Så kan klimatnotan finansieras

Det här är texten ur en artikel som jag skrivit i Miljöaktuellt:

En förutsättning för framgång i Köpenhamn är att finansieringen av u-ländernas klimatåtgärder löses. Indien och Kina har sagt att man är beredd att dra sitt strå till stacken, men vill säkra finansiering från annat håll. De säger ”låt oss se färgen på pengarna innan vi ger något bud”. Därför är EU:s löfte om bidrag avgörande.

Det råder varken enighet om hur mycket det kostar att åtgärda klimatet, vem som ska betala eller hur det ska gå till. Det svåraste är kanske inte att få fram pengarna i sig, utan snarare vem som ska göra vad och vem som ska ha kontroll över dem.

Grundfelet är bristen på förtroende mellan i- och u-länder. I-länderna är brända av korruption och icke fungerande regimer och vill ha kvar kontroll av fonderade medel. Man ställer krav på motprestation i form av att u-länderna ska rapportera vilka politiska åtgärder man vidtar för att mobilisera egna medel och planer för hur utsläppen ska minskas och integreras i övrig utveckling. U-länderna med Kina i spetsen kräver direkt tillgång till medel utan större kontroll av vad de ska användas till. USA vill använda kapaciteten inom befintliga institutioner såsom Världsbanken, men styrningen av dessa domineras av i-länder. Ett system behövs som ger alla lika stark röst över hur medlen ska användas.

Den moraliska frågan är; ”Vems är pengarna?” Är det i-ländernas för att de skapat den ekonomiska tillväxten eller u-ländernas för att det är att betrakta som skadestånd?

Behov för att åtgärda klimatet
En ny FN-rapport visar att i-länder behöver förse u-länder med 500-600 miljarder dollar per år för klimatåtgärder. Det motsvarar 1 % av världens samlade BNP och är en bråkdel av vad världens länder lagt på att mildra finanskrisen. Dessutom visade Stern-rapporten att den ekonomiska uppoffring som måste göras är obetydlig i förhållande till vad det kommer att kosta om man inget gör.

Kostnader för att minska utsläppen med 25 % till 2030: 350 miljarder dollar per år, varav hälften i u-länderna.
Tillgängligt: 140-230 miljarder dollar per år

Kostnader för anpassning till ett förändrat klimat i u-länder mellan 2010 och 2050:
75-100 miljarder dollar per år
Tillgängligt: 0,5 miljarder dollar per år

Nya förslag
En mängd nya förslag på finansiering finns på bordet:

Kina och Indien har föreslagit att i-länderna ska betala 0,5-1 % av BNP till klimatåtgärder, varav hälften till anpassning.
Skulle ge: 200-400 miljarder dollar per år

De minst utvecklade länderna har föreslagit en skatt på flyg och sjöfartsbränsle.
Skulle ge: 8-28 miljarder dollar per år

Schweiz föreslår en global koldioxidskatt på två dollar per ton för alla länder utom de minst utvecklade.
Skulle ge: 18 miljarder dollar per år

Mexiko vill inrätta en internationell fond som alla länder ska betala till utifrån välfärd, utsläppsmängd och befolkning. Bidrag från i-länder ska vara obligatoriskt, medan bidrag från u-länder ska vara frivilligt.
Skulle ge: 10 miljarder dollar per år

Norge förslår att ländernas tilldelade utsläppsrätter beskattas med 2 % och att dessa medel placeras i en internationell fond. Utsläppsrätterna ska vara summan av tillåtna utsläpp, vilket förutsätter att alla länder förbinder sig till en viss volym utsläpp.
Skulle ge: 15-25 miljarder dollar per år


Stöd som finns idag
Klimatkonventionen har tre egna fonder för klimatåtgärder. Två baseras på frivilliga bidrag och den tredje, anpassningsfonden, matas av ett par procents avgift på utsläppshandeln.
Tillgängligt: 0,3-0,8 miljarder dollar per år

Världsbankens olika fonder för klimatinvesteringar har USA som viktig finansiär.
Tillgängligt: 1,5 miljarder dollar per år

Bidrag från enskilda länder kommer främst bl a från Japan, Storbritannien och Tyskland. Norge har inrättat en fond för hindrad avskogning.
Tillgängligt: 3,1 miljarder dollar per år

60 % av det samlade biståndet har betydelse för anpassning, men räknas utöver finansieringsbehovet för klimat.
Tillkommer: 60 miljarder dollar per år


Utveckling av marknadsmekanismerna
En relativt stor enighet finns om att det behövs en mix av offentliga medel och marknadsmekanismer.

