G20-länderna blev ju som bekant överens om det självklara, nämligen att ta bort statliga subventioner av fossila bränslen. Här är en lite förklaring av vad det handlar om:
Det finns både konsument-subventioner och producent-subventioner. Subventioner till konsumenter uppstår när de förses med fossila bränslen till ett pris som ligger lägre än världsmarknadspriset. Vanligast är subventioner för privata transporter, bränslen för uppvärmning av hushåll samt energi till strategisk industri. Det finns även många indirekta subventioner till t ex flygtrafik.
De flesta av G-20-länderna ger också stöd till industrin som producerar energin. Det sker i form av lån, särskilda skattebestämmelser, tillhandahållande av offentliga resurser, bidrag samt försäkringar.
De länder som har de största subventionerna för fossil energi är Iran, Ryssland och Kina.
Sammantaget beräknar man att subventionerna till fossila bränslen uppgår till 500 miljarder dollar per år. Det motsvarar 1 % av BNP och är samma belopp som Nicolas Stern beräknade att det kostar att åtgärda hela klimatfrågan.
Det är verkligen på tiden att detta åtgärdas, eftersom det hindrar och gör investeringar i klimatvänlig teknik mindre lönsamma i relation till miljöskadlig teknik.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Stern måste ha räknat fel. Skulle 3500 miljarder kr (per år?) vara tillräckligt för att åtgärda hela klimatfrågan? Det blir ju bara två kronor om dan per invånare, om vi bortser från de 1800 milj som lever i misär. Så små kostnader gör att det är svårt att ta klimatproblemen på allvar.
Skicka en kommentar