Drömmen om en gemensam vision

Vi sitter alla i samma båt och det är hål i båten. Det viktigaste är inte att mäta hålets storlek utan att bli överens om hur vi ska täta det. Det var medskicket från Yvo de Boer vid dagens rundabordssamtal om en gemensam vision.

Att först försöka enas om en gemensam vision innan man diskuterar åtgärder är ganska logiskt i svenska ögon, men inte här.

På krasslig engelska försökte Polens miljöminister leda det som var annonserat som samtal inom olika grupper. För att vara runda-bords-samtal måste jag säga att borden var väldigt fyrkantiga. Samtal om en gemensam vision innebär i de här kretsarna att alla läser innantill ur sina i förväg färdigskrivna tal. Många länder har toppat med slipade förhandlare som till vardags jobbar i FN-skrapan och prata verkar betydligt viktigare än att lyssna. Det underlättar inte att klimatfrågan hänger ihop med alla andra politikområden på ett sätt som gör utmaningen nästan för stor.

Jag längtar tillbaka till Riksgränsen sommaren 2007 där Andreas samlade ett trettiotal ministrar för informella samtal. Där pratade vi med varandra. Andreas agerade förebild genom att riva alla förskrivna tal, slänga kavajen och börja prata. Vi fjällvandrade, njöt av den orörda naturen och umgicks med varandra. Vi åt god mat, skålade och sjöng med varandra. Vi satt på toppen av fjället på renskinn, njöt av midnattsolen och delade varandras bekymmer. Det ledde till framgång i Bali.

Ska det vara så svårt att fatta att man behöver prata med varandra?!

Det här mötet behöver svensk organisationsförmåga. Sätt ut ministrarna i skogen med gott vin och lite mulleövningar till dess de kommit överens. Alla vi andra går hem.

På väg hem passerade jag ett event av klimatskeptikerna. Fakta presenterades som skulle bevisa att klimathotet är en bluff. De hade bokat lokal för 200 personer. Åtta lyssnade och bevisen var inte särskilt övertygande. Tyvärr.