26 december 2009

Objektiv analys av Köpenhamnsmötet

Förväntningar på Köpenhamnsmötet
Mötet hade föregåtts av en mängd olika möten i olika konstellationer under året, men där väldigt lite framgång nåtts. Det textdokument som utgjorde grunden för Köpenhams förhandlingar var det mest komplexa FN någonsin i historien tagit fram, med nära 200 sidor av olika förslag och nära 2000 alternativa hakparanteser. Förväntningarna på Köpenhamn hade därför sjunkit under hösten, men fortfarande fanns det många som hoppades på ett genombrott. 100 världsledare hade bl a deltagit vid Ban Ki-Moons klimatmöte i september och där uttryckt att man ville få en meningsfull utgång i Köpenhamn.

Det unika faktum att så många stats- och regeringschefer hade anmält sin ankomst säkrade att det åtminstone skulle bli en politiskt överenskommelse.


Avgörande ögonblick i Köpenhamn
Köpenhamnsmötet blev definitivt dramatiskt. Rykten under den första veckan om den alternativa danska texten som senare läckte ut resulterade i att många fler länder började upprätta alternativa textförslag. Rasmussen meddelade den 16 dec, vid öppningen av högnivådelen, att han avsåg att lägga fram två texter baserade på de två arbetsgruppernas resultat. Många u-länder reagerade negativt och med ilska på detta. De krävde en mer transparent process och menade att detta åsidosatte FN:s arbete som pågått under två år.

Resten av samma dag ägnades därefter åt informella konsultationer om hur man skulle gå vidare. Utgången blev att parterna blev överens om att det endast skulle läggas fram texter som kommit från de båda arbetsgrupperna. Vissa kritiserade ordförandeskapet för att i och med detta tappat värdefull tid, medan andra menade att det var en nödvändighet med nya texter eftersom de som finns är allt för komplexa för politiker att behandla.

Mycket tid spilldes även bort på procedurfrågor. Måndag den 14 december krävde Afrikanska unionen tillsammans med de minst utvecklade länderna och resten av G77 att förhandlingarna under de båda arbetsgrupperna om långsiktiga åtaganden skulle avbrytas i protest mot att ordförandeskapet endast planerade att lyfta frågor inom LCA till ministerdelen. U-länderna menade att även Kyoto-protokollets fortsättning var så viktigt att det måste behandlas av högre politiker och att målet med Köpenhamnsmötet var att fastslå i-ländernas åtagande under nästa period. Detta skapade mycket stor ilska bland många förhandlare från i-länderna.

Det hölls också långdragna diskussioner om det under konventionen skulle sammankallas en mindre grupp kring ordföranden eller inte. Medan vissa såg detta som nödvändigt för att komma vidare, så såg andra detta som ett hot som man motsatte sig.

Stort fokus riktades även mot problemet med att inte alla som ville kunna komma in till förhandlingarna i Bella Center. 40 000 ville komma, men endast 15 000 släpptes in. De 5 000 från media fick komma in hela tiden, medan NGO´s kvoterades. Under slutet av konferensen släpptes mycket få in, vilket väckte ilska.

När 115 stats- och regeringschefer anlände mot slutet av mötet byttes skepnad väsentligt. Sent på fredag kväll enades en utvald grupp på ca 30 st om en text kallad Copenhagen Accord. Obama, som var aktiv under dessa förhandlingar, gick omedelbart ut i media och kommenterade uppgörelsen innan de flesta ens läst dess innehåll. Därefter lämnade han snabbt Danmark i sin Air Forse One. Detta ledde till stor ilska från flera länder som inte varit del av förhandlingarna. Andra menade att processen visst varit tillräcklig transparent eftersom alla ländergrupper varit representerade.

När Rasmussen presenterade förslaget i plenum utlöstes en oöverträffad och djupt splittrad debatt. Ett litet antal utvecklingsländer, med Venezuela, Bolivia, Kuba och Nicaragua i spetsen, uttryckte starka invändningar mot processen som man menade varit "utan insyn och odemokratiska". Även Tuvalu kritiserade både texten och förfarandet. Sudan kallade uppgörelsen för en "självmordsattack för Afrika." Alla i-länder, de flesta u-länder, talesmän för ö-länderna samt representanter från de minst utvecklade länderna och Afrikanska unionen menade att processen varit legitim och att parterna borde ta beslut om överenskommelsen även om den var långt ifrån perfekt.

Efter informella konsultationer ledda av Ban Ki-Moon när plenum ajournerades enades parterna om att ”notera” överenskommelsen och att inrätta ett förfarande som FN aldrig tidigare tillämpat, där parterna som vill ansluta sig kan registrera sitt stöd för överenskommelsen och lämna sina mål senast den 31 januari 2010. Många såg detta som ett otillfredsställande resultat, med ett svagt innehåll och osäkerhet i och med att den inte formellt antogs, men att det samtidigt på ett adekvat sätt speglar vad parterna i nuläget klarar att enas om.

Innehållet i Copenhagen Accord
De flesta kritiserade innehållet som allt för svagt, även om 2-gradersmålet finns med. Ser man positivt på det så kan det utgöra ramen för en framtida klimatöverenskommelse, men vad gäller utsläppsminskningar så innehåller den en försvagning jämfört med Kyoto-protokollet.

I-länderna har inte juridiska krav på utsläppsminskningar och det finns inga utsläppsmål i siffror för varken 2020 eller 2050 och inte heller ett årtal för när utsläppen måste vända neråt. Istället föreslås en ”bottom-up” – ingång där länderna anger de mål de ändå tänkt göra mer som information. Detta sätt förespråkas främst av USA. Inte heller innehåller överenskommelsen några krav på åtgärder från u-länderna som kan mätas och rapporteras. Enligt överenskommelsen ska dock USA och Kina ha regler för internationell ”konsultation och analys”, men hur detta ska ske har inte identifierats.

Många ansåg överenskommelsen om pengar som den mest framgångsrika, både 30 miljarder dollar på kort sikt till 2012 och 100 miljarder per år från 2020. Följande infördes dessutom:
- En ny mekanism för skog, REDD+
- Ett högnivåorgan under konventionen som ska följa finansieringsfrågorna
- En Grön klimatfond
- En mekanism för tekniköverföring

Det exceptionella förfarande när överenskommelsen behandlades och den otydlighet som det resulterade beträffande status gjorde att alla lämnade konferensen med olika bild av vad man egentligen beslutat och vad som gäller, inte minst huruvida överenskommelsen kan operationaliseras direkt. Detta är olyckligt och skadar de svagaste som snabbt behöver hjälp.

Fortsatt arbete
Båda arbetsgrupperna fick förlängt mandat ett år till, men det fattades inget beslut om när och var förhandlingarna ska fortsätta, förutom mötet i Bonn 31 maj-11 juni 2010.

Andra intressanta bloggar om klimat, cop15, klimatmöte och Köpenhamnsmötet.

2 kommentarer:

Danne Nordling sa...

En objektiv utvärdering av COP15 borde göras i relation till att i-länderna skulle minska sina utsläpp med 25-40 procent till 2020 och u-länderna med 15-30 procent jämfört med BAU (också från 1990?).

Ett antal länder har lämnat uppgifter om vad de skulle kunna tänka sig i utsläppsminskning. Dessa uppgifter borde kunna ställas mot de två angivna målen. Varför sker inte detta?
/DNg

Marit Ragnarsson. sa...

Bra synpunkt. Jag har med jämna mellanrum försökt uppdatera dessa jämföresler. Har med det i nästa blogginlägg - se där.