Syndabockar i Köpenhamn

Tiden i media efter COP15 har flitigt används till att analysera vem som är den största syndabocken. Samtidigt framkommer mer och mer som gör bilden av spelet mellan de stora aktörerna allt tydligare.

Nyckelländer som Kina, Indien och Brasilien hindrade effektiva förhandlingar genom att väcka frågor som skulle framstå som viktiga ordningsfrågor, när de egentligen handlade om att undvika krav på klimatåtgärder. Även länder som Bolivia och Venezuela ägnade stor tid åt ordningsfrågor, men då av andra anledningar. En slags ohelig allians med olika argument för att inte bidra i klimatförhandlingarna.

I skuldfrågan pekar Kina och USA på varandra, men det blev uppenbart i Köpenhamn att inget av de båda länderna är beredda till juridiskt bindande åtaganden i en internationell överenskommelse.

Det sista dygnet gjorde USA, Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika upp på egen hand. EU blev med andra ord helt sidsteppade på målrakan.

Kinas bild av de sista avgörande dragen skiljer sig inte väntat från USA:s. Enligt dem gick Obama först in och sa sig vara enig med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika om en överenskommelse som inte ställde krav på dem och andra mer utvecklade länderna. Därefter gick Hillary Clinton ut med kravet på att finansiering skulle vara villkorad till krav på mätbara och bindande åtgärder från dessa länder, samtidigt som de visste att detta var oacceptabelt för våra länder. Syftet var att få Kina att framstå som syndabocken.

USA har å sin sida hela tiden sagt att en överenskommelse utan krav på transparens från alla länder är tomma ord och fortsätter hävda Kina som skurken.

USA förnärmades av att Wen Jiabao lämnade konferensen och överlät uppföljningsmöten med Obama till underordnade. Han meddelade dock att han var kontaktbar om amerikanerna skulle ändra sig. Obama ringde dock aldrig och tvingades själv lämna Köpenhamn, för att nå Washington före snörstormen, innan uppgörelsen var helt klar. Hans val att ändå meddela resultatet i en presskonferensen väckte förvirring. Kineserna trodde då att kommenterade den generella överenskommelsen, medan EU hoppades att det var den med krav på åtgärder från u-länder som Hillary Clinton gått ut med.

Gordon Brown är en av de som hårdast kritiserat Kina och har också krävt att processen ska reformeras inför nästa möte i Bonn. ”Aldrig mer ska vi möta ett dödläge i förhandlingarna, och aldrig mer ska en handfull länder kunna stoppa oss”. Det viktigaste är att övertyga Kina att de inte har något att förlora på en juridisk uppgörelse. Kina har reagerat mycket negativt på anklagelserna om att de hindrat förhandlingarna. Flera källor anger dock att det var Kina m fl som krävde att målet om 50 % utsläppsminskningar till 2050 skulle strykas ur Copenhagen Accord.

Obama sa i sitt tal att han är övertygad om att USA kommer klara att minska utsläppen med 17 % till 2020 och med 80 % till 2050. Vi kommer att hålla denna kurs oavsett utgången av Köpenhamn. "Vi kan välkomna överenskommelsen, ta ett avgörande steg framåt och fortsätta att förbättra den samt att bygga vidare på den."

Andra intressanta bloggar om klimat, cop15, klimatmöte och Köpenhamnsmötet.