Kärnfrågorna i Poznan

Att uppsummera årets arbete och påbörja reella förhandlingar är bara en av förväntningarna på klimatmötet i Poznan. Ansvarsfördelningen mellan i-länder och u-länder är central. Och det finns många dolda agendor.

Gemensam vision
En av de viktigaste målen är att enas om en gemensam vision. Med det menas att länderna behöver bli överens om vad man vill uppnå för att kunna inleda förhandlingar. Logiskt eller hur? Frågan har diskuterats så mycket att det bara måste bli ett avtryck i Poznan. Men det finns de som tvekar. Nyhetsbulletinen ENB raljerade om att det saknas en gemensam vision om att diskutera en gemensam vision. ECO illustrerade den gemensamma visionen med en bild; på en blank sida.

Enas om ett arbetsprogram för 2009
Man behöver bli överens om hur man ska arbeta med frågan fram till Köpenhamnsmötet nästa år. Tillräckligt med tid behövs för viktiga diskussioner, det gäller att skala bort det som inte är nödvändigt och samordna arbetet inom FN med det som görs inom andra avgörande internationella processer. Kanske kommer ytterligare ett beslutsmöte för politiker under året att behövas.
Det handlar också om den känsliga frågan om hur och när man kan sammanföra processerna kring Kyoto-protokollets fortsättning med den nya klimatöverenskommelsen.

I Poznan behövs också framgång i dessa förhandlingsfrågor:

Översyn av Kyoto-protokollet
Ska enligt antaget protokoll göras utifrån ny kunskap. Syftet är att öka dess effektivitet. Denna är en av få frågor som behöver nå en slutuppgörelse i Poznan.

Tillgång och överföring av teknologi
Under året har flera arbetsgrupper jobbat med frågan om vad som krävs för att hållbar teknik ska kunna utvecklas och spridas. Två svårförenliga världsbilder möts. Enligt den ena är det den offentliga sektorns roll att överlämna teknik till u-länder. Enligt den andra behövs styrinstrument och andra miljöer som främjar överföring från främst privata aktörer

Anpassning till ett förändrat klimat
I Bali togs initiativ till en ekonomisk fond som skulle kunna hjälpa de mest utsatta länderna med anpassningsåtgärder. Det är dock trögt kring vem som ska betala.

Finansiering
Vem ska betala för vad, hur mycket behövs, vilka instrument är lämpliga för att generera de resurser som krävs och hur ska de förvaltas?

Skogsfrågor
Frågan rör både en hållbar förvaltning av befintlig skogar och hur den katastrofala avskogningen kan hejdas. Här finns många olika förslag från årets arbetsgrupp. Diskussionen i Poznan kommer mest att handla om vilka incitament som behövs (offentliga foner eller marknadsbaserade mekanismer).

Ansvarsfördelning mellan i- och u-länder
Den centrala frågan om ansvarsfördelning mellan i-länder och u-länder går igen i nästan alla frågor. Vad bör u-länder göra själva och vad bör de få stöd för? EU har varit tydliga med att man anser att åtminstone mer avancerade u-länder måste göra egna insatser. För det har man dragit på sig mycket kritik från u-länder. Byråkrati och andra hinder gör att u-länder i praktiken inte har tillgång till de flexibla mekanismer som är Kyotosystemets finansiella verktyg.

Men man förstår också att det finns många dolda agendor. Som förklädda utomjordningar dyker de upp lite här och var. Återkommer till det.