En effekt av det länderna lyckades enas om i Köpenhamn är egentligen något helt unikt i världshistorien. Vissa välkomnar det, medan andra menar att det utgör ett allvarligt hot. Jag syftar till de nya institutioner som ska inrättas med representanter från både rikare och fattigare länder och som ska ha som uppgift att ansvara för pengaöverföringen och tekniköverföring från i-länder till u-länder. Att demokratiskt valda organisationer med bred representation från världens länder ges ett så avgörande ansvar för utvecklingen är som sagt unikt och kan faktiskt betraktas som ett första steg mot en världsregering.
Och då är ju frågan om en världsregering är av godo eller ondo för jorden? Jag ansluter mig lätt till de som med frustration studerar hur fråga efter fråga kör fast i de FN-ledda organen, därför att de inte har den makt som frågan kräver för dess lösning. De olidligt långa processer som framkallas av att ingen ordförande har rätten att avkräva ett röstningsförfarande. Kravet på konsensus i klimatförhandlingarna är en evig försäkran om att vi i alla lägen kommer att ta beslut om det minst ambitiösa förslaget.
Samtidigt är det självklart helt avgörande vad den nya ordningen drivs av för ideal. Om samarbetet leder utvecklingen åt fel håll, ja då klarar vi oss bättre utan. Det som är extra intressant i detta är dock att det är just en miljöfråga som skapar denna ordning. Klimathotet har plötsligt möjligtgjort det så många efterfrågat men aldrig lyckats uppnå. Tanken svindlar – en ny världsordning grundad på miljöfrågor!
Nej, så blir det nog inte än på länge, men man kan ju få drömma lite….
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jo drömma kan man ju men faktum är att ett förfärande stort antal länder i världen inte är demokratier. Hur skall de kunna sitta i samma regering? Se bara hur svårt det är att få EU att fungera där ju ändå kravet för medlemskap är att man är en demokrati.
Skicka en kommentar