Klargörande om politiska, juridiska och bindande beslut – samt mitt stalltips om resultatet i Köpenhamn

Jag har tidigare klargjort vilka möten som hålls under COP 15, se här

De två stora mötena är den mellan parterna i klimatkonventionen, COP15, och den mellan parterna som omfattas av Kyoto-protokollet, CMP5. Båda kan ta rättsliga beslut. Förhandlingarna om framtida åtaganden sker dock i de båda organens arbetsgrupper som bildades i Bali och som ska rapportera sitt arbete den 16 december för ministrar och regeringschefer. Inga beslut tas i dessa arbetsgrupper utan under COP och CMP.

Det pågår friskt spekulerande i om det kan bli ett juridiskt eller bindande avtal i Köpenhamn. Då kan det vara bra att känna till följande:

COP och CMP kan bara ta juridiska beslut om det parterna har kommit överens om att de kan ta beslut om. Dessa blir rättsligt bindande eftersom länderna redan utsett dem som beslutsorgan. COP kan ta beslut om att ändra texter i konventionen, men de är av mer övergripande karaktär. CMP kan ta juridiska beslut om att ändra vissa regler i Kyoto-protokollets olika artiklar. Vissa delar av Kyoto-protokollet har man beslutat att COP ska ta beslut om, t ex frågor inom ”Compliance Mechanism” (en slags övervakning) som är ett mycket rigoröst system.

Så fort det handlar om tekniskt komplicerade beslut, krävs ett arbete Köpenhamn som formulerar det till hållbar juridisk text. Och det är bra, annars blir det bara svårtolkade beslut som genererar omfattande diskussioner om vad man egentligen kommit överens om, istället för fokus på det som behövs.

Att stöpa om hela avtalet så att det även omfattar krav på åtgärder från u-länderna är en så stor ändring att det blir att betrakta som ett nytt protokoll. Nya protokoll kan bara konventionen ta beslut om. Ett nytt avtal måste innan det blir rättsligt bindande ratificeras av varje enskilt land. För en del länder är det en process på flera år, för andra räcker det med ett halvår. Dessutom måste tillräckligt många länder ansluta sig till det nya avtalet för att det överhuvudtaget ska kunna börja gälla. (Precis som det var med Kyoto-avtalet.)

Alla andra beslut än ändringar i klimatkonventionens text, ändringar av befintliga artiklar i Kyoto-protokollet, frågor som man beslutat att överlåta till konventionen samt inrättande av ett nytt avtal är politiska beslut! Och politiska beslut måste därefter omvandlas till juridisk text. (Rent formellt är det så att en person från varje land måste ha intyg med sig hemifrån som säger att personen har getts rätten att fatta beslut åt landet. En slags beslut om delegationsordning.)

Om vi ska få med u-länderna på åtgärder så krävs alltså ett helt nytt avtal eller ett tillägg till Kyoto-avtalet. EU m fl i-länder vill se ett ensamt nytt avtal som ersätter Kyoto. U-länderna håller hårt i Kyoto och vill se ett mer löst tillägg.

Ett nytt avtal vet vi redan nu att det är omöjligt att få till redan i Köpenhamn eftersom USA inte är redo att ansluta och ett avtal utan USA är uteslutet. Ett tillägg under COP skulle vi formellt kunna få till. Att leva med två separata avtal, ett under CMP och ett under COP, ogillas dock för att det är onödigt krångligt och innebär en hel del dubbelarbete.

När det gäller USA finns ett ytterligare dilemma eftersom deras lagstiftning egentligen inte tillåter att man går med i ett internationellt beslut som inte har stöd i nationell lagstiftning. USA:s klimatlag måste finnas på plats först och i nuläget förväntas den kunna komma i mars eller april. Ett nytt klimatmöte i juni känns ytterst relevant.

Utifrån detta är mitt stalltips (och förhoppning) om utgången av Köpenhamn ett politiskt beslut av regeringscheferna som innebär ett nytt avtal, typ ”Köpenhamnsavtalet” som ska ersätta Kyoto och omfatta alla länder inkl USA och u-länderna. Det kommer dock att ha tillräckligt diffusa formuleringar som inte innebär att kongressen kan hävda att USA gått för långt och som inte är allt för tufft för u-länderna. Samtidigt ska det vara tillräckligt långtgående för att våra politiker ska kunna hävda det som en framgång. Det kommer med andra ord att finnas stora tolkningsutrymmen i det man slutligen kommer överens om i Köpenhamn. Så mötena under 2010 blir viktiga.

Rent organisatoriskt finns det dessutom ett krux eftersom parterna bestämt att COP och CMP ska förhandla i separata rum även under de sista dagarna. Man kommer därmed att behöva ta samma beslut, om någon form av kompromisslösning, i två olika möten samtidigt. Hur denna kompromiss ska se ut jobbar danskarna intensivt med just nu bakom lykta dörrar, med där Sverige har en nyckelroll.