Hälften av utsläppen som påverkar växthuseffekten består av annat än koldioxid, däribland ”black carbon”, marknära ozon, metan och lustgas. UNEP driver nu på om att dessa gaser kräver var och en sin egen handlingsplan. Koldioxid kan stanna i atmosfären i hundratals år.
Vissa av de andra såsom ”black carbon” och ozon har en livslängd på bara dagar, veckor eller år.
”Black carbon” uppstår vid ineffektiv förbränning av bioenergi, från dieselmotorer och från kolkraftverk. Eller från skogsbränder. Föroreningarna orsakar stora hälsoproblem och upskattningsvis till ett par miljoner människors förtida död varje år. Forskare har uppskattat att ”Black carbon” står för 20-50 % av den pågående uppvärmningen. Särskilt illa är det i Himalaya där föroreningarna hamnar på glaciärerna.
Marknära ozon, ibland kallat smog, skapar andnöd hos befolkningen och påverkar skördarna. En miljörapport i Asien slår fast att skördeförlusterna uppgår till 5 miljarder dollar per år i Kina, Japan och Korea. I USA beräknas skördeförlusterna p g a marknära ozon till 5 % och i skogar 7 %, samt att de riskerar att stiga dramatiskt. Det borde motivera till åtgärder och skapa goda win-win-möjligheter. Här finns erfarenheter att hämta från det framgångsrika Montreal-protokollet för ozonfrågan.
Jag möts ofta av klimatskeptiker som använder ozonfrågan som ett bevis på att vi inte behöver oroa oss för klimetet. "Förra larmet gällde ozonhålet, men se, det var ju också falsklarm" brukar det heta. Jag önskar de visste hir stora internationella ansträngningar som gjorts för att minska ozonhålet och vilket oerhört framgångsrikt arbete det varit. Just för att man bestämde sig för att det var allvar och att lösningen krävde en global överenskommelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar