Resultaten så här långt

Det är onsdag kväll och mötet har ändrat skepnad i takt med att miljöministrarna med följe anländer. Arbetet i de olika förhandlingsgrupperna ska nu vara klart, men än pågår intensiva slutdiskussioner om det man vill presentera för ministrarna. Meningen är inte att nå i mål i kärnfrågorna, det ska ske i Köpenhamn nästa år. Här vill man fokusera ministrarna på runda-bords-samtal kring en gemensam vision. Utgången av den blir de viktiga politiska signaler som processen behöver på den fortsatta vägen.

I vissa frågor görs viktiga framsteg, i andra är läget låst. Ett grundläggande problem är att i-länderna inte kunnat leverera finansiering. Utan dem vill inte u-länderna ta på sig vidare åtaganden.

Parterna, särskilt u-länderna, har hållit fast vid principen om att vi har ett gemensamt ansvar för frågan men att ansvaret ska differentieras, samt att i-länderna måste gå före.

Här är läget i några huvudfrågor:

Arbetsprogram 2009
Här är man överens. Den hel-mysige och rutinerade Cutajar från Malta blir nu ordförande i gruppen som ska jobba fram den nya långsiktiga lösningen efter Kyoto. Känner mig nöjd med att han getts ett fritt mandat, med möjlighet att lägga fram förhandlingstexter under året. Vi kommer att få se höga ambitioner med två- till tredubbel mötesordning.

Framtida långsiktig klimatregim
Många och långa diskussioner. G 77/Kina har tydligt markerat att de inte vill att u-länderna delas in i olika kategorier, utan att alla ska ingå i den grupp som inte måste ta på sig bindande åtaganden. De små ö-länderna har upprepat kravet på stora utsläppsminskningar hos i-länderna. De vill även att de störst växande ekonomierna gör utsläppsminskningar.

Översyn av Kyoto-protokollet
I natt kom man efter tuffa sittningar fram till en gemensam överenskommelse. Arbetet har för EU:s del letts av vår chefsförhandlare A Turesson. Det blev inte riktigt vad Sverige önskat, men ändå ganska okej. Det finns en samsyn om att 25-40 % utsläppsminskningar till 2020 för de länder med åtaganden under Kyoto. På luddigt Bali-manér har skrivningar om u-ländernas åtagande begränsats till att de "uppmanas att informera om sina åtgärder". EU och många u-länder har varit tydliga med att man vill fastställa ett mål, medan Ryssland, Japan och Australien stretat emot. Flera u-länder har varit tydliga med att detta mål inte kan inkludera CDM. Tuvalu m fl har velat sätta målen högre än 40 %.Flera länder har velat lägga sig i ländernas auktionering inom utsläppshandeln i syfte att få loss pengar till bl a anpassning. Detta har Sverige och EU ej velat acceptera och hänvisar till ländernas egen suveränitet.

Anpassningsfond
Fonden beslutades redan i Bali och en styrelsen är den som beslutar om hur pengarna ska användas. Man är överens om att avsätta 2 % från CDM till detta, men hur mycket pengar det blir avgörs av hur fort man lyckas sälja CDM. Oturligt nog så har koldioxidmarknaden p g a finanskrisen sjunkit rejält de senaste månaderna, så det ser i nuläget ut att dröja till dess det blir några summor att tala om. Pengarna på bordet innan vi gör något mer, returnerar u-länderna. Frågan bör därför fortsatt diskuteras under hela året. Den största diskussionen har handlat om hur pengarna ska distribueras till mottagarlandet och här är man inte överens. Anpassningsfondens styrelse föreslår en interrimlösning med en samarbetsbank (och på sikt Världsbanken), men u-länderna vill ha direkt tillgång till fonden. Det känns lite lurt att u-länderna är så ovilliga standardkrav på rapportering och transparens kring användning av medlen (min kommentar). U-länderna har ju 75 % majoritet i styrelsen. Frågan om "direkt tillgång" har blivit en principiell symbolfråga för u-länderna, som riskerar att stjälpa mycket annat. I nuläget hävdar flera u-länder att man hellre fördröjer processen med fonden som annars skulle kunna gå igång redan under 2009.

CBM (projekt i andra länder)
Man är ännu inte överens ifall koldioxidavskiljning med efterföljande lagring ska få räknas in som CDM-projekt. EU, Norge, Saudi Arabien, Japan och Australien m fl vill att detta ska vara möjligt, medan Brasilien leder motståndsrörelsen. Har även varit heta diskussioner om den kraftfulla växthusgasen HFC23 och projekt för destruering av biprodukter vid nyanläggningar (jag tror det handlar om kylskåp). Kina, med starka egenintressen, vill att dessa fortsatt ska få tillhöra CDM. Med flera stora projekt som genererar ett mycket stort antal krediter är CDM mer intressant än att vidta en enkel regeländring i landet. Fy skäms!

Bunkerbränsle
Utsläpp från internationell sjö- och luftfart ökar kraftigt. Man har dock inte nått några framgångar då Kina m fl inte vill ha in det i klimatkonventionen.

Spill-over-effects
Denna fråga har länge varit Saudi Arabiens paradgren. Man kräver ekonomisk kompensation för att man kommer att få sälja mindre olja. Nu har fler hoppat på denna gren och vill vara med att tävla om kakan. Länder i Oceanien och Afrika lyfter med rätta fram att man förlorar på höjda livsmedelspriser, ökade transportkostnader samt minskad turism.