Mördare eller inte i Bangkok

Klimatförhandlingarna i Bangkok är över och det med klent resultat. Pressen på delegaterna att leverera kanaliserades till framgångar inom anpassning, teknologiöverföring och kapacitetsuppbyggnad. Överenskommelse nåddes även om vissa skogs- och markanvändningsfrågor, om hur andra växthusgaser ska hanteras samt bland förslagen om hur CDM ska kunna skalas upp. Någon framgång blev det dock inte på de mest centrala områdena såsom utsläppsminskningar och finansiering.

Man kan ändå konstatera att förhandlingarna nu kommit in i full förhandlingsfas.
Avtalstexterna är fortfarande nära 200 sidor omfattande och har kompletterats med många ”non-papers” som diskussionsunderlag i många grupper.

Diskussionerna från Bonn om vad man egentligen förhandlar om förstärktes och väckte en del starka reaktioner. EU triggade genom att öppna förhandlingarna inom Kyotoprotokollet med att man vill att Kyoto-avtalet ersätts med ett nytt mer framgångsrikt avtal. I det ligger viljan att även inkludera u-länderna i ökade ansträngningar för att minska utsläppen. Förslaget stöds av flera i-länder.

U-länderna kontrade med att anklaga EU för överlagt mord. Mest negativa är Indien m fl u-länder som är mycket tydliga med att man inte vill ta på sig bindande utsläppsminskningar. Retoriskt sett använder man sig av uttryck såsom ”vi vill inte ha blod på våra händer från att ha dödat Kyoto-protokollet”.

Om Kyoto-avtalet överges finns en rädsla att allt i det ska behöva omförhandlas. EU kontrar med att man inte vill överge protokollet, men att bygga vidare på det och förstärka det. ”Vi vill hitta ett hem för nyckelelementen i protokollet i ett nytt avtal”, säger EU till sitt försvar. G77 motsatte sig förslaget om att alla länder ska ingå i något form av ramverk för utsläppsminskningar. Ordföranden Cutajar uttryckte dock belåtenhet med att debatten varit öppen och frank mellan parterna.

Det blev även intressanta diskussioner om vilket basår som skulle användas när man räknar ut krav på utsläppsminskningar. Kyoto använder ju 1990, men vad gör man då med USA och andra länder som inte gjort sin ”hemläxa” i denna period. Ska de få börja räkna från ett senare datum eller dubbelt nu? Länder som vill ha 1990 är: Australien, EU, Island, Schweiz, Ryssland, G77, Norge, Kina, ö-länderna, Brasilien, Saudiarabien och Afrikanska länderna. Canada (som har ökat sina utsläpp med ca 30 % istället för att minska dem med ca 10%...) vill inte så förvånande ha 2006 som basår. Man vill med andra ord börja om och inte behöva ta ifatt vad man undlåtit att göra. För att få det att låta lite snyggare så föreslår man individuella basår för olika länder och stor flexibilitet (!) i detta. USA som inte skrivit under Kyoto-protokollet delar inte i dessa diskussioner.

Den bestående oron är dock att det är mycket kort om tid till sista dag i Köpenhamn, sex dagar före jul. Hur långt har vi verkligen nått då?