Jord- och skogsbruket som en del av lösningen

Annika Åberg har i samarbete med Global Utmaning gett ut rapporten ”Fröet till vår räddning”
På ett förtjänstfullt sätt vänder hon på jord- och skogsbrukets roll i klimatarbetet som en del av lösningen istället för en del av problemet. Tyvärr hamnar debatten med rapande kor och felaktigt producerad etanol i ett läge där jordbruket uppfattas som ett stort klimatproblem. Faktum är att Sverige genom upptag av växthusgaser i framförallt skogsbruket reducerar vår klimatpåverkan med över 20 miljoner ton koldioxidekvivalenter. (Våra samlade utsläpp ligger på 65 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år.) Detta rapporteras till FN inom Kyotoavtalet varje år, debatteras flitigt i de internationella sammanhangen, men hörs knappt något om i Sverige.

Självklart måste jord- och skogsbrukets minska sin egen klimatpåverkan, men kan också minska det övriga samhällets klimatpåverkan genom ökad produktion. Det får inte ske på bekostnad av förlust av biologisk mångfald. Vad vi kan göra är att plantera mycket mer skog för att binda mer kol. Annika Åberg hävdar att skog på marker där det inte går att odla livsmedel skulle uthålligt kunna förse världen med större delen av den energi som behövs redan år 2030 utan att konkurrera med livsmedel om marken.

En tredjedel av jordens landyta är jordbruksmark. All jordbruksmark är dock inte odlingsbar. Två tredjedelar av jordbruksarealen är för kuperade, för torra, för våta, för svårtillgängliga eller av andra skäl omöjliga att odla på. De markerna används för bete och kan inte bidra till livsmedelsproduktionen på annat sätt än genom att ta omvägen via de betande djuren och på så sätt bli till kött och mejeriprodukter.

Slutsatserna i rapporten blir dock lite bristfälliga. Att jordbruket ska minska sin klimatpåverkan samtidigt som mer produceras som kan ersätta fossil energi. Det handlar ju även om att genom mer växtlighet binda mer koldioxid från atmosfären.