Ska vi klara klimatet är det helt avgörande att få med Kina och USA på banan. Allt annat ger bara marginella effekter, även sammantaget. USA och Kina tillsammans står för lika stora utsläpp som nästan alla andra länder sammanräknade.
Förhandlingarna befinner sig i ett klassiskt dilemma; vem gör nästa drag. Länder har stakat ut positioner och väntar på att andra ska göra utfästelser. Det liknar kalla kriget. Att närma de två supermakterna i en konstruktiv dialog är ett kritiskt element.
Har försökt ägna mig åt att analysera deras ömsesidiga beroende av varandra. Inte minst genom finanskrisen har det blivit uppenbart att USA är världens största låntagare och helt beroende av att låna i länder med sparandeöverskott, främst Kina. Samtidigt har Kinas exportberoende lett till en enorm reserv av utländska tillgångar varav en stor del i dollar. Kina har därmed ett stort intresse av att USA:s ekonomi inte fallerar. Landet har med andra ord även de hamnat i dollarfällan.
Frågan är vilka konsekvenser Kinas och USA:s ömsesidiga beroende får, inte minst i klimatfrågan?
Det borde ju vara att båda länderna ska vinna respektive förlora lika mycket samt en garanti för att åtgärder sker på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt.
Nuvarande Kyoto-avtal kräver inte att u-länder såsom Kina ska göra utsläppsminskningar. Det säkrar dock att u-länders om gör åtgärder ska bli kompenserade för det. Det är en väsentlig skillnad och borde kunna innebära en öppning i nytänk. Systemet skulle kunna möjliggöra att USA köper en option som kräver att Kina minskar sina utsläpp till en viss nivå. Samtidigt skulle Kina fastställa en slags minimi försäkringsnivå för denna option om och när de väljer att nyttja den. Dessa bör sättas till samma nivå och säkrar kostnaden. Ett genombrott i form av parlösningar för dessa två supernationer är sannolikt vad som just nu krävs för att undvika att det kalla kriget hottas upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar