U-länderna vill ha hjälp att möta klimatförändringen NU

Det lilla ölandet Tuvalu har redan knackat på Nya Zealands dörr och bett dem tillhandahålla bostäder för öns invånare, kanske till hela befolkningen inom fem år. Himalayas glaciärer smälter allt snabbare och utgör ett direkt hot mot en halv miljard människors vattenförsörjning. De fattigaste och mest sårbara drabbas värst.

Beräkningar visar att det årligen finns mellan 3 cent och 3,82 dollar per person tillgängligt för att möta kostnaderna för anpassning till ett förändrar klimat. Det kommer man inte långt med.
För att överhuvudtaget komma vidare i klimatförhandlingarna kräver utvecklingsländerna att industriländerna snabbt pytsar upp det som behövs. U-länderna har all rätt att ställa krav. Det är ju i-länderna som orsakat problemet.

Redan i Bali beslutades att inrätta en anpassningsfond, men den måste ju fyllas med något. En arbetsgrupp har nu klarlagt hur mycket som behövs och till vad. Även här finns kreativa förslag som kan utvecklas. Medel behövs för att integrera klimatfrågan med andra, för anpassning till framtida klimatförändringar och för att hantera skador och störningar när de uppstår. Jobbet går framåt om än sakta i Poznan.

Den lösning som diskuteras är att taxera certifierade utsläppsreduktioner inom CDM med 2 %. Men som den kloke mannen från Tuvalu så fint påtalade, så finns det en inbyggd trovärdighetskonflikt om förvaltaren både kan sälja såväl som köpa dessa utsläppsreduktioner....

Ur debatten:
Uruguay och Cuba vill ha beslut nu i Poznan, Afrika och Indien vill inrätta särskilda anpassningscentrum, Guatemala känner tillsammans med övriga i Mellanamerika sig utanför och hävdar att man är lika sårbar som andra, Colombia föreslår att differentiering utifrån olika behov, Gambia påvisar den lista som de minst utvecklade länderna sammanställt över akuta behov, Bangladesh vill involvera privata sektorn och USA påpekar att mottagande land (inte bara donerare) måste medverka i att ta fram incitament till anpassning.