Tillbaks i bloggosfären

Ibland blir det bara lite för fullt i livet, även om det är kul när det är mycket som händer. Några avgörande miljösteg har väl inte heller tagits under mitt blogguppehåll. Obama har i Washington genomfört sin första klimatrunda med de 16 största utsläppsländerna, vilka står för 75 procent av världens totala utsläpp. Hillary Clinton sa att USA nu är redo att ta ledningen och kompensera för den tidigare regimens skolk.

I USA pågår samtidigt ett intensivt arbete i kongressen för att få till stånd ett nationellt klimatpaket. Nivån på detta paket kommer att styra USA:s ambition i de internationella förhandlingarna. Obama har bett kongressen att godkänna utsläppshandel. Han vill minska utsläppen till 1990 års nivå till 2020, men det innebär bara ca 15 %. Jämfört med vad Europa vill så står man långt ifrån varandra. Deras långsiktiga mål om att minska med 83 % till 2050 är dock helt ok.

Svenska Dagbladet har uppmärksammat det jag tidigare bloggat om, nämligen att industrin tjänar stora pengar på att sälja sitt överskott av utsläppsrätter i lågkonjunkturen. Den ekonomiska nedgången har lett till minskad energianvändning. Det överflöd av utsläppsrätter som når marknaden gör att priset sjunker ytterligare. Priset på kol på markanden har åkt berg-och-dal-bana, från över 30 Euro till 8 Euro för att nu ligga på 10. Ett så lågt och oberäkneligt pris tar bort nödvändiga incitament för omställningen.

Frågan är om man skulle kunna göra på annat sätt. Man kan ju räkna ut den skada ett ton koldioxid gör i framtiden. Världsbanken har försökt, men fann att det finns för många variabler att räkna med för att det ska vara möjligt. Storbritannien har nu gått över till att beräkna skuggpriset av kol. Metoden beräknar framtida skador men inkluderar andra faktorer som kan öka villigheten att betala för utsläppsminskningar. Det ger politiker utrymme att styra priset. Bristen i alla metoder är att man måste värdera naturresurser och sätta pris på det där sista tonnet koldioxid som orsakade en tipping-point. Det är som att försöka sätta pris på hela mänskligheten. Och även om man kan sätta ett pris på det så borde det aldrig tillåtas att släppas ut. Detta är det klassiska problemet när marknaden ska lösa miljöproblem.

Om inte parametrarna i utsläppshandeln motsvarar det som är vetenskapligt nödvändigt kan de inte fungera. Systemet måste garantera en nivå som begränsar temperaturhöjningarna till max 2 grader.