Min analys av Köpenhamnsmötet

Klimatomställningen behöver inte vara smärtsam. Däremot var Köpenhamnsmötet mer än smärtsamt. Världens ledare klarade inte att leda och att leverera det omvärlden förväntade av dem. Själv tyckte jag det var svårt att förklara misslyckandet för mina egna barn, för kommande generationer som har all anledning att ställa krav och att ha självklara förväntningar. Istället för att genom denna fråga ena världens länder krig ett gemensamt hot, splittrade COP15 världens länder, vilket lämnade en fadd smak i munnen.

Floppen i Köpenhamn behöver ändå inte vara negativ för klimatet. Även förhandlingarna om Kyoto-avtalet bröt samman innan Sverige drev på för att man i Bonn 2001, utan USA, skulle köra ändå. Sverige var då, liksom nu ordförande för EU och drivande var Kjell Larsson. Kanske behövs även denna gång en kris för att världens ledare ska ta sig samman och faktiskt leverera.

Det som gjorde Köpenhamn unikt var danskarnas idé om att samla världens politiska toppskikt till ett möte större än någonsin tidigare. Danmark ville få global ära som motvikt till fadäsen med Muhamed-teckningarna några år tidigare och som motiverade dem att ta på sig uppgiften att arrangera det stora COP-mötet i syfte att förbättra sitt internationella rykte) Deras vilja till klimatframgång blev dock mötets fall då momentum tappades i avvaktan på att statschefer skulle flyga in och sätta sitt avtryck i politiken. I många fall var de inte speciellt insatta i frågan och hade andra avsikter än att klara klimatet, men de kom därför att andra gjorde det. Många amerikanska journalister tyckte t ex att Obama gjorde ett av sina absolut sämsta framträdanden och att han inte var påläst.

Samtidigt är det nödvändigt att frågan hissas, särskilt i alla de länder där miljöministrarna har svag status. Det kan dock inte vara så roligt för en som Andreas Carlgren, som under flera år arbetat häcken av sig för att nå framgång i klimatförhandlingarna, att på målsnöret behöva överlåta frågan till en mindre initierad statsminister som dessutom får göra alla mediauttalanden. I Andreas fall har han ju dessutom vid flera tillfällen under året tvingats att försvara Reinfeldts betydligt mer pessimistiska inställning till resultaten i Köpenhamn, medan han själv hållit fanan högt genom att enträget tro på ett positivt resultat.

115 statschefer på samma möte är unikt och kommer kanske aldrig hända igen. Vi får nog inte heller uppleva igen att ett trettiotal ledare som Obama, Wen, Sarkozy, Merkel och Brown, Lulu, Japan, Maldiverna, Lusotho, Sudan ihop med Reinfeldt och några av de allra fattigaste länderna sitter i samma lilla rum, runt ett gemensamt bord, i över tio timmar och pratar KLIMAT.

I de mesta avgörande lägena gjorde dock USA och Kina upp på egen hand utan att EU och andra länder med högre ambitioner kunde vara med och påverka utgången. Reinfeldts uppgift blev sorgligt nog till stor del att hindra en tillbakagång jämfört med befintliga Kyoto. Obama gick iväg och gjorde upp med Sydafrika, Indien och Kina. Om det viktiga bara var att få giganterna att enas så skulle man kunna inrätta ett eget formellt forum för detta, men det utestänger de som drabbas av klimatförändringar och alla de som inte har något atmosfäriskt utrymme kvar p g a dessa länders utsläpp.

Att vidga frågan från miljöministrarnas bord till statschefernas är viktigt. Det gav inte rik frukt redan i Danmark, men kommer förhoppningsvis ära Mexico vid nästa års COP-konferens i december. Resultatet blev en deklaration som världens ledare till dess måste fundera på om man ska skriva på och framförallt hur vi ska göra för att nå de mål man nu enats om. Det spelar kanske inte så stor roll att det inte fanns konsensus bland alla parter och att mötet inte beslutade anta den. Den motsvarar ändå vad dessa länder vill. Klimatförhandlingarna kommer att fortsätta, härnäst i Bonn i maj/juni och därefter ett nytt COP-möte i december i Mexico. Tiden var inte mogen för ett avtal som räcker för klimatet redan nu. Det är helt enkelt allt för komplexa frågor som ska lösas i samma fråga som klimatet.

Ändå nåddes faktiskt framgång i flera konkreta frågor. Miljöfolket som tränat på att förhandla under två års tid (och ändå längre) lyckades under den första veckan enas om bl a metoder för hindrad avskogning och tekniköverföring.

Det är dock uppenbart att länderna ända sedan Bali Aktion Plan antogs i Bali 2007 ha haft olika bild av syftet med det jobb man bedrivit. Det är både olyckligt och onödigt att så mycket tid i Köpenhamn behövde ägnas åt om det ska vara ett eller två avtal. EU:s vilja att ersätta Kyoto-avtalet med något mer ambitiöst är en helt självklar utgångspunkt, men funkade inte retoriskt eftersom den utgick från att alla skulle lita på att det inte skulle sänka kraven på i-länderna. U-länderna uppfattade alla utspel om att ersätta Kyoto som ett sätt från i-länderna att frångå krav. Köpenhamnsmötet visade stor brist på förtroende mellan i- och u-länder.

Det var också uppenbart att många länder hade helt andra mål med sin medverkan än att nå ett ambitiöst klimatavtal. Krånglande u-länder saboterade förhandlingar genom att inte dyka upp eller komma sent och gå tidigt därför att man velat undvika effektiva förhandlingar. Det var också dessa länder som hindrade att det skrevs in ett klimatmål på 80 % för i-länderna i överenskommelsen eftersom de var rädda för att det skulle innebära krav på även dem.

Samtidigt är det väl troligt att flera av dessa svaga u-länder var mutade eller hotade av Kina eller andra starkare länder för att agera precis som de gjorde istället för att dessa ska behöva dra på sig ett dåligt internationellt rykte. Kina är en stark investerare i Afrika och man kan knappast anklaga dessa svaga länder för att inte kunna stå emot hot om uteblivna investeringar. Kinas chefsförhandlare uttryckte att alla borde vara glada över resultatet i Köpenhamn. Samtidigt - om man jämför de bud som i- och u-länder presenterat så ligger u-länderna faktiskt närmare det klimatet kräver än vad i-länderna gör. De behöver minska sina utsläpp med 15-30 % jämfört med business as usual och ligger nära 15%. I-ländernas samlade bud, även om man räknar in det högsta budet där spann angetts, hamnar på 18 % istället för de 25-40 % som behövs.

Samtidigt blottade klimatmötet i Köpenhamn verkligen de brister som FN-systemet har när det gäller att driva stora komplexa frågor. En naturlig konsekvens är att det blir en rejäl diskussion om hur processen ska drivas och om det är rimligt att alla beslut verkligen ska behöva tas i konsensus. Innebörden blir ju att parterna alltid tar beslut om det minst ambitiösa förslaget. Den nuvarande indelningen i i- och u-länder känns inte heller som relevant längre. Skillnaderna inom blocken är helt enkelt allt för stor för att de ska omfattas av samma regler.

Medan klimatförhandlingarna fortsätter har vi alla ett val att göra. Att se hot eller möjligheter. Eller som Maldivernas president i sitt känsloladdade tal uttryckte det; ”Klimatet handlar inte om pengar – det handlar om vilja och framtida generationer. Vårt lilla land har beslutat att bli klimatneutrala till 2020.” Och även om det handlade om pengar, varför då slåss om vem som ska slippa göra något som är lönsamt?

Detta tror dock inte majoriteten av amerikanerna på. Klimatmedvetenheten är allt för otillräcklig och man är förblindad av att inte sätta käppar i hjulet för industrin. Klimatupplysning i USA är därför helt nödvändig för att på så sätt få igång en opinion. USA var också mycket tydlig med att man inte kommer att göra några utfästelser som man inte har täckning för i senaten, för att inte återupprepa det som skedde med Kyoto. Många bedömare tror dock att det kommer att ta flera år innan de har en klimatpolitik på plats. Utan USA får vi inte press på andra i-länder och utan alla dem så kan vi inte kräva de åtgärder av u-länder som klimatet kräver.

Den andra viktiga nyckelfaktorn är fattigdomsbekämpning i Kina. Utan den så kommer de vägra att vidta nödvändiga åtgärder. Kina demonstrerade väldigt tydligt sitt nationella oberoende och att resten av världen måste samarbeta med Kina för att läsa gemensamma problem. USA var tydliga med att man inte anser sig stå i klimatskuld till något utvecklingsland och att man inte kommer att erbjuda någon hjälp till Kina.

EU menar att deras bud håller måttet. 1,7 % sänkning av taket i EU:s utsläppshandel per år ger 70 % till 2050. Utöver det tillkommer effekten av 60 % auktionering från 2015. Målet om 30 % utsläppsminskningar valde man dock att behålla som ett erbjudande om andra gör liknande åtaganden, men som Reinfeldt uttryckte det; ”Vi har inte blivit jagade av andra som utmanar detta mål. Ingen kom och sa att man ville att vi skulle höja vårt bud”.

Kanske var det lika bra att det inte blev något avtal i Köpenhamn eftersom mognaden ändå inte var inne för en nivå som faktiskt motsvarar det klimatet kräver. Risken hade i så fall varit att en otillräckligt avtal trängt undan ett som verkligen motsvarat det som behövs. Där världens ledare inte klarar att leda, ja då får vi och Sverige fortsätta att göra det. Vi får göra det ändå – även utan avtal - för vem vill inte ha en grön framtid?

Vi kör ändå!


Andra intressanta bloggar om klimat, cop15, klimatmöte och Köpenhamnsmötet.