organisationsförmåga. Sätt ut ministrarna i skogen med gott vin och lite mulleövningar till dess de kommit överens. Alla vi andra går hem.
På väg hem passerade jag ett event av klimatskeptikerna. Fakta presenterades som skulle bevisa att klimathotet är en bluff. De hade bokat lokal för 200 personer. Åtta lyssnade och bevisen var inte särskilt övertygande. Tyvärr.
Att först försöka enas om en gemensam vision innan man diskuterar åtgärder är ganska logiskt i svenska ögon, men inte här.
På krasslig engelska försökte Polens miljöminister leda det som var annonserat som samtal inom olika grupper. För att vara runda-bords-samtal måste jag säga att borden var väldigt fyrkantiga. Samtal om en gemensam vision innebär i de här kretsarna att alla läser innantill ur sina i förväg färdigskrivna tal. Många länder har toppat med slipade förhandlare som till vardags jobbar i FN-skrapan och prata verkar betydligt viktigare än att lyssna. Det underlättar inte att klimatfrågan hänger ihop med alla andra politikområden på ett sätt som gör utmaningen nästan för stor.
Jag längtar tillbaka till Riksgränsen sommaren 2007 där Andreas samlade ett trettiotal ministrar för informella samtal. Där pratade vi med varandra. Andreas agerade förebild genom att riva alla förskrivna tal, slänga kavajen och börja prata. Vi fjällvandrade, njöt av den orörda naturen och umgicks med varandra. Vi åt god mat, skålade och sjöng med varandra. Vi satt på toppen av fjället på renskinn, njöt av midnattsolen och delade varandras bekymmer. Det ledde till framgång i Bali.
Ska det vara så svårt att fatta att man behöver prata med varandra?!
Det här mötet behöver svensk organisationsförmåga. Sätt ut ministrarna i skogen med gott vin och lite mulleövningar till dess de kommit överens. Alla vi andra går hem.
På väg hem passerade jag ett event av klimatskeptikerna. Fakta presenterades som skulle bevisa att klimathotet är en bluff. De hade bokat lokal för 200 personer. Åtta lyssnade och bevisen var inte särskilt övertygande. Tyvärr.
Andreas agerar brobyggare
Får väl erkänna att jag anses som något partisk, men Andreas tal här var mycket bra. (Så bra att jag nästan skulle ha kunde ha skrivit det själv....) Han är inte bara en god talare, hans budskap var en strategisk fullträff.
Länge har det svenska budskapet hängts upp på greppet "förebild" och att visa för andra, som inte tror det är möjligt, att det går att förena utsläppsminskningar med ekonomisk tillväxt. Nu är det många som lyfter fram den aspekten och att klimatet kan vara vägen ur lågkonjunkturen.
Det viktigaste just nu är att vara förebild genom att vara en brygga mellan Nord och Syd, mellan i och u. Poznan skriker efter brobyggare. Och just det var Andreas retoriska grepp.
Genom att först ta på sig skulden för att ha tagit hela miljöutrymmet i anspråk för egen ekonomisk tillväxt och låta andra få ta de värsta konsekvenserna, genom att därefter bedyra egna tuffa mål och utmana övriga OECD-länder, genom att välkomna Obamas högre ambitioner, kunde han slutligen öppna för att på ett trovärdigt sätt ställa krav på utvecklingsländerna att också göra åtaganden.
Vid sidan om ministrarnas formella övning pågår fortfarande förhandlingar för att lösa knutarna kring anpassningsfonden. Det ser mörkt ut.
Industriländerna vill ha insyn i utvecklingsländernas anpassningsplaner och vad anpassningsmedlen används till. Utvecklingsländerna å sin sida vill vara med och styra hur industriländerna ska få loss pengar till anpassningsfonden. Ställningskrig med andra ord.
Det behövs fler brobyggare.
Länge har det svenska budskapet hängts upp på greppet "förebild" och att visa för andra, som inte tror det är möjligt, att det går att förena utsläppsminskningar med ekonomisk tillväxt. Nu är det många som lyfter fram den aspekten och att klimatet kan vara vägen ur lågkonjunkturen.
Det viktigaste just nu är att vara förebild genom att vara en brygga mellan Nord och Syd, mellan i och u. Poznan skriker efter brobyggare. Och just det var Andreas retoriska grepp.
Genom att först ta på sig skulden för att ha tagit hela miljöutrymmet i anspråk för egen ekonomisk tillväxt och låta andra få ta de värsta konsekvenserna, genom att därefter bedyra egna tuffa mål och utmana övriga OECD-länder, genom att välkomna Obamas högre ambitioner, kunde han slutligen öppna för att på ett trovärdigt sätt ställa krav på utvecklingsländerna att också göra åtaganden.
Vid sidan om ministrarnas formella övning pågår fortfarande förhandlingar för att lösa knutarna kring anpassningsfonden. Det ser mörkt ut.
Industriländerna vill ha insyn i utvecklingsländernas anpassningsplaner och vad anpassningsmedlen används till. Utvecklingsländerna å sin sida vill vara med och styra hur industriländerna ska få loss pengar till anpassningsfonden. Ställningskrig med andra ord.
Det behövs fler brobyggare.
Höjdarna har talat
Sitter i ett hav av folk och länder som deltar i öppnandet av högnivåmötet i Poznan. Vi har hört BAN Ki-moon uppmana oss att visa ledarskap. "Klimatet hotar vår framgång och våra liv i framtiden."
Polens president Kaczynski sa att man redan tagit stort ansvar för utsläppsminskningar och att han kände sig säker på att vi kommer att lyckas med uppdraget.
Guyanas president höll ett personligt och välriktat tal. "Jag kom hit med målet att inte upprepa samma misstag som i Kyoto. Då förstod jag inte allvaret i klimatfrågan. Det gör jag nu." Om viljan att lösa klimatfrågan finns, så finns pengarna. Det visar finanskrisen. Han betonade vikten av hindrar avskogning, men avrådde Kyoto-länderna för att räkna in det i CDM. Det kommer att sänka marknaden och tränga undan andra nödvändiga utsläppsminskningar.
Även Tuvalu var som vanligt välriktade i sitt tal och betonade som flera andra att det är oacceptabelt att anpassningsfonden inte får en lösning. "Vår framtid ligger i era händer. Det är vår mänskliga rättighet att få fortsätta som en nation och som ett folk. Det kan vi inte göra på annan plats."
Även Fredrik Reinfeldt var inbjuden talare, som en av få regeringschefer i Poznan. Han lyfte fram betydelsen av marknadsmekanismer och att sätta pris globalt för koldioxid, att målen måste vara ambitiösa och att uppgörelsen måsta vara rättvis. Han fick applåder för Sveriges bidrag med 500 miljoner dollar till bl a anpassning.
Det senare träffade särskilt bra med tanke på att pengar till anpassning är den största nöten och misslyckandet i Poznan enligt u-länderna.
Yvo de Boer avrundade inledningen med att tydligt kräva att ledarna nu visar att man menar allvar med Bali Aktions Plan.
En klocka på scenen sköter nedräkningen till Köpenhamn. När invigningen startade hade vi 352 dagar, 22 timmar och 50 min kvar till en gemensam övrenskommelse. När jag går därifrån har vi 352 dagar, 21 timmar, 10 min och 12 sek kvar.
Polens president Kaczynski sa att man redan tagit stort ansvar för utsläppsminskningar och att han kände sig säker på att vi kommer att lyckas med uppdraget.
Guyanas president höll ett personligt och välriktat tal. "Jag kom hit med målet att inte upprepa samma misstag som i Kyoto. Då förstod jag inte allvaret i klimatfrågan. Det gör jag nu." Om viljan att lösa klimatfrågan finns, så finns pengarna. Det visar finanskrisen. Han betonade vikten av hindrar avskogning, men avrådde Kyoto-länderna för att räkna in det i CDM. Det kommer att sänka marknaden och tränga undan andra nödvändiga utsläppsminskningar.
Även Tuvalu var som vanligt välriktade i sitt tal och betonade som flera andra att det är oacceptabelt att anpassningsfonden inte får en lösning. "Vår framtid ligger i era händer. Det är vår mänskliga rättighet att få fortsätta som en nation och som ett folk. Det kan vi inte göra på annan plats."
Även Fredrik Reinfeldt var inbjuden talare, som en av få regeringschefer i Poznan. Han lyfte fram betydelsen av marknadsmekanismer och att sätta pris globalt för koldioxid, att målen måste vara ambitiösa och att uppgörelsen måsta vara rättvis. Han fick applåder för Sveriges bidrag med 500 miljoner dollar till bl a anpassning.
Det senare träffade särskilt bra med tanke på att pengar till anpassning är den största nöten och misslyckandet i Poznan enligt u-länderna.
Yvo de Boer avrundade inledningen med att tydligt kräva att ledarna nu visar att man menar allvar med Bali Aktions Plan.
En klocka på scenen sköter nedräkningen till Köpenhamn. När invigningen startade hade vi 352 dagar, 22 timmar och 50 min kvar till en gemensam övrenskommelse. När jag går därifrån har vi 352 dagar, 21 timmar, 10 min och 12 sek kvar.
Klimatklockan tickar fort - Krönika Dalarnas Tidningar
Detta är en krönika som publicerades i Dalarnas Tidningar lördag 12 dec. Strax efteråt var mejlboxen full av upprörda klimatskeptiker.
En man från Indien sa: ”För fem år sen trodde vi att detta var ett problem för våra barnbarn. För två år sedan trodde vi att det var ett problem för våra barn. Nu ser vi att det är ett problem för oss.” Torka, översvämningar, skogsbränder och stormar ökar i utsträckning. De senaste 20 åren är de varmaste på 500 år. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket av detta som människan orsakat och att klimatet i urtid har skiftat.
FN har samlat ledande forskare från hela världen som presenterat fakta, fakta som för varje år skärps. Alla regeringar har ställt sig bakom och enats om att temperaturen på jorden inte får öka med mer än 2 grader. Antalet människor med allvarlig vattenbrist kommer annars att öka med flera miljarder. 25 % av jordens arter dör ut vid 2-3 graders ökning. Vid 6 graders temperaturökning är möjligheterna till mänskligt liv begränsade.
För att klara 2 grader så måste utsläppen av växthusgaser börja minska senast 2015. Kurvan pekar dock uppåt fortare än någonsin förut. Jobbigt va?
Alltså måste vi agera nu, och lyckas! Allt vi gör från nu och framåt spelar roll. Atmosfären är redan fylld med mer koldioxid än den klarar. Det är dumt att tro att det ordnar sig av sig själv.
Ekosystemen kan dessutom själv starta processer som leder till en ännu snabbare uppvärmning. Hit hör havsbottnar och den tinande tundran på norra jordklotet som frigör metangas i stora mängder. Eller haven, som likt en sockerlösning, inte längre kan absorbera koldioxid.
Man kan ledas i tron att Sverige är en vinnare på varmare klimat, men det finns inga vinnare. Sverige kommer inte att gå oberörd ur globala miljökriser, krig om naturresurser och ökade flyktingströmmar.
Trots allt detta dystra så finns det hopp. Riktigt bra hopp faktiskt! Vi har redan det mesta av den teknik som krävs för att åtgärda problemet och det kommer bara att kosta 3 % av världens BNP till 2030. Att vänta kommer att bli mycket dyrare.
Så vad väntar vi på? Bättre väder?
En man från Indien sa: ”För fem år sen trodde vi att detta var ett problem för våra barnbarn. För två år sedan trodde vi att det var ett problem för våra barn. Nu ser vi att det är ett problem för oss.” Torka, översvämningar, skogsbränder och stormar ökar i utsträckning. De senaste 20 åren är de varmaste på 500 år. Egentligen spelar det ingen roll hur mycket av detta som människan orsakat och att klimatet i urtid har skiftat.
FN har samlat ledande forskare från hela världen som presenterat fakta, fakta som för varje år skärps. Alla regeringar har ställt sig bakom och enats om att temperaturen på jorden inte får öka med mer än 2 grader. Antalet människor med allvarlig vattenbrist kommer annars att öka med flera miljarder. 25 % av jordens arter dör ut vid 2-3 graders ökning. Vid 6 graders temperaturökning är möjligheterna till mänskligt liv begränsade.
För att klara 2 grader så måste utsläppen av växthusgaser börja minska senast 2015. Kurvan pekar dock uppåt fortare än någonsin förut. Jobbigt va?
Alltså måste vi agera nu, och lyckas! Allt vi gör från nu och framåt spelar roll. Atmosfären är redan fylld med mer koldioxid än den klarar. Det är dumt att tro att det ordnar sig av sig själv.
Ekosystemen kan dessutom själv starta processer som leder till en ännu snabbare uppvärmning. Hit hör havsbottnar och den tinande tundran på norra jordklotet som frigör metangas i stora mängder. Eller haven, som likt en sockerlösning, inte längre kan absorbera koldioxid.
Man kan ledas i tron att Sverige är en vinnare på varmare klimat, men det finns inga vinnare. Sverige kommer inte att gå oberörd ur globala miljökriser, krig om naturresurser och ökade flyktingströmmar.
Trots allt detta dystra så finns det hopp. Riktigt bra hopp faktiskt! Vi har redan det mesta av den teknik som krävs för att åtgärda problemet och det kommer bara att kosta 3 % av världens BNP till 2030. Att vänta kommer att bli mycket dyrare.
Så vad väntar vi på? Bättre väder?
10 december 2008
Resultaten så här långt
Det är onsdag kväll och mötet har ändrat skepnad i takt med att miljöministrarna med följe anländer. Arbetet i de olika förhandlingsgrupperna ska nu vara klart, men än pågår intensiva slutdiskussioner om det man vill presentera för ministrarna. Meningen är inte att nå i mål i kärnfrågorna, det ska ske i Köpenhamn nästa år. Här vill man fokusera ministrarna på runda-bords-samtal kring en gemensam vision. Utgången av den blir de viktiga politiska signaler som processen behöver på den fortsatta vägen.
I vissa frågor görs viktiga framsteg, i andra är läget låst. Ett grundläggande problem är att i-länderna inte kunnat leverera finansiering. Utan dem vill inte u-länderna ta på sig vidare åtaganden.
Parterna, särskilt u-länderna, har hållit fast vid principen om att vi har ett gemensamt ansvar för frågan men att ansvaret ska differentieras, samt att i-länderna måste gå före.
Här är läget i några huvudfrågor:
Arbetsprogram 2009
Här är man överens. Den hel-mysige och rutinerade Cutajar från Malta blir nu ordförande i gruppen som ska jobba fram den nya långsiktiga lösningen efter Kyoto. Känner mig nöjd med att han getts ett fritt mandat, med möjlighet att lägga fram förhandlingstexter under året. Vi kommer att få se höga ambitioner med två- till tredubbel mötesordning.
Framtida långsiktig klimatregim
Många och långa diskussioner. G 77/Kina har tydligt markerat att de inte vill att u-länderna delas in i olika kategorier, utan att alla ska ingå i den grupp som inte måste ta på sig bindande åtaganden. De små ö-länderna har upprepat kravet på stora utsläppsminskningar hos i-länderna. De vill även att de störst växande ekonomierna gör utsläppsminskningar.
Översyn av Kyoto-protokollet
I natt kom man efter tuffa sittningar fram till en gemensam överenskommelse. Arbetet har för EU:s del letts av vår chefsförhandlare A Turesson. Det blev inte riktigt vad Sverige önskat, men ändå ganska okej. Det finns en samsyn om att 25-40 % utsläppsminskningar till 2020 för de länder med åtaganden under Kyoto. På luddigt Bali-manér har skrivningar om u-ländernas åtagande begränsats till att de "uppmanas att informera om sina åtgärder". EU och många u-länder har varit tydliga med att man vill fastställa ett mål, medan Ryssland, Japan och Australien stretat emot. Flera u-länder har varit tydliga med att detta mål inte kan inkludera CDM. Tuvalu m fl har velat sätta målen högre än 40 %.Flera länder har velat lägga sig i ländernas auktionering inom utsläppshandeln i syfte att få loss pengar till bl a anpassning. Detta har Sverige och EU ej velat acceptera och hänvisar till ländernas egen suveränitet.
Anpassningsfond
Fonden beslutades redan i Bali och en styrelsen är den som beslutar om hur pengarna ska användas. Man är överens om att avsätta 2 % från CDM till detta, men hur mycket pengar det blir avgörs av hur fort man lyckas sälja CDM. Oturligt nog så har koldioxidmarknaden p g a finanskrisen sjunkit rejält de senaste månaderna, så det ser i nuläget ut att dröja till dess det blir några summor att tala om. Pengarna på bordet innan vi gör något mer, returnerar u-länderna. Frågan bör därför fortsatt diskuteras under hela året. Den största diskussionen har handlat om hur pengarna ska distribueras till mottagarlandet och här är man inte överens. Anpassningsfondens styrelse föreslår en interrimlösning med en samarbetsbank (och på sikt Världsbanken), men u-länderna vill ha direkt tillgång till fonden. Det känns lite lurt att u-länderna är så ovilliga standardkrav på rapportering och transparens kring användning av medlen (min kommentar). U-länderna har ju 75 % majoritet i styrelsen. Frågan om "direkt tillgång" har blivit en principiell symbolfråga för u-länderna, som riskerar att stjälpa mycket annat. I nuläget hävdar flera u-länder att man hellre fördröjer processen med fonden som annars skulle kunna gå igång redan under 2009.
CBM (projekt i andra länder)
Man är ännu inte överens ifall koldioxidavskiljning med efterföljande lagring ska få räknas in som CDM-projekt. EU, Norge, Saudi Arabien, Japan och Australien m fl vill att detta ska vara möjligt, medan Brasilien leder motståndsrörelsen. Har även varit heta diskussioner om den kraftfulla växthusgasen HFC23 och projekt för destruering av biprodukter vid nyanläggningar (jag tror det handlar om kylskåp). Kina, med starka egenintressen, vill att dessa fortsatt ska få tillhöra CDM. Med flera stora projekt som genererar ett mycket stort antal krediter är CDM mer intressant än att vidta en enkel regeländring i landet. Fy skäms!
Bunkerbränsle
Utsläpp från internationell sjö- och luftfart ökar kraftigt. Man har dock inte nått några framgångar då Kina m fl inte vill ha in det i klimatkonventionen.
Spill-over-effects
Denna fråga har länge varit Saudi Arabiens paradgren. Man kräver ekonomisk kompensation för att man kommer att få sälja mindre olja. Nu har fler hoppat på denna gren och vill vara med att tävla om kakan. Länder i Oceanien och Afrika lyfter med rätta fram att man förlorar på höjda livsmedelspriser, ökade transportkostnader samt minskad turism.
I vissa frågor görs viktiga framsteg, i andra är läget låst. Ett grundläggande problem är att i-länderna inte kunnat leverera finansiering. Utan dem vill inte u-länderna ta på sig vidare åtaganden.
Parterna, särskilt u-länderna, har hållit fast vid principen om att vi har ett gemensamt ansvar för frågan men att ansvaret ska differentieras, samt att i-länderna måste gå före.
Här är läget i några huvudfrågor:
Arbetsprogram 2009
Här är man överens. Den hel-mysige och rutinerade Cutajar från Malta blir nu ordförande i gruppen som ska jobba fram den nya långsiktiga lösningen efter Kyoto. Känner mig nöjd med att han getts ett fritt mandat, med möjlighet att lägga fram förhandlingstexter under året. Vi kommer att få se höga ambitioner med två- till tredubbel mötesordning.
Framtida långsiktig klimatregim
Många och långa diskussioner. G 77/Kina har tydligt markerat att de inte vill att u-länderna delas in i olika kategorier, utan att alla ska ingå i den grupp som inte måste ta på sig bindande åtaganden. De små ö-länderna har upprepat kravet på stora utsläppsminskningar hos i-länderna. De vill även att de störst växande ekonomierna gör utsläppsminskningar.
Översyn av Kyoto-protokollet
I natt kom man efter tuffa sittningar fram till en gemensam överenskommelse. Arbetet har för EU:s del letts av vår chefsförhandlare A Turesson. Det blev inte riktigt vad Sverige önskat, men ändå ganska okej. Det finns en samsyn om att 25-40 % utsläppsminskningar till 2020 för de länder med åtaganden under Kyoto. På luddigt Bali-manér har skrivningar om u-ländernas åtagande begränsats till att de "uppmanas att informera om sina åtgärder". EU och många u-länder har varit tydliga med att man vill fastställa ett mål, medan Ryssland, Japan och Australien stretat emot. Flera u-länder har varit tydliga med att detta mål inte kan inkludera CDM. Tuvalu m fl har velat sätta målen högre än 40 %.Flera länder har velat lägga sig i ländernas auktionering inom utsläppshandeln i syfte att få loss pengar till bl a anpassning. Detta har Sverige och EU ej velat acceptera och hänvisar till ländernas egen suveränitet.
Anpassningsfond
Fonden beslutades redan i Bali och en styrelsen är den som beslutar om hur pengarna ska användas. Man är överens om att avsätta 2 % från CDM till detta, men hur mycket pengar det blir avgörs av hur fort man lyckas sälja CDM. Oturligt nog så har koldioxidmarknaden p g a finanskrisen sjunkit rejält de senaste månaderna, så det ser i nuläget ut att dröja till dess det blir några summor att tala om. Pengarna på bordet innan vi gör något mer, returnerar u-länderna. Frågan bör därför fortsatt diskuteras under hela året. Den största diskussionen har handlat om hur pengarna ska distribueras till mottagarlandet och här är man inte överens. Anpassningsfondens styrelse föreslår en interrimlösning med en samarbetsbank (och på sikt Världsbanken), men u-länderna vill ha direkt tillgång till fonden. Det känns lite lurt att u-länderna är så ovilliga standardkrav på rapportering och transparens kring användning av medlen (min kommentar). U-länderna har ju 75 % majoritet i styrelsen. Frågan om "direkt tillgång" har blivit en principiell symbolfråga för u-länderna, som riskerar att stjälpa mycket annat. I nuläget hävdar flera u-länder att man hellre fördröjer processen med fonden som annars skulle kunna gå igång redan under 2009.
CBM (projekt i andra länder)
Man är ännu inte överens ifall koldioxidavskiljning med efterföljande lagring ska få räknas in som CDM-projekt. EU, Norge, Saudi Arabien, Japan och Australien m fl vill att detta ska vara möjligt, medan Brasilien leder motståndsrörelsen. Har även varit heta diskussioner om den kraftfulla växthusgasen HFC23 och projekt för destruering av biprodukter vid nyanläggningar (jag tror det handlar om kylskåp). Kina, med starka egenintressen, vill att dessa fortsatt ska få tillhöra CDM. Med flera stora projekt som genererar ett mycket stort antal krediter är CDM mer intressant än att vidta en enkel regeländring i landet. Fy skäms!
Bunkerbränsle
Utsläpp från internationell sjö- och luftfart ökar kraftigt. Man har dock inte nått några framgångar då Kina m fl inte vill ha in det i klimatkonventionen.
Spill-over-effects
Denna fråga har länge varit Saudi Arabiens paradgren. Man kräver ekonomisk kompensation för att man kommer att få sälja mindre olja. Nu har fler hoppat på denna gren och vill vara med att tävla om kakan. Länder i Oceanien och Afrika lyfter med rätta fram att man förlorar på höjda livsmedelspriser, ökade transportkostnader samt minskad turism.
Röda och gröna ljus för REDD
Ingen fråga har utåt sett engagerat fler protester under veckan än REDD, d v s programmet för att hindra avskogning. Jag måste erkänna att jag inte hade full koll på frågan när jag tidigare bloggade om REDD. Inte att det jag skrev var fel, men mycket mer hör till.
Fösta varningssignalen var en hel panel av hitresta urfolk från Amazonas som på blandad portugisiska försökte få fram sitt budskap. Der räckte dock att se in i deras djupa mörka ögon för att förstå att vi håller på att missa något väldigt väsentligt.
Min bild av denna komplexa fråga börjar klarna efter att ha varit runt och lyssnat på otaliga företrädare. Känner mig så här långt säker på att REDD både kan innebära en fantastisk möjlighet att nå win-win, men att ett felaktigt system kan leda till katastrof för både klimatet och den biologiska mångfalden.
Det förvånar mig om att det är så tyst om REDD i Sverige, särskilt från naturskyddsrörelsen. Norge är på hugget. En ändrad definition av begreppet ”skog” är ett självklart krav som förs fram. Det är helt orimligt att regnskog som omvandlas till plantager ska betraktas som samma välgärning som bevarandet av urskog med alla dess arter och lager av koldioxid. Lika viktigt är att hitta de underliggande orsakerna till avskogningen.
REDD går dock vidare och just nu pågår slutförhandlingarna i den gruppen. Förutom diskussioner om metoder för att mäta nyttan med hindrad avskogning har de häktat upp sig på ett ”s”. Det är nämligen stor skillnad på right och rights beroende på om man skrivit på Konventionen om urfolkens rättigheter eller inte (se tidigare inlägg om urfolken). Vissa har verkligen förmågan att fokusera på det viktiga.
Fösta varningssignalen var en hel panel av hitresta urfolk från Amazonas som på blandad portugisiska försökte få fram sitt budskap. Der räckte dock att se in i deras djupa mörka ögon för att förstå att vi håller på att missa något väldigt väsentligt.
Min bild av denna komplexa fråga börjar klarna efter att ha varit runt och lyssnat på otaliga företrädare. Känner mig så här långt säker på att REDD både kan innebära en fantastisk möjlighet att nå win-win, men att ett felaktigt system kan leda till katastrof för både klimatet och den biologiska mångfalden.
Det förvånar mig om att det är så tyst om REDD i Sverige, särskilt från naturskyddsrörelsen. Norge är på hugget. En ändrad definition av begreppet ”skog” är ett självklart krav som förs fram. Det är helt orimligt att regnskog som omvandlas till plantager ska betraktas som samma välgärning som bevarandet av urskog med alla dess arter och lager av koldioxid. Lika viktigt är att hitta de underliggande orsakerna till avskogningen.
REDD går dock vidare och just nu pågår slutförhandlingarna i den gruppen. Förutom diskussioner om metoder för att mäta nyttan med hindrad avskogning har de häktat upp sig på ett ”s”. Det är nämligen stor skillnad på right och rights beroende på om man skrivit på Konventionen om urfolkens rättigheter eller inte (se tidigare inlägg om urfolken). Vissa har verkligen förmågan att fokusera på det viktiga.
Flod av pengar
Fler möjligheter. Svenska debatten fokuserar till stor del på hur mycket offentliga medel som ska användas till klimatåtgärder. Förutom att det är ett tämligen svenskt perspektiv, så kommer dessa medel aldrig att räcka för klimatutmaningen. 86 % av finansflödet är privata medel.
Fungerande marknadsmekanismer är därför vår möjlighet om vi vill få storlek på investeringsflödet i hållbar teknik. Rollen för offentliga medel är också viktig.
Om man bildligt sett betraktar privata medel som en flod, så kan man se offentliga medel och regelverk som kanalbyggare och avledare för att styra strömmen åt rätt håll.
Klimatkonventionen själv förfogar inte över några medel. Sitter just och lyssnar på Mexiko som föreslagit en Grön fond för att få in tillräckligt med offentliga medel och pekar på det faktum att det i finanskrisen plötsligt fanns tusentals miljarder för att vi såg hotet komma. Achem Steiner, chef för UNEP, vill visa att det inte egentligen är brist på pengar genom denna tänkvärda räkneoperation med en oljeskatt: Varje år produceras 30 miljarder fat olja. Om varje fat skulle ge 10 dollar till klimatåtgärder skulle vi genast ha 300 miljarder dollar.
Sverige är lyckliga som bland få länder har en koldioxidskatt. Många återkommer ständigt till önskan att globalisera den, men inser samtidigt att det knappast lär hända. Även om det vore det bästa. Man får betrakta utsläppshandel som bästa möjliga för tillfället.
Den viktigaste frågan är alltså inte om vi har råd, utan hur vi styr medlen rätt. Ett än mer samlat policy-arbete behövs under året för att nå i hamn i Köpenhamn. Lyckligt nog gav finansministrarna vid sitt möte stöd till att klimatarbetet måste prioriteras.
När Världsbanken nämns som framtida förvaltare av gemensamma medel såsom anpassningsfonden får det vissa grupper att rulla ut banderollerna och höja rösten, med hänvisning till den markant ökande utlåningen till fossil energi och kolkraft. Fel kan tyckas, men det avspeglar egentligen bara den utveckling vi ser i världen. U-länderna vill låna pengar till så billig energiförsörjning som möjligt och världsbankens mandat är att stödja dem i deras önskemål om ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.
Världsbanken styrs av oss. Är det fel på riktlinjerna är det fel på oss, tänker jag medan jag bläddrar i ett nytryck av Världsbankens klimatstrategi.
Fungerande marknadsmekanismer är därför vår möjlighet om vi vill få storlek på investeringsflödet i hållbar teknik. Rollen för offentliga medel är också viktig.
Om man bildligt sett betraktar privata medel som en flod, så kan man se offentliga medel och regelverk som kanalbyggare och avledare för att styra strömmen åt rätt håll.
Klimatkonventionen själv förfogar inte över några medel. Sitter just och lyssnar på Mexiko som föreslagit en Grön fond för att få in tillräckligt med offentliga medel och pekar på det faktum att det i finanskrisen plötsligt fanns tusentals miljarder för att vi såg hotet komma. Achem Steiner, chef för UNEP, vill visa att det inte egentligen är brist på pengar genom denna tänkvärda räkneoperation med en oljeskatt: Varje år produceras 30 miljarder fat olja. Om varje fat skulle ge 10 dollar till klimatåtgärder skulle vi genast ha 300 miljarder dollar.
Sverige är lyckliga som bland få länder har en koldioxidskatt. Många återkommer ständigt till önskan att globalisera den, men inser samtidigt att det knappast lär hända. Även om det vore det bästa. Man får betrakta utsläppshandel som bästa möjliga för tillfället.
Den viktigaste frågan är alltså inte om vi har råd, utan hur vi styr medlen rätt. Ett än mer samlat policy-arbete behövs under året för att nå i hamn i Köpenhamn. Lyckligt nog gav finansministrarna vid sitt möte stöd till att klimatarbetet måste prioriteras.
När Världsbanken nämns som framtida förvaltare av gemensamma medel såsom anpassningsfonden får det vissa grupper att rulla ut banderollerna och höja rösten, med hänvisning till den markant ökande utlåningen till fossil energi och kolkraft. Fel kan tyckas, men det avspeglar egentligen bara den utveckling vi ser i världen. U-länderna vill låna pengar till så billig energiförsörjning som möjligt och världsbankens mandat är att stödja dem i deras önskemål om ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.
Världsbanken styrs av oss. Är det fel på riktlinjerna är det fel på oss, tänker jag medan jag bläddrar i ett nytryck av Världsbankens klimatstrategi.
De fattigas mål
Säg miljömål och klimatmål och de flesta svenskar vet vad det handlar om. Säg milleniummål och de flesta ser frågande ut. Ändå är det just det som står högst på dagordning i den absoluta merparten av jordens länder, målen om att bekämpa fattigdom. Den här förhandlingsrundan måste därför vara en utvecklingsrunda mer än tidigare. Vi måste göra två saker samtidigt.
Eftersom klimatfrågan inte kan lösas utan samtida fattigdomsbekämpning innebär detta en möjlighet att få fart på utvecklingsfrågorna. Jag har därför ägnat en stor del av tiden här till att lyssna och sätta mig in i dessa frågor. Skulle kunna skriva mycket om vad jag hört och sett, men det får bli en annan gång.
Klart är i alla fall att u-länderna ser CDM-projekten som ett viktigt stöd för rätten till hållbar utveckling. UNEP vill se en reformering som skalar upp, breddar mot fler sektorer och har en tydlig utvecklingsinriktning. Det finns en enorm potential till utsläppsminskningar om CDM utformas rätt, men de flesta länder och de flesta sektorer står idag utanför systemet.
Som jämförelse har 2 600 projekt gått till Kina och Indien medan Afrika bara haft 87. De flesta projekt har gått till vattenkraft men inga till transporter, hushåll, energieffektivisering och ändrad markanvändning, - projekt som skulle ge win-win.
Samtidigt handlar det mycket om att övervinna brist på förtroende som finns mellan Nord och Syd. Här kan Sverige vara drivande. U-länderna har blivit lovade och svikna så många gånger förut. Förgäves har man väntat på utlovat bistånd. Bara Sverige tillsammans med fem andra länder har hållit löftet.
Den stora klimatutmaningen finns dock i Asien, hos dem som klättrat från fattigdom till detta århundrades största utvecklingsframgång.
Eftersom klimatfrågan inte kan lösas utan samtida fattigdomsbekämpning innebär detta en möjlighet att få fart på utvecklingsfrågorna. Jag har därför ägnat en stor del av tiden här till att lyssna och sätta mig in i dessa frågor. Skulle kunna skriva mycket om vad jag hört och sett, men det får bli en annan gång.
Klart är i alla fall att u-länderna ser CDM-projekten som ett viktigt stöd för rätten till hållbar utveckling. UNEP vill se en reformering som skalar upp, breddar mot fler sektorer och har en tydlig utvecklingsinriktning. Det finns en enorm potential till utsläppsminskningar om CDM utformas rätt, men de flesta länder och de flesta sektorer står idag utanför systemet.
Som jämförelse har 2 600 projekt gått till Kina och Indien medan Afrika bara haft 87. De flesta projekt har gått till vattenkraft men inga till transporter, hushåll, energieffektivisering och ändrad markanvändning, - projekt som skulle ge win-win.
Samtidigt handlar det mycket om att övervinna brist på förtroende som finns mellan Nord och Syd. Här kan Sverige vara drivande. U-länderna har blivit lovade och svikna så många gånger förut. Förgäves har man väntat på utlovat bistånd. Bara Sverige tillsammans med fem andra länder har hållit löftet.
Den stora klimatutmaningen finns dock i Asien, hos dem som klättrat från fattigdom till detta århundrades största utvecklingsframgång.
Från finanskrasch till klimatboom
Det gäller att tänka positivt. Att se möjligheter där andra inte ser dem. Som finanskrisen t ex.
Kraschen ger oss en unik möjlighet att ta itu med de globala miljöproblemen. Kraftiga investeringar i förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar kan vara en morot för att få fart på ekonomin.
Låt oss göra hållbar energi till en mänsklig rättighet. Enkelt tillgänglig för alla.
Förutsättningen för att klara klimatutmaningen är att snabbt skala upp befintlig miljöteknik och att överföra den till utvecklingsländerna. Den goda nyheten är att den mesta tekniken redan finns.
För att klara utmaningen krävs att u-länderna hoppar över en del av våra steg i utvecklingen (eller väljer egna). Mobiltelefoner i Afrika istället för trådbunden utbyggnad är ett sånt exempel. Afrikanska kontinenten har den högsta mobiltillväxten av alla världsdelar, en genomsnittlig ökning med 60 % från 1999-2004.
Många här menar att tekniköverföringen först måste lösas innan man kan anta en ny klimatregim. Det diskuteras även om inte överföringsinsatser också ska vara mätbara, kontrollerbara och rapporterbara.
Bill Clinton sa "Jag hade tur under min tid som president. IT-boomen gav ekonomisk tillväxt. Jag är övertygad om att klimatomställningen kan bli nästa motor som bidrar till den största ekonomiska tillväxten sedan andra världskriget. För utvecklingsländerna innebär det högre tillväxt än vad som annars varit möjligt. Problemet är att vi inte kan bevisa det förrän det har skett." Men vi kan visa på många goda exempel på hur denna sektor växer lavinartat.
Alla nationer pratar om satsningar i denna nya tillväxtsektor. Det gäller för Europa och Sverige och hänga med. Spelplanen är utrullad. Nu gäller det att ta för sig av klimat-boomen!
Kraschen ger oss en unik möjlighet att ta itu med de globala miljöproblemen. Kraftiga investeringar i förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar kan vara en morot för att få fart på ekonomin.
Låt oss göra hållbar energi till en mänsklig rättighet. Enkelt tillgänglig för alla.
Förutsättningen för att klara klimatutmaningen är att snabbt skala upp befintlig miljöteknik och att överföra den till utvecklingsländerna. Den goda nyheten är att den mesta tekniken redan finns.
För att klara utmaningen krävs att u-länderna hoppar över en del av våra steg i utvecklingen (eller väljer egna). Mobiltelefoner i Afrika istället för trådbunden utbyggnad är ett sånt exempel. Afrikanska kontinenten har den högsta mobiltillväxten av alla världsdelar, en genomsnittlig ökning med 60 % från 1999-2004.
Många här menar att tekniköverföringen först måste lösas innan man kan anta en ny klimatregim. Det diskuteras även om inte överföringsinsatser också ska vara mätbara, kontrollerbara och rapporterbara.
Bill Clinton sa "Jag hade tur under min tid som president. IT-boomen gav ekonomisk tillväxt. Jag är övertygad om att klimatomställningen kan bli nästa motor som bidrar till den största ekonomiska tillväxten sedan andra världskriget. För utvecklingsländerna innebär det högre tillväxt än vad som annars varit möjligt. Problemet är att vi inte kan bevisa det förrän det har skett." Men vi kan visa på många goda exempel på hur denna sektor växer lavinartat.
Alla nationer pratar om satsningar i denna nya tillväxtsektor. Det gäller för Europa och Sverige och hänga med. Spelplanen är utrullad. Nu gäller det att ta för sig av klimat-boomen!
Krognytt från Bryssel
Tog mig en bläcka på krogen igår. Gott öl och gott prat. Precis vad jag behövde. Är nog bäst att utelämna det mesta av kvällen från Bloggen, men låter er ta del av senaste nytt från Bryssel (från en karl som leder förhandlingarna i parlamentsgruppen).
De bra nyheterna är att man igår fick igenom målen om förnyelsebar energi utan allt för mycket eftergifter. Det finns heller inga protester mot utsläppsmålen. Vad som är mindre bra, är att man ej enats om bördefördelningen och inte heller om utsläppshandeln. För att våga anta planen vill man även vara säkra på att kunna räkna in koldioxidlagring, men de utvecklingspengar som behövs för tekniken vill ingen i nuläget pytsa upp.
Dessa är med andra ord de frågor som regeringscheferna får på bordet imorgon och som ska redovisas lördag morgon. När jag berättade om Merkels möte med Tusk igår blev han helt tyst en lång stund och uttryckte sen uppgivet att parlamentet faktiskt inte måste ta beslut den 17:e om paketet är dåligt.
Det troliga är att toppmötet ändå enas om något, om än urvattnat. Om man inte gör kräver nämligen EU:s författning att förslaget går till en andra läsning och då förskjuts beslutet ett år till.
Våra svenska parlamentariker och Andreas gör verkligen allt som står i deras makt att få till en bra uppgörelse. Hårt jobb dag och natt. Är inte heller orolig för att Reinfeldt skulle vika ner sig. Lider med dem om de på klassiskt politikermanér ska behöva förklara ett misslyckande som om det ändå var en framgång.
Besökare till konferensen möttes idag av människor som stod på rad med budskapet: ”Var är ni EU?” Människorna var i form av is-skulpturer som redan börjat droppa i väntan på att världen ska visa ledarskap.
De bra nyheterna är att man igår fick igenom målen om förnyelsebar energi utan allt för mycket eftergifter. Det finns heller inga protester mot utsläppsmålen. Vad som är mindre bra, är att man ej enats om bördefördelningen och inte heller om utsläppshandeln. För att våga anta planen vill man även vara säkra på att kunna räkna in koldioxidlagring, men de utvecklingspengar som behövs för tekniken vill ingen i nuläget pytsa upp.
Dessa är med andra ord de frågor som regeringscheferna får på bordet imorgon och som ska redovisas lördag morgon. När jag berättade om Merkels möte med Tusk igår blev han helt tyst en lång stund och uttryckte sen uppgivet att parlamentet faktiskt inte måste ta beslut den 17:e om paketet är dåligt.
Det troliga är att toppmötet ändå enas om något, om än urvattnat. Om man inte gör kräver nämligen EU:s författning att förslaget går till en andra läsning och då förskjuts beslutet ett år till.
Våra svenska parlamentariker och Andreas gör verkligen allt som står i deras makt att få till en bra uppgörelse. Hårt jobb dag och natt. Är inte heller orolig för att Reinfeldt skulle vika ner sig. Lider med dem om de på klassiskt politikermanér ska behöva förklara ett misslyckande som om det ändå var en framgång.
Besökare till konferensen möttes idag av människor som stod på rad med budskapet: ”Var är ni EU?” Människorna var i form av is-skulpturer som redan börjat droppa i väntan på att världen ska visa ledarskap.
09 december 2008
Det är långt mellan världarna
Angela Merkel från Tyska republiken har idag udner stort uppbåd av demonstranter varit på besök i Warsawa. Syftet var att prata ihop sig med polske Tusk om positionen kring EU:s klimatpaket. Tyskarna har sagt att man inte bara vill ha undantag för tung industri, utan nu även för elsektorn (d v s för kolkraften). Risken är uppenbar att hon inte hade svårt att få med sig Tusk på den linjen. Förhoppningen står till att Sarkozy, som flög in för att påverka utgången i en mer klimatvänlig väg.
Allt fler i Poznan efterfrågar EU:s ledarskap. Någon måste ta ledningen här. Om toppmötet på torsdag, när EU-rådet ska behandla EU:s energi och klimatpaket, inte levererar – ja då är det kort och gott en misär för de internationella klimatförhandlingarna. Å andra sidan är det inte smart att driva igenom paketet om det blir allt för stora uppluckringar.
Vi befinner oss i kanten av polens koldistrikt. 95 % av polens energiförsörjning kommer från kol. I Tyskland planerar man 24 nya kolkraftverk.
På min kvällstur passerar jag ett gammalt kommunisttorg i Poznan där polackerna protester mot att myndigheterna vill bygga ut dagbrottet i Konin, en bit utanför stan. Det är ett öppet dagbrott med förfärliga miljökonsekvenser. Att döma av antalet polacker som är där, så är det inte självklart att polska regerings linje är folkets linje. Jag går hostande därifrån.
På ett hotell en liten bit härifrån håller Stockholm Environment Institute ett event. Budskapet är kristallklart. Klimatläget är mer allvarligt än vad FN utgår från. Genom utebliven handling provocerar vi fram ”the point of no return”
Jag är på väg till konsert med den brittiska symfoniorkestern.
Det är långt mellan världarna i denna lilla värld.
Mitt huvud är fullt och mitt sinne sorgset igen.
Allt fler i Poznan efterfrågar EU:s ledarskap. Någon måste ta ledningen här. Om toppmötet på torsdag, när EU-rådet ska behandla EU:s energi och klimatpaket, inte levererar – ja då är det kort och gott en misär för de internationella klimatförhandlingarna. Å andra sidan är det inte smart att driva igenom paketet om det blir allt för stora uppluckringar.
Vi befinner oss i kanten av polens koldistrikt. 95 % av polens energiförsörjning kommer från kol. I Tyskland planerar man 24 nya kolkraftverk.
På min kvällstur passerar jag ett gammalt kommunisttorg i Poznan där polackerna protester mot att myndigheterna vill bygga ut dagbrottet i Konin, en bit utanför stan. Det är ett öppet dagbrott med förfärliga miljökonsekvenser. Att döma av antalet polacker som är där, så är det inte självklart att polska regerings linje är folkets linje. Jag går hostande därifrån.
På ett hotell en liten bit härifrån håller Stockholm Environment Institute ett event. Budskapet är kristallklart. Klimatläget är mer allvarligt än vad FN utgår från. Genom utebliven handling provocerar vi fram ”the point of no return”
Jag är på väg till konsert med den brittiska symfoniorkestern.
Det är långt mellan världarna i denna lilla värld.
Mitt huvud är fullt och mitt sinne sorgset igen.
Sanningen i vitögat
Det finns vissa smärtsamma sanningar om relationen mellan fattigdom och klimatkrisen som alla borde vara väl medvetna om innan man sätter sig i klimatförhandlingar med u-länderna. Det finns anledning till ödmjukhet och stora egna uppoffringar.
För u-länderna finns ingen utveckling utan tillgång till energi och den teknik som de har tillgång till idag kommer att leda till kraftigt ökade utsläpp. Det finns helt enkelt inte tillräckligt miljöutrymme för dagens fattiga att ta samma väg, eller ens i närheten av samma väg, som de rika har tagit.
Det är inget mysterium var detta miljöutrymme tog vägen. 15 % av jordens befolkning använder 50 % av den globala energin, producerar hälften av jordens koldioxidutsläpp och konsumerar hälften av alla varor. Om övriga 85 % av jordens befolkning skulle uppnå halva den standard som de rika har så skulle utsläppen öka med det dubbla.
Här ligger utmaningen mellan å ena sidan fattigdomsbekämpning och å andra sidan klimatmålen.
Kravet är att minska utsläppen till en nivå som begränsar temperaturökningen till max 2 grader. Det kräver ett mycket kraftigt och blixtsnabbt globalt agerande.
Anta att den rika världen skulle kapa sina utsläpp med 90 % till 2050 (vilket skulle innebära en heroisk insats långt utöver de mål som nu nämns), vilket utrymme skull då finnas kvar till de fattiga att utvecklas inom? Inte mycket!
Den koldioxidkurva de har att hålla sig inom droppar kraftigt, t o m före 2020. Och då är fortfarande en övervägande del av jordens befolkning fattiga. Den energi de behöver för att t ex koka mat och pumpa vatten - utveckling - kräver betydligt mer energi än vad de har tillgång till idag. Vilket leder till ökade utsläpp.
Hur jobbigt och orättvist det än är, så måste även u-länderna vända sina utsläpp neråt mellan nu och 2020. De sitter med utmaningen att både bekämpa fattigdomen hos en dramatiskt ökad befolkning, samtidigt som de måste sänka utsläppen dramatiskt.
Den klimatregim som löser den ekvationen är värd nästa års fredspris.
För u-länderna finns ingen utveckling utan tillgång till energi och den teknik som de har tillgång till idag kommer att leda till kraftigt ökade utsläpp. Det finns helt enkelt inte tillräckligt miljöutrymme för dagens fattiga att ta samma väg, eller ens i närheten av samma väg, som de rika har tagit.
Det är inget mysterium var detta miljöutrymme tog vägen. 15 % av jordens befolkning använder 50 % av den globala energin, producerar hälften av jordens koldioxidutsläpp och konsumerar hälften av alla varor. Om övriga 85 % av jordens befolkning skulle uppnå halva den standard som de rika har så skulle utsläppen öka med det dubbla.
Här ligger utmaningen mellan å ena sidan fattigdomsbekämpning och å andra sidan klimatmålen.
Kravet är att minska utsläppen till en nivå som begränsar temperaturökningen till max 2 grader. Det kräver ett mycket kraftigt och blixtsnabbt globalt agerande.
Anta att den rika världen skulle kapa sina utsläpp med 90 % till 2050 (vilket skulle innebära en heroisk insats långt utöver de mål som nu nämns), vilket utrymme skull då finnas kvar till de fattiga att utvecklas inom? Inte mycket!
Den koldioxidkurva de har att hålla sig inom droppar kraftigt, t o m före 2020. Och då är fortfarande en övervägande del av jordens befolkning fattiga. Den energi de behöver för att t ex koka mat och pumpa vatten - utveckling - kräver betydligt mer energi än vad de har tillgång till idag. Vilket leder till ökade utsläpp.
Hur jobbigt och orättvist det än är, så måste även u-länderna vända sina utsläpp neråt mellan nu och 2020. De sitter med utmaningen att både bekämpa fattigdomen hos en dramatiskt ökad befolkning, samtidigt som de måste sänka utsläppen dramatiskt.
Den klimatregim som löser den ekvationen är värd nästa års fredspris.
Hur mycket I och hur mycket U?
Den största stöttestenen i klimatförhandlingarna är självklart ansvarsfördelningen mellan olika länder och då särskilt mellan industriländer och utvecklingsländer. Enligt klimatkonventionen ska i-änderna ta det största ansvaret, vilket också är fullt rimligt. Frågan är hur mycket man kan kräva av u-länderna.
USA, men även EU, vill att snabbt växande ekonomier såsom Kina och Indien också ska minska sina utsläpp. Dessa hävdar dock sin rätt till fortsatt utveckling, vilket riskerar att öka utsläppen dramatiskt.
I Bali blev slutsatsen en lite luddig kompromiss, efter att Indien intagit en mycket besvärlig attityd och in i det sista försökte få paragrafen uppluckrad. Kort och gott kan man säga att överenskommelsen i Bali blev att industriländerna ska ha kvantifierade utsläppsmål och att det ska uppnås genom åtgärder som kan mätas, kontrolleras och rapporteras.
För utvecklingsländerna däremot räcker det att göra åtgärder (inte mål) som kan mätas, kontrolleras och rapporteras. De ska dock vara förenliga med hållbar utveckling och förutsätter att de får stöd i form av teknologi och finansiering. Tekniska diskussioner om frågan kring "mätbar, kontrollerbar och rapporterbar" upptar mycket energi här i Poznan.
U-länder är förskräckta över att det fortfarande läggs fram förslag om att även de ska göra utsläppsåtaganden och möter dem genast med mothugg. USA och Kina pekar finger åt varandra. EU och Sydafrika är nog de som har lättast att medla mellan dem.
Utvecklingsländernas deltagande kommer att vara avhängigt av hur i-länderna levererar finansiering och resurser till anpassnings- och utsläppsminskande åtgärder. Det finns anledning att även ställa krav på eliten i utvecklingsländerna. Många länder försöker krypa undan ansvar genom att hävda att man fortfarande är ett u-land.
Per definition är Kina fortfarande ett u-land, men skillnaderna inom landet är enorma. Detsamma gäller Ryssland som häromdagen deklarerade att man borde betraktas som u-land och få lättnader, särskilt med tanke på fallande oljepriser.
Magstarkast var kanske ändå Kuwait som ville ha tillgång till anpassningsfonden eftersom man geografiskt sett är ett sårbart land. Rykten gick om att de ville ha pengar för att rädda deras oljeanläggningar vid kusten vid stigande havsniåver? Det är ju precis vad det globala samfundet ska skramla kollekt till!
USA, men även EU, vill att snabbt växande ekonomier såsom Kina och Indien också ska minska sina utsläpp. Dessa hävdar dock sin rätt till fortsatt utveckling, vilket riskerar att öka utsläppen dramatiskt.
I Bali blev slutsatsen en lite luddig kompromiss, efter att Indien intagit en mycket besvärlig attityd och in i det sista försökte få paragrafen uppluckrad. Kort och gott kan man säga att överenskommelsen i Bali blev att industriländerna ska ha kvantifierade utsläppsmål och att det ska uppnås genom åtgärder som kan mätas, kontrolleras och rapporteras.
För utvecklingsländerna däremot räcker det att göra åtgärder (inte mål) som kan mätas, kontrolleras och rapporteras. De ska dock vara förenliga med hållbar utveckling och förutsätter att de får stöd i form av teknologi och finansiering. Tekniska diskussioner om frågan kring "mätbar, kontrollerbar och rapporterbar" upptar mycket energi här i Poznan.
U-länder är förskräckta över att det fortfarande läggs fram förslag om att även de ska göra utsläppsåtaganden och möter dem genast med mothugg. USA och Kina pekar finger åt varandra. EU och Sydafrika är nog de som har lättast att medla mellan dem.
Utvecklingsländernas deltagande kommer att vara avhängigt av hur i-länderna levererar finansiering och resurser till anpassnings- och utsläppsminskande åtgärder. Det finns anledning att även ställa krav på eliten i utvecklingsländerna. Många länder försöker krypa undan ansvar genom att hävda att man fortfarande är ett u-land.
Per definition är Kina fortfarande ett u-land, men skillnaderna inom landet är enorma. Detsamma gäller Ryssland som häromdagen deklarerade att man borde betraktas som u-land och få lättnader, särskilt med tanke på fallande oljepriser.
Magstarkast var kanske ändå Kuwait som ville ha tillgång till anpassningsfonden eftersom man geografiskt sett är ett sårbart land. Rykten gick om att de ville ha pengar för att rädda deras oljeanläggningar vid kusten vid stigande havsniåver? Det är ju precis vad det globala samfundet ska skramla kollekt till!
Målbild Poznan - Krönika i Dalarnas Tidningar
Målet i Poznan är att enas om en ny effektiv klimatuppgörelse. Det är uppenbart att de 11 000 deltagarna har lite olika bild av den. Största konflikten är mellan i-länderna, vilka redan tagit jordens koldioxidutrymme i beslag, och större u-länder som trots det måste sänka sina. USA och EU kräver mer av t ex Kina och Indien, men de hänvisar till rätten att fortsatt få utvecklas.
Indiens jordbruk kommer att falla med 30 % om det blir 3 grader varmare och Kinas kostnader för pågående klimatförändringar är enorma. Ändå vill de inte ta på sig egna utsläppsmål och fortsätter satsning på kol.
USA är det enda större i-land som inte skrivit på Kyoto, men Obama har lovat bättring. Målet i Poznan är dock att inte komma överens om något i väntan på den nye. Sverige agerar förebild och EU håller ihop, men vi väntar ännu på klimatpaketet från Bryssel. Polen har fått en ny miljöminister som för omväxling skull bryr sig om miljö. Även Australien funderar allvarligt på att vidta klimatåtgärder. Sedan sångaren i Midnight Oil blev miljöminister har man t o m skrivit på Kyoto. Ryssland, Kanada och Japan hänvisar till välfärdsförluster och vill göra så lite som möjligt. Ständigt nya invändningar om t ex vilket basår som ska användas för beräkningar.
Saudi Arabien kritiserar FN för att prata mer energi än klimat och vill ha ersättning för utebliven oljeförsäljning. Norge vill få ihop fortsatt oljeborrning med koldioxidlagring och satsar del av oljepengarna till minskad avskogning i tropikerna.
Afrika och Ö-länder som drabbas hårdast kräver att i-länder redan nu beslutar om en anpassningsfond. Maldiverna planerar att köpa landyta i Australien för att slippa leva som klimatflyktingar i framtiden och Tuvalu har efterfrågat nya bostäder för hela befolkningen inom fem år. Det är inte svårt att övertyga dessa om kraftfulla åtgärder.
Ministrarna har ännu inte anlänt. De har två dagar på sig att förhandla det som jobbats fram under veckan. Bäst att förbereda sig på en lång sista natt.
Indiens jordbruk kommer att falla med 30 % om det blir 3 grader varmare och Kinas kostnader för pågående klimatförändringar är enorma. Ändå vill de inte ta på sig egna utsläppsmål och fortsätter satsning på kol.
USA är det enda större i-land som inte skrivit på Kyoto, men Obama har lovat bättring. Målet i Poznan är dock att inte komma överens om något i väntan på den nye. Sverige agerar förebild och EU håller ihop, men vi väntar ännu på klimatpaketet från Bryssel. Polen har fått en ny miljöminister som för omväxling skull bryr sig om miljö. Även Australien funderar allvarligt på att vidta klimatåtgärder. Sedan sångaren i Midnight Oil blev miljöminister har man t o m skrivit på Kyoto. Ryssland, Kanada och Japan hänvisar till välfärdsförluster och vill göra så lite som möjligt. Ständigt nya invändningar om t ex vilket basår som ska användas för beräkningar.
Saudi Arabien kritiserar FN för att prata mer energi än klimat och vill ha ersättning för utebliven oljeförsäljning. Norge vill få ihop fortsatt oljeborrning med koldioxidlagring och satsar del av oljepengarna till minskad avskogning i tropikerna.
Afrika och Ö-länder som drabbas hårdast kräver att i-länder redan nu beslutar om en anpassningsfond. Maldiverna planerar att köpa landyta i Australien för att slippa leva som klimatflyktingar i framtiden och Tuvalu har efterfrågat nya bostäder för hela befolkningen inom fem år. Det är inte svårt att övertyga dessa om kraftfulla åtgärder.
Ministrarna har ännu inte anlänt. De har två dagar på sig att förhandla det som jobbats fram under veckan. Bäst att förbereda sig på en lång sista natt.
08 december 2008
Sju år i toalettkön
Hade just ett litet snack med chefen för FN:s klimatkonvention ... i toalettkön! Vilken tajming, vi är ju i alla fall elva tusen här.
En garvad journalist hade väl passat på att pressa ur honom något som kunnat kallas för en intervju. Jag nöjde mig med "Hello, how is it going?" Enligt Yvo går det framåt på många fronter. Visst finns det stora frågor att lösa ut, men han upplever att alla på ett sätt som inte varit fallet tidigare, bidrar för att komma vidare i konstruktiv anda.
Precis vad jag ville höra. Nu har formtopp igen. Och det behövs, för vi har bara sju fjuttiga år på oss till dess vi måste vända utsläppen.
Efter 2015 måste utsläppen börja minska kraftigt om vi ska klara oss undan med bara 2 graders temperaturökning. Flera rapporter här pekar på att det kanske behöver gå ändå fortare.
Kom just att tänka på en sak. Förra året upprepades det som ett mantra att "vi har bara åtta år på oss innan utsläppen måste börja minska". Jag har inte hört så många i år tjata om sju år. Måtte det inte bero på att vi gett upp. Bara att man ibland måste stänga av för att orka med.
Kvällen har jag ägnat åt u-landsproblematiken. Återkommer imorgon med jobbiga sanningar.
Oh dessa rubriker som man ska få till på inläggen?
En garvad journalist hade väl passat på att pressa ur honom något som kunnat kallas för en intervju. Jag nöjde mig med "Hello, how is it going?" Enligt Yvo går det framåt på många fronter. Visst finns det stora frågor att lösa ut, men han upplever att alla på ett sätt som inte varit fallet tidigare, bidrar för att komma vidare i konstruktiv anda.
Precis vad jag ville höra. Nu har formtopp igen. Och det behövs, för vi har bara sju fjuttiga år på oss till dess vi måste vända utsläppen.
Efter 2015 måste utsläppen börja minska kraftigt om vi ska klara oss undan med bara 2 graders temperaturökning. Flera rapporter här pekar på att det kanske behöver gå ändå fortare.
Kom just att tänka på en sak. Förra året upprepades det som ett mantra att "vi har bara åtta år på oss innan utsläppen måste börja minska". Jag har inte hört så många i år tjata om sju år. Måtte det inte bero på att vi gett upp. Bara att man ibland måste stänga av för att orka med.
Kvällen har jag ägnat åt u-landsproblematiken. Återkommer imorgon med jobbiga sanningar.
Oh dessa rubriker som man ska få till på inläggen?
Prinsen utmanar försäkringsbolagen
Försäkringsbolagen vill att vi ägnar oss mer åt anpassning. Det är inte så konstigt med tanke på att den sektorn får ta första smällen vid skador orsakade av klimatförändringarna. Försäkringsfrågorna är viktiga ur flera aspekter. Om man inte kan få en försäkring p g a för höga klimatrisker, så kommer man inte att få låna till andra saker heller. Dessutom sitter försäkringsbolagen på ett viktigt incitament för att vidta klimatåtgärder, genom att erbjuda lägre premier till de som faktiskt gör något.
På initiativ från Prinsen av Wales har försäkringssektorn gått samman och antagit principer för hur man ska jobba:
- Ta ledning i riskanalyser
- Delta aktivt i debatten
- Stödja klimatmedvetenhet hos kunder
- Integrera klimatfrågan i investeringsstrategier
- Vidta klimatåtgärder i den egna verksamheten
"Rejäla ansträngningar om anpassning är en förutsättning för att försäkringsbolagen ska vilja ta fullt ansvar. Vi, precis som andra investerare, vill ha säkerhet", sa Andrew Torrance när han nyss presenterade deras arbete. Tillsammans förfogar de över mycket stora kapitalflöden.
Bland de 42 medverkande bolagen finns flera globala, kan dock inte hitta något svenskt. Skickar därför med Prinsens uppmaning och hoppas på medverkan hemifrån. Alla goda krafter behövs.
"This is just the beginning of the process of real change. Time is a luxury we do not have and I urge companies both at home and internationally to sign the ClimateWise principles and take the necessary action."
På initiativ från Prinsen av Wales har försäkringssektorn gått samman och antagit principer för hur man ska jobba:
- Ta ledning i riskanalyser
- Delta aktivt i debatten
- Stödja klimatmedvetenhet hos kunder
- Integrera klimatfrågan i investeringsstrategier
- Vidta klimatåtgärder i den egna verksamheten
"Rejäla ansträngningar om anpassning är en förutsättning för att försäkringsbolagen ska vilja ta fullt ansvar. Vi, precis som andra investerare, vill ha säkerhet", sa Andrew Torrance när han nyss presenterade deras arbete. Tillsammans förfogar de över mycket stora kapitalflöden.
Bland de 42 medverkande bolagen finns flera globala, kan dock inte hitta något svenskt. Skickar därför med Prinsens uppmaning och hoppas på medverkan hemifrån. Alla goda krafter behövs.
"This is just the beginning of the process of real change. Time is a luxury we do not have and I urge companies both at home and internationally to sign the ClimateWise principles and take the necessary action."
USA en bit upp på banan.
"USA har dragit på sig mycket kritik genom att vi ej skrev på Kyoto-protokollet. Det har gett en hel del ärr", sa deras klimatambassadör Harlan Watson i början av veckan. Han är noga med att betona den process som pågår parallellt inom G8-länderna. USA har ju högst motvilligt inordnat sig FN:s globala process. Han försökte även slicka såren med att säga att det nu visar sig att USA hade rätt från början. Det var fel att prata utsläppsminskningar innan det fanns teknik för det. Vi behöver koldioxidavskiljning och högteknologisk kärnkraft.
USA har också uttalat att deras mål med Poznan är att hålla alla dörrar öppna för den nye presidenten och att inte komma överens om någonting. Idag sa Harlan att han inte ser att detta mål är hotat på något vis och att "det återstår att se om vi går i mål i Köpenhamn." Jag hade velat höra lite mer offensiva tongångar, men är inte förvånad.
Med Obama som ny president i USA ökar förhoppningen om att de ska visa högre ambitioner i klimatfrågan. Medan EU och Sverige sänkt sina utsläpp sedan 1990 har USA ökat sina Obama har uttalat ett mål om minus 80 % till 2050. Det som diskuteras här i Poznan är dock målet till 2020 där han angett att kursen är att nå ner till 1990 års nivå.
Att USA kommer att satsa på utsläppshandel verkar alla övertygande om. Flera delstater har det redan och nästa steg är ett federalt system. Även länder som Australien, Nya Zealand, Schweiz och Norge har planer för det. Det innebär att vi kommer att se ett mer eller mindre globalt system för utsläppshandel.
Såg idag en rapport som var beställd av den ansvarige för kongressen. Rapporten slår fast att utsläppshandeln i Europa har varit fungerande när det gäller att nå utsläppsminskningar, men att CDM inte fungerat såsom önskat. Om de väljer att följa den så kanske vi kommer att se en lite ny inriktning, med CDM i större utsläppsländer (i-länder).
Överlag känns dock USA:s agerande mer hoppingivande än någon gång tidigare.
USA har också uttalat att deras mål med Poznan är att hålla alla dörrar öppna för den nye presidenten och att inte komma överens om någonting. Idag sa Harlan att han inte ser att detta mål är hotat på något vis och att "det återstår att se om vi går i mål i Köpenhamn." Jag hade velat höra lite mer offensiva tongångar, men är inte förvånad.
Med Obama som ny president i USA ökar förhoppningen om att de ska visa högre ambitioner i klimatfrågan. Medan EU och Sverige sänkt sina utsläpp sedan 1990 har USA ökat sina Obama har uttalat ett mål om minus 80 % till 2050. Det som diskuteras här i Poznan är dock målet till 2020 där han angett att kursen är att nå ner till 1990 års nivå.
Att USA kommer att satsa på utsläppshandel verkar alla övertygande om. Flera delstater har det redan och nästa steg är ett federalt system. Även länder som Australien, Nya Zealand, Schweiz och Norge har planer för det. Det innebär att vi kommer att se ett mer eller mindre globalt system för utsläppshandel.
Såg idag en rapport som var beställd av den ansvarige för kongressen. Rapporten slår fast att utsläppshandeln i Europa har varit fungerande när det gäller att nå utsläppsminskningar, men att CDM inte fungerat såsom önskat. Om de väljer att följa den så kanske vi kommer att se en lite ny inriktning, med CDM i större utsläppsländer (i-länder).
Överlag känns dock USA:s agerande mer hoppingivande än någon gång tidigare.
Formsvacka, falsklarm och utomjordingar
Måndag morgon och kostymerna är åter på jobbet. Förhandlingarna återupptas, men något är fel. De skyndar sig inte. De är inte på hugget. Halva konferensen är avklarad och vi har fortfarande inte kommit framåt i väsentlig mening. Det går ohyggligt trögt.
Man skulle tro att helgens vila gett ny kraft att flytta fram positionerna. Alla formaliteter är ju avklarade. Istället ser de ut som kostymerna luttrat är på väg till vilket uppdrag som helst. Man undrar om de glömt vilken fråga vi faktiskt pratar om? Och att denna fråga behöver framgång NU!
Jag har drabbats av formsvacka.
Den riktiga nocken kom när jag nyss pratade med en svartrock som hävdade falsklarm. De finns ju lite här och var; tvivlarna. Men den här hade en allt för viktig position för att lämna mig oberörd.
- "Förra gången larmade ni om ozon, men det blev ingen katastrof."
- "Nej, för det internationella samarbetet har varit framgångsrikt. Fortsätter vi att sköta oss så kommer ozonhålet över Antarktis att kunna läka runt 2060."
- "Klimatet har väl alltid gått upp och ner av sig själv."
- "Även om de vetenskapliga övertygande bevisen skulle vara fel, spelar det någon roll? Om några graders temperaturökning gör det mycket svårt att leva på den här planeten, ska vi då inte göra vad vi kan för att möta det hotet?"
De är som utomjordingar. Tog jag möjligtvis fel flyg? Har jag hamnat på en annan planet där klimatfrågan inte är något större problem? Eller har dessa bokat in sig på en annan okänd planet?
Men så ser jag ungdomarna. Och de utan kostym. Vi som bara har den här planeten. Det ger nytt mod.
Jag sluter ögonen. Man ser ljuset i tunneln bäst när det är som mörkast.
Man skulle tro att helgens vila gett ny kraft att flytta fram positionerna. Alla formaliteter är ju avklarade. Istället ser de ut som kostymerna luttrat är på väg till vilket uppdrag som helst. Man undrar om de glömt vilken fråga vi faktiskt pratar om? Och att denna fråga behöver framgång NU!
Jag har drabbats av formsvacka.
Den riktiga nocken kom när jag nyss pratade med en svartrock som hävdade falsklarm. De finns ju lite här och var; tvivlarna. Men den här hade en allt för viktig position för att lämna mig oberörd.
- "Förra gången larmade ni om ozon, men det blev ingen katastrof."
- "Nej, för det internationella samarbetet har varit framgångsrikt. Fortsätter vi att sköta oss så kommer ozonhålet över Antarktis att kunna läka runt 2060."
- "Klimatet har väl alltid gått upp och ner av sig själv."
- "Även om de vetenskapliga övertygande bevisen skulle vara fel, spelar det någon roll? Om några graders temperaturökning gör det mycket svårt att leva på den här planeten, ska vi då inte göra vad vi kan för att möta det hotet?"
De är som utomjordingar. Tog jag möjligtvis fel flyg? Har jag hamnat på en annan planet där klimatfrågan inte är något större problem? Eller har dessa bokat in sig på en annan okänd planet?
Men så ser jag ungdomarna. Och de utan kostym. Vi som bara har den här planeten. Det ger nytt mod.
Jag sluter ögonen. Man ser ljuset i tunneln bäst när det är som mörkast.
Ööööööö CDM
Ööööööö CDM, ööööööö flexibla mekanismer, ööööööö utsläppskrediter...
Det är lätt att bli insnöad på begrepp i den här branschen.
Här kommer en miniförklaring:
De 37 länder som omfattas av Kyotoprotokollets krav på utsläppsminskningar kan nå målen genom att investera i utsläppsminskningar i andra länder. Det kallas flexibla mekanismer. Att låta marknaden göra där det är kostnadseffektivast. Klimatet struntar ju i landsgränser.
Marknaden kallas på engelska för Carbon market (eftersom koldioxid är den vanligaste växthusgasen), d v s kolmarknad. Åtgärder bokförs som certifierade utsläppsminskningar.
När i-länder gör utsläppsminskningar i u-länder kallas det CBM (Clean Development Mechanism) och när de görs i ett land under högre utveckling kallas det JI (Joint Implementation). Alla åtgärder måste vara mätbara, rapporterbara och verifierbara.
Systemet är fortfarande under utveckling och mycket behöver förbättras. Därför pågår intensiva diskussioner om förbättringar och hur man kan skala upp för att leverera mer utsläppsminskningar. CDM fångar inte in de projekt som har lägre lönsamhet eller ingen lönsamhet alls och i länder med besvärliga investeringsförhållanden sker för lite.
Idag sker i princip alla investeringar i Kina, Brasilien och Indien. Afrika protesterar mot att de inte får någon del av kakan. De har så låga utsläpp redan att det inte blir så stor effekt med projekt där. Dessutom kritiseras CDM för att satsa i projekt som hade blivit genomförda ändå och i åtgärder som man istället kunde ha lagstadgat bort.
Systemet är dessutom byråkratiskt och sekretariatet räcker inte till för att hantera alla ärenden. De bolag som tar på sig att genomföra projekten har det inte heller lätt. Många underskattar svårigheten i att hitta projekt och hur komplext det är att få dem på plats. Förut var det svårt för projekt att hitta köpare. Nu är det svårare att få tag i projekt.
Här är man dock eniga om man är inne på rätt väg och att ett fungerande system är nyckeln till framgång för klimatet. Och detta är en akut fråga. Annars faller en stor del av trovärdigheten i FN:s klimatarbete.
Godnatt loggboken.
öööööööööööööööözzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
Det är lätt att bli insnöad på begrepp i den här branschen.
Här kommer en miniförklaring:
De 37 länder som omfattas av Kyotoprotokollets krav på utsläppsminskningar kan nå målen genom att investera i utsläppsminskningar i andra länder. Det kallas flexibla mekanismer. Att låta marknaden göra där det är kostnadseffektivast. Klimatet struntar ju i landsgränser.
Marknaden kallas på engelska för Carbon market (eftersom koldioxid är den vanligaste växthusgasen), d v s kolmarknad. Åtgärder bokförs som certifierade utsläppsminskningar.
När i-länder gör utsläppsminskningar i u-länder kallas det CBM (Clean Development Mechanism) och när de görs i ett land under högre utveckling kallas det JI (Joint Implementation). Alla åtgärder måste vara mätbara, rapporterbara och verifierbara.
Systemet är fortfarande under utveckling och mycket behöver förbättras. Därför pågår intensiva diskussioner om förbättringar och hur man kan skala upp för att leverera mer utsläppsminskningar. CDM fångar inte in de projekt som har lägre lönsamhet eller ingen lönsamhet alls och i länder med besvärliga investeringsförhållanden sker för lite.
Idag sker i princip alla investeringar i Kina, Brasilien och Indien. Afrika protesterar mot att de inte får någon del av kakan. De har så låga utsläpp redan att det inte blir så stor effekt med projekt där. Dessutom kritiseras CDM för att satsa i projekt som hade blivit genomförda ändå och i åtgärder som man istället kunde ha lagstadgat bort.
Systemet är dessutom byråkratiskt och sekretariatet räcker inte till för att hantera alla ärenden. De bolag som tar på sig att genomföra projekten har det inte heller lätt. Många underskattar svårigheten i att hitta projekt och hur komplext det är att få dem på plats. Förut var det svårt för projekt att hitta köpare. Nu är det svårare att få tag i projekt.
Här är man dock eniga om man är inne på rätt väg och att ett fungerande system är nyckeln till framgång för klimatet. Och detta är en akut fråga. Annars faller en stor del av trovärdigheten i FN:s klimatarbete.
Godnatt loggboken.
öööööööööööööööözzzzzzzzzzzzzzzzzzzz
07 december 2008
U-länderna vill ha hjälp att möta klimatförändringen NU
Det lilla ölandet Tuvalu har redan knackat på Nya Zealands dörr och bett dem tillhandahålla bostäder för öns invånare, kanske till hela befolkningen inom fem år. Himalayas glaciärer smälter allt snabbare och utgör ett direkt hot mot en halv miljard människors vattenförsörjning. De fattigaste och mest sårbara drabbas värst.
Beräkningar visar att det årligen finns mellan 3 cent och 3,82 dollar per person tillgängligt för att möta kostnaderna för anpassning till ett förändrar klimat. Det kommer man inte långt med.
För att överhuvudtaget komma vidare i klimatförhandlingarna kräver utvecklingsländerna att industriländerna snabbt pytsar upp det som behövs. U-länderna har all rätt att ställa krav. Det är ju i-länderna som orsakat problemet.
Redan i Bali beslutades att inrätta en anpassningsfond, men den måste ju fyllas med något. En arbetsgrupp har nu klarlagt hur mycket som behövs och till vad. Även här finns kreativa förslag som kan utvecklas. Medel behövs för att integrera klimatfrågan med andra, för anpassning till framtida klimatförändringar och för att hantera skador och störningar när de uppstår. Jobbet går framåt om än sakta i Poznan.
Den lösning som diskuteras är att taxera certifierade utsläppsreduktioner inom CDM med 2 %. Men som den kloke mannen från Tuvalu så fint påtalade, så finns det en inbyggd trovärdighetskonflikt om förvaltaren både kan sälja såväl som köpa dessa utsläppsreduktioner....
Ur debatten:
Uruguay och Cuba vill ha beslut nu i Poznan, Afrika och Indien vill inrätta särskilda anpassningscentrum, Guatemala känner tillsammans med övriga i Mellanamerika sig utanför och hävdar att man är lika sårbar som andra, Colombia föreslår att differentiering utifrån olika behov, Gambia påvisar den lista som de minst utvecklade länderna sammanställt över akuta behov, Bangladesh vill involvera privata sektorn och USA påpekar att mottagande land (inte bara donerare) måste medverka i att ta fram incitament till anpassning.
Beräkningar visar att det årligen finns mellan 3 cent och 3,82 dollar per person tillgängligt för att möta kostnaderna för anpassning till ett förändrar klimat. Det kommer man inte långt med.
För att överhuvudtaget komma vidare i klimatförhandlingarna kräver utvecklingsländerna att industriländerna snabbt pytsar upp det som behövs. U-länderna har all rätt att ställa krav. Det är ju i-länderna som orsakat problemet.
Redan i Bali beslutades att inrätta en anpassningsfond, men den måste ju fyllas med något. En arbetsgrupp har nu klarlagt hur mycket som behövs och till vad. Även här finns kreativa förslag som kan utvecklas. Medel behövs för att integrera klimatfrågan med andra, för anpassning till framtida klimatförändringar och för att hantera skador och störningar när de uppstår. Jobbet går framåt om än sakta i Poznan.
Den lösning som diskuteras är att taxera certifierade utsläppsreduktioner inom CDM med 2 %. Men som den kloke mannen från Tuvalu så fint påtalade, så finns det en inbyggd trovärdighetskonflikt om förvaltaren både kan sälja såväl som köpa dessa utsläppsreduktioner....
Ur debatten:
Uruguay och Cuba vill ha beslut nu i Poznan, Afrika och Indien vill inrätta särskilda anpassningscentrum, Guatemala känner tillsammans med övriga i Mellanamerika sig utanför och hävdar att man är lika sårbar som andra, Colombia föreslår att differentiering utifrån olika behov, Gambia påvisar den lista som de minst utvecklade länderna sammanställt över akuta behov, Bangladesh vill involvera privata sektorn och USA påpekar att mottagande land (inte bara donerare) måste medverka i att ta fram incitament till anpassning.
Vi har råd att åtgärda klimatet
Goda nyheter. Kostnaden för klimatåtgärder kostar mindre än en halv procent av ländernas BNP till 2030 visade redan förra årets rapport. För utsläppsminskningar behövs ca 200 miljarder dollar per år och för klimatanpassning ytterligare 50-100 miljarder dollar. Visserligen är det mycket pengar, men lite jämfört med det totala kapitalflödet i världen.
1 dollar som investeras i klimatet nu sparar upp till 7 framtida dollar i kostnader för klimatförändringarna. Samtidigt, som Indiens miljöminister uttryckte det, "är det svårt för mig att föreslå dyra mål när jag blev vald av dem som oroar sig för höjda matpriser".
Ett litet bakslag kom här i Poznan när man nu redovisar en kalkyl där kostnaden stigit med 170 %. Inte p g a ändrade utsläppsnivåer, utan för att energikostnaden stigit.
Arbetsgruppen kring finansiering har dock varit kreativ. Det finns massor av förslag på bordet som man kan börja förhandla om redan nu. Tillsammans har de potential att generera många miljarder dollar per år och motsvara rådande behov. Det handlar inte om att överge marknadsmekanismerna, men att utveckla dem. De flesta verkar eniga om att det dessutom behövs offentliga medel och nationella riktlinjer, inte minst för att styra privata investeringar. Politiken behövs på många områden.
Det är också positivt att de flesta verkar inse behovet av att inte bara studera, kalkylera och beräkna i all evighet. Vi har tillräckligt på bordet för att agera. Vissa förslag är man redan enig om. Uppfattar att man just nu försöker komma överens om vad man inte är överens så att detta kan hissas till högre höjder i slutet av veckan.
En sak står i alla fall klart. Om man ska reformera de finansiella flödena så krävs finansministrarnas medverkan. De har eget möte i Warsawa 9-10 december. Den dagordningen är viktig.
1 dollar som investeras i klimatet nu sparar upp till 7 framtida dollar i kostnader för klimatförändringarna. Samtidigt, som Indiens miljöminister uttryckte det, "är det svårt för mig att föreslå dyra mål när jag blev vald av dem som oroar sig för höjda matpriser".
Ett litet bakslag kom här i Poznan när man nu redovisar en kalkyl där kostnaden stigit med 170 %. Inte p g a ändrade utsläppsnivåer, utan för att energikostnaden stigit.
Arbetsgruppen kring finansiering har dock varit kreativ. Det finns massor av förslag på bordet som man kan börja förhandla om redan nu. Tillsammans har de potential att generera många miljarder dollar per år och motsvara rådande behov. Det handlar inte om att överge marknadsmekanismerna, men att utveckla dem. De flesta verkar eniga om att det dessutom behövs offentliga medel och nationella riktlinjer, inte minst för att styra privata investeringar. Politiken behövs på många områden.
Det är också positivt att de flesta verkar inse behovet av att inte bara studera, kalkylera och beräkna i all evighet. Vi har tillräckligt på bordet för att agera. Vissa förslag är man redan enig om. Uppfattar att man just nu försöker komma överens om vad man inte är överens så att detta kan hissas till högre höjder i slutet av veckan.
En sak står i alla fall klart. Om man ska reformera de finansiella flödena så krävs finansministrarnas medverkan. De har eget möte i Warsawa 9-10 december. Den dagordningen är viktig.
I finanskrisens spår
De flesta som reste till Poznan åkte nog hit med farhågan att klimatet nu får vänta. Finanskris och lågkonjunktur ... "måndagar, mygg och mjäll"... ja ni vet. Nu är det annat som är viktigare.
Gläder mig därför att så få här pratar om sänkan. Den ende som gjort det i ett officiellt inlägg så här långt är USA, vad jag vet.
Otaliga ledare har sedan smällen tydligt deklarerar att klimatet inte väntar. Det kommer att bli ännu dyrare och ännu värre. Trots de enorma summor vi hör så kommer miljökriserna att kosta ännu mer.
Visst har det betydelse att det nu är miljöfolk som träffas. När regeringschefer och finansministrar träffas, ja då är det väl annat som står högre på dagordningen. Men jag har bestämt mig för att försöka se med positiva ögon på det som sker.
Det är söndag idag och det har varit ledig dag. Har just pratat med mina barn i telefon.
Då vill man att det ska gå bra.
Gläder mig därför att så få här pratar om sänkan. Den ende som gjort det i ett officiellt inlägg så här långt är USA, vad jag vet.
Otaliga ledare har sedan smällen tydligt deklarerar att klimatet inte väntar. Det kommer att bli ännu dyrare och ännu värre. Trots de enorma summor vi hör så kommer miljökriserna att kosta ännu mer.
Visst har det betydelse att det nu är miljöfolk som träffas. När regeringschefer och finansministrar träffas, ja då är det väl annat som står högre på dagordningen. Men jag har bestämt mig för att försöka se med positiva ögon på det som sker.
Det är söndag idag och det har varit ledig dag. Har just pratat med mina barn i telefon.
Då vill man att det ska gå bra.
06 december 2008
Genombrott i klimatfrågan!
Världens länder är beslutna att skydda klimatsystemet åt nutida och framtida generationer!
- Växthusgaser ska stabiliseras på en nivå som förhindrar farlig störning, säkrar fortsatt livsmedelsproduktion och möjliggör ekonomisk utveckling på ett hållbart sätt!
- Där det föreligger hot om allvarlig skada bör inte avsaknaden av full vetenskaplig säkerhet användas som förevändning för att skjuta upp såna åtgärder!
Länderna är överens om att klimatförändringarna är orsakad av mänskligheten, medvetna om havens och skogarnas roll som skogssänka samt överens om att det krävs bredast möjliga samarbete och en effektiv överenskommelse för att lösa frågan. Man är även överens om att alla bör införa en effektiv miljölagstiftning.
....problemet är bara att detta kom världens länder överens om redan 1992, i Rio, då FN:s klimatkonvention antogs.
Det finns anledning att fråga oss själva vad vi hållit på med de senaste 16 åren!?
Tappat tid på Kyoto-avtalet är ett svar. Det omfattar bara 30 % av jordens totala utsläpp och målet är bara att minska utsläppen med 5 % jämfört med 1990 års utsläpp. Det är inte mycket att hurra för när vetenskapen visat att det snabbt behövs mellan 25 och 40 % utsläppsminskningar.
Det positiva är att det nu pågår en väsentligt större process och med betydligt högre ambitionsnivå. Den omfattar alla länder och alla utsläpp.
En brännhet fråga är därmed vad som är rättvist. Hur mycket ska tillkommande länder såsom USA göra för att matcha det Kyoto-länderna redan gjort? Och ska man fortfarande utgå från 1990 som basår för nya mål?
- Växthusgaser ska stabiliseras på en nivå som förhindrar farlig störning, säkrar fortsatt livsmedelsproduktion och möjliggör ekonomisk utveckling på ett hållbart sätt!
- Där det föreligger hot om allvarlig skada bör inte avsaknaden av full vetenskaplig säkerhet användas som förevändning för att skjuta upp såna åtgärder!
Länderna är överens om att klimatförändringarna är orsakad av mänskligheten, medvetna om havens och skogarnas roll som skogssänka samt överens om att det krävs bredast möjliga samarbete och en effektiv överenskommelse för att lösa frågan. Man är även överens om att alla bör införa en effektiv miljölagstiftning.
....problemet är bara att detta kom världens länder överens om redan 1992, i Rio, då FN:s klimatkonvention antogs.
Det finns anledning att fråga oss själva vad vi hållit på med de senaste 16 åren!?
Tappat tid på Kyoto-avtalet är ett svar. Det omfattar bara 30 % av jordens totala utsläpp och målet är bara att minska utsläppen med 5 % jämfört med 1990 års utsläpp. Det är inte mycket att hurra för när vetenskapen visat att det snabbt behövs mellan 25 och 40 % utsläppsminskningar.
Det positiva är att det nu pågår en väsentligt större process och med betydligt högre ambitionsnivå. Den omfattar alla länder och alla utsläpp.
En brännhet fråga är därmed vad som är rättvist. Hur mycket ska tillkommande länder såsom USA göra för att matcha det Kyoto-länderna redan gjort? Och ska man fortfarande utgå från 1990 som basår för nya mål?
Urfolken protesterar
Åtgärder mot klimatförändringar kan många gånger vara värre än klimatförändringarna i sig, varnar vissa urfolk. Trots att det i många fall är urfolken som drabbas hårdast av klimatförändringarna får de inte yttra sig i avgörande lägen. Urfolken klassas som NGO:s. Om det kan man naturligtvis ha synpunkter, men processerna ägs av dess parter, d v s ländernas regeringar.
"Vi vill inte bli behandlade som offer", sa en indianhövding här. Vi vill vara en brygga mellan i- och u-länder.
Urfolken kräver att en särskild expertgrupp bildas utifrån deras frågor. Representanter för ursprungsbefolkningen vill vara delaktiga i beslut om olika CDM-projekt och även om hur en anpassningsfond ska utformas.
De vill ha in FN:s deklaration om urfolkens rättigheter i klimatförhandlingarna. (Deklarationen antogs 2007, men forna kolonier till Förenade Kungadömet röstade emot med motivet att den inte är obrukbar i en modern demokrati. Dit hörde Kanada.)
Varmare vintrar, tinande permafrost, insektsinvasion, död skog, trädgränsens förflyttning, uttorkade floder och ett minskat antal Caribou i norra Kanada har motiverat dess urfolk att bege sig till klimatförhandlingarna för att sätta press på Kanada, vilka varit allt annat än progressiva även i klimatfrågorna.
Konstaterar att även Kina och Syd-Korea (!) nyligen gick med i den åtta nationer stora Arktiska rådet som officiella observatörer. Arktis och Antarktis nämns inte i klimatkonventionen. Nu riktas många blickar dit. Man kan misstänka att motivet är annat än hållbar utveckling för urfolken.
"Vi vill inte bli behandlade som offer", sa en indianhövding här. Vi vill vara en brygga mellan i- och u-länder.
Urfolken kräver att en särskild expertgrupp bildas utifrån deras frågor. Representanter för ursprungsbefolkningen vill vara delaktiga i beslut om olika CDM-projekt och även om hur en anpassningsfond ska utformas.
De vill ha in FN:s deklaration om urfolkens rättigheter i klimatförhandlingarna. (Deklarationen antogs 2007, men forna kolonier till Förenade Kungadömet röstade emot med motivet att den inte är obrukbar i en modern demokrati. Dit hörde Kanada.)
Varmare vintrar, tinande permafrost, insektsinvasion, död skog, trädgränsens förflyttning, uttorkade floder och ett minskat antal Caribou i norra Kanada har motiverat dess urfolk att bege sig till klimatförhandlingarna för att sätta press på Kanada, vilka varit allt annat än progressiva även i klimatfrågorna.
Konstaterar att även Kina och Syd-Korea (!) nyligen gick med i den åtta nationer stora Arktiska rådet som officiella observatörer. Arktis och Antarktis nämns inte i klimatkonventionen. Nu riktas många blickar dit. Man kan misstänka att motivet är annat än hållbar utveckling för urfolken.
Vilse i förhandlingarna
Det är lätt att gå vilse i klimatförhandlingarna. Delegater klagar på att samma sak behandlas i flera olika möten och ingen kan rimligen ha koll på allt som sker. Förhandlare som rusar ut och in mellan en blandning av formella och informella processer kommer sällan därifrån med ett leende på läpparna. Frustration över att det inte går tillräckligt fort framåt och i rätt riktning är nog en träffsäkrare beskrivning.
Att samma sak behandlas i flera olika möten är i och för sig inte konstigt, med tanke på hur komplex frågan är och att allt i slutänden hänger ihop. Flexibla mekanismer t ex, tror jag har diskuterats i alla grupper så här långt. Men man kan ifrågasätta hur smart det är att vissa länder i sin strävan att verkligen få fram just "sin" fråga tar upp den på samtliga möten. Risken är uppenbar att det istället blir kontraproduktivt, man kommer i gengäld inte fram till någonting.
Sveriges delegation består av 45 personer. Den är både välrustad, kompetent och mycket rutinerad. Ändå har de svårt att täcka upp i alla samtal där man bör vara med. Självklart hamnar mindre delegationer i underläge och får svårt att föra fram sin röst i alla lägen. Som tur var har länderna gått ihop i olika sammanslutningar som internt utsett talesmän för dem. Särskilt spännande är det att se vem som för tillfället representerar G 77-länderna/China och de små ö-länderna (AOSIS). Mångfalden har varit stor och färgstark.
De sex formella möten som pågår parallellt är:
- 14:e mötet för parter som omfattas av FN:s klimatkonvention
- 4:e mötet för parter som omfattas av Kyoto-protokollet
- 29:e mötet om vetenskap och teknologiska råd (länk till den vetenskapliga panelen)
- 29:e mötet om implementering (policys)
- 6:e mötet om vidare åtaganden för Annex 1-länder i Kyoto-protokollet (i-länder)
- 4:e mötet om långsiktigt och gemensamt agerande (Framtiden med andra ord)
Ska försöka blogga några snap-shots från en del av vad som händer i de olika spåren.
Att samma sak behandlas i flera olika möten är i och för sig inte konstigt, med tanke på hur komplex frågan är och att allt i slutänden hänger ihop. Flexibla mekanismer t ex, tror jag har diskuterats i alla grupper så här långt. Men man kan ifrågasätta hur smart det är att vissa länder i sin strävan att verkligen få fram just "sin" fråga tar upp den på samtliga möten. Risken är uppenbar att det istället blir kontraproduktivt, man kommer i gengäld inte fram till någonting.
Sveriges delegation består av 45 personer. Den är både välrustad, kompetent och mycket rutinerad. Ändå har de svårt att täcka upp i alla samtal där man bör vara med. Självklart hamnar mindre delegationer i underläge och får svårt att föra fram sin röst i alla lägen. Som tur var har länderna gått ihop i olika sammanslutningar som internt utsett talesmän för dem. Särskilt spännande är det att se vem som för tillfället representerar G 77-länderna/China och de små ö-länderna (AOSIS). Mångfalden har varit stor och färgstark.
De sex formella möten som pågår parallellt är:
- 14:e mötet för parter som omfattas av FN:s klimatkonvention
- 4:e mötet för parter som omfattas av Kyoto-protokollet
- 29:e mötet om vetenskap och teknologiska råd (länk till den vetenskapliga panelen)
- 29:e mötet om implementering (policys)
- 6:e mötet om vidare åtaganden för Annex 1-länder i Kyoto-protokollet (i-länder)
- 4:e mötet om långsiktigt och gemensamt agerande (Framtiden med andra ord)
Ska försöka blogga några snap-shots från en del av vad som händer i de olika spåren.
"Vi syr flaggor. Ni fixar klimatet."
Jag åkte vilse i Poznan i natt. Var så inne i diskussioner med indiska ungdomsdelegationen att jag klev på fel spårvagn utan att märka det. Att ta sig tillbaka var inte det lättaste. Polackerna har inte kommit på att man kan sätta upp kartor över linjerna och få pratar något annat än detta cznyt-sky-språk. Tror jag provade de flesta linjer. (Till saken hör att jag inte kom ihåg namnet på stället dit jag skulle, hade liksom bara memorerat en väg.)
Inget att sörja. Jag fick se mycket av staden och alla turer är gratis under konferensen. Tog ett tag innan jag fattade varför jag hostade hela tiden. Kolsmoggen ligger fet i vissa kvarter. Måste vara därför de röker så mycket. Spelar liksom ingen roll vad man drar i sig. Same shit.
Polen har liksom blivit symbol för allt grått i livet. Men i natt träffade jag allt annat än grå polacker och lärde mig mycket om landet på cznyt-sky-språket. En kille jobbade på ölfabrik och oroade sig för att exporten av öl nu går ner när de polska gästarbetarna beger sig hem efter avslutad säsong utomlands.
Roligast var annars tanten som kände sig lite underordnad alla fina besökare i staden. Hon blev mycket uppmuntrad av att höra att svenska flaggan numer sys i Polen. Det blev för dyrt i Sverige när de gamla sömmerskorna gått i pension. Glatt ropade hon flera gånger till de övriga passagerarna: "Vi syr flaggor. Ni fixar klimatet."
Sug på den rollfördelningen.
Inget att sörja. Jag fick se mycket av staden och alla turer är gratis under konferensen. Tog ett tag innan jag fattade varför jag hostade hela tiden. Kolsmoggen ligger fet i vissa kvarter. Måste vara därför de röker så mycket. Spelar liksom ingen roll vad man drar i sig. Same shit.
Polen har liksom blivit symbol för allt grått i livet. Men i natt träffade jag allt annat än grå polacker och lärde mig mycket om landet på cznyt-sky-språket. En kille jobbade på ölfabrik och oroade sig för att exporten av öl nu går ner när de polska gästarbetarna beger sig hem efter avslutad säsong utomlands.
Roligast var annars tanten som kände sig lite underordnad alla fina besökare i staden. Hon blev mycket uppmuntrad av att höra att svenska flaggan numer sys i Polen. Det blev för dyrt i Sverige när de gamla sömmerskorna gått i pension. Glatt ropade hon flera gånger till de övriga passagerarna: "Vi syr flaggor. Ni fixar klimatet."
Sug på den rollfördelningen.
05 december 2008
Framgång för REDD, men osäkert vad marknaden klarar
På ett område, mer än andra, går det framåt här nere. Det handlar om den viktiga punkten att hindra avskogning och därmed hindra stora utsläpp av kol. Få åtgärder är så viktiga och kostnadseffektiva som att låta skogar stå kvar. Samtidigt räddar det vitala ekosystem. Knäckfrågan är hur det ska finansieras. Här finns en politisk skiljelinje.
Man är överens om att det krävs ekonomiska incitament för att länderna ska vilja avstå från att hugga ner skogen. Det finns även konturer kring ett förslag på hur det ska gå till. Verktyget går under benämningen REDD, vilket står för Reduced Emissions from Deforestation and Forest Degradation. Att bevara naturskogarna upplevs inte som en uppoffring av för de flesta u-länder, förutsatt att man får betalt fär det. Norge har ställt 3 miljarder ur sina oljepengar till förfogande.
Regeringar som deltog vid mötet i Acra i augusti enades om kraven på de finansiella mekanismerna och många landade i att det behövs en kombination av olika finansieringsformer. Det behövs offentliga fonder, som kan förvaltas av FN eller Världsbanken, där u-länderna ansöker om medel. Det behövs även marknadsbaserade mekanismer i form av t ex handelsbara kolkrediter som utfärdas för avskogning som undvikits. Aktörer skulle därmed kunna tjäna pengar på att låta träden stå kvar.
NGO:s som är brända av tidigare misslyckade regnskogsprojekt inom CBM vill inte att skogen blir en del av handelssystemet. Systemet når inte de underliggande orsakerna. "För det krävs mer än pengar." Greenpeace är offensiva i sin kampanj. "Det finns en stor risk att en marknadsbaserad mekanism för REDD blir ineffektiv och möjligtvis kontraproduktiv. Istället behövs en ny och innovativ mekanism med tydligare regelverk."
Även Simone Lovera från Global Forest Coalitation är luttrad. Hon betonade att det finns många internationella avtal avsedda att skydda skog, men att de aldrig till fullo implementerats. "I-länderna bör först fullfölja sina nuvarande åtaganden. Lokalbefolkningens medverkan måste bli mer än läpparnas bekännelse. Det finns en risk för elitens erövring av naturresurser." En uppenbar risk är att avverkningsföretagen endast flyttar till ett nytt område.
Men överlag känns detta som en fråga som leder framåt i positiv och konstruktiv anda.
Man är överens om att det krävs ekonomiska incitament för att länderna ska vilja avstå från att hugga ner skogen. Det finns även konturer kring ett förslag på hur det ska gå till. Verktyget går under benämningen REDD, vilket står för Reduced Emissions from Deforestation and Forest Degradation. Att bevara naturskogarna upplevs inte som en uppoffring av för de flesta u-länder, förutsatt att man får betalt fär det. Norge har ställt 3 miljarder ur sina oljepengar till förfogande.
Regeringar som deltog vid mötet i Acra i augusti enades om kraven på de finansiella mekanismerna och många landade i att det behövs en kombination av olika finansieringsformer. Det behövs offentliga fonder, som kan förvaltas av FN eller Världsbanken, där u-länderna ansöker om medel. Det behövs även marknadsbaserade mekanismer i form av t ex handelsbara kolkrediter som utfärdas för avskogning som undvikits. Aktörer skulle därmed kunna tjäna pengar på att låta träden stå kvar.
NGO:s som är brända av tidigare misslyckade regnskogsprojekt inom CBM vill inte att skogen blir en del av handelssystemet. Systemet når inte de underliggande orsakerna. "För det krävs mer än pengar." Greenpeace är offensiva i sin kampanj. "Det finns en stor risk att en marknadsbaserad mekanism för REDD blir ineffektiv och möjligtvis kontraproduktiv. Istället behövs en ny och innovativ mekanism med tydligare regelverk."
Även Simone Lovera från Global Forest Coalitation är luttrad. Hon betonade att det finns många internationella avtal avsedda att skydda skog, men att de aldrig till fullo implementerats. "I-länderna bör först fullfölja sina nuvarande åtaganden. Lokalbefolkningens medverkan måste bli mer än läpparnas bekännelse. Det finns en risk för elitens erövring av naturresurser." En uppenbar risk är att avverkningsföretagen endast flyttar till ett nytt område.
Men överlag känns detta som en fråga som leder framåt i positiv och konstruktiv anda.
Grönt ljus för REDD från Bryssel
Vi väntar med spänning besked från miljöministrarna i Bryssel om de sista delarna i klimat- och energipaketet. I natt förhandlade de handel med utsläppsrätter till efter midnatt utan att lyckas bli eniga. En ny förhandling behövs med andra ord. EU:s miljöminister Stavros Dimas kallade klimatpaketet ett av de viktigaste lagstiftningsarbeten som EU gjort på senare år.
Målet med den föreslagna lagstiftningen är att minska EU:s växthusgasutsläpp med 20% fram till 2020 samt att öka användningen av förnybar energi med 20% och öka andelen biobränslen med 10%. Förhandlingarna har skett i form av en trialog mellan parlamentet, rådet och kommissionen. Parlamentet hoppas på en omröstning i Strasbourg den 17 december, men det är efter Poznan. Nästa station är toppmötet 11-12 december, när EU:s regeringschefer ska behandla paketet. Det är samtidigt som Poznans två sista dagar.
Den del av klimatpaketet som handlar om utsläppskrav på bilar blev ju inte direkt någon Grön uppgörelse. Bilföretagen har inte precis lobbat för ny teknik. Man undrar vilka bilar de tror att kunderna kommer att vilja köpa i en lågkonjunktur och med ökad klimatmedvetenhet. Samma bensinslukare som för ett par år sedan?
EU har dock förstått behovet av effektiva instrument för att förhindra fortsatt avskogning. Den står för 20 % av de globala koldioxidutsläppen. Åtgärder här är dessutom mycket kostnadseffektiva och man räddar samtidigt den biologiska mångfalden. Win-win med andra ord. Men idag är det win-lose istället. Enkelt uttryckt kan man säga att avskogning sker för att det är mer lönsamt på kort sikt att avverka och använda marken till annat än att bruka den hållbart. Det beror i sin tur på att de värden som skogen producerar inte värderas.
EU enades idag om att betona vikten av skogsskydd och hållbart brukande. EU lyfter framgångarna i det frivilliga instrumentet FLEGT (där överenskommelser med virkesproducerande länder görs om kontroll av illegal avverkning och om att säkra förvaltningen), samt efterlyser certifiering av virke. Men EU stödjer även att finansiella mekanismer utvecklas i den nya klimatöverenskommelsen och att dessa även ska ta hänsyn till behovet att skydda biologisk mångfald, fattigdomsbekämpning samt lokalbefolkningens behov. Grönt ljus för REDD med andra ord.
Målet med den föreslagna lagstiftningen är att minska EU:s växthusgasutsläpp med 20% fram till 2020 samt att öka användningen av förnybar energi med 20% och öka andelen biobränslen med 10%. Förhandlingarna har skett i form av en trialog mellan parlamentet, rådet och kommissionen. Parlamentet hoppas på en omröstning i Strasbourg den 17 december, men det är efter Poznan. Nästa station är toppmötet 11-12 december, när EU:s regeringschefer ska behandla paketet. Det är samtidigt som Poznans två sista dagar.
Den del av klimatpaketet som handlar om utsläppskrav på bilar blev ju inte direkt någon Grön uppgörelse. Bilföretagen har inte precis lobbat för ny teknik. Man undrar vilka bilar de tror att kunderna kommer att vilja köpa i en lågkonjunktur och med ökad klimatmedvetenhet. Samma bensinslukare som för ett par år sedan?
EU har dock förstått behovet av effektiva instrument för att förhindra fortsatt avskogning. Den står för 20 % av de globala koldioxidutsläppen. Åtgärder här är dessutom mycket kostnadseffektiva och man räddar samtidigt den biologiska mångfalden. Win-win med andra ord. Men idag är det win-lose istället. Enkelt uttryckt kan man säga att avskogning sker för att det är mer lönsamt på kort sikt att avverka och använda marken till annat än att bruka den hållbart. Det beror i sin tur på att de värden som skogen producerar inte värderas.
EU enades idag om att betona vikten av skogsskydd och hållbart brukande. EU lyfter framgångarna i det frivilliga instrumentet FLEGT (där överenskommelser med virkesproducerande länder görs om kontroll av illegal avverkning och om att säkra förvaltningen), samt efterlyser certifiering av virke. Men EU stödjer även att finansiella mekanismer utvecklas i den nya klimatöverenskommelsen och att dessa även ska ta hänsyn till behovet att skydda biologisk mångfald, fattigdomsbekämpning samt lokalbefolkningens behov. Grönt ljus för REDD med andra ord.
Övertid
Med sex parallella förhandlingsspår, 200 "side-events" och 14 presskonferenser per dag är det inte svårt att fylla tiden i Poznan till långt in på natten. Däremot är det svårare att sortera i informationsflödet. Jag tror mig dock ha kommit på tekniken. Det gäller att fokusera på det som sägs på övertid. På frågorna efter varje session när de förutsägbara nerskrivna texterna lästs upp, på efterslängande kommentarer och framförallt på det som rent allmänt sker efteråt.
Kyoto-protokollet lär ha undertecknats först efter att konferensen egentligen var avslutad och hallen revs. I Bali träffades efter maratonförhandlingar och på övertid en överenskommelse om Bali Aktionsplan först efter att USA blivit utbuade och tvingats ge mig sig i förhandlingarna. Man kan undra vilka instruktioner den stackars Paula Dobriansky hade med sig. Förhoppningsvis dyker i framtiden upp några memoarer från Vita huset som förklarar varför USA valde att förnedra sig själva på det sätt de gjorde. Det tisslas och tasslas om vad amerikanarna kommer att ha med sig i år. Kan Obama ha skjutit in några tillägg?
Än har varken miljöministrarna eller andra högnivåare dykt upp. Årets "högnivåsegment", som det så vackert heter, har kortats till endast två dagar. På grund av månens specifika konstellation på himlavalvet infaller i år den viktiga muslimska högtiden Eid El Adha tisdagen den 9 december. Dagen har förklarats som mötesfri. Bäst att förbereda sig på en lång sista mån-natt, på övertid.
Kyoto-protokollet lär ha undertecknats först efter att konferensen egentligen var avslutad och hallen revs. I Bali träffades efter maratonförhandlingar och på övertid en överenskommelse om Bali Aktionsplan först efter att USA blivit utbuade och tvingats ge mig sig i förhandlingarna. Man kan undra vilka instruktioner den stackars Paula Dobriansky hade med sig. Förhoppningsvis dyker i framtiden upp några memoarer från Vita huset som förklarar varför USA valde att förnedra sig själva på det sätt de gjorde. Det tisslas och tasslas om vad amerikanarna kommer att ha med sig i år. Kan Obama ha skjutit in några tillägg?
Än har varken miljöministrarna eller andra högnivåare dykt upp. Årets "högnivåsegment", som det så vackert heter, har kortats till endast två dagar. På grund av månens specifika konstellation på himlavalvet infaller i år den viktiga muslimska högtiden Eid El Adha tisdagen den 9 december. Dagen har förklarats som mötesfri. Bäst att förbereda sig på en lång sista mån-natt, på övertid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