Förutom att stödja utvecklingen och influera till hållbara konsumtionsmönster omfattar det privata kapitalet 86 % av det totala investeringsflödet, varför det är helt avgörande att styra detta i klimatvänlig riktning. Den klimatrelaterade affärsverksamheten har stigit till 530 miljarder dollar och kan komma att överstiga 2 000 miljarder dollar år 2020. Intressant att notera är att Stern i sin rapport för några år sedan bedömde att det skulle ta ända till 2050 för att nå den nivå vi redan uppnått.

Den svåra nöten är att få länder att implementera de möjliga styrmedel som finns såsom te x klimatskatter och utsläppshandel. Koldioxidbeskattning visat sig vara en av de mest effektiva åtgärderna för att driva utvecklingen åt rätt håll. En global koldioxidskatt på t ex 1 % för produktionsvärdet av fossila bränslen i OECD-länderna skulle enligt en rapport från Global Utmaning ge 22 miljarder dollar. Bara en handfull länder har infört koldioxidskatt och vägen till en global skatt känns oändligt lång.

Utsläppshandel sker både mellan länder som omfattas av Kyoto-protokollet och mellan företag som ingår i ländernas inhemska system för handel med utsläpp. FN bedömer att utsläppskrediter kommer att generera utsläppsminskningar till ett värde av 10-34 miljarder dollar per år (vid ett genomsnittligt pris på 20 dollar per ton). Potentialen för utsläppsminskningar i enbart u-länderna är dock upp emot sju gånger högre än efterfrågan.

Ett sänkt tak för utsläppen tvingar fram mer resurser för utsläppsminskningar, vilka lokaliseras till de mest kostnadseffektiva åtgärderna. Genom att öka andelen av utsläppsrätter som auktioneras får statsmakterna intäkter som kan användas för att finansiera klimatåtgärder.

Att pressa taket och öka auktioneringen kräver dock ett utvidgat sammanlänkat handelssystem som ger industrin konkurrens på lika villkor. En rad länder, däribland Australien, Japan, Canada, Nya Zeeland, Mexiko och USA är på väg att införa liknande system som EU. Obama kämpar i skrivande stund för att få igenom förslaget i senaten före Köpenhamnsmötet. Under tiden ökar den frivilliga utsläppshandeln i alla länder.

Hållbar utvecklingsmekanism, s k CDM-projekt hjälper länder med bindande åtaganden att nå sina mål och stödjer u-länderna att nå hållbar utveckling. Genom att betala för utsläppsminskningar i annat land får köparen en utsläppskredit som täcker de egna utsläppen. Systemet är helt avgörande för att växande ekonomier som Kina inte ska investera fast sig i klimatskadlig industri och energi. Det finns dock ett stort behov av att skala upp och reformera CDM. Fler länder än Kina, Indien och Brasilien behöver nås och krånglet minska.

Ett sätt att skala upp CDM är EU:s förslag om en ny sektoriell mekanism med bestämda mål som ska täcka hela sektorer (t ex elsektorn), branscher (t ex cementindustrin) eller politikområden (t ex energieffektivisering). Svensk industri har dock visat ett ljumt intresse om det innebär att de ska betala för ökad konkurrenskraft hos sina egna konkurrenter.
Helt avgörande för att klara klimatet är att införa en ny skogsmekanism för hindrad avskogning. Det är också extremt kostnadseffektivt då en skogsmekanism beräknas sänka den totala kostnaden för nödvändiga utsläppsminskningar med 2 000 miljarder dollar.

Förslag från EU
EU har utifrån beräkningar av u-ländernas merkostnader för klimatet kommit fram till att det behövs 145 miljarder dollar per år till 2020 och på kort sikt 10 miljarder per år. EU har sagt sig villig att bidra med sin del till det totala finansieringsbehov och kräver att dessa pengar möts av reduktionsmål från andra länder såsom USA. EU och USA m fl betonar att det finns många rikare u-länder som bör kunna bidra ekonomiskt.