Hur mycket I och hur mycket U?

Den största stöttestenen i klimatförhandlingarna är självklart ansvarsfördelningen mellan olika länder och då särskilt mellan industriländer och utvecklingsländer. Enligt klimatkonventionen ska i-änderna ta det största ansvaret, vilket också är fullt rimligt. Frågan är hur mycket man kan kräva av u-länderna.

USA, men även EU, vill att snabbt växande ekonomier såsom Kina och Indien också ska minska sina utsläpp. Dessa hävdar dock sin rätt till fortsatt utveckling, vilket riskerar att öka utsläppen dramatiskt.

I Bali blev slutsatsen en lite luddig kompromiss, efter att Indien intagit en mycket besvärlig attityd och in i det sista försökte få paragrafen uppluckrad. Kort och gott kan man säga att överenskommelsen i Bali blev att industriländerna ska ha kvantifierade utsläppsmål och att det ska uppnås genom åtgärder som kan mätas, kontrolleras och rapporteras.

För utvecklingsländerna däremot räcker det att göra åtgärder (inte mål) som kan mätas, kontrolleras och rapporteras. De ska dock vara förenliga med hållbar utveckling och förutsätter att de får stöd i form av teknologi och finansiering. Tekniska diskussioner om frågan kring "mätbar, kontrollerbar och rapporterbar" upptar mycket energi här i Poznan.

U-länder är förskräckta över att det fortfarande läggs fram förslag om att även de ska göra utsläppsåtaganden och möter dem genast med mothugg. USA och Kina pekar finger åt varandra. EU och Sydafrika är nog de som har lättast att medla mellan dem.

Utvecklingsländernas deltagande kommer att vara avhängigt av hur i-länderna levererar finansiering och resurser till anpassnings- och utsläppsminskande åtgärder. Det finns anledning att även ställa krav på eliten i utvecklingsländerna. Många länder försöker krypa undan ansvar genom att hävda att man fortfarande är ett u-land.

Per definition är Kina fortfarande ett u-land, men skillnaderna inom landet är enorma. Detsamma gäller Ryssland som häromdagen deklarerade att man borde betraktas som u-land och få lättnader, särskilt med tanke på fallande oljepriser.

Magstarkast var kanske ändå Kuwait som ville ha tillgång till anpassningsfonden eftersom man geografiskt sett är ett sårbart land. Rykten gick om att de ville ha pengar för att rädda deras oljeanläggningar vid kusten vid stigande havsniåver? Det är ju precis vad det globala samfundet ska skramla kollekt till!