Våra oceaner farligt nära en tipping-point

Enligt en artikel i Science Daily kan inte längre havet i Södra Indiska oceanen ta upp så mycket koldioxid som man tidigare beräknat. Upptaget är istället bara en tiondel.Världshaven binder normalt koldioxid, när alger dör och faller ner till djuphavsbottnarna. Men vindarna har ökat så kraftigt, på grund av klimatförändringarna, att koldioxid rörs upp från djupen, och kommer upp till ytan igen.

Detta innebär en risk att haven, istället för att vara en koldioxidsänka, riskerar att bli en koldioxidkälla. Att vi därmed skulle ha nått en av de fruktade tipping-points inom klimatet.
Under de senaste tio åren har samma trend kunnat noteras på både norra och södra halvklotet. För att ta reda på hur allvarligt detta faktum är behövs fortsatt forskning. Resultaten från IPCC behöver även de revideras, eftersom de på ett fullständigt sätt simulerar effekten av havens förändrade koldioxidupptag.

Om man upprättar ett konto över koldioxidbalansen på jorden ser man att haven tar upp 26 % av koldioxiden som frigörs genom fossil förbränning och avskogning. (29 % tas upp av vegetation på land och resten av atmosfären). Det är med andra ord av mycket stor betydelse att haven fortsatt kan utgöra en sänka för koldioxid.

För att späda på katastrofbilden har även Lunds universitet konstaterat att permafrosten i norra Sverige börjar tina. Varmare somrar och snörikare vintrar är de två främsta orsakerna. Dessutom ger ökad nederbörd att grundvattnet blir rörligare, vilket leder till att permafrosten tinar även underifrån. Man har funnit en myr där permafrosten helt försvunnit under de senaste tio åren, vilket innebär läckage av metangas till atmosfären. Ungefär 25 procent av all landyta på norra halvklotet är områden med permafrost.

Samtidigt som vi har en debatt från klimatskeptiker som menar att IPCC överdriver klimatfrågan, har vi de facto att hantera att de valt att bortse från allvarliga faktorer som riskerar att förvärra uppvärmningen ytterligare.