Norge ser koldioxidavskiljning och lagring som ett huvudverktyg i sin klimatpolitik. Den norska anläggningen Sleipner har framgångsrikt lagrat kol i 13 år nu, även om bl a miljörörelsen varnar för risken med läckage.
Sleipner ägs av StatoilHydro och uppstod egentligen därför att det var för hög koldioxidhalt i den naturgas man plockade upp där. Därför byggdes en avskiljningsanläggning hundra meter från huvudplattformen (som är en halv hektar stor och vilar på fyra cementpelare 30 meter över vattennivån i Nordsjön). Plattformarna är länkade med en bro som samtidigt utgör pipeline för gasen.
Istället för att betala koldioxidskatt på 30 dollar per ton så pumpas gasen ned i ett sandlager i km under havsnivån.
Den norska regeringen har även finansierat anläggningen Mongstad, som är en fullskaleanläggning. Norge vill vara världsledande på detta och har kallat det sin månlanding. Kostnaden för att avskilja kol vid Mongstad uppgår till 203-281 dollar per ton. Därtill kommer kostnaden för transport och lagring, sannolikt det dubbla. Jämfört med att köpa utsläppsminskningar på kolmarknaden på ca 20 ton per ton så är det ett mycket högt pris och svårt att motivera som en kostnadseffektiv åtgärd. Samtidigt är det i dagsläget det ända tänkbara sättet att förena ett ambitiöst klimatmål med önskan om fortsatt oljeutvinning.
Det som egentligen behövs är både strypa kranarna och att använda denna CCS-tekniken för att binda mer kol från atmosfären.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar