Världens länder satsar stort på miljöteknik

Knappt har Obama stigit över tröskeln till vita huset innan han uppvaktas av tunga företagsledare, inkl företrädare för de tre största bilföretagen, som begär att Obama ska luckra upp den klimatpolitik han annonserat i form av ökade regleringar.

Obama svarar med ett stimulanspaket, med mer pengar än någonsin till gröna jobb och miljöteknikutveckling. Han satsar 150 biljoner dollar under de närmaste tio åren och det förväntas skapa 5 miljoner jobb. Detta får även andra länder att hänga på eftersom det kommer att vara en hörnsten i den globala konkurrenskraften.

Paketet är inte klart i detalj, men förväntas ge dubbel energiproduktion under de närmsta tre åren. Obama tänker även förbättra energieffektiviteten i 2 miljoner bostäder. ”Vi kommer att sätta amerikanarna i arbete som ger nya jobb och som inte kan utlokaliseras”, säger Obama. Vindkraft, sol på byggnader, energieffektiva bilar och byggnader är några av de områden man satsar på.

Även Gordon Brown är inne på samma linje och annonserade under förra veckan tunga investeringar i miljöteknik som el-bilar och vindkraft. Britterna förväntar att det kommer att ge upp till 100 000 nya jobb. ”Istället för att trycka ner miljöfrågan som lägre prioriterad, så är miljön en del av lösningen”, sa Brown.

Australien har utlovat en solrevolution och deklarerar att de kommer att satsa 355 miljoner dollar på förnyelsebar energi de närmaste 18 månaderna istället för under de närmaste sex åren som först var tänkt.

Syd-Korea annonserade i förra veckan 38 nya miljarder till gröna transporter och alternativa energilösningar i bostäder. Syd-Korea är Asiens fjärde största ekonomi och satsningen förväntas skapa 1 miljon nya jobb.

Japan har som mål att utöka miljömarknaden med 100 biljoner dollar på fem år, från nuvarande nivå på 70 biljoner dollar, genom att investera i hushållsel och miljöbilar. Det förväntas skapa 800 000 nya jobb.

Världens regeringar inser att ekonomins och klimatets återhämtning är ett och samma.

Obama - ett genialiskt drag

Att Obama har en avgörande roll för hur vår framtida värld kommer att se ut ska inte undervärderas.
Hans inställning att söka samarbete och tvätta bort USA:s arroganta översittarimage tror jag kommer att ha en avgörande betydelse för global fred och nödvändiga samförståndslösningar.

Så här efter presidentinstallationen, när nästan alla kommentarer är fällda, kan jag ändå inte låta bli att göra ett tillägg.

Min starkaste känsla är värme. Över att det finns gott i denna värld.
Plötsligt har bilden av USA vänt. Från hatobjekt till inspirationskälla!

Amerikanarna har faktiskt överträffat sig själva i genialitet. De har varit så smarta att jag undrar om de själva inser det.

Detta i en tid då många amerikaner anser att landets viktigaste uppgift är att med sina liv som insats vinna kriget mot islam. I en tid då USA, under ledning av president Bush, blandat ihop politik och religion på ett sätt som vi inte ägnat oss åt sedan medeltiden. Efter 11 september klarade landet inte att se på sig själv med ögon utifrån. Krigets första offer var som vanligt sanningen. Den enda förklaringen man fann var Gud. Det var den överjordiska Ondskan som drabbat landet och Bush gjorde precis som många muslimska ledare. Han gjorde tron till politisk kompass.

I denna tid väljer det amerikanska folket en president vid namnet Barack Hussein (!) Obama. Smaka på det. Det är inte bara att Hussein är ett ökänt muslimskt namn. Namnet Barack betyder välsignad och kommer direkt ur Koranen. Med en far som var muslim och en mor som var ateist har Barack själv övergått till kristendom och har i valkampanjen behövt göra sitt bästa för att tona ner sin bakgrund. Det är knappast få amerikaner som på allvar tror och letar efter att ”antikrist” ska dyka upp i någon dold skepnad och vad vore smartare än att som president föra islams krig från insidan av USA?

Men vad som är ännu mer intressant är, att även om vi inte identifierar Obama som muslim, så är det inte säkert att araber och muslimer ser det så. Enligt islams lagar är alla med en muslimsk fader också muslim. En gång muslim, alltid muslim.
Om detta är hur Obama uppfattas i den muslimska världen – ja då är detta genialiskt.

