De fattigas mål

Säg miljömål och klimatmål och de flesta svenskar vet vad det handlar om. Säg milleniummål och de flesta ser frågande ut. Ändå är det just det som står högst på dagordning i den absoluta merparten av jordens länder, målen om att bekämpa fattigdom. Den här förhandlingsrundan måste därför vara en utvecklingsrunda mer än tidigare. Vi måste göra två saker samtidigt.

Eftersom klimatfrågan inte kan lösas utan samtida fattigdomsbekämpning innebär detta en möjlighet att få fart på utvecklingsfrågorna. Jag har därför ägnat en stor del av tiden här till att lyssna och sätta mig in i dessa frågor. Skulle kunna skriva mycket om vad jag hört och sett, men det får bli en annan gång.

Klart är i alla fall att u-länderna ser CDM-projekten som ett viktigt stöd för rätten till hållbar utveckling. UNEP vill se en reformering som skalar upp, breddar mot fler sektorer och har en tydlig utvecklingsinriktning. Det finns en enorm potential till utsläppsminskningar om CDM utformas rätt, men de flesta länder och de flesta sektorer står idag utanför systemet.

Som jämförelse har 2 600 projekt gått till Kina och Indien medan Afrika bara haft 87. De flesta projekt har gått till vattenkraft men inga till transporter, hushåll, energieffektivisering och ändrad markanvändning, - projekt som skulle ge win-win.

Samtidigt handlar det mycket om att övervinna brist på förtroende som finns mellan Nord och Syd. Här kan Sverige vara drivande. U-länderna har blivit lovade och svikna så många gånger förut. Förgäves har man väntat på utlovat bistånd. Bara Sverige tillsammans med fem andra länder har hållit löftet.

Den stora klimatutmaningen finns dock i Asien, hos dem som klättrat från fattigdom till detta århundrades största utvecklingsframgång.