Sanningen i vitögat

Det finns vissa smärtsamma sanningar om relationen mellan fattigdom och klimatkrisen som alla borde vara väl medvetna om innan man sätter sig i klimatförhandlingar med u-länderna. Det finns anledning till ödmjukhet och stora egna uppoffringar.

För u-länderna finns ingen utveckling utan tillgång till energi och den teknik som de har tillgång till idag kommer att leda till kraftigt ökade utsläpp. Det finns helt enkelt inte tillräckligt miljöutrymme för dagens fattiga att ta samma väg, eller ens i närheten av samma väg, som de rika har tagit.

Det är inget mysterium var detta miljöutrymme tog vägen. 15 % av jordens befolkning använder 50 % av den globala energin, producerar hälften av jordens koldioxidutsläpp och konsumerar hälften av alla varor. Om övriga 85 % av jordens befolkning skulle uppnå halva den standard som de rika har så skulle utsläppen öka med det dubbla.

Här ligger utmaningen mellan å ena sidan fattigdomsbekämpning och å andra sidan klimatmålen.

Kravet är att minska utsläppen till en nivå som begränsar temperaturökningen till max 2 grader. Det kräver ett mycket kraftigt och blixtsnabbt globalt agerande.

Anta att den rika världen skulle kapa sina utsläpp med 90 % till 2050 (vilket skulle innebära en heroisk insats långt utöver de mål som nu nämns), vilket utrymme skull då finnas kvar till de fattiga att utvecklas inom? Inte mycket!

Den koldioxidkurva de har att hålla sig inom droppar kraftigt, t o m före 2020. Och då är fortfarande en övervägande del av jordens befolkning fattiga. Den energi de behöver för att t ex koka mat och pumpa vatten - utveckling - kräver betydligt mer energi än vad de har tillgång till idag. Vilket leder till ökade utsläpp.

Hur jobbigt och orättvist det än är, så måste även u-länderna vända sina utsläpp neråt mellan nu och 2020. De sitter med utmaningen att både bekämpa fattigdomen hos en dramatiskt ökad befolkning, samtidigt som de måste sänka utsläppen dramatiskt.

Den klimatregim som löser den ekvationen är värd nästa års fredspris.