Tänk er när Obama ska möta de muslimska ledarna. I kriget mot Islam är det plötsligt inte längre möjligt att med säkerhet skilja på svart och vitt, på kristendom och islam, på vän och fiende. Är det inte precis det som världen behöver? Utsuddade gränser, religionspragmatiker och brobyggare. Förändring.

Landet med de stora möjligheterna har än en gång visat att allt är möjligt. Yes they can!

Jag känner en sådan hatkärlek till detta närmast obegripliga land.

Grön framtid för oljeländerna

Oljeländer som Förenade Arabemiraten, Qatar och Saudiarabien, med en av världens största utsläpp per capita, satsar nu allt mer fokuserat på en grön revolution för att bli ett Silicon Valley inom alternativ energi. De om någon vet att energiinkomster bygger välfärd. Även om de gör vad de kan för att sätta käppar i hjulet på de internationella klimatförhandlingarna inser de att olja är en ändlig råvara och att man är utsatt för konkurrens från förnyelsebara energiformer. Med den högsta energikonsumtionen per person i världen finns dubbel anledning att ställa om samhället. Bensin kostar 12 cent per liter och återvinning är ett främmande begrepp.

Prinsen i Saudi Arabien tar nu hjälp av västerländskt utbildade ingenjörer och satsar miljarder i miljöteknik med Masdar City som flaggskepp. Staden kommer inte att ha några bilar alls. Genom den storslagna satsningen sätter man press på tillverkare att leverera miljövänlig teknik. T ex var från början både aluminium och betong uteslutna ur den nya staden, men efter protester återvände tillverkarna med en aluminiumprodukt som minskar utsläppen med 90 % jämfört med vanlig aluminium. Alternativ används istället för cement.

Pengar är det inte heller ont om. När världens ledande solenergiforskare gått bet på att skaffa fram nödvändigt kapital för att utveckla billigare solceller går Saudi Arabien in och betalar 16 nya forskare och räknar med att tekniken ska dominera marknaden 2015. Så mycket pengar har inget västerländskt land satsat.

Om det inte var för Saudi Arabiens mycket bristfälliga samvete när det gäller mänskliga rättigheter skulle det vara lätt att bli lyrisk.

Ludvika nyckeln till global kraftöverföring

Det räcker att titta på en världskarta för att förstå att Sverige har en internationell roll som energiproducent. Om tättbefolkade områden som Centraleuropa ska kunna klara sin energiförsörjning kommer de att behöva importera energi från både Norden och Afrika. Till stor del kommer det att handla om el som måste transporteras på ett effektivt sätt långa sträckor.

Det är här Ludvika ABB kommer in i bilden som en avgörande faktor för att göra detta möjligt. ABB:s likströmkabel ger möjlighet att överföra stora mängder el utan förluster långa sträckor. En 60 mil lång likströmskabel mellan Norge och Nederländerna togs i bruk i slutet av 2007. Det är världens längsta högspänningsledning under vatten.

Nu går ABB Ludvika vidare med en ny, 40 år gammal dröm. En likströmslänk på 530 mil som ska överföra 16 000 megawatt från Ingafallen i Dominikanska republiken Kongo till Egypten. Projektet går under benämningen heter ”Egypt - DRC power interconnection”. Ingafallen är världens största vattenfall med potential att försörja hela Afrika med 40 000 megawatt vattenkraft.

I en av ABB:s framtidsbilder finns en sammankopplat elnät över hela Europa där olika elenergikällor kan samverka, beroende på vilken källa som för ögonblicket är bäst att använda sig av. En mycket intressant och fullt realistisk framtidsbild.

Den framtida energiförsörjningens behov av ny infrastruktur ger stora möjligheter för de företag som håller sig framme. Åldrande elnät, nya behov av IT-överföring, mer förnyelsebar energi skapar behov av nya nätstrukturer och stora framtida internationella investeringar är några av dem.

Att säkra Ludvikas ledande internationella position på området är motivet bakom starten av High Voltage Valley. Visionen är att vara en attraktiv och världsledande forskningsmiljö för kraftöverföring och distribution.

Låt Norden konkurrera ut Gazprom

För svensk del är det inte aktuellt att köpa rysk naturgas och lönsamheten är obefintlig.
Energimyndigheten har konstaterat att naturgasens utbyggnad i Sverige stoppades av en fungerande konkurrens och prisbildning på 1960-80-talet som gjorde investeringar olönsamma, vilket inte var fallet i många andra länder. Dessutom fanns en svenskt politiskt motstånd.
Många länder i Europa upplever dock få eller inga alternativ till rysk naturgas, varför de är angelägna att gasledningen Nordstream blir av.

Men visst finns det alternativ. Även om vissa länder är starkt beroende så är den ryska gasen mindre än 7-8 % av EUs hela energianvändning (dock 25 % av all gas). Det är mindre än energieffektiviseringspotentialen som finns i Europa. Norden skulle även kunna vara denna producent och leverantör av energi istället för Ryssland.

Sverige har tillsammans med Norge stora chanser att inom en snar framtid vara exportörer av el från bio, gas, vind och uppgraderad kärnkraft. Men då måste flaskhalsarna över havet och i grannländerna byggas bort.

Svensk Energi anger att Sveriges planerade ökning uppgår till 25 TWh (motsvarande 6 Barsebäcksreaktorer), Finland tänker bygga ut 16 TWh, Norge 18 TWh och Danmark 6 (lite lägre om Finland och Danmark stänger några kolkraftverk).

Att exportera el för att ersätta kolkraft ger en stor klimateffekt. 25 TWh kolkraftverk som ersätts med svensk el ger en minskning utomlands av Co2 med nästan hälften av Sveriges totala utsläpp.

Problemet är att vi inte har nätkapacitet för export. Låt oss satsa på elledningar från Sverige till kontinenten istället för en gasledning genom Östersjön. Nya förbindelser över havet måste anses inte bara som mycket samhällsekonomiskt lönsamt utan mycket politiskt smart.

Politiska motiv bakom strypta gaskranar

Ryssarna är skickliga. På något sätt har man lyckats gå förbi EU och slutit separata avtal om gasleverans med Tyskland och Italien. Huvudledning som går genom Vitryssland inget problem eftersom de är ryssvändliga. Värre är det med ledningen genom ärkerivalen Ukrainas territorium. Den ledningen står för 1/5 av EU:s gasbehov.

Som utomstående är det extremt svårt att förstå varför Ryssland med Putins välsignelse agerar som de gör, då permanentar ett rykte som opålitlig energileverantör. Winston Churchill berömda uttryck var ”a riddle wrapped in a mystery inside an enigma”. Lika var det 2006 då Ryssland även då beslöt sig för att stänga gaskranarna.

Rent affärsmässigt har Ryssland sannolikt rätt. Enligt regelverket i en marknadsekonomi har Ryssland rätt att strypa leveransen om någon inte betalar. Ukraina betalar dessutom ett mycket lägre pris för gasen än vad resten av Europa får betala. Ryssland hävdar att man erbjudit flera avtal som Ukraina vägrat skriva på för 2009.

Man kan ana att den verkliga orsaken är ett brännhet politiskt schackdrag där Ryssland vill få Ukrainas president att framstå i dålig dager. Ryssland har aldrig förlåtit honom för att han ledde Orange Revolution 2004 och för att ha vänt ryggen mot Ryssland trots att de i hjärtat av det Slaviska området. Ukraina ställde dessutom upp på Georgiens sida i kriget där och har viljan att gå med i NATO är en rysk mardröm.

Ur svenskt perspektiv kan man fundera på om anledningen även ligger i att man vill få press på godkännandet av Nordstreams ledning genom Östersjön för att slippa liknande avbrott. Eller för att man vill få stöd för att bygga en alternativ landledning till Västeuropa som inte passerar Ukraina.

Krisen har åter väckt oenigheten inom EU kring gasavtalen med Ryssland. Många europeiska politiker har försvarat integreringen mellan EU och Ryssland och slagit undan oron med att Ryssland blir lika beroende av EU. Ryssland har inget att vinna på att framstå som opålitligt, tvärtom menar Tyskland och Berlusconi t ex. Problemet är att många inte inser att Gazprom inte är som ett vanligt bolag som är måna om goda kundrelationer och som agerar efter gängse marknadsprinciper.

Nabucco – politiskt sprängstoff

Av naturliga skäl är det många som oroas av att behöva vara beroende av den ryska naturgasen. Nabucco är ett företag som försökt bryta detta mönster genom att leda gas från Kaspiska havet till Europa utan att passera Ryssland. Men att utmana Gazprom gör man inte utan rejält mothugg och hittills har man inte riktigt lyckats i sina ambitioner.

