På måndag börjar nästa förhandlingsomgång inom FN-processen för att nå en klimatöverenskommelse. Det blir två mycket viktiga veckor. Förhandlingarna så här långt under året har inte lett till någon direkt framgång. Klimattoppmötet som just avslutats i New York gav inte mycket framgång. EU står tämligen ensamma som föregångare bland i-länderna, förutom Japan som visar ett nytt ansikte.
Den framgång som vi fick vid Major Economies-mötet i somras dallrar. Indien och Kina som motvilligt skrev under på två-graders-målet vill man nu inte riktigt veta av det.
Istället för att nå fram till en komprimerad text som på allvar kan börja förhandlas har länderna kommit med ständiga tillägg och nya varianter på formuleringar. Vi har nu en förhandlingstext som består av 280 sidor och med en ofantlig mängd hakparametrar. (Någon lär ha räknat dem till 2000 st.) Vad kommer de alla från? Det är uppenbart att vissa valt det som medveten försinkningstaktik. Jag trodde vi hade nått kulmen vid Bonn I, men det verkar just nu som om vi inte ens nått kulmen.
Jag är outsinlig trött på procedurfrågor. Så mycket värdefull tid går åt till att diskutera frågor såsom i vilken ordning ämnen ska diskuteras, i vilka grupper som olika frågor ska diskuteras och hur länge man ska prata om en viss fråga.
Det verkar som om den svenska förhandlingsdelegationen börjar förbereda sig för ett misslyckande i Köpenhamn. Då blir det som i Haag år 2000. Det enda nyttiga med det var att EU då fick klart för sig var deras bottom-line låg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar