Både positivt och negativt om etanol från Brasilien

Etanol i sig är ett bra bränsle ur klimatsynpunkt, förutsatt att det inte åtgått mer energi vid produktionen än vad som producerats. Etanol från Brasilianska sockerrör har en betydligt bättre energibalans än den framställd från t ex vete och majs. En ökad etanolproduktion har kunnat ske samtidigt som livsmedelsproduktionen i övrigt ökat. Ännu odlas bara sockerrör på 1-2 % av odlingsmarken. Enligt officiella siffror finns 90 milj hektar ledig jordbruksmark som man enligt regeringen kan odla sockerrör eller soja på. (Detta har dock gjort att jordreformen med överföring av mark till de fem miljoner landlösa familjerna avstannat.) Enligt det oberoende revisionsföretaget SGS har även arbetsmiljön blivit bättre för de Brasilianska plantagearbetarna och certifiering är under framtagning.

Förutsatt att goda arbetsvillkor kan upprättas, finns det då en hake? Förutom den, om än otydliga koppling, som ändå verkar finnas till avskogningen av Amazonas (se tidigare blogginlägg) upptäckte jag nyligen en annan jobbig sanning. Länge har vi ju matats av bilden av att etanol odlas på ledig mark som annars inte skulle ha använts. Marken kallas dock cerradon och är världens artrikaste savann, många gånger lika artrik som regnskog. Den domineras av meterhöga buskar och enstaka träd. Här finns förutom mängder av fåglar även manvarg, cerradonhjort, jättemyrslok och decimeterstora fjärilar.

Mer än hälften av cerradonen har redan odlats upp och den minskar med 1,5 % om året p g a sockerrör och sojaodling. Här finns även en mycket viktig koldioxidbalans att ta hänsyn till. Enligt en ny amerikansk forskningsstudie krävs det minst 17 års etanolproduktion för att tjäna in den mängd kol som fanns lagrad i cerradons ekosystem innan den odlades upp. Detta trots att sockerrör tar upp mer kol per hektar än vad den typen av mark annars gör.

Brasilien är tillsammans med USA världens störste leverantör av etanol och Sverige är femte största köpare. 70 % av vår etanol kommer från Brasilien, resten är främst europeiskt överskottsvin. Vi blandar 5 % etanol i all bensin och antalet etanolbilar har ökat stort i Sverige. I Brasilien är 50 % av bränslet till lätta fordon etanol. Liksom i Sverige har det krävts relativt stora statsstöd för att skapa denna utveckling. Fortfarande är etanolproduktion dyrt i jämförelse med fossila bränslen, vilket gör marknaden osäker.

För att kunna ersätta allt fossilt bränsle i dagens fordon skulle det krävas 12 milj hektar åkermark jmf med dagens 2-3 milj hektar åkermark. Detta är naturligtvis inte möjligt. I Sverige pågår nu utveckling av teknik för att framställa etanol från även skogsråvara, s k andra generationens biodrivmedel. Brasilien och USA undertecknade 2007 ett samarbetsavtal ”Memorandum of Understanding on biofules” där de enats om att med gemensamma krafter också utveckla andra generationens biodrivmedel. Främst vill man skapa nya marknader Centralamerika.

Min slutsats blir som vanligt att det inte finns några enkla lösningar. En stor del av marken kommer att behövas för livsmedelsproduktion och en ansenlig del måste sparas för den biologiska mångfalden. Den mark som odlas upp för etanolproduktion har en positiv klimateffekt, men först efter nära 20 år. Under en övergångsperiod kan vi vara positiva till Brasiliansk etanol, som ett första steg för att komma bort från oljeberoende, men på sikt är detta ingen hållbar lösning. Den brasilianska etanolen kommer att behövas för detta första steg i andra länder, medan Sverige tillsammans med andra skogsländer bör får lita till egen etanolproduktion från skogsråvara. Att tro att man kan ersätta alla fossila fordonsbränslen med etanol är helt uteslutet.

Dessutom bör miljö- och klimatlogiken vara styrande och inte eventuella motköpslöften om etanol mot JAS-plan.