Det pågår en intensiv dragkamp om vem som ska ta hand om de jättelika reserverna i Turkmenistan, Uzbekistan, Kazakstan och Azerbajdzjan. Dessutom har Kina lagt sig i striden och har redan påbörjat bygget av en gasledning genom tre centralasiatiska länder till nordvästra Kina. Potentialen är dock bara att kunna leverera 5% av Europas behov. Med tillskott från Irak, Turkmenistan och Iran skulle man kunna komma upp i 10 %. Det finns även potential i Afrika. Den fysiska tillgången på gas är det som kommer att vara gränssättande.

För att behålla monopolen och kontrollen har Gazprom svarat genom projektet South Stream, en ledning från Kaukasus genom Bulgarien till Europa. Man drar sig uppenbarligen inte heller för att gå in i Georgien för att säkra monopolet på energileveranser. Det är inte heller osannolikt att man går in och ger ett högre bud på gasen från de länder som Nubacco tänkt sig att leverera från.

I otaliga inlägg och arbete bakom fasaden engagerar sig USA starkt för att få länder att välja bort Ryssland till förmån för Nabucco – av geopolitiska skäl. 2006 uppmärksammade EU-kommissionen första gången Europas ökande beroende av rysk gas och slog larm. Ryssland täcker i dag 25 procent av unionens gasbehov och 40 procent av importen.

Fakta om Gazproms gasproduktion

Bolaget står för drygt 16 procent av världens naturgastillgångar, drygt 17 procent av världsmarknaden och 18 procent av reserverna. I Ryssland står de för 84 procent av produktionen. Största köparna av rysk gas i ordning; Tyskland, Turkiet, Italien, Storbritannien (genom ett invecklat flerstegsbyte), Frankrike, Ungern Tjeckien.

Gasen hämtas främst från några stora fält i Rysslands nordliga delar och skickas vidare i ett stamnät av pipelines på 15 000 mil, nästan fyra gånger jordens omkrets. Gazprom har monopol både på försäljning av naturgas hemma i Ryssland, och på exporten. Gasmarknaden kräver jättelika investeringar i ledningar och annan infrastruktur, och mycket långa avtal vilket gör att kunden inte har många att välja på till skillnad från olja.

Ett av Gazproms största problem är svårigheterna att leva upp till leveransåtagandena efter en rad synnerligen offensiva och framgångsrika försäljningskampanjer. Försäljningen (i volym) ökade under femårsperioden 2003–2007 med 17 procent. Under samma period ökade den inhemska produktionen med bara 0,2 procent, trots mycket prat om nya fält och fyndigheter. Underskottet täcks med inköp från andra ryska gasproducenter och import från före detta Sovjetrepubliker runt Kaspiska havet, men där har priserna gått upp.

En genomgång av FOI visar att kunderna har drabbats av avbrott ett femtiotal gånger mellan 1991 och 2007. I många fall har det handlat om brist på gas. En återkommande kritik, både från ryska och utländska analytiker, går ut på att Gazprom investerar för mycket »downstream«, det vill säga i distribution och försäljning och för lite »upstream«, det vill säga i utvinning. Men de nya fälten är svårtillgängliga och oerhört kostsamma att få i produktion.

Sagan om Gazprom

Till det yttre kan man tro att ryska Gazprom, världens största producent av naturgas, är som ett västerländskt företag. Med ryska staten som majoritetsägare och nära band till Putin agerar man dock tämligen obundet av marknadens regler. Majoriteten av ledande personer i företaget är gamla kompisar till Putin från hans tid i KGB. Medvedev var företagets styrelseordförande innan han blev Rysslands president.

En halv miljon ryssar tjänar sitt uppehälle genom Gazprom som före börsraset var världens tredje största börsbolag efter Exxon och Petro-China. Gazprom har gott rykte och tar stort socialt ansvar (driver daghem) som förr i svenska bruksorter. Det som är bra för bolaget är bra för landet, då de står för 20 % av skatteinkomsterna.

Så här sa en ryska som jag tappat namnet på: ”När Sovjetunionen föll sönder kostade ett fat olja i Ryssland cirka två dollar. Idag kostar det 120 dollar. Allt välstånd, all stolthet som vi ryssar fick tillbaka efter många år av förnedring, beror på gasen och oljan. Därför är det inte så konstigt at vi vill monopolisera leveranser av energi. Det är allt vi har, det är vi gjorda av. Vi är Gazprom.”

Som en saga!

Världen år 2025 enligt USA

USA fruktar att Ryssland och Canada blir vinnare på klimatförändringarna. USA kommer fortsatt att vara det enskilt mäktigaste landet, men kommer att vara mindre dominant. Dollarn förväntas bli en bland flera viktiga valutor. Västerländsk liberalism, demokrati och sekularisering kommer att tappa sin lyster till förmån för mer statskontrollerad kapitalism. Kina förväntas bli världens andra största ekonomi och en ledande militärmakt. Ryssland har potential att bli både rikare och med mer makt om man investerar i humankapital, diversifierar sin ekonomi och integrerar sig med den globala handeln.

Den större frågan är hur energiomställningen kommer att fungera, om smidig eller hur abrupt. En omställning från ett energislag till ett annat har bara hänt en gång per århundrade tidigare och har inneburit stora konsekvenser. Omställningen från ved till kol triggade industrialiseringen. En snabb omställning från olja kommer att ha största påverkan på mellanösterns oljeländer och kan innebära permanent försvagning av dessa länder. Erfarenheter från det förra århundradet visar att det har stor betydelse hur enskilda starka ledare agerar och att både snabb ekonomiskt tillväxt såväl som ekonomisk försvagning alltid lett till konflikter.

National Intelligence Council beskriver i underrättelserapporten ”Global Trends 2025” för amerikanska ledare hur världen förväntas se ut år 2025. Förra rapporten gavs ut för fem år sedan och avsåg 2020. Rapporten är både intressant och relevant då den speglar bilden från världens mäktigaste nation. Själv kan jag inte låta bli att slås över att man ingenstans i den hundra sidor tjocka rapporten omnämner riskerna med utslagna ekosystem och dess konsekvenser förutom vissa risker med klimatförändringarna. Jag hittar överhuvudtaget inte varken ordet ekosystem eller natur. Precis som så många andra institutioner i samhället förväntas dessa fortsatt leverera som förut trots kraftig mänsklig påverkan.

Den största förändringen mot förra rapporten är att man tror på en multipolar framtid och därför dramatiska förändringar i det framtida internationella systemet. Detta kommer att leda till konflikter, men det är ganska svårt att förutse vilka. En annan skillnad är att man bedömer att bristen på energi kommer att påverka mer än efterfrågan på energi.

Det kommer att bli en förskjutning i världsekonomier från väst till öst som saknar motstycke i historien. Det återskapar den position Kina och Indien hade två århundraden tillbaka när Kina stod för 30 % av den globala värdeproduktionen och Indien 15%. Kina och Indien är de två länder som starkast kommer att bidra till världens ekonomiska tillväxt. 2025 förväntas deras BNP ha gått om alla andra länder än USA, Japan, men i decennier kommer de att släpa efter när det gäller BNP per person. De största ekonomierna i fallande ordning 2025 förväntas bli USA, Kina, Indien, Japan, Tyskland, UK, Frankrike och Ryssland.

Få länder kommer ha sån betydelse för utvecklingen som Kina. Andra största ekonomi, en ledande militärmakt och en stor importör av naturresurser och en stor miljöpåverkan. För att omhänderta dessa utmaningar måste Kina å ena sidan öppna sig för att skapa ökad tolerans för kommunistpartiet och å andra sidan försvara det monopolet. Indien, som är en demokrati, förväntas kunna utgöra en politiks och kulturell brygga mellan Kina och USA. USA är annars rädd för att Rysslands negativa inställning till USA ska smitta av sig på Kina.

Makt flyttas inte bara från väst till öst utan koncentreras också mer till statskontrollerade regimer. De stora nya maktländerna, förutom Indien, är icke-demokratiska och följer inte den västerländska modellen utan en modell som kan beskrivas som statskapitalism. Sydkorea, Taiwan och Singapore väljer också statskapitalism. Ironiskt sett så har västvärldens regeringar genom sitt massiva stöd i finanskrisen förstärkt denna utveckling. I islamska länder gäller heller inte sekulariseringen, vilken varit en del av den västerländska modellen.

EU:s position kommer att försvagas relativt andra. EU behöver överbygga misstroendet mellan Bryssel och Europas befolkning. Merparten av fokus kommer att vara interna övertygelser istället för globalt inflytande. Priset för energiberoendet från Ryssland kan också komma att bli högt.

Japans minskade befolkning gör att man sannolikt kommer att öppna för mer invandring och strukturera om samhället. Japan är annars klämd mellan USA och Kina och det finns flera alternativa strategiska vägar de kan välja att hantera detta. Brasilien förväntas växa i betydelse inte minst p g a deras ökade energileverans. De innehar också en av de största oljereserverna och kan komma att bli en mycket stor oljeexportör. Indonesien, Turkiet och Iran, vilka domineras av islam men ändå inte tillhör kärnan i arabvärlden, har ett bra läge att växa i betydelse.

Rapporten pekar på ett möjligt framtida scenario utan Väst som dominant maktfaktor. Den säkerhetspolitiska organisationen Shanghai Co-operation, SCO, bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan kan få en lika stark position som NATO. Utvecklingen kan mycket väl förstärkas av att EU och USA inför handelshinder för att skydda sig mot Kinas framväxt, vilket sannolikt leder till en ökad nationalism i Kina och till att dessa länder sluter sig samman. Detta tvingar Ryssland och Kina att söka tätare samarbete även om de två aldrig kommer att älska varandra.

Ryssland förväntas stå för 40% av jordens oljeproduktion 2025. Tillsammans med Iran kommer man att vara ledande nationer för produktion av olja och naturgas. Trots att kol är så smutsigt så kommer detta billiga energislag att växa mest av alla energislag. De stora kolreserverna finns i Kina, Indien, USA och Ryssland. Det finns en potential för kraftigt utökad kärnkraft, men kostnader och komplexitet i infrastruktur gör att det kommer att dröja flera decennier innan vi kan se en betydande ökning.

Sammanfattningsvis bedömer man att olja, kol och naturgas kommer att öka väsentligt, men att övriga energikällor kommer att stå relativt still. De nya teknikerna kommer att hinna tas fram men inte att vara spridda i stor skala till 2025. Historiskt sett har det tagit i genomsnitt 25 år för ny teknik att bli allmänt tillämpad (jämför med naturgas som funnits sedan 1970, men som fortfarande släpar efter oljan). Att utveckla ren kolteknik och koldioxidlagring är det som kommer att ge momentum. Alternativa energikällor kräver stora investeringar i infrastruktur, men kapaciteten kommer främst att gå till att uppfylla det ökade basbehovet, utan att det inkluderar omställning till nya energislag.

Rysslands framtid bedöms som mycket svår att förutse. Det finns för många wild-cards. Ryssland kan bli en stor vinnare på klimatförändringarna. Mer odlingsmark, åtkomst till nya olje- och gasfyndigheter samt öppning av arktiska transportvägar ger fördelar. Till kostnaderna hör dock att smältande tundra leder till ökade infrastrukturkostnader. Canada kan också bli stora vinnare genom förlängd odlingssäsong, lägre uppvärmningskostnader och utökad trädgräns. Tillsammans kommer det att stärka deras ekonomier och försvaga USA ytterligare. Rysslands potential som maktfaktor kan försvagas av eftersläpande investeringar i energisektorn, brottslighet och korruption.

Rapporten pekar på ett tänkbart scenario där klimatförändringarna slår hårdare än vad man velat tro och t ex Manhattan får evakueras. I efterhand kan man i scenariot konstatera att ländernas regeringar inte tog till sig riskerna i samma utsträckning som befolkningen gjorde. En splittring förväntas mellan de som sätter ekonomisk tillväxt först och de som inte accepterar miljökonsekvenserna. I detta scenario blir livsmedelsproduktion, vattenbrist, hälsorisker, mm till mycket större konflikter än vad man idag tror. Främst länder i Afrika och Asien kan hamna i ett instabilt läge med regimer som kollapsar eller hamnar i säkerhetsproblem p g a vatten och matbrist.

Al Qaida förväntas försvagas snabbare än folk tror då deras impopularitet växer i den muslimska världen där de skördar flest offer. I svagare ekonomier i Arabvärlden kan man förvänta sig islamsk fundamentalism. Rapporten pekar även på risk för ökad användning av kärnvapen och risk för spridning till terroristgrupper. Konflikten mellan Indien och Pakistan samt läget i Nordkorea bedöms som riskområden.

Rapporten spekulerar även i USA:s fortsatta popularitet i världen. Anseendet har växlat genom decennier, från fula amerikaner på 50-talet, till protesterna mot Vietnamkriget på 60-70-talet och kärnvapenmotstånd från Europa på 80-talet. Mellan 2002-2007 sjönk USA:s anseende i 27 av 33 undersökta länder. Man menar nu att trender pekar på att ryktet kommer att förbättras.