Anpassningsfrågorna är kanske den viktigaste frågan just nu och också den som engagerat mest. Tyvärr har det resulterat i att många u-länder känner stor besvikelse över att finansiering fortfarande inte presenterats. EU försvarar detta med att hela uppgörelsen måste ses i en helhet och att finansieringen vill presenteras inför Köpenhamn. Norge och Schweiz får beröm för deras konkreta förslag på hur finansieringen kan lösas, medan Sveriges röst försvinner då den framförs via EU:s.
Västvärlden fortsätter att hävda befintliga institutioner såsom världsbanken för att hantera anpassningsmedel, medan u-länderna vill ha nya institutioner (som man själv styr bättre över). De flesta i-länder verkar betrakta medel för anpassningsåtgärder som bistånd, där givaren bestämmer hur mycket den vill satsa utifrån vad mottagaren vill göra med pengarna. Av detta skäl är u-länderna nu ålagda att under tiden, förutom utsläppsmätningar, presentera både NAPAs och NAMAs, vilket kräver stora resurser från dessa länder.
Även här finns det dock anledning för parterna att läsa på vad som står i konventionen. Stöd till anpassningsåtgärder är ett åtagande, inte en frivillighet. Detta är egentligen mycket logiskt. Har man åstadkommit en skada för någon annan betalar man för den, oavsett vad motparten tänker göra med pengarna. I-länder måste nog också finna sig i, och välkomna, att utveckling sker när dessa länder får prova sig fram bland olika åtgärder. Även om det många gånger innebär att pengar hamnar i korrupta händer och till annat än vad de var avsedda för.
Den anpassningsfond som inrättats finns under Kyoto-protokollet. Under det nya långsiktiga avtalet finns ännu inga konkreta förslag på hur anpassningen ska lösas, vilket behövs.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar