Så kom det då, EU:s energi- och klimatpaket, med löfte om 20 % utsläppsminskningar till 2020 och med 30 % om andra i-länder hänger på. För Poznan-mötets del hade paketet behövt komma tidigare för att göra nytta i de pågående diskussionerna. Nu blir det mer som en julklapp att ta med sig på hemfärden.
Även om jag är den förste att medge att paketet borde haft en betydligt progressivare linje för hur målen ska uppnås, så köper jag inte kritiken, såsom den framförs, om att för mycket kan göras utomlands.
Alla u-länder jag pratar med här vill ha dessa CDM-projekt. Och pengar till anpassning. Och hjälp med tekniköverföring. Att komma till de internationella klimatförhandlingarna och säga att man ska göra allt hemma kommer knappast att föra förhandlingarna framåt.
Utsläppsmål i EU är inte som Kyoto-protokollet. Det blir bindande lagar som, om de inte uppfylls, genererar mycket dyra böter. En flexibilitet i spannet och mellan år är därför inte fel.
Det är uteslutet att Sverige och andra EU-länder skulle göra så mycket som 65-80% utomlands (vilket vissa hävdar). Skälen är flera, men ett är att vi då tappar i konkurrens. Det är ju "klimat-boomen" som ger de nya jobben.
En annan liten reflektion.
Paktet levereras som om det var antaget i och med att toppmötet kommit till informella slutsatser. Tungt och säkert helt styrande, men den som faktiskt beslutar är parlamentet. Målen kommer inte att ändras, men man kan nog vänta friska diskussioner om det övriga innehållet på onsdag